”Det är löjligt att höra löss hosta”, sa vi på vår gata om nån unge stöddade sig. I SAOB finns citatet belagt från slutet av 1800-talet: ”Det är ömkligt att höra lössen hosta, fast de inga bröst ha”. Ca 80 år senare skriver Svensk Handordbok: ”Det är ynkligt att höra löss hosta”.
Själva la vi oss säkert vinn om allitterationer när vi förminskade (som nutidssvensken skulle sucka) varandra så som vi hade för vana.
Och när man använde ett ”vi” som undertecknad just gjort, och inbegripit andra som inte bett om att få ingå i detta vi, sa vi: ”Vilka vi? Du och dina löss?” Jante var hård och närvarande på denna tid, det var just Jante som kontrade med lössen.
Hittar på ett nätforum någon som skriver: ”… min gamla mormor brukade säga om folk som gömde sin person bakom ett vi: ’Vi sa svinskiten’ alternativt ’Du och dina löss’.”
Somliga hänför du-och-dina-löss-frasen till ni/vi-debatten, men det känns inte helt rätt. Den innebörden kan dock mycket väl ha förekommit på andra platser, det geografiska var mer uttalat på den här tiden (som avser mitten av 1950-talet).
Vår smälek var inte finkänslig men lite småkul och danande. De som råkade ut för den (de flesta) fick träna på att inte bli lättkränkta och sårade. Meningar i stil med ”att bli sedd som den man är” hade ingen ännu lärt sig uttala. Det måste påpekas (det får man lära av Sveriges radio, bl a), att här inte förespråkas mobbning, däremot småportioner av kamratfostran. Hoppsan, ”kamratfostran” gjorde inte saken bättre, hör man.
På denna plats förordas inget alls utom Det Milda, Det Fina och Det Goda! Och 6-8 skivor bröd.
