"Här och där" är ett svenskt idiom, inte "där och då" & "här och nu"

En modern stolsdyna

Man läser/hör mer och mer någon slags halvengelska som en variant av svenska i medierna, så varför inte pröva på ett litet experiment. Ta
t ex meningarna ”där och då bestämde jag mig för att sluta röka” och ”här och nu bestämmer jag mig för att sluta röka”. De verkar betyda i stort sett samma sak, inte sant? 

I den första kan man använda många av de synonymer förra inlägget innehöll: ”Omedelbart/genast/på fläcken bestämde jag mig…” Att däremot stoppa in något av dessa ord i stället för ”här och nu” blir inte lika bra. Om någon säger ””Genast (på momangen/meddetsamma m fl) bestämmer jag mig för att sluta röka” förstår man vad som menas, men det låter konstlat, lite teatralt. 

I vilket fall som helst är bara där-et och här-et i vägen, det räcker ju med ”då” och ”nu”. De översatta fraserna låter antagligen lite flådiga för vissa. Känslan av att man måste hänga med ligger bakom månget fjantigt uttryck. Sådan är människan, rädd att verka efter och bakom.

För engelsktalande är uttrycken vanliga och inget bevis på att man hajar klyket. Till ” there and then” ger lexikonet Merriam-Webster den prosaiska definitionen ”immediately at that place”. Svenskar har länge vetat att ”då” räcker och att platsen inte måste beskrivas med ett ”där”. Likaså behöver "nu" knappast ett "här".

För ”here and now” ges bl a synonymerna ”now” (enbart) och ”today”. Vanligen används uttrycket med ett ”the”, alltså ”the here and now” och man illustrerar med ett citat från 1829: "man's obligation is in the here and now" (W. H. Whyte, vem det nu var).

Letar man på svenska ”här och nu” får man först upp en mängd träffar om mindfulness (medveten närvaro som den mindre säljande översättningen lyder), carpe diem och liknande. Ja, varför inte.

Där och då gjorde mig nästan våldsamt irriterad här och nu

Med ett par dagars mellanrum hände följande: I en tidnings sommarföljetong – deckare, givetvis – hade författaren redan inledningsvis med två ”där och då”. Ett av dem följdes genast av ett ”över tid”. Den minnesgode läsaren (en klyscha, vill jag påpeka) vet att den ord-för-ord-översatta engelskan kan få denna bloggare att gå bananer! (eventuellt nytillkomna felfinnare måste upplysas om att man aldrig vet när jag skämtar, går på minor eller gör något annat okontrollerat)

”Över tid” – engelska ”over time” – kan med fördel översättas med ”med tiden, under tidens lopp, efterhand”, ja, kanske t o m ”successivt”.

Det numera ständiga ”där och då” kan översättas med varianter som: "genast, omedelbart, omgående, på direkten, ögonblickligen, snart, med en gång, direkt, strax, meddetsamma, tvärt, på fläcken, på stående fot, ofördröjligen, på stört, på rak arm, skyndsamt”.

De här synonymerna täcker uttrycket inom en mängd olika stilnivåer (hos texter eller i talat språk) och dessutom förklarar Glosbe (översättningssajten som bidrar med alla de som nyss räknats upp) att någon av dem säkert bör fungera som svensk översättning för "där och då", men tillägger: ”var försiktig”.

Försiktig kan man inte kalla författaren, en inte purung person som bl a skrivit (ungefär) ”men spåren slutade där och då”.Pröva med synonymerna från Glosbe och se hur de sliriga, eller slöa, kanske, engelskinfluerade uttrycken förvandlar svenskan till ett oerhört torftigt idiom!

Sen tog det, som sagt, bara ett par dar innan det var dags för näste man till rakning. Denne visade sig vara en litteraturrecensent som lät två meningar i rad inledas med ”där och då”.

Detta språkbruk irriterat mig något våldsamt här och nu. Och om detta ska morgondagens inlägg handla. I och för sig kommer det att ske där och då, men ämnet ska vara här och nu. (Ja, ni hör ju hur det går när man snor andra språks specialuttryck!)

Bra översättare sysslar inte med tunna linjer om de inte är just det

Men kära nån, så man klagar och går på! För balansens skull kommer här några bevis på att det faktiskt går att göra prima svenska av engelska.

Man önskar att det skulle bli uppenbart för alla som på något sätt är inblandade i språk och översätteri hur viktigt det är med god utbildning och fina löner för dem som sköter den handfasta och verkliga språkvården!

Här följer nu några exempel som visar hur det går när översättaren tänker och inte tar den enklaste och sämsta vägen.

I en deckare sa polisen: ”vi tar över nu”. På engelska sas ”we’ll take it from here” och det är mycket vanligt att den orutinerade översätter med ”vi tar det härifrån”.

”Gränsen är hårfin” löd den svenska meningen för ”it’s a thin line”. Påfallande ofta har jag hört ”det är en tunn linje”. Google gärna exakt den ordalydelsen och kolla själv!

Någon skådis tilläts säga: ”Jag har varit i samma situation som du” där engelskan löd ”I have been there”. Man nästan jublar över den person som lät bli ”jag har också varit där” som tyvärr och likaså är en vanlig slafsöversättning.

Och slutligen, kors i taket, någon valde uttrycket ”reservplan” för engelska ”plan B”.

De skickliga översättarna – hur länge ska de få finnas kvar? Jag vet att väldigt få människor bryr sig om detta, därför finns varken huvudplan eller reservplan.

  

Detta är en tunn linje, en "hårfri gräns" är nåt bildligt. Men engelska "a thin line" kan också betyda "en hårfin gräns". 

Rätt eller fel? Man famlar, förtvivlar, men förtynar gör man ej

Ja, man har att göra om man ska ta hand om alla miljarder texter och yttranden på svenska, det ska gudarna veta. I går citerades Wikipedia som skriver om Narkissos att han

förtynade inför den damm där han fick se sig själv och förvandlades till slut till en pingstlilja som fått hans namn: narcisser 

Häpen betraktar jag ordet ”förtyna” och vet inte vilket ben att stå på. Det är jättebra att man använder sig av äldre ord, men ibland är de så gamla att det knappt går att finna dem. Svensk etymologisk ordbok (ursprungligen från 1922, lagd på nätet av Projekt Runeberg, där ideella krafter digitaliserar gammal nordisk litteratur: man lyfter på hatten) har inte med ordet hur man än letar.

SAOB, där det finns – liksom även ”häntyna” – betraktade det (ja, både ”förtyna” och ”häntyna”) redan för länge sedan som ålderdomligt bruk. Själv skulle jag ha använt ”tynade bort” eller, möjligen, ”förtvinade”. Ofta har man personliga preferenser och varför vete gudarna: ”tyna bort” låter som om det passar en mänsklig varelse (eller ett djur), medan ”förtvina” snarare bör användas om växter.

Jag kan ha fel. Eller rätt. Eller bådadera.

Däremot skulle det kännas omöjligt att skriva ”inför en damm”. Det måste heta ”framför” en damm, jädraremej. ”Inför” är adverb och har betydelsen av något ”större” än enbart att vara en platsangivelse – vilket ”framför” är. Om detta har bloggen handlat förr, förresten.

Slutligen vill man gärna ge sig på ett kongruensfel: ”En” (1) pingstlilja som fått Narkissos namn heter ”narciss”, givetvis, en blomma heter sällan ”solrosor”.

Man vill så gärna att allt ska vara ”korrekt rätt”, som en glad lax en gång skrev.

En intressant fyrklöver och därtill en bukett med narcisser

Marshall McLuhan, som dykt upp i bloggen ett par dar, var född i början av 1900-talet. ”Mediet är budskapet”, har folk sagt i några decennier nu. Det har skett automatiskt när de hört hans namn nämnas. Frågan är om de tänker vidare på citatet – man undrar, med tanke på hur lite man märker av funderingar som liknar hans. Om man bortser från såna som jag själv och generationskamrater som sitter och gnäller om nymodigheter sen videon kom (eller så) så finns, tack och lov, ändå ett par stycken alerta typer. En nu levande person med en gedigen bakgrund i det han nu livligt kritiserar är Jaron Lanier. Av och om honom finns mycket att läsa – eller lyssna på, bl a ett s k TED-talk.

Men läsaren ska inte inbilla sig att undertecknad sitter här och studerar internetkritiker på internet, jag måste påminner mig själv om allt som finns att läsa men som försvinner i ett töcken av annat!

En annan gubbe i gemet är Nicholas G Carr som för elva år sen skrev en bok där han i titeln undrade om Google gör oss dumma i huvudet (vilket nog tyvärr verkar stämma). Den tredje intressanta personen, nämnd i går, är läkaren och psykiatrikern m m, Anders Hansen, en svensk som bedriver liknande kritik.

Men detta är en språkblogg, så vi måste tillbaka till en fjärde man, likaså omskriven i gårdagens blogg, nämligen Narkissos. På Wikipedia står: ”N förtynade inför den damm där han fick se sig själv och förvandlades till slut till en pingstlilja som fått hans namn: narcisser”.

Den meningen ska bloggen ha som material för morgondagens inlägg.

Lite tips för hängmattan när programmet Sommar klingat ut

Hänvisande till gårdagen: Jovisst har det funnits – och finns – de som förmår tänka klart kring den enorma stridsvagnen internet som vältrar sig över hela jorden, jämnar marken där den går fram och skickar ut sina mördarkulor.

För att uttrycka saken mindre svulstigt: Människan är förmodligen inte kapabel att ta emot information från hela världen rakt in i sin begränsade hjärna varje millisekund. Men så fort man andas om något sådant måste man också tillägga att man själv är jätteglad för att det finns mejl och Skype men att det räcker så.

Att man f ö alltid måste lägga till dessa förb-e förbehåll. Man kan ju inte ens säga att det är tråkigt med regn innan nån messerschmitt måste påpeka att det också är bra och nyttigt.

Nej, låt oss lära oss att gnälla högt och fritt om högt och lågt!

Det är i alla fall en lisa att läsa McLuhan fast han kommer från för länge sen! I sin mest kända bok, Understanding Media (1964), skriver han om mediers påbyggnad och utbyggnad av vårt medvetande och våra sinnen: ”När vi en gång byggt ut eller överfört vårt centrala nervsystem i elektronisk form, är det bara ytterligare ett steg kvar att överföra också själva medvetandet till datamaskinernas värld. Då kommer vi äntligen att kunna programmera medvetandet på ett sådant sätt att det inte kan bli bedövat eller distraherat av nöjesvärldens narkissosillusioner* som drabbar människan när hon möter sig själv i sina egna uppriggade grejor.”

Avslutningsvis: Så lustigt det kan bli här i världen. Efter att ha nämnt programmet Sommar – nu senast i rubriken – visade sig dagens värd vara Anders Hansen, en av det här landets vettigare debattörer och vetenskapspersoner när det gäller psyket, fysiken och tekniken.

* För den som inte känner till myten om Narkissos: Han var en grekisk grabb som blev så kär i sig själv att han dog. Oförmögen att slita sig från sin spegelbild i vattnet svalt han ihjäl. Så illa kan det gå. Men han fick i alla fall ge namn åt det som är vår tids stora sjuka: narcissism.
 

En gång var Sommar i balans med den omgivande sommaren

Som man sitter och funderar över vart människan själv tagit vägen i mediesamhället kommer Marshall Mc Luhan och knackar på, ber att få stiga in och hjälpa till.

Först har kanske en person som den som här skriver suttit och funderat över mediernas hopsmältning och ömsesidiga beroende, deras snyltande och symbiotiska tuggande på varann som lämnar en enkel läsare, lyssnare eller tittare i förtvivlan över sakernas tillstånd.

En sorgsenhet kommer av det faktum att det trots otaliga publiceringsmöjligheter och -ställen huggs ut ett språk så torftigt att det inte går att beskriva med ord (för de är borta!). En annan bedrövelse är att innehållet går samma väg och banaliseras intill grav fördumning av de ”konsumenter” som villigt marscherar rakt in i skiten.

Det här kommer över en när man inser hur mycket som går runt, runt, runt. Inte för att det är nåt nytt, men ta alla eländiga verklighetssåpor (eller vad de kallas numera) som först ska ut i tv och andra bildmedier och sen manglas omkring i pressen. Relationer samt sexuella åtbörder eller händelser är mest poppis.

Inte ens ett så gammalt gammalmedium som radion går fri. Ta nu senast radioprogrammet Sommar, en gång ett överraskande och intressant inslag. Det ska nu förannonseras intill uttråkning, sen ska det sändas och sen recenseras. Ofta under rubriken ”Så bra var sommarpratare NN”.

Den spännande frågan är: kan McLuhan, en så gammal gubbe att han varit död i flera decennier, erbjuda någon tröst?

Med denna klipphängare uppmanas läsaren att återkomma i morgon.

Inget snack och ingen verkstad i carpe diem vet jag på förväg

Det finns en invasiv variant av text som hotar att slå ut många andra slags texter och det är de s k krönikorna. I äldre tider var krönikor något annat än i dag när de dessutom smyckas med skribenten i helbild. En sådan tar ofta upp en tredje- eller fjärdedel av tidningssidan (eller motsvarande digitalt utrymme). Vår tids krönikörer skriver om stora saker man själv tänkt på: att det är så tråkigt att städa, att man ska ta vara på dagen och stunden, ja, överhuvudtaget hur fint allt är när det är fint.

Påfallande ofta skriver de om hur svårt det är att komma på något att skriva om. Jag förstår dem Fast just då borde de hålla tyst. Som jag i dag som har lite tomt i ladorna och tomtar på loftet. Då blir det mera skåpmat, för bara jag skriver lite grann dyker gamla käpphästar upp. För några rader sen skrev jag t ex ”ta vara på dagen”. Och då tar man även tillfället i akt att påminna alla ens fyra läsare om att det heter just så (för det är bestämt av Världsordningens Högsta) och inte ”ta tillvara på”. Man kan också välja ”ta tillvara”, men inte allt på en gång.

Och i den här genren finns det mycket. Det heter ”få bukt med” eller ”komma tillrätta med” och inte ”komma till bukt med”. Skrev om det nån gång men det är inte precis enkelt att söka i denna blogg som drivs av en kanske inte så glad, men dock amatör.

Nå, nyss hördes ur radion en till sån där hopblandad historia vars uppdykande är förståeligt men vars mängd kommer att öka med exponenten på hypotenusan. En kvinna sa att man visste något ”på förväg”. Innan henne hade en annan person talat om något man kände till ”på förhand”, ett synonymt uttryck med det ”i förväg” som nu blandades ihop.

Får väl gå ut och dväljas i ett carpe diem där det är skit samma vad folk sa i går jämfört med i morgon. I carpe diemlandet råder tystnad och radioskugga.

Den eviga frågan: jobbar man med eller mot företeelser?

Förr talade man om klyftan mellan rika och fattiga. Den klyftan har idag blivit till gap. Det är väl ingen vild gissning att tro att engelska ”gap” ligger bakom. Lite lurigt med den här typen av ord eftersom båda finns i båda språken. Men man kan slå sig i backen på att om det existerar ett inhemskt ord – klyfta – ja, då ryker detta. Desto roligare att höra en text (radioföljetong från början av 1900-talet) där ordet ”svalg” används i samma betydelse.

Nu måste jag vända mig mot en annan modern företeelse. Och här avses såväl "vända sig mot" som "vända sig mot". Ordet "mot" brukar behandlas i bloggen en gång i kvartalet ungefär. Nu dök det upp igen och som vanligt i sammanhang där man känner sig osäker på vad det betyder.

En person som skrivit ett debattinlägg presenterades som fil dr i religionshistoria med inriktning mot islamologi. ”Mot” islamologi? Nu säger man föralldel ”inriktning mot” nuförtiden, men det är en konstig formulering. Som jag minns det kunde en akademisk titel skrivas så här: fil dr i religionshistoria, inriktning islamologi.

Då slapp man tolka det där mot-et och kunde undvika feluppfattningar.

Roligare var det en av samhällets väktare i ett tv-inslag sa: ”Vi jobbar mot en problembild”.

Här är ”mot” det där nya som lika gärna kan heta ”jobbar med”, men det är inte det mest underhållande i meningen. Nej, vad man undrar över är ”problembild”. Vad tusan är det? ”Problem” är väl tillräckligt? Som i ”vi jobbar med problemen”. Man jobbar inte mot problemen, det vore dumt.

Problembild är ett mycket använt ord. För inte länge sedan fanns det rörelser i samhället som ville förenkla språket. Vart tog de vägen?

När Nattens drottning blommar tiger Tarzan - fast inte jag

Drottningen kl 16.42 

Det var en kväll när Nattens drottning, den rackarn, plötsligt störde kvällsplanerna. Den tänkte blomma och det sker bara en natt med ibland flera års mellanrum. För just detta exemplar var det väl en tio, tolv år sedan sist. 

Där står den år ut och år in, en ful, skevvuxen och liksom pinnig kaktus med taggar som gör ont och är svåra att ta bort om man råkat röra vid växten. 

Den här gången tog jag tid. Inom en timme sprack den upp. I stället för att spela in händelsen stirrade jag på den. På nätet ligger filmer som visar ett sådant förlopp, det är onödigt med ytterligare bevis på detta under.

Snabbt går det – som nutida språkförändringar, ungefär – om inom loppet av några timmar ytterligare har den gjort sitt och blir en skrumpen, inte lika vacker sak.

Samma drottning, samma dag, 19.30

Så långsökt, tänker läsaren, att dra in en blomma i språkets snabba sabbande-förlopp.

Långt därifrån. I slutet av 70-talet fick jag den av en korrekturläsarkollega. Hon var kunnig och barsk och av henne lärde jag mig en del av det som nu blivit till en börda: alla dessa petitesskunskaper som denna samtid ger blanka fanken i.

Jag skrev kåserier ibland och p g a det lättsamma anslaget i sådana dristade jag mig till att skriva ”dej, mej” och ”sej” för ”dig, mig” och ”sig”. Ingrid tittade upp från läsningen av min text och sa med en mycket bister röst: ”Sej är en fisk”.

Det här handlar om den stora, stora, stora, stora kärleken*

Föräldrarna var fästfolk (vilket inte nödvändigtvis var detsamma som festfolk) och de ”sällskapade”. Efter det (det här är vad jag tror men inte är helt säker på), låt oss säga i mitten av 1900-talet, kallades det att ”kila stadigt”. I sbråkmakarens egen ungdom blev det rudimentärare än så: man ”var ihop”: ”Är du ihop med Björna nu?”

Vi kunde inte som i dag säga att vi ”träffade” någon. Eller, snarare, det gjorde vi väl hela tiden, men vi träffade bara släkt och vänner. På senare tid har det kommit att heta (med ett lite svagt menande tonfall): ”Träffar du någon nu?” Vilket alltså betyder: ”Är du ihop (tillsammans) med någon nu?" Antagligen kommer det här från ”Are you seeing someone?” Detta gick inte för skams skull att direktöversätta: ”Ser du någon?” Se betyder på svenska bara se, engelskans see har fler innebörder: ”se, möta, träffa”.

Svenskarna snodde alltså en av betydelserna hos see och började använda ”träffa”, det är vad jag tror. Nytillkomna läsare måste påminnas om att undertecknad tror väldigt mycket. Samt använder egna erfarenheter. En exakt vetenskap är inte det här med tanke på språkets svajande hållning.

Vad gäller "träffa" var det nog så att det inte gick att fortsätta ”vara ihop” med folk längre, människan tycks vara tvungen att använda nya begrepp för gamla företeelser. Kanske ligger leda bakom?

Nu dejtar man. Det är ett konstigt begrepp, och frågan är om det inte bara beskriver en inledande fas innan man bestämt sig? Men det kanske beror på att man hör så mycket om att folk dejtar en massa människor i väntan på att den rätta varan ska dyka upp på denna livets mänskliga stormarknad?

* Vanligen brukar man som mest använda tre upprepningar i stilistiska sammanhang. Men här lät jag mig inspireras av Tutta Rolfs och Håkan Westergrens 80 år gamla slagdänga. Kom inte och säg att det inte var fart och kläm i den tidens låtar!

https://www.youtube.com/watch?v=k5QJyNf5vEc

Elen kan "komma tillbaka" när det varit avbrott, återupprättas: nej

Söker upprättelse - eller hämnd?

”Man håller på att återupprätta elen i Argentina”, sa en nyhetsuppläsare i tv häromdagen. Det hade nämligen varit ett vad man i dag kallar ”massivt” elavbrott. Förr sa man ”omfattande” eller ”stort”, men dessa ord räcker inte i dag.

Tillbaka till den ”återupprättade” elen. Här har vi att göra med ett mycket gammalt bildligt uttryck. ”Åter” är ett annat ord för ”tillbaka”. Och ”upprätt” har en ålderstigen betydelse av något ”rakt uppstående”. Det används ännu precis så: ”vraket stod upprätt på kölen”.

Med verben ”upprätta” och ”återupprätta” har det skett en betydelseglidning och de används enbart i överförd betydelse. Man ”upprättar” felaktigt dömda och man kan ”återupprätta” förtroendet för någon.

Men ”upprättar” man exempelvis en mur så avses ett bildligt förfarande, det är ingen konkret mur det handlar om – som den Trump vill bygga mot Mexiko. Man kan bygga (upp) en verklig mur, om man sedan river ner den och bygger upp den på nytt så "återställer" man den möjligen, men man ”återupprättar" inte murar av sten eller tegel!

Den här typen av betydelseskillnader grejade journalister till för 10-15 år sedan. Sedan dess måste något måste ha gått väldigt fel i samma yrkesgrupps utbildning, ja, hela skolgång.

Åter det gamla vanliga: Jodå, det går att förstå, men den här typen av felaktigheter brukar tyvärr väcka ofrivilligt löje.
Å andra sidan är väl det skit samma om några år.

Penningsegmentet bjuder på en hel del uttryck, gamla som nya

Var tid har sitt språk, men nu går det undan. Språken växlar snabbt numera, säger jag, och pekar lite menande mot gårdagens inlägg. ”Bitar” har blivit till ”segment” och det rår inte människorna för, är bäst att påpeka (även om de kunde vara lite mer motsträviga).

Alla växer upp med sina språk och mitt eget är nästan samma som det som användes för hundra år sedan i Sverige. Naturligtvis har det tillkommit lite nytt i takt med vad som ibland kallas tekniska framsteg. Dessutom har det som heter underhållning inte bara dränkt människorna själva utan även förändrat deras språk till oigenkännlighet – åtminstone för dem av oss som sitter i våra hundraåriga dito.

En omvärldsanalytiker (personen som citerades igår) har sitt språk – med många "segment" i – precis som de flesta har andra jobb- och hobbyspråk. Ja, herregud, vill man utbrista, vilket är ett rätt adekvat uttryck för en annan, d v s mig!

Omvärldskillen talade också om företeelser man kan ”monetisera”. Det ordets innebörd är inte svår att räkna ut om man kan lite engelska (money), om man som undertecknad använt slangordet ”monetas” för stålar (vilket likaså är slang för det kära barnet "pengar") eller om man någon gång hört ordet ”monetär”. Detta kommer av, SAOB: "latinska monetarius som är en avledning av monēta", som i sig betyder mynt - och där är min slang igen!

"Monetize", säger lexikonet Merriam-Webster, betyder ”to coin into money”. Och det betyder, om jag har rätt (det händer att jag har fel), ”slå mynt av”. Så hamnar vi åter bland de bildliga uttryck som ibland känns glasklara (!) och ibland blir fel så in i norden. Mer bildspråk – fast i ord – i morgon!


PS Lägg märke till att inlägget är bildlöst. Läsaren förväntas veta hur pengar ser ut.

Tänk ändå att man växte upp utan vare sig bitar eller segment!

Människor med den språkvansinniga läggningen (här skriver en) reagerade när det plötsligt (25 år sedan?) blev väldigt mycket ”-biten” i omlopp.

Det var inte biten som i biten av en geting eller av schackspel, nej, det var ett ofta helt onödigt ord som hängdes på allt möjligt: känslobiten, miljöbiten, ansvarsbiten.

Och inte var det fråga om en ”riktigt” bit som i ”sockerbit, köttbit, tårtbit”.

Det har naturligtvis sedan dess funnits massor av komiska exempel där denna nya och larviga ”bit” dykt upp, men allra bäst var nog den som L visade. En tidskrift för lärare hade den braskande och ekivoka, får man nog ändå säga, rubriken: ”Vi måste ta tag i könsbiten”. Nu säger man inte ”kön” längre men det vore inte lika roligt med att ”ta tag i genusbiten”.

Världen har blivit så hemskt inrättad att vi som skrattade åt alla bitar inte längre orkar göra det. Men en dåtida undran var: ”Vad sa människor innan ”-biten” kom och klippte till?

Svårt att komma ihåg, men det kan ha varit ”-delen”, eller ”-diskussionen”. Det allra vanligaste var nog ”-frågan”: ”könsfrågan”.

Det behövdes egentligen ingen ”-biten”, för förr var folk så klyftiga att de förstod vad som sas ändå. Men nu, sen en tid, rör det på sig igen. Det nya tycks vara ”-segment” (som också betyder ”del”). I radion talade en omvärldsanalytiker (i alla fall hade han varit det för tio år sedan, nu är titeln kanske en annan…) och han använde OERHÖRT många ”-segment”.

I likhet med -biten förr borrade jag nu ner mig i -segmentet* och fann på nätet ”modesegment, inredningssegment, matsegment” – det finns segment så man får dåndimpen!

Som av en händelse sökte även ett bryggeri bara häromdagen en ”junior marknadsanalytiker” som ska ”ansvara för analyser och uppföljningar av samtliga dryckessegment”.


* Det existerar även ett antal språksegment…

Kaxiga karlar är andra slags människor jämfört med dito kvinnor

”Det var mig en kaxig en”, kunde man säga förr. Då avsågs vanligen en man som var ”morsk eller översittaraktig” (SAOL). Eller så var han någon ”som på ett överdrivet sätt försöker hävda sig i ord eller yttre beteende” (SO). 

På Synonymer.se (skriven av oss alla) ges bl a ”mallig, stöddig, stroppig, karlaktig, stursk” mfl.

Att vara en kaxig karl var alltså inget direkt tjusigt. Men pass på, för nu används ordet allt oftare om kvinnor (själv har jag bara hört det användas om yngre kvinnor på senare tid) och då är plötsligt egenskapen ”kaxig” god.

På nyss nämnda Synonymer.se har användare lagt till egenskaperna ”bitchig” och ”karsk”. Och det är väl dessa som anses passa de kaxiga tjejerna.

Undertecknad anser det dock vara finfint om beskrivningar av personligheter används för såväl män som kvinnor och inte byter innebörd beroende på vilket kön som avses.

Bara de riktigt känsliga märker av rädslan från skurkar

Sbråkmakaren är inte ensam om sina grubblerier, men folk i allmänhet håller inte på så här hysteriskt och bloggar och har sig. En medicin (i tv-reklam) som kallades ”bästa botet” fick exempelvis C att morra ilsket: ”bästa boten, heter det”.

Själv är jag inne i en från-fas, d v s en sådan där jag lägger märke till konstiga ”från”. Som en mening yttrad i radion: "Söka bot från strålning går inte". Heter det inte söka bot ”för” något? All den här oordningen kan göra vem som helst osäker. Och i samma program: ”skydda sig från strålning”. Säger man inte ”skydda sig mot”? Eller ”skydda sig för”? Finns det en betydelseskillnad rent av vad gäller dessa ”mot” och ”för”?

Dessutom har jag hittat följande: ”De förbjuder honom från att tävla” och ”Man förbjuder henne från att gå till jobbet”. Här ska väl från-en bara bort, helt enkelt?

Men det knepigaste var (radion): ”Man kände rädsla från* människohandlare”. Programmet handlade om människor som, utsatta för människohandeln, var de verkligt rädda.

Rädslan från människohandlarna är något som är svårare att föreställa sig att någon kan uppfatta. Fast den kan förstås också finnas.

* Detta "från" ska förmodligen också vara ett "för", men säker kan man aldrig vara.

Vet man att det ska åska utav bara den ska man låta bli att gå ut!

Som läsaren säkert märkt irriteras denna skribent ofta av bildliga uttryck. Men klara sig helt utan dem kan man inte och de flesta passerar även det nålsöga som bloggen önskar vara.

Hur om helst är irritationen intressant att skärskåda. Har kanske undertecknad en släng av (där var väl ett sådant uttryck, förresten) aspergers syndrom som det hette till nyligen? Personer med detta inslag i sin personlighet har i varierande grad svårt för vissa uttryck – ofta ordspråk – och de föredrar ett klart och tydligt språk utan ”bilddekorativa” inslag.

I diverse texter om asperger har jag bl a funnit formuleringar som kan kännas knepiga: ”ha rent mjöl i påsen, rulla tummarna, kasta ett getöga på något”.

Det är även vanligt att dessa människor föredrar tydliga och raka meningar som ”stäng dörren, är du snäll”. På frågan ”kan du stänga dörren?” kan svaret nämligen bli ”ja”, och inget mer händer, för KAN stänga dörren kan ju personen!

Själv har jag uppenbarligen svårt för såna här uttryck som kommit i schwung (och där hade vi ett till som även tagit vägen över tyskan) de senaste decennierna. Men då gäller det ofta sånt som ”vi ska gå in och titta på det här” eller ”vi ska gå ut med det här”. Jag vet vad som menas, men kan ändå inte låta bli att se hur dessa ”vi-personer” går in och ut eller gör resor (som inte är resor) eller sätter sig ner (sker inte heller) och tittar (mja, tittar och tittar…) på saker.

När en tidningsrubrik häromdagen talade om ett väntat oväder och skrev ”SMHI går ut och varnar” ville jag gärna komma till undsättning: ”Det blir ett jädrans åskväder, SMHI, gå för guds skull inte ut!

Tidens tecken är utan tvekan också tidens täcken

I går hade bloggen en (lång)sökt och tillkonstrad rubrik. I dag är inget undantag. I själva verket har jag alltid velat göra något av tecken-täcken (första ordet med akut accent i uttalet, det andra grav, se gårdagens inlägg). Och i värsta fall har jag redan skrivit det nånstans, det där med ”kill your darlings” har aldrig legat för mig.

Menar jag även något med rubriken? Ja. Samtidens tecken (de äro tusenden) har visserligen lättat lite på informationens/kunskapens förlåtar (förlåt=gardin, sänghimmel, draperi etc) för oss människor, men de har också svept in oss i täcken, för att inte säga töcken.

Den multimediala världen har gjort även ungdomar till gummor och gubbar med dåligt minne. De blandar ihop saker, minns inte, vet inte var/vad de sett vad/var och liknande som tidigare varit förbehållet ålderdomen.

Jag själv, som till på köpet (det där var typiskt vardagsspråk) skriver denna blogg, har svårt att finna ord, uttryck, synonymer m m. Jo, det är lätt att räkna ut vad läsaren tänker: ”hon är bara åldersglömsk”. Nej, det är värre än så.

Ett nyligt exempel (”ett exempel i närtid”, som nutidssvensken säger) är ordet ”klockren”, som det ondgjordes över i denna spalt. Det handlade då inte om synonymer till ordet, men nog jobbade mitt undermedvetna vidare med saken.

För i dag, när några av stadens kyrkklockor ringde, sa en röst inne i skallen (det var nog inte Herren, trots allt, utan den krympande lexikondel som skramlar runt i hjärnan): ”glasklar”.

Så sa man innan ”klockrent” dök upp: ”glasklart”. Och ordet stod – i mitt huvud, alltså – inte först i kön av synonymer till klockrent. Det är ett av tidens täcken. Och möjligen även en fläkt av åldrandets förhängen.


PS ”Klockren” användes tidigare mest i uttryck som ”klockren klang, röst, stämma”. Det är på senare tid ordet använts i en överförd bemärkelse

Föga anar simmande anden att den akuta situationen är grav

Den här bloggen är ingen språklattjarhistoria även om det kan tyckas så (se gårdagsinlägget).

Den här bloggen är till för att jag ska skriva av mig vreden över att se språket gå i putten.

Den här bloggen ska nu fortsätta med gårdagens ändar och ändor. Med ett tillägg: änder. Ände och ända är synonyma och heter ändar i plural. Ända kan även vara adverb eller verb: ”Hon åkte ända till Korpilombolo” och ”Det ändade i revolution”. Ända som ord för baken, ”hon drattade på ändan”, heter ändor i plural.

Men stopp och belägg, vad är då änder? Jo, de flesta med svenska som modersmål vet att det är plural för fågeln ”and”. Om man tänker efter hur man säger ”ändar” och ”änder” så finns där en liten uttalsskillnad. ”Ändar” uttalas med den (för svenska typiska) ordaccent som kallas grav, ”änder” med den accent som kallas akut. Wikipedia förklarar det här finliret under rubriken Ordaccent, och påminner även om att det finns dialektala skillnader i detta sammanhang.

Är det inte märkligt hur mycket ett fåtal ord rymmer? Att man lär sig tusen och åter tusen pyttesmå skillnader i modersmålet? Det kan för all del gälla även andra språk om man har fördelen att från späd ålder ha tillgång till flera.

Många språk är utrotningshotade, kan man K-märka dem allihopa?

PS Rätt ska vara rätt: bilden är upplagd på Wikipedia av Jonik

PPS Har aldrig nånsin tidigare fått till en så sökt rubrik, tror jag

Det som är fel kan bli rätt kul om man är på det humöret!

Språkliga missförstånd är att vänta, fler och fler för var dag som går. Men ibland är de också kul. På den korrekturavdelning som danade/förstörde mig hade vi en pärm där roligheter klistrades in (vi hade inga liv på den tiden, jämfört med dagens människas rika tillvaro).

Minns hur chefen en gång klistrat in en text om en man som blivit så illa påkörd att ”hans båda knän måste sys ihop”. Skribenten menade förstås bara ”måste sys”, men chefen ritade bredvid texten en liten streckteckning som skulle föreställa ett par hopsydda knän med en våldsamt kobent gång som resultat.

Vår humor var lite som Blandarens. Slår man upp Blandaren på Wikipedia får man veta att det är ”en humortidskrift grundad 1863”.

Knäna dök upp i minnet när jag såg en textrad i ett tv-program med kirurgiska inslag.

Först måste något sägas om orden ”ände” och ”ända”. Båda kan användas synonymt (har det alltid varit så, där sviker det minne som nyss nämndes) för att beteckna slutet av ett snöre, en gurka eller vad det kan handla om. Oavsett vilket ord man väljer är pluralen ”ändar”. Talar man däremot om den ”ända” som (”vardagligt”, enligt SAOL) betyder bakdel, är pluralen ”ändor”.

Man bör alltså veta vilken ända man talar om, annars kan det bli som i tv-inslaget, och där det antagligen handlade om nervändar eller liknande.

I texten stod: ”Och så måste de båda ändorna sys ihop”.

Detta skulle ha inneburit en större utmaning för vår gamle korrekturchefs tecknartalang.

Förr brukade 24/7 avsluta "fruntimmersveckan", nu pågår det jämt

Det är lätt att tro att denna skribent vänder sig mot allt som hämtas och hämtats från engelska. Då tar man fel, det finns mängder av ord och uttryck som är vettiga att låna. Och det gäller ju inte bara engelska: kanhända nepalesiska, katalanska och japanska har ett antal ord som skulle kännas användbara även för oss! Problemen uppstår när man oreflekterat släpar över sånt som, exempelvis, 24/7. I radion berättade en grabb om sin jacka som han gillade så mycket att han bar den ”tjugofyrasju”. 

Många undrade säkert vad han sa. När det skrivs blir det kanske ännu knepigare. En fastighetsskötarfirma som sökte medarbetare skrev i sin annons: ”Vår verksamhet är öppen 24/7 och du bör kunna arbeta både kväll och helg”.

Nu var inte verksamheten öppen enbart 24 juli utan vad vi brukat kalla: ”dygnet runt” (med ”alla veckans dagar”som eventuellt tillägg). Engelsktalande, å sin sida, tänker: ”öppet 24 timmar alla veckans sju dagar”.

Det här måste ställa till problem, kanske för den klubb* (exempel nummer två), vars "intressenter möts 24/7 för att göra affärer och nätverka”.

De flesta av oss utläser nog ännu 24/7 som tjugofjärde juli, vilket i exempel nummer tre blir uppenbart: En artist annonserade om sin show på en ort. I annonsen stod ”Ditt liv är här” (namnet på föreställningen) och sedan datumet för framträdandet: ”24/7”. Det vill säga tjugofjärde juli. 

Missförstånd att vänta, med andra ord, till 24/7 är det bara en och en halv månad kvar.



*Webbplatsen där exemplet stod är en slags ”marknadsplats” för sportklubbar och eventuella sponsorer. Fråga inte mer, det här är verksamheter som undertecknad inte kan föreställa sig.

Har inte mänskligheten knuffats av det spår den tidigare beträtt?

Ingenstans är man fredad. På tåget låg en tidskrift, jag bläddrade planlöst. Och se, det tar inte många minuter innan man sitter där med rynkad panna. Den här ”nudgingen” är väl ändå färdigpratad vid det här laget, men nejdå, hjulet ska uppfinnas på nytt. Och under lång tid.

Upprepar för den som eventuellt missat den här aspekten av mänskligt liv. Nudge kommer från engelskans ord för vårt ”knuffa, putta i en viss riktning”. Egentligen betyder det bara att nån som vet bättre försöker få pöbeln att göra rätt saker.

Nu har det förekommit lite olika åsikter under människans 300 000 (?) år på jorden om vad som egentligen är rätt saker. I alla fall blev många skitarga när Socialstyrelsen ville att vi skulle äta 6-8 brödskivor om dan. Ett annat återkommande knuffande är hur vi ska hantera choklad, kaffe, vin och allt möjligt. Ena dan är det bra, andra helt åt skogen. Det har överlag varit så i människans värld att hon ibland har haft en del koll på sin egen tillvaro, vad som är nyttigt, vad som är dåligt, etc. När hon levt i större grupper har hon fått passa in sig skapligt, folk har varit tvungna att bli kompatibla, som det heter i dag, med varann om sammanslutningar ska funka.

Det första exemplet på den här nudgingen tvingar en att bita ihop, sitta stilla båten och försöka bevara lugnet. Exemplet beskriver att man satt upp skyltar med ”släng skräpet här” vid papperskorgar. Då slänger människor skräpet just där det är bäst att det kastas.

Jag tänker på allt som nudgat mig i olika riktningar: Står det ”dra” på en dörr så drar jag. Står det ”skjut” skjuter jag. I en affär kan det stå ”kassa” på en skylt. Då brukar jag betala där. Det mesta i mitt liv har varit nudging, men kanske inget att berätta om. Däremot är det intressant hur självklarheter tycks ha tagit över människorna med sitt öronbedövande dån av intighet.

Det är bara jag från det lilla, lilla landet i norr som skriver

Igår företog bloggen en utflykt till flydda dar. Nu är den tillbaka i den hårda verkligheten. Kanske har jag berättat om det lilla av statistik som går att förstå, statistik som rör denna blogg, alltså. Det enda man kan se är antal ”vyer”, en rubrik som väl kommer från ”views” och som avser antalet ”tittar” på Sbråk. Som jag nämnde häromdagen så ligger antalet på 15-30 (tack mamma, pappa, moster Astrid och andra släktingar för att ni känner er tvungna att läsa!).

Dessutom visar statistiken vilka länder dessa ”tittar” skett i. Jag har svårt att tro att det finns läsare i Kamerun, Ukraina och Indonesien. Redan med USA är det skumt. Antagligen beror det på att jag skrivit något namn för diverse könsorgan på ett främmande språk eller kanske beteckningen på ett tåg i bortre Mongoliet – alltså något som stavas precis som jag skrivit på ett tungomål jag inte ens vet existerar: något som någon sitter och googlar efter.

Men just i dag går det lätt att ana varför det finns 47 träffar från USA (och ett gäng till från diverse länder). Jag skrev ju om foundation och concealer och åker på så sätt lite snålskjuts på vloggande Kardashianfolk, Nu blir det ännu fler träffar, vilket får stackare över hela jorden att undra vilket jädrans språk detta är och vilken jädrans sida de kommit in på!

Pjuck, plånkor och busenkla grejer - är man kanske en dussinsjäl?

Språkilsken som man går det ändå lätt att halka av vreden och hamna i humorn.

För några inlägg sedan nämndes ”pjuck” och ”plånka”. De här gamla slangorden (eller vad de nu är) piggar upp: framför mig ser jag den tioårige pojke (vän till familjen) som brukade ”beställa” såna ord (det här utspelade sig för drygt tjugo år sedan).

”Kan du inte säga det där som betyder ”skor” och ”plånbok”, bad han. Det var en givande del av sbråkmakarkarriären, lite som en framgångssaga. Tänk att någon kan bli så förtjust i ord som hängt med från ens egen barndom!

När jag ramlade över på ordet ”busenkelt” häromsistens, framkallade det lika delar förtjusning som en slags rysning i min inre tonåring: ”Nämen, herregud alltså, vilket larvigt ord!”

Har man väl fått tag i skojnerven är det bara att fortsätta nysta: Svenska Akademiens ordböcker på nätet under https://svenska.se/tre/ är kul att söka i eftersom de har ett stora spann mellan sig – tidsmässiga och andra som är svårare att fatta. SAOL säger att ”busenkelt” betyder ”mycket enkelt” och är ”vardagligt”. SO undrar om man egentligen menar ”basvinkel” och SAOB antar att det man söker är ”dussin-själ”.

Det känns nödvändigt att slå upp denna dussin-själ. Där finns ett citat från 1841 (ur en litterär dåtida tidskrift). Man kan inte bli annat än förtjust: ”… en af dessa dussinsjälar, som i det alldagliga lifvet vandra omkring der och hvar, utan aning och utan tanke om något högre lif än det, som dväljes i hvad Engelsmannen kallar comfort.”

Sbråkbloggen kontra en fet highlighter,175 000 000 mot 29

Gårdagsinlägget tog åter upp problemet med mot. På något ställe vände jag mig även mot med.

Det skulle inte bli lättare, för bland andra exempel fanns detta i en kyrklig tidskrift:

Styrkan i en kyrka får inte eftersökas i krafttag som tydligt arbetar mot människor, utan bjuder motstånd vid förtryck, orättvisor och allt som motarbetar det diakonala uppdraget och här finns ett tydligt ställningstagande från våra biskopar.

Vad står det? Här finns tre "mot-nånting" som när de uppträder tillsammans blir svåra att tyda, även om man inser att texten beskriver något bra.

Men prepositioner – vem bryr sig? För i skrivande stund (ok, strax innan) sändes ett radioprogram om sådana som vet vad de gör, vad de arbetar med och för, kanske även mot. Det handlade om särskilda influerare med många följare.

Man får ompröva sin egen verksamhet, eller åtminstone betrakta den en stund, som jämförelse.. Här sitter en annan och grubblar över betydelsen i små skitord när det finns folk som ”brinner för sminkvideor”. En ung amerikanska har 175 miljoner följare i sin sminkblog. (Sbråkmakaren kommer ibland upp i 30, men marknadsför sig i och för sig inte så hårt).

En delägare i ett kosmetikföretag beskrev videorna. Personer, mest kvinnor, sitter och sminkar sig framför kameran  och pratar om vad de gör. Man kan säga att de ritar och berättar. Delägaren kallade förfarandet genuint. Influeraren börjar sminka sig och genomgår en transformation, går från att vara osminkad till ett färdigt resultat. Tittaren bjuds in i en värld där man känner äkthet. Så långt delägaren som tillade att det här var mycket intressantare än filmer om trädgårdsslangar eller privatjets.

Där fick han (delägaren) fikon: en trädgårdsslang, ett privatjet eller någon som sminkar sig väcker alla ungefär lika stort intresse hos denna skribent.

På frågan om vad som verkar få följarna mest förtjusta svarade han att en concealer eller foundation inte är lika lätt att inspirera med som en riktigt fet highlighter eller en cool blush eller nåt på läppar eller ögon.

Jag har inte citerat honom (delägaren) ordagrant. Men jag tror att andemeningen kom fram.

Få se nu, vad var det nu jag själv höll på med? Jo, orden ”med” och ”mot”. Kom igen, kära läsare, visst känner du inspirationen i denna genuina blogg?

Med eller mot? Fy sjuttsingen, frågorna är alltid lätta, svaren svåra

Ungdomen säger att man inte är med i tiden utan att man tycks kämpa mot. Mot det vill man invända att det lätt låter sig sägas, men till och med beträffande ”med” och ”mot” stirrar man dagligen ut i en verklighet som darrar av existentiell ångest.

På frågan ”med eller mot” är svaret inte längre det ena eller det andra, antingen eller. De två prepositionerna – motsatser trodde jag – har kommit att bli synonyma. På nåt vänster. En gammal favorit (läsarna har hört den) är: ”Hon jobbar mot barn och ungdom”. Det känns inte rätt sak att säga i denna annars hyperempatiska tid. Det är värre än man anar, ondsintheten låter ingen slippa undan: ”vi är ett team som jobbar mot äldre personer”. (Jojo, vill man tillägga, det känner man allt av.)

Ingen behöver inte söka med ljus och lykta (ha, Diogenes också, välkomna alla gamla filosofer!) efter fler: En s k boendestödsgrupp söker medarbetare till en enhet ”som arbetar mot personer med psykiska, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”.

Det är de här omkastade innehållsriktningarna i småord som får en att slita sitt hår. Med är ej längre med, mot ej längre mot.

Utsatt för dessa känslostormar kan man även känna osäkerhet inför rubriken om en sångerska, vars ”senaste låt är präglad av separationen med pojkvännen”. En separation ”med” någon låter halvmysigt jämfört med vad undertecknad skulle skriva: ”separation från någon”.

Såna här kast ner i känslodjupen kan inte leda till annat än en längtan efter fler filosofer, eller vägledare över huvud taget. Läs fortsättningen när sbråkmakaren går ål in för att lindra sin oro.

Plånkan har konstigt nog ännu inte kraschat ut ut ordlistor

Modeord är en sak. De kommer och de går. Med det vi kallar slang verkar det vara annorlunda, slangord tycks sätta sig fast mer i folks hjärnor. Exempelvis är ord som plånka och pjuck ännu gångbara – eller gäller det bara mig och mina generationskamrater?

De här tankarna kom sig av ett ord som nämndes i går: ”klockren”. Man kan givetvis inte säga sånt här med säkerhet, men nog verkar det som om man hörde om fler ”klockrena” saker för några år sen?

Det var inte länge sen bloggen tog upp ”krascha ut (ur)”och nu är det dags igen eftersom uttrycket nämnts – ofta och oförväget, vill jag tillägga – i min omgivning senaste tiden. Och det används märkligt nog enbart om vad England antas göra ur EU: krascha ut.

Det är säkert få som har specialintressen liknande sbråkmakarens, men det kan inte hjälpas att det är spännande att fundera över om ”krascha ut (ur)” kommer att kvarstå och då gälla annat än England?

Förutom ”somna av utmattning” (min tolkning av hur "crash out" förklaras i The English Cambridge Dictionary, kanske motsvarat av det gamla ”törna in”) kan uttrycket även betyda ”åka (ut) ur”. Det senaste används mest i sportspråk, ett lag ”åker ur” serien. Varför inte även England helt sonika bara ”åker ut” är märkligt: är det inte precis vad det betyder?