Naturligtvis är det så att ett enstaka ”öppna upp” (eller det jag hörde igår: ”bemanna upp”), ”lyfta frågan” eller ”ta det ett steg längre” kan man mycket väl stå ut med. Nu är det ju tyvärr blivet så att det är så många som pratar överallt. Och här sitter ju en till, i sanningens namn.
Nog pladdrat, till saken. En man – icke-journalist, så han har inte ett jätteansvar för sitt språk – sa hela tiden ”nånstans”. Det hör till den nutida språknedskräpningen: ”Vi måste nånstans titta på det här. Jag känner nånstans att det är fel. Nånstans bör vi göra något” Et cetera, et cetera.
Den som lyssnar tänker: "Bra, men VAR nånstans då, då?"
Sen blir det nedhopp i nå(go)nstans-et självt och som alltid stöter man på – en åtminstone liten – patrull. Språkvårdare brukar alltid hänvisa till något belägg från gångna sekler (i SAOB, vanligen) för att visa att ”allt är tillåtet”.
Själv lite mer restriktiv med begrepp och ord bara för att de funnits i en 1700-talsdikt eller landskapslag från 1300-talet, kommer jag ändå på Erik Lindegrens ofta citerade ”Arioso”. Där får man ”någonstans” så att det räcker och blir över. Fast dikten skrev förstås innan (1947) ”vårt” bleka ”någonstans”:
Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu/…/
