Varför är det så gott om "av"?

I gårdagens inlägg fick en felaktig preposition bli själva slutklämmen. Prepositionerna är illa ute, tycks det. D v s, det anser inte så många med journalist- eller andra högre utbildningar, speciellt inom språkämnen. Detta gör, bl a, att ”av” firar triumfer. Häromsistens skrev jag att att-et försvinner, men av-et, mina vänner, är något som vinner!

Van vid mothugg gör jag ändå en snabbmittåt (rättning i ledet): Det är klart att ”av” ska få finnas, men lite sovring vore finemang.

Det är numera vanligt med konstruktioner som ”det var sista dagen av litteraturveckan”. Det är säkert inte att betrakta som fel, men ”sista dagen på litteraturveckan” går också och, inte minst, ”litteraturveckans sista dag”.

Man misstänker att engelskans flertaliga of-konstruktioner kommer att göra ”av” än mer invasionsbenäget. Alla ”han är kungen av matlagning/golf/blues, hon är drottningen av pop/barnsånger/kaos" – ja, inte behöver man grubbla över deras ursprung.

♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛♔♚♛♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛♔♚♛♔♚♕♛♛♔♚♕♔♚♕♛

Jag har inte kollat det här men vill gärna hävda att alla ”av” svenskan har – och som är samma som det engelska bruket – rör länder och platser: Drottningen av Saba/England/ och kungen av Danmark/Arabien.

I vårt språk kan vi göra snygga grejer som engelskan inte kan: "matlagningskungen, golfkungen, popdrottningen och kaosdrottningen."