Det är intressant att försöka förstå hur det går till när ett extra ”upp” kommer till efter verb – eller ”dyker upp”, för all del, för så heter det när nåt dyker upp. Dyker – utan upp - är nåt annat, det sker i motsatt riktning, kan man säga. Det finns i och för sig en massa saker man gör med upp förutom dyker upp, man kan klara upp, äta upp, se upp, dricka upp. Men man har inte tidigare "mött upp" eller "startat upp" samt andra "upp" som egentligen inte krävs till vissa verb i svenskan, men däremot i engelskans "start up" och "meet up (with)".
Men just "starta" och "möta upp" har såna som jag varit arga på i flera decennier. Tyvärr har bruket satt sig.
Ur radion kom häromdan en upp-are som inte är lika vanlig: ”Detta uppfattas som ett hånskratt rakt upp i ansiktet på kunderna.”
Här visade sig Svenskt språkbruk (2003) ha exemplet ”säga ngn ngt rakt upp i ansiktet”. "Rakt upp i ?" Hm, vill jag nog säga.
Ett eget ofog är ”rakt av”, d v s det hoppar ur min egen mun ibland utan att jag egentligen är med på saken. ”Rakt av” – vad är det för språk? Det låter misstänkt översättningslånartat, men uttryckets härkomst är svårfunnen. Det går att hitta (på nätet, förstås) massor av exempelmeningar som ”det var en bra känsla rakt av”.
Och apropå rakt hörde jag en kvinna säga att hon drack "rakt ur"* flaskan.
Det låter som en ganska svår konst.
* Vi andra brukar säga "direkt ur flaskan", men det är förstås svårt att veta exakt hur hon drack
