Kims och Trumps hälsoprogram

Konkreta uttryck som försöker få till nåt slags bildspråk blir ofta roliga. För somliga människor etableras de snabbare än för andra, till de senare hör undertecknad. Jag kommer alltså att skratta länge än åt ”ta det härifrån” eller ”därifrån” som gårdagens text delvis handlade om.

Äldre uttryck som att ”lägga något bakom sig, sätta krokben för någon” och tusentals andra tolkar man inte bokstavligt. Men man kan önska sig längre tid för uttryck att sätta sig (som man säger), många blir till en snabbutvecklad farsot i käftarna på dem som vill visa sig på styva linan (och där kom ett till). 

Och på tal om ”sätta sig” så är pratvärlden som en tillställning där man sjunger August och Lotta. Här kommer en förklaring för dem som inte rumlat om så mycket: Det finns en hemsk – gammal – partyplåga som börjar ”Temperaturen är hög uti kroppen…” Melodin lär heta ”Det rullar”, ett par ord som också ingår i texten. Komna en bit in i låten börjar männen sjunga ”August” samt resa sig upp och genast sätta sig ner varvid kvinnorna sjunger Lotta, ställer sig och sätter sig. Så där håller det på växelvis. 

🎵                                                    🎵🎵                                                                                      🎵

                                   🎵                                               🎵🎵🎵

                                                                                                                                 🎵 🎵
Dagens välanvända ”stå upp för” och ”sätta sig ner” låter ännu för konkret i min tröga hjärna, så det blir verkligen August och Lotta av detta jädrans hoppande upp och ner!
I en tidnings bildtext till två välkända nunor stod det så här: ”Nordkoreas diktator Kim Jong-Un och USA:s president Donald Trump skulle ha suttit ned den 12 juni, så blir det inte.” 

Det är nog hälsosamt för herrarna, det lär vara bättre att stå än sitta.

Varifrån ska man egentligen ta't?

Förenkling och nedkortning – många tror nog att vi talar/skriver effektivare och smartare. Hej, vad de bedrar sig!
En företrädare för en intresseorganisation sa: ”Vi får ta in det vi kommunicerar ut”. Märklig mening. Vad som menas med ”ta in” har jag lärt mig. Det betyder ”uppfatta, förstå, begripa”– kanske även ”smälta” och några till varianter. ”Kommunicerar ut” är en ny sammansättning för min del, personen menade nog bara ”kommunicera”, d v s ”tala om, informera om, säga”. Men ”ta in det vi kommunicerar ut”? Avses ”vi måste veta vad det är vi säger”? Jag är rädd för det. Det gör det inte mindre sant. 

Det dunkelt sagda är som bekant det dunkelt tänkta. Sa Esaias Tegnér. Tar med ytterligare ett par rader ur hans dikt för att klargöra vad han menade:

Vad du ej klart kan säga, vet du ej:
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. 

Det här skrev han 1820 och kvinnor uppfattades inte då heller som tänkande varelser. Av egen erfarenhet vet jag att tanken även föder ord på kvinnors läppar. Det kan dock hos dessa små näpna varelser också bli tämligen dunkelt emellanåt.

Ibland gör det alltför tydliga att man kan önska att folk uttryckte sig mer dunkelt.
En myndighetsperson sa följande: ”Vi måste inleda en utredning och så tar vi det därifrån”. Första delen med att "inleda en utredning" är lätt, men sen? ”Så tar vi det därifrån”?

Tänk om han menade ”Vi startar en utredning och så slutför vi den”? Det vore dock inte mycket att ödsla ord på, egentligen.

Nej, nu slutar jag skriva och sen tar jag det därifrån. Eller härifrån, får se...

Här piffas bakgrunden grön, om någon undrar

Min vrede varar länge, långsinthet är ett arv på mödernet.
Den passar bra att odla nu när allt ska glömmas på sekunden: ”släpp det” och ”lägg det där bakom dig” är ett par av dagens flyktighetsfloskler. 

Här släpps inget, här mals på tills haven torkat och bergen smälts ner av solen. Det senaste var en egen översättning för att påminna om att dikten ursprungligen skrevs av den skotske poeten Robert Burns. Det är alltså inte Taube som kommit upp med texten. Ja, och inte heter det ”komma upp med” något, möjligen ”komma/hitta på”. Fast här är det inte heller bra. 

Vi struntar i skalder och barder och tittar tillbaka på gårdagens huvudord ”pimpa”, svårt att använda för oss som inte är glada i hallickar. Men på nätet skvalpar det runt andra som är lika arga. Läs en av dem här: http://www.duochjobbet.se/debatt/floskel/pimpa/ 

Varför började jag då med långsinthet? Jo, för att ”pimpa” har funnits i språket alltför länge och dessutom tagits in i stugvärmen av Svenska Akademien. Illa. 

Då går det nämligen så här: likartade ord börjar behandlas på samma sätt grammatiskt. Förstå därför uppbragtheten, raseriet, harmen vid skådandet av rubriken: ”Piffa hemmet grönt”.
Konstruktionen är på väg, det finns redan många "piffa" utan preposition. Har vi inte brukat säga ”piffa upp, piffa till”? I rubriken borde det ha stått "Piffa upp hemmet med grönt". Men när något blir för långt väljer man ett dåligt alternativ.  

Där du, läsare, tidigare använt ett ”upp” i, låt oss säga – piffa upp – försvinner det men dyker istället upp (!) där vi inte haft något, som i det nyligen nämnda ”bemanna upp”. 

En gammal och mångårig känsla är tacksamhet över att inte behöva rätta den yngre generationens uppsatser. Eller den äldres, i den mån de skriver några.

Inte sjukt värt* utan sjukt frågvärt

När man själv började lära sig engelska under juratiden, betecknade ordet ”pimp” ingen ädel sysselsättning. Det betydde ”hallick”, eller, som det står i mitt favoritlexikon, ”kopplare”.
Men säg det tvivelaktiga leverne som varar för evigt, nu används ordet pimpa i andra sammanhang. Man pimpar bilar, klädsel och annat som behöver fräschas upp och fixas till!

Hos Computer Sweden (papperstidning fram till 2015, webbtidning nu) hittar man avdelningen IT-ord och där förklaras ”pimpa” så här:

 
Förse något med till­behör och ut­smyck­ning, oftast: i över­drivet prålig stil; att snygga till något så att man kan sälja det, att mark­nads­föra något intensivt. 

Wikipedia förklarar ordet som varande amerikansk slang. På det tror jag verkligen. Och kör i vind att svenskar använder amerikansk slang även i svenska, men att SAOL har med ordet (senaste upplagan) känns – som vanligt i undertecknads fall – väldigt frågvärt. Det sista ordet i meningen innan användes några gånger i tidskriften Ord och Bild (grundades 1892, utkommer än) på 1900-talets början och så fort något finns belagt så är det fritt fram, enligt modern språkvård. Härmed reclaimar** (skämt fast allvar!) jag ordet. Tyskarna säger ”fragwürdig” när de menar att något är tvivelaktigt och skumt. Jag anser pimpa vara frågvärt. 

*Slangopedia förklarar ordet "värt" så här ”En händelse som är positiv för individen” och ger exemplet "Vi drog till natt-klubben igår, det var sjukt värt!"

** Reclaim är engelska och betyder "återta". Vad många svenskar gjort är dock "överta" genom att använda vår inhemska verbböjning: "reclaima".

Nånstans tänker man palsternackor

I går citerades dikten Arioso som i likhet med nutidsmänniskans prat innehåller väldigt många ”någonstans”. Vänder man sig till SAOB hamnar man först under det vackra och äldre ordet ”någonstädes”. Efterleden ”-städes”, numera ”-stans”, går tillbaka på samma ord som ”stad” i betydelsen ”plats”, berättar ordboken, och citerar ur en roman av Sigfrid Siwertz (1928): ”Du ljuger, viskade det någonstans inom honom.” Det är just detta obestämda, ofta inre, ”någonstans” som nu blivit till en landsplåga (se gårdagens klagande).

Apropå denne författare så läste vi hans ”Mälarpirater” i gymnasiet på 60-talet. Av handlingen minns jag inget, men vi hade nog inga åsikter om att språket var ålderdomligt. Det borde det ha varit med tanke på att boken då var ca 65 år gammal (den utkom 1911).

 
Det vore intressant att veta om litteratur från 50-talets början skulle förstås av dagens gymnasister. Så snabbt och genomgripande som språket förändras får snart en text inte ha så många år på nacken för att kunna läsas av den yngre generationen. 

Tillbaka till Arioso: en rolig historia är den om en litteraturkritiker som hade för vana att sjunga diktens inledande rader på melodin till ”Samling vid pumpen”. Efter det blir den högstämda dikten aldrig mer sig lik.

Det finns fler ”nånstans”-sånger. Lara’s Theme från Doktor Zjivago i filmen baserad på en roman av Pasternak börjar (i svenska översättningen) ”Nånstans nån gång, lalalalalala”. Den sjöngs bl a av Marianne Kock (f 1939) som i övrigt hade ett flertal hits med låtar som översatts till svenska från engelska, en verksamhet som nog nästan upphört. Hon sjöng även den gamla fina ”Vill du veta någonting så fråga ugglan”.

Och nu flyger vi vidare på sångens vingar: Två som gjort låtar om en lite halvhemlig och undanskymd grönsak är Lennart Hellsing och Torbjörn Egner. I Krakel Spektakel sjungs om Peter Palsternack(a) och i Klas Klättermus om att ”den som äter palsternackor han går inte av för hackor”.

Hur i all världen kom jag in på dem, undrar läsaren. Jo, Boris Pasternak, förstås, ty så arbetar hjärnan när den är som roligast.

Någonstans, d v s överallt, i Sverige

Ja, det är väl helt enkelt så att för mycket och för litet skämmer allt. (De djupa insikter som kommer till en tänkande människa borde egentligen belönas på något sätt…)
Naturligtvis är det så att ett enstaka ”öppna upp” (eller det jag hörde igår: ”bemanna upp”), ”lyfta frågan” eller ”ta det ett steg längre” kan man mycket väl stå ut med. Nu är det ju tyvärr blivet så att det är så många som pratar överallt. Och här sitter ju en till, i sanningens namn.

Nog pladdrat, till saken. En man – icke-journalist, så han har inte ett jätteansvar för sitt språk – sa hela tiden ”nånstans”. Det hör till den nutida språknedskräpningen: ”Vi måste nånstans titta på det här. Jag känner nånstans att det är fel. Nånstans bör vi göra något” Et cetera, et cetera.
Den som lyssnar tänker: "Bra, men VAR nånstans då, då?" 

Sen blir det nedhopp i nå(go)nstans-et självt och som alltid stöter man på – en åtminstone liten – patrull. Språkvårdare brukar alltid hänvisa till något belägg från gångna sekler (i SAOB, vanligen) för att visa att ”allt är tillåtet”.

 
Själv lite mer restriktiv med begrepp och ord bara för att de funnits i en 1700-talsdikt eller landskapslag från 1300-talet, kommer jag ändå på Erik Lindegrens ofta citerade ”Arioso”. Där får man ”någonstans” så att det räcker och blir över. Fast dikten skrev förstås innan (1947) ”vårt” bleka ”någonstans”:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
            o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:

någonstans inom oss är vi alltid här och nu/…/

Många förmenas orättvist viss kunskap

Folket och folkets språk, var det (lös fortsättning på gårdagens text).

Fördomar har man lite till mans och kvinns och hit och dit, inte mycket att bråka om, men det kan vara bra att fundera över varför. Och hur man gör sig av med dem, om man har lust.

 
I radioprogrammet Ring P1 hör man kanske inte ett tvärsnitt av folket – hur skulle f ö ett sådant se ut? – men NÅGOT får man. En inringare (som de kallas) hänvisade till inslag ur radioarkivet och sa något i stil med att de flesta talade mycket bra för 50 år sen – och längre än så. Det gällde alla möjliga intervjuade, ansåg hon/han och sa att även människor ur mindre ansedda kretsar (”kriminella” nämndes, drar jag mig till minnes) talade väldigt vårdat och ”fint” jämfört med idag. 

Jag håller med utan att dra in en massa förmildrande snack för att skydda homo sapiens av i dag. Oavsett bildning, fängelsetid, socialgrupp m m tycks det vara så att folk talade bättre förr. 

En egen favorit (från 40- eller 50-talet) handlar om nöjespalatset Nalen där en fröken Larsson (alt Karlsson eller Johansson), ung sekreterare, beskriver sin glädje över att gå och dansa flera dagar i veckan: hon talar bättre än någon retoriker av idag. 

Åter till Ring P1 där en ”inringare” från landsbygden beskrev sin irritation över att ständigt i radio och tv bli hänvisad till vidare information med orden ”gå in på www…..”. Personen vidareutvecklade: ”Man förmenar oss på landet en kunskap som andra kan inhämta …” 

Riktigt vad som avsågs framgår inte, ej heller antyddes något om personens bildning, intressen, yrke etc etc, men helt klart formades här en mening som inte många svenskar kan få till utan att tänka efter. Kanske inte ens då.

Skotsk köpman eller helgon? Särskilt blasé var nog ingen av dem

Än gång en vädjan till återkommande bloggläsare: Var snälla och blunda fram till slutet av dagens drapa. Välbekanta programförklaringar måste då och då upprepas för klarhets skull.

Känsliga eller feltänkande personer tror att det bakom dessa rader döljer sig en önskan om att skriva spydigheter om enskilda mediearbetare. Så är inte fallet. Bloggarens egna klavertramp är så många att de tvingat fram en ödmjuk hållning även när hjärnan vill morra.

Alla kan göra, säga och skriva fel.

Men man kan väl ändå få bli förtvivlad över språkets nedgång och fall? Utbildade personer med skapligt höga positioner inom medier, politik, universitetsplejs och diverse myndigheter bör kunna prestera ett nära nog tadelfritt språk. Talas det inte om förebilder? Eller, rollmodeller, som många säger och menar detsamma.

Förmedlar man nyheter med rösten (eller via skriften) bör man inte kalla en känd Stockholmsstadsdel Blaséholmen.

Och fel kan man - se ovan - säga en gång, men att fler gånger inom ett och samma inslag kalla platsen för Blaséholmen* blir tyvärr löjeväckande.

Mer i morgon om folket och dess språk!


* Namnet på halvön Blasieholmen är omtvistat. Den Blasius som ligger bakom kan vara antingen den skotske köpmannen Blasius Dundeij (1500-talet) eller helgonet S:t Blasius (en biskop som led martyrdöden på 300-talet och dyrkades i Norden). Eller någon annan Blasius, det finns en rad sådana.

Att genomfaras av en mediefors

Gårdagens inlägg inleddes med midvinternattens köld, men just nu är det inget man kan ”relatera till”, som dagens svensk alltför lättvindigt skulle kunna säga. Tvärtom är det rena Mallisvärmen och i en sådan passar snabba fulöversatta meningar ur senaste tidens mediefors:

Jag var rädd för mitt liv

Meningen yttrades vid en tragedi på andra sidan Atlanten och man misstänker att personen ifråga var mer rädd för döden och alltså ”fruktade” för sitt liv.

Svalorna satt och socialiserade

Det var i ett naturprogram i radio som denna händelse återberättades men för undertecknad innebär socialisering något som hör till ett annat område, politikens. Har man engelska som modersmål kan man dock ägna sig åt att ”socialize”. Säger vi i detta land ”umgås” händer det att en och annan förstår.

Och så har vi den hemska historien (dock inte sann, det handlade om innehållet i en amerikansk tv-serie) om en som säkert före sin död fruktade för sitt liv:

En man med en lång trästicka genom huvudet dör framför ett casino

De stickor man själv drabbats av har varit av en oskyldigare karaktär, det måste man säga. Kanske borde man be översättaren kolla på andra alternativ för engelska ”stick”, som också kan betyda ”pinne, stång, käpp” med mera. Eller för att citera en fråga ur tv-n häromdagen:

Vad hade han för ockupation?

Allt är inte guld som glimmar

”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma”. Dikten (”Tomten”) skrevs av Viktor Rydberg 1881 och innehåller prov på den gamla pluralböjningen, i dag skulle man säga ”gnistrar” och ”glimmar”.

Fast frågan är om jag själv skulle använda ”glimmar” mer än till den nämnda dikten samt ordspråket i rubriken. Vad man anser att "glittra, glimma" och "glimra" innebär, vari eventuella skillnader består – tja, om det skulle nog såväl lärde som olärde tvista.

Frågande lägger jag märke till en fascination hos samtiden vad gäller ”glimra”. Särskilt kultursidorna som annars är pigga på saker som ”berör” och ”griper/hugger tag” skriver om texter som är glimrande.

På nätet finns även glimrande snö och glimrande dagar, artister som glimrar.

Det mesta av allt detta skulle dock ”glittra” för undertecknad. Möjligen inte artisten om den inte var en drag queen, de brukar göra alla tre: glittra, glimma och glimra. Vidare skulle jag anse att vågor och de dyra halsbanden glittra. Samt Sickan Carlsson som var ”glittrande glad” – så lyder även titeln på ett av hennes paradnummer.

Att så mycket nu ”glimrar” – ja, det låter lattjo i undertecknads öron. Lattjo låter i och för sig också lattjo i många andras öron. Eller roligt, gammalmodigt, färsigt eller kymigt.

Vågorna glittrar en vacker sommardag. Eller glimmar de? Glimrar? Gnistrar? Nej, nog ser de ut att glittra alltid!

Rätt upp i plytet och rakt ur flaskan

Det är intressant att försöka förstå hur det går till när ett extra ”upp” kommer till efter verb – eller ”dyker upp”, för all del, för så heter det när nåt dyker upp. Dyker – utan upp - är nåt annat, det sker i motsatt riktning, kan man säga. Det finns i och för sig en massa saker man gör med upp förutom dyker upp, man kan klara upp, äta upp, se upp, dricka upp. Men man har inte tidigare "mött upp" eller "startat upp" samt andra "upp" som egentligen inte krävs till vissa verb i svenskan, men däremot i engelskans "start up" och "meet up (with)".

Men just "starta" och "möta upp" har såna som jag varit arga på i flera decennier. Tyvärr har bruket satt sig.

Ur radion kom häromdan en upp-are som inte är lika vanlig: ”Detta uppfattas som ett hånskratt rakt upp i ansiktet på kunderna.”

Här visade sig Svenskt språkbruk (2003) ha exemplet ”säga ngn ngt rakt upp i ansiktet”. "Rakt upp i ?" Hm, vill jag nog säga.

Ett eget ofog är ”rakt av”, d v s det hoppar ur min egen mun ibland utan att jag egentligen är med på saken. ”Rakt av” – vad är det för språk? Det låter misstänkt översättningslånartat, men uttryckets härkomst är svårfunnen. Det går att hitta (på nätet, förstås) massor av exempelmeningar som ”det var en bra känsla rakt av”.

Och apropå rakt hörde jag en kvinna säga att hon drack "rakt ur"* flaskan.

Det låter som en ganska svår konst.


* Vi andra brukar säga "direkt ur flaskan", men det är förstås svårt att veta exakt hur hon drack

Låt bli att gå dit, jag ber er!

”Vi vet vad som skulle såra varandra och dit går vi inte.”

Det är tråkigt att ta upp samma saker gång på gång, men likt andra rättshaverister tror även den som skriver dessa rader inte att folk fattar hur allvarligt det är, man har ensam skådat ljuset. Fast i det här sammanhanget är det mörkret som skådas när man tittar djupt ner i språket eller lyssnar på det.

Vadå ”dit går vi inte”? Den som sa detta är författare och journalist och en av kontrahenterna i ett par, de är gifta sedan länge och båda över femtio.

Man säger så på engelska (ja, inte alla, men många), ”don’t go there”, och på svenska säger man inte just så, men allt möjligt annat. Ett exempel vore ”vi vet vad som skulle såra varandra och då gör vi inte det.” Samma innebörd, enkelt och bra, vanlig svenska.

Raseriet i en når oanade höjder när man inser att folk som inte avslöjar den här översättningsabrovinken tycker att det låter ballt (tufft, fräckt, käckt etc) och apar efter andra.

Där sitter man och försöker dämpa sina vrål så grannarna inte ringer instanser som sjukhus, polis eller socialen, och i samma ögonblick berättar en i övrigt vältalig radiojournalist rätt ut i ens hem om några som gjorde ”spirituella resor”.

Programmet handlade om andlighet och antagligen gjorde människorna i fråga ”andliga resor”.

Ska hela engelska (amerikanska) språket ta över fullt fungerande svenska ord, uttryck och fraser innan folk reser sig som en man/kvinna och vrålar lika högt som undertecknad?

Fånga dagar, stanna klockor!

Bland andra bra grejer med att vara språkförbannad är allt intressant man möter på den vredgade stig (felsyftning, stigen är väl inte vredgad, heller !) man beträder.
I samband med att jag tänkte skriva om ordet ”trestegsraket” (varför är inte helt klart så här en stund senare) letade jag på Google och fick upp en sida där folk samtalar om allt möjligt.
En kvinna skrev: "Detta ord kan sättas in i alla möjliga sammanhang för att beskriva att någonting ska göras i flera steg. Frågan är vad sjutton som menas egentligen? Finns det någon trestegsraket i verkligheten???"

Hon fick ett par svar, ett på engelska från någon som citerade Oxford English Dictionary: "Each of two or more sections of a rocket that have their own engines and propellant and fall away in turn as their propellant becomes exhausted." En annan svarade"Saturn 5, som användes till Apollofärderna, var väl en trestegsraket?"

Trestegsraketen dök nog förresten upp i samband med uttryck som är klyschor (inte för att just raketen är det, men äsch). Såg nånstans det där "carpe diem" som är så uttjatat att klockorna stannar - ett uttryck som självt ligger rätt bra till. Men det ska också sägas: stannar klockorna blir det  mycket carpe diem, eller inget, kanske? Klockuttrycket är gäckande och svårfångat, av de ställen jag sökt på finns ingen förklaring.

Åter till "fånga dagen". I en tidning fanns häromdagen en serie där dess huvudperson ansåg sig ha funnit tecken på att medierna mörkar (skriver fejknyheter etc): kastar man om bokstäverna i "carpe diem" kan man bl a få "medie crap". Rätt så bestickande, medge det!

PS För den som klarat sig undan fula utländska ord: "crap" är engelska för "skit"

Kroppen och språket 2

I en tidning intervjuades en ung, framgångsrik chef. På bilden satt hon så att man kunde läsa
tatueringen på underarmen. Där stod: ”Det jag väljer är mitt val”. Fast på engelska förstås, taueringsbläck kan nog inte skriva på svenska.

En googling om tatueringstexter ger som första träff en person som vill ha tips på sådana. "Inget klyschigt, utan nåt smart", skriver hon/han vidare och föreslår själv den icke-klyschiga (blinkblinkblink, säger sbråkmakaren) frasen "Live the life you love, love the life you live". Texten bör vara på engelska eller latin, anser personen vidare, inte svenska.
Jovisst, i ens egna tonår lyssnade man hellre på engelska texter. På svenska fattade man vad artister sjöng om och det var rätt larvigt. Klyschighet är dock likadan oavsett språk.

Det är ganska ironiskt egentligen, ju sämre människorna är på att läsa och skriva, desto mer skriver de på sig själva och sina väggar.

Det kan också på farmors gamla kommod stå träbokstäver uppsatta. "Love" kan bokstäverna forma och farmor i sin obenämnbara dimension undrar vad i fanken barnbarnet menar: Love. Kärlek? Och sen då?
Modern språktradition påbjuder sånt här. På denna plats har tidigare beskrivits hur man i mängder av sammanhang kan höra människor på allvar yttra en sats som ”Det är så mycket kärlek”. Dessutom formar de hjärtan med sina händer så att man inte missar detta rätt dimmiga budskap. Farmor och jag vrider oss av genans. Love? Carpe diem?

Å andra sidan gör det inget vad folk skriver på kropparna, det kommer en dag när det inte spelar någon roll vad det står och på vilket språk. Kroppen tar egna vägar och förvränger vilket carpe diem som helst.

Kroppen och språket 1

"Måste du alltid hamna i yttre rymden", säger en familjemedlem som vill antyda att vissa resonemang dras ut lite väl långt.
Svaret är ja.
Förutom språkförstöring finns andra fördärv som upprör. Naturligtvis plastberg i världshaven och annat i samma riktning, men även angrepp mot människokroppen.

”Du är bara avundsjuk”, säger framför representanter från ens eget kön, när man som kvinna (haha, man som kvinna) yttrar sig om kvinnors utseenden. Men att på så vis täppa till käften på somliga av oss går inte. 

Låt oss först konstatera: Jag är gammal och inte direkt snygg, får man fortsätta då?

Att språket krymper, förenklas och blir fattigt är tydligt för var och en som haft tillgång till en omvärld med ett rikare språk. Men fattigdomen och likriktningen sker även beträffande folks, särskilt kvinnors, utseende. När en ung kvinna, vilken som helst, intervjuas i pappers- eller nättidningar tänker man ”Va, hon igen!” Alla ser likadana ut, samma näsor, samma hår. Och alla har de fläskläpp. Ofta gör även mungiporna en märklig krökning uppåt som är svår att förstå uppkomsten av, det är inte frågan om ett vanligt leende. De har stora ögon som ser oerhört förvånade ut. Bilderna har förmodligen tagits (av dem själva) högt uppifrån så hakan blir försvinnande liten. Dessa damer ser ut som tagna ur japanska seriemagasin. 

Detta ska ändå inte uppfattas som fördömande, alla gamla kärringar har varit unga och gått på en hel del skit i sina dar. Det är bara märkligt med denna uniformering i en tid där honnörsorden lyder ”stå upp för den man är, VARA den man är" etc. 

Många äldre tanter ser också ut som klonade systrar efter att ha dragit i huden så att munnen ligger som ett långt streck tvärs över plytet. Ur detta streck kommer ett allt mindre varierat språk.

Det här kallas framskridande och utveckling.


PS En iakttagelse långt utanför språkets strömlinjeformade utveckling är antalet grå soffor på bild i bostadsannonser!

Inte bara språket ligger pyrt till

Det finns sånt som är lätt att härleda – i alla fall inbillar man sig det. En svensk skådespelare sa (i ett av alla lekprogram tv har för vuxna) att någon ”gick i karaktär”. Det krävs inte mycket googling innan man hittar termen ”get into character” som betyder ”spela en roll”, alltså sånt som skådisar gör. Ofta används ordet ”karaktär” för just "roll" när det gäller film och teater. 

Rubriken "Då plockar fästingar upp borrelia och TBE" bereder heller inte problem med långa sökningar. "Pick up the flu", t ex, innebär helt simpelt ”få en förkylning”. "Drabbas" eller "smittas" går också att säga, men att fästingar "plockar upp" borrelia låter jättekonstigt för en svensk som vanligen plockar upp saker från golvet och liknande. Den konkreta betydelsen överväger vad gäller "plocka", det är vad jag plockat upp av mina iakttagelser...

Annat är svårare att gissa ursprung till, det låter bara konstigt: "Han knuffade bort sin son ur farans riktning".

Det är i såna här fall som både språket och jag själv hamnar i kläm på nåt vänster. Hittar ett fåtal "in the direction of danger". På svenska finns massor av träffar på ”i farans riktning” men de verkar mest handla om en speciell deckare med det namnet: "I farans riktning".

Det är svårt att finna någon förklaring till den där ur-fara-riktningen. Ja, det är ö h t mycket som sitter (eller ligger) pyrt till.

Språket är i kläm, man själv likaså och i fönsterkarmen sitter en blomkrake och ser ut som en bild av tillståndet

Nertalad i försommaren

Dagarna är vackra, men blir det alltför idylliskt är det bara att slå på radion eller tv-n eller nåt. T o m gullvivorna brister i gråt och hukar sig mer än de brukar. "Höj arvodet för översättare av serier och filmer på tv", kvider de.

Man kan inte annat än hålla med.

”De tar ut det på henne”, sa en rollkaraktär i en tv-serie. Nja, egentligen sa han: ”They take it out on her”.

Och man faller i penséer som så ofta. Kan man uttrycka det ens i närheten på så vis på svenska? Mja, faktum är att det börjar bli svårt att veta. ”Det blir hon som får sota för det”, låter som mitt språk. Eller ”de låter det gå ut över henne”.

Den egna osäkerheten är trist. Då var det enklare med det som Rebecca gjorde med en kompis: ”Rebecca talked her down”, sa en skådis. Översättaren (om denne nu var en människa) fick det till ”Rebecca talade ner henne”.

I ett Cambridge-lexikon på nätet (litar ännu på gamla auktoriteter, fan vet hur länge) ges två förklaringar till ”talk somebody down”: En är att överrösta någon så att denne inte får en syl i vädret, den andra betydelsen är att övertyga (övertala) någon om att inte begå en överilad handling.

Tja, vi får väl lägga "nertala" till "omtala" och "baktala".

Allmängrubbel kring språklig apokalyps

Lata dagar är det lockande att tänka sig en interaktiv blogg, d v s läsaren får göra jobbet. Eller förresten, jobb och jobb, det är osäkert om hela menigheten hoppar lika högt som en annan vid vissa uttalanden eller rubriker.

Ibland går det inte att peka på något exakt problem, allt bara låter fel. Ta den här rubriken:

Jon Henriks kärlekshjälp
– efter starka hemlängtan

Inte ens 1961 års Mitt Livs Novell hade kunnat få till något så underligt smörigt. Kärlekshjälp!

Lika konstigt var yttrandet som fälldes av en annan artist i underhållningsbranschen:

Jag ska erkänna att jag får lite skämskudde 

Även om man förstått grundidén bakom ordet skämskudde undrar man vad ”få lite skämskudde” innebär. Det låter som ett högst kroppsligt fenomen, ”få eksem”, t ex.

Slutligen (vi är kvar i schlagervärlden) undrar jag om många läsare skulle använda tankstrecket på samma vis som denne rubriksättare gjort: 

Benjamins mardröm kan sluta – som en ren dröm 

Ingen aning om hur detta skulle beskrivas med språkvetenskapliga termer, men det hindrar inte att något i en vrider sig och skriker.

Fast kanske inte i alla. Och snart i ännu färre. Sen i ingen.

Existentiell terapeut och varm korvgubbe

När radioprogrammet talade om en ”existentiell terapeut” for tankarna iväg till den ”varma korvgubbe” som, förutom att vara huvudperson i en gammal Owe Törnquist-låt, också används som exempel på en konstruktion som förr ansågs fel men i dag blivit till ett ”äsch”. Vi skolbarn skrattade, ”varm korvgubbe” – hahaha. Vi hade inte så mycket distraktioner på den tiden så vi la märke till hur man sa och skrev. De som ännu minns problemet med kombinationen kanske även kommer ihåg den begagnade bilhandlaren.

Om jag aldrig sagt det förr (ironi, för jag har sagt det tusen gånger) så bestod mitt arbete på en tidning med skapligt renommé i att fixa till korvgubbar och bilhandlare (vi gjorde lite annat också). Man skrev ”varmkorv-gubbe” eller ”varmkorvgubbe” och slapp göra åtlöje av korvförsäljaren.

Gösta Åberg, svensk mångsysslare inom språk- och bokbranschen, berättar i sin Handbok i svenska (2001) att det som uppstått i dessa exempel är en s k förledsbestämning, d v s ett sammansatt ord har försetts med en bestämning som hänför sig till ordets första del. Språkrådet har (sedan länge) inga invändningar mot det här, skriver Gösta Å, men man bör se upp med konstellationer som blir löjeväckande: rostfri plåthandlare, sågad och huggen vedhandlare, rynkad tofsskivlingsälskare.

Själv – såväl piskad i en annan grammatisk anda än dagens som jäkligt lättroad - ler jag ännu åt varma korvgubbar (som kanske inte alls tycker att det är kul)

Owe T klarade biffen genom att sjunga rätt, det hör man om man lyssnar på låten. Man kan även kolla genom att sjunga själv:

Det stod en varmkorvgubbe ner' vid Fyris torg
han måla' korvarna svarta för han hade sorg.

Lössen klampar vidare utan hyfs

”Det är löjligt att höra löss hosta”, sa vi på vår gata om nån unge stöddade sig. I SAOB finns citatet belagt från slutet av 1800-talet: ”Det är ömkligt att höra lössen hosta, fast de inga bröst ha”. Ca 80 år senare skriver Svensk Handordbok: ”Det är ynkligt att höra löss hosta”.

Själva la vi oss säkert vinn om allitterationer när vi förminskade (som nutidssvensken skulle sucka) varandra så som vi hade för vana.

Och när man använde ett ”vi” som undertecknad just gjort, och inbegripit andra som inte bett om att få ingå i detta vi, sa vi: ”Vilka vi? Du och dina löss?” Jante var hård och närvarande på denna tid, det var just Jante som kontrade med lössen.

Hittar på ett nätforum någon som skriver: ”… min gamla mormor brukade säga om folk som gömde sin person bakom ett vi: ’Vi sa svinskiten’ alternativt ’Du och dina löss’.”

Somliga hänför du-och-dina-löss-frasen till ni/vi-debatten, men det känns inte helt rätt. Den innebörden kan dock mycket väl ha förekommit på andra platser, det geografiska var mer uttalat på den här tiden (som avser mitten av 1950-talet).

Vår smälek var inte finkänslig men lite småkul och danande. De som råkade ut för den (de flesta) fick träna på att inte bli lättkränkta och sårade. Meningar i stil med ”att bli sedd som den man är” hade ingen ännu lärt sig uttala. Det måste påpekas (det får man lära av Sveriges radio, bl a), att här inte förespråkas mobbning, däremot småportioner av kamratfostran. Hoppsan, ”kamratfostran” gjorde inte saken bättre, hör man.
På denna plats förordas inget alls utom Det Milda, Det Fina och Det Goda! Och 6-8 skivor bröd.

Somt vill man dra genom kammar

Och när vi nu varit inne på kammar (i går) så är man bara ett hårstrå från att också dra in hårstrån. Och hårdra.

Efter att ha hört en person yttra: ”det var ett hårstrå från att jag dog”, utförde sbråkmakaren den vanliga nätkollen. Det blev inte tusentals träffar, men ge det lite tid bara. Även i etablerade tidningar fanns exempel på dem som var ”ett hårstrå” från det ena och det andra. De kanske även – nu hänvisas åter till gårdagens betraktelse – var ett hårstrå från att dras över en kant.

Är det något som dras, kanske inte över men väl genom kammar nuförtiden, så är det löss. Märklig företeelse, de smådjuren såg man inget av förr. Jo, det är klart, förrförr var de vanliga. Äldre släktingar har talat om hur de på barnhem i början av förra seklet fick avlusas med något som hette sabadillättika. Och så var det till att finkamma i ordets verkliga betydelse.

Mer om löss vilken dag som helst.

Många dras över denna kam och förhoppningsvis även genom 

Drar man folk över en kant kan de skadas

I stället för det gamla uttrycket ”dra alla över en kam”, hör man ofta att folk (eller vad det nu kan vaera) ”dras över en kant”. Det låter betydligt våldsammare, om man tänker efter, men det beror förstås på vilken kant man dras över. En trottoarkant – då kan man eventuellt komma undan med livet i behåll, men för den som dras över högre betong- eller bergskanter (i den mån man säger så…) kan det sluta riktigt illa.

Är språkpetimätrar ännu äldre än en* själv kan de korrigera ”dra över en kam” och säga att det heter (och hör sen!) ”skära över en kam".

SAOB ger just detta uttryck och nämner inte ens ”dra”, om jag läst rätt. Däremot meddelas att uttrycket kommer från tyska "alle über einen Kamm scheren".

Ur ett antagligen rent konkret skärbeteende, det kunde gälla att klippa människor, djur eller natur, dök sen det bildliga uttrycket upp att nyttja när man behövde/ville generalisera.

Språkrådet avråder från att använda "dra över en kant". Men nämnda råd menar ju att bruket avgör, så vi är snart där.

På "Språkförsvarets" sida, vilken f ö kan innehålla guldkorn, konstaterar "Ordbajsaren" följande: "det blir mer ologiskt att säga kant istället för kam. Det torde vara svårt att dra alla över en kant utan att vara den som först trillar över kanten exempelvis…

Sammanfattningsvis så ska det mest korrekta alternativet, med tanke på ursprung och språklig utveckling, vara att skära alla över en kam. I alla fall om Ordbajsaren får bestämma, men det får han ju inte. Språket lever sitt eget liv."

*många vill här ha subjektsformen "man"

Många sätt att vara nere på

I går bitter, i dag nere. Det är något av ett sjå att försöka haja klyket som man sa förr. Förstå språket, alltså.

I en stor svensk dagstidning, alldeles nyligen, skrev först en ledarskribent att hon/han själv sedan länge ”var nere med Morrissey redan när han sjöng…”

Nästa journalist, på precis samma dag, skrev att någon ”länge varit nere med hemslöjden”.

Men äsch, de där två "nere med" fick mig just att fundera på en ändrad beskrivning av sbråkarbetet. Se mig inte längre som den som klagande dysterkvisten, se mig som en brobyggare, vetja! En översättare av det nya till det gamla! Och vice versa, kanske!

Min engelska är långt från jättebra, men den räcker gott till för att ana ugglor i mossen (d v s ”something in the wind”, inte ”anticipate owls in the moss”) när något besynnerligt dyker upp i svenskan. Det är bara att slå i ordböcker och vips finner man att "to be down with" är slang med betydelsen "hålla med, verkligen gilla, sympatisera med" etc. Jag har nämnt detta "nere med" förr, nu påpekar jag att det blir alltmer etablerat.

På engelska kan man också vara "down with the flu", vilket då är ha insjuknat i influensa.

På svenska kunde man bli "nere av" sjukdom förr. Harry Belafonte kunde man bli "nere i". Om det är samma "nere" nu fast man är "nere med" – ja det är frågan.

Vadhållning om tippning

Dagens startpunkt nämndes i slutet av gårdagens inlägg. Den minnesgode erinrar sig den "tippunkt" som var en "bryt-" eller "brytningspunkt". Den kan kanske även kallas "tröskel" (O, heliga enkelhet!).

Men inte länge till, ty snart kommer endast glosan "tippunkt" att finnas kvar eftersom det på engelska heter "tipping point" (meningen läses med ett bittert och sarkastiskt tonfall).

I SAOL (senaste upplagan, 2015) görs skillnad på "brytpunkt" (som har tillägget ”särsk. i skatteskalan, mellan lägre och högre marginalskatt”) och "brytningspunkt", där ordet hänförs till den betydelse av ”bryta" som handlar om förändring eller kontrast (som i "bryta av, bryta mot" etc).

På synonymer.se ges för ”brytpunkt” förklaringen ”(bildlig betydelse) punkt där en viss företeelse upphör eller förändras”. På samma vis beskriver SAOL "brytningspunkt". Det vacklar lite angående betydelsen, m a o.

Sen finns det helt andra "tippunkter" som undertecknad hellre sätter 100 spänn på vad gäller trovärdighet beträffande den innehållsliga kärnan.

Vi besöker en fysiklektion på det digitala läromedlet studi.se. Här handlar det om något så handfast som en låda (det illustreras också):

”Tyngdpunkten finns i mitten av lådan.Ytan den står på kallas stödyta. Så länge tyngdpunkten ligger inom stödytan välter den inte, men när tyngdpunkten befinner sig utanför stödytan välter lådan. Det är lådans tippunkt.”

Dessutom: i ”Formler till lastsäkringskalkylator” angående lastning, lossning, surrning och annat som har med fraktarbete att göra finns meningar som ”Avståndet i höjdled mellan surrningsfästet på godset och godsets tippunkt”.

Utan att direkt vara så jädrans haj på lastning av diverse gods är denna tippunkt den enda tippunkt jag har lust att kännas vid.

Tippen eller toppen? Tipptopp eller soptipp?

Följande yttrades i radio av en språkprofessor (det handlade om ett visst sätt att uttrycka något): ”Det börjar kännas föråldrat eller daterat”.

Då slog det mig: i fortsättningen kanske vi får tala ”gammal” och ”ny” svenska samtidigt. För att vara säkra på att bli förstådda kan vi – som professorn –  använda ordet ”föråldrat” PLUS ”daterat” (som antagligen tagits över från engelskans ”dated”).

Senare samma dag, lustigt nog, dök denna mening upp i en nättidning: "Vi befinner oss kanske på tippen av en konjunkturcykel som pekar nedåt".

Det låter jättekul fast man inte riktigt vet varför. Visserligen handlade det hela om ekonomi, men det skulle lika gärna kunna vara en illustration av språksituationen: Visst befinner vi oss på tippen. Och visst går det att se en cykel framför sig, en som pekar nedåt.
Tippen syftar nog dock inte på soptippen utan snarare engelska ”tip”, alltså spets eller topp.

I det fortsatta sökandet efter tippar dök följande upp i en annan nättidning: ”...frågan om det verkligen finns en risk för globala tippunkter, eller ”tipping points” som det heter på engelska. Det vill säga brytpunkter eller trösklar bortom vilka hela biosfären kommer att skifta till ett nytt och förmodligen oönskat tillstånd”.

Ytterligare en röst som försöker förenkla genom att säga att "tipping points" alltså blir "tippunkter" på svenska. Dessutom lägger sagespersonen till "brytpunkter" och "trösklar".
I morgon fortsätter vi att gå till botten med tippen. Eller toppen.

Kärleksmarkeringens magnitud

Mumintrollet sjunger i sin visa ”det finns så många saker man inte kan förstå”. I förstone låter det som en banal sanning. Men så lyssnar man på eller läser något av ens egen tids betraktelser och då ter sig Mumintrollets utsaga riktig klyftig.

 
För något inlägg sedan kritiserades på denna plats det totalintiga uttrycket ”och sen tar vi det härifrån”. Nog för att undertecknads största käpphäst är den översatta engelska svensken talar, men inte långt där efter kommer den häst som handlar om det utstuderat innehållslösa blahaspråket. Man ser det ofta i vissa tidningars rubriker som väl ska ”locka till läsning” och vara s k klickbete.

De få hjärnceller man har kvar krullar sig vid anblicken av sådant som ”prinsessan Estelles kärleksmarkering till Oscar”. 

Ö h t vet jag inte hur man ska betrakta en konstruktion som ”kärleksmarkering till” – den verkar fel till såväl form som innehåll. Kanske vore "ömhetsbevis/ömhetsbetygelse gentemot” mer riktigt, men det låter väl 1832, kan man tänka. 

Hur kärleksmarkeringen markerades? Jo, det visade sig att storasystern, 6, klappade sin bror, 2, på kinden, och nöp sådär lite kärvänligt i densamma som det händer att folk gör med barn.
Kärleksmarkering, var ordet.

Om det problemet som inte stör många

Från en av nutidens uppburna klyschor (gårdagen) ska det nu bli pronomen!
En del språkliga förändringar sker utan att man kan härleda dem. De är inte särskilt upprörande, men man kan alltid sitta på kammaren och undra varför.

Man ser en mening eller hör ett yttrande, och, ja, kanske inte studsar, men undrar vad som står på. Så här stod det i bladet:

"San Francisco blir den största amerikanska staden som förbjuder försäljning av päls"

Den största staden som? Det heter väl den största stad (obestämd form!) som? Här skulle kanske en grupp sydsvenskar säga emot, får jag för mig. Men de säger ju också potatismosen i bestämd form (d v s potatismoset) så…

Vad gäller San Franciscomeningen så är ”den” determinativt, eller framåtsyftande, pronomen.

Jag vänder mig till min gamla språklära (författad av trion Rebbe-Gullberg-Ivan, från 1954) samt även ordklasser.se på nätet och hittar en mängd meningar som "Han köpte den bil som var dyrast" och "Polisen grep den person som misstänktes för brottet".

I de exemplen skulle man i dag ofta se/höra ”den bilen som” och ”den personen som”.
Inte är det stort, men den sbråkmakare som inte låter sig rubbas i första taget kommer nog att fortsätta följa vad Rebbe-Gullberg-Ivan föreslår.

Vad som än händer får man ta det härifrån. Eller därifrån

Det var en vacker vårdag när världen åtminstone smålog, som jag hörde någon säga: ”blablabla, och så tar vi det därifrån”.

Jag satt som slagen och insåg att jag just hört den mest filosofiskt rika räcka av ord en människa kan uttala.

I alla lägen: högt uppe på berget, i sängen, på en byväg om våren, vid spisen och mitt i trafikrusningen ”tar jag det därifrån”. Plötsligt insåg jag storheten.

Äh, jag tar det bara härifrån*

Vingslag kändes från tider som hyst stora tänkare i Kina, Mesopotamien och Grekland.

Fylld av ny visdom och en närmast andlig respekt inför alla föregångare och efterkommare som har gjort eller kommer att göra detsamma, upprepade jag ”De tog det också därifrån”.

Tankarna leddes nästan automatiskt vidare: Och tar de det inte därifrån så tar de det härifrån.

Man kan säga det på utländska också: I’ll take it from there (eller here). En global sanning öppnade sig och världen blev förklarad.

* Kersa (konstnärligt begåvad kamrat) tillverkade denne
numera skadade femtioåring som även han skådat ljuset och slutat deppa.

Varför är det så gott om "av"?

I gårdagens inlägg fick en felaktig preposition bli själva slutklämmen. Prepositionerna är illa ute, tycks det. D v s, det anser inte så många med journalist- eller andra högre utbildningar, speciellt inom språkämnen. Detta gör, bl a, att ”av” firar triumfer. Häromsistens skrev jag att att-et försvinner, men av-et, mina vänner, är något som vinner!

Van vid mothugg gör jag ändå en snabbmittåt (rättning i ledet): Det är klart att ”av” ska få finnas, men lite sovring vore finemang.

Det är numera vanligt med konstruktioner som ”det var sista dagen av litteraturveckan”. Det är säkert inte att betrakta som fel, men ”sista dagen på litteraturveckan” går också och, inte minst, ”litteraturveckans sista dag”.

Man misstänker att engelskans flertaliga of-konstruktioner kommer att göra ”av” än mer invasionsbenäget. Alla ”han är kungen av matlagning/golf/blues, hon är drottningen av pop/barnsånger/kaos" – ja, inte behöver man grubbla över deras ursprung.

♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛♔♚♛♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛♔♚♛♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛

Jag har inte kollat det här men vill gärna hävda att alla ”av” svenskan har – och som är samma som det engelska bruket – rör länder och platser: Drottningen av Saba/England/ och kungen av Danmark/Arabien.

I vårt språk kan vi göra snygga grejer som engelskan inte kan: "matlagningskungen, golfkungen, popdrottningen och kaosdrottningen."

När kroppsdelar inte beter sig som de ska

Här kommer lite mer av den blandade kompotten från samlingarna, språkliga kroppsbilder, kan man kalla dem. Eller kroppsliga språkbilder.

Just de här exemplen har inte journalister eller folk med liknande jobb yttrat. Hur människor i allmänhet talar och vilka språkliga missuppfattningar som finns, ska egentligen inte tas upp i bloggen. Undantag sker. Men då används bara icke-skrivna uttalanden som också anonymiseras, det finns ingen avsikt att driva med någon.

Så fort man gör det åker man själv på pumpen, för såna tilltag finns snabbverkande karma.

En rätt kul hopblandning av verb fanns i meningen ”de tänker inte längre än näsan växer”. Kanske blandade sagespersonen ihop Pinocchio med det gamla talesättet ("än näsan räcker"). Carlo Collodi skrev för ca 140 år sedan sagan om en trädocka vars näsa växte var gång han ljög.

Nästa uttryck kommer från en person som inte har svenska som modersmål. Då ligger det nära till hands att ordspråk och talesätt blir tilltrasslade. Här blev det även en illustration till hur knepigt det kan vara med grammatik och ordkunskap eftersom sammanhanget var just språkinlärning hos invandrade.

”Man kan inte ge med ena handen och ta från den andra.”

Medge att det är ett finfint exempel på hur mycket en liten fjuttig preposition betyder!

Igelkotten i byrålådan

När man städar i en låda får man till slut lite samlade papper, foton, brev, pennor eller vad det kan vara. Sen blir det en hög ospecificerat över: gummisnoddar, skruvar som kan vara bra att ha, små metallbitar som hör nånstans (men var?), ett urrivet recept som verkar jättebra men halva är borta. Etc etc.

Här en sådan rest ur sbråklådan:

”Se upp i valborg så du inte eldar upp en igelkotte”, löd innehållet i en hänsynsfull tidningsrubrik. En igelkotte, hm. Säger jag själv igelkotte eller igelkott? Detta blev majs första dags stora fråga.

Svenska Akademiens stora ordbok säger att igel-kottens andra del kommer från en västnordisk ordform, "kǫttr", och ” måste förklaras ss. folketymologiskt ansluten till kǫttr, katt". (ss utläses såsom)

Kotte enbart och däremot, har bakåt i tiden liknande ursprung men kan också jämföras med ett norskt ord, ” kott, litet trådnystan; besläktat med kota, sbst., kudde o. kut; jfr kutting”

Sånt här är intressant. Jag säger igelkott och följer därvid den språkliga auktoriteten (hittills) Svenska Akademien som gett ut SAOL sedan 1874. Hela tiden har ordet igelkott stavats just så.

När man söker igelkott dyker även växten igelknopp upp. Den hör till familjen kaveldunsväxter. Namnet blir uppenbart när man hittar en bild av den.