I går hade bloggen en (lång)sökt och tillkonstrad rubrik. I dag är inget undantag. I själva verket har jag alltid velat göra något av tecken-täcken (första ordet med akut accent i uttalet, det andra grav, se gårdagens inlägg). Och i värsta fall har jag redan skrivit det nånstans, det där med ”kill your darlings” har aldrig legat för mig.
Menar jag även något med rubriken? Ja. Samtidens tecken (de äro tusenden) har visserligen lättat lite på informationens/kunskapens förlåtar (förlåt=gardin, sänghimmel, draperi etc) för oss människor, men de har också svept in oss i täcken, för att inte säga töcken.
Den multimediala världen har gjort även ungdomar till gummor och gubbar med dåligt minne. De blandar ihop saker, minns inte, vet inte var/vad de sett vad/var och liknande som tidigare varit förbehållet ålderdomen.
Jag själv, som till på köpet (det där var typiskt vardagsspråk) skriver denna blogg, har svårt att finna ord, uttryck, synonymer m m. Jo, det är lätt att räkna ut vad läsaren tänker: ”hon är bara åldersglömsk”. Nej, det är värre än så.
Ett nyligt exempel (”ett exempel i närtid”, som nutidssvensken säger) är ordet ”klockren”, som det ondgjordes över i denna spalt. Det handlade då inte om synonymer till ordet, men nog jobbade mitt undermedvetna vidare med saken.
För i dag, när några av stadens kyrkklockor ringde, sa en röst inne i skallen (det var nog inte Herren, trots allt, utan den krympande lexikondel som skramlar runt i hjärnan): ”glasklar”.
Så sa man innan ”klockrent” dök upp: ”glasklart”. Och ordet stod – i mitt huvud, alltså – inte först i kön av synonymer till klockrent. Det är ett av tidens täcken. Och möjligen även en fläkt av åldrandets förhängen.
PS ”Klockren” användes tidigare mest i uttryck som ”klockren klang, röst, stämma”. Det är på senare tid ordet använts i en överförd bemärkelse
