För några inlägg sedan nämndes ”pjuck” och ”plånka”. De här gamla slangorden (eller vad de nu är) piggar upp: framför mig ser jag den tioårige pojke (vän till familjen) som brukade ”beställa” såna ord (det här utspelade sig för drygt tjugo år sedan).
”Kan du inte säga det där som betyder ”skor” och ”plånbok”, bad han. Det var en givande del av sbråkmakarkarriären, lite som en framgångssaga. Tänk att någon kan bli så förtjust i ord som hängt med från ens egen barndom!
När jag ramlade över på ordet ”busenkelt” häromsistens, framkallade det lika delar förtjusning som en slags rysning i min inre tonåring: ”Nämen, herregud alltså, vilket larvigt ord!”
Har man väl fått tag i skojnerven är det bara att fortsätta nysta: Svenska Akademiens ordböcker på nätet under https://svenska.se/tre/ är kul att söka i eftersom de har ett stora spann mellan sig – tidsmässiga och andra som är svårare att fatta. SAOL säger att ”busenkelt” betyder ”mycket enkelt” och är ”vardagligt”. SO undrar om man egentligen menar ”basvinkel” och SAOB antar att det man söker är ”dussin-själ”.
Det känns nödvändigt att slå upp denna dussin-själ. Där finns ett citat från 1841 (ur en litterär dåtida tidskrift). Man kan inte bli annat än förtjust: ”… en af dessa dussinsjälar, som i det alldagliga lifvet vandra omkring der och hvar, utan aning och utan tanke om något högre lif än det, som dväljes i hvad Engelsmannen kallar comfort.”
