Det finns
en invasiv variant av text som hotar att slå ut många andra slags texter och det är de
s k krönikorna. I äldre tider var krönikor något annat än i dag när de dessutom
smyckas med skribenten i helbild. En sådan tar ofta upp en tredje- eller fjärdedel av
tidningssidan (eller motsvarande digitalt utrymme). Vår tids krönikörer
skriver om stora saker man själv tänkt på: att det är så tråkigt att städa, att
man ska ta vara på dagen och stunden, ja, överhuvudtaget hur fint allt är när
det är fint.
Påfallande
ofta skriver de om hur svårt det är att komma på något att skriva om. Jag
förstår dem Fast just då borde de hålla tyst. Som jag i dag som har lite tomt i
ladorna och tomtar på loftet. Då blir
det mera skåpmat, för bara jag skriver lite grann dyker gamla käpphästar upp. För
några rader sen skrev jag t ex ”ta vara på dagen”. Och då tar man även tillfället i akt att påminna alla ens fyra läsare om att det heter just så (för det
är bestämt av Världsordningens Högsta) och inte ”ta tillvara på”. Man kan också
välja ”ta tillvara”, men inte allt på en gång.
Och i den
här genren finns det mycket. Det heter ”få bukt med” eller ”komma tillrätta med”
och inte ”komma till bukt med”. Skrev om det nån gång men det är inte precis
enkelt att söka i denna blogg som drivs av en kanske inte så glad, men dock
amatör.
Nå, nyss
hördes ur radion en till sån där hopblandad historia vars uppdykande är
förståeligt men vars mängd kommer att öka med exponenten på hypotenusan. En kvinna sa att man visste något ”på förväg”.
Innan henne hade en annan person talat om något man kände till ”på förhand”,
ett synonymt uttryck med det ”i förväg” som nu blandades ihop.
Får väl
gå ut och dväljas i ett carpe diem där det är skit samma vad folk sa i går
jämfört med i morgon. I carpe diemlandet råder tystnad och radioskugga.
