Ungdomen säger att man inte är med i tiden utan att man tycks kämpa mot. Mot det vill man invända att det lätt låter sig sägas, men till och med beträffande ”med” och ”mot” stirrar man dagligen ut i en verklighet som darrar av existentiell ångest.
På frågan ”med eller mot” är svaret inte längre det ena eller det andra, antingen eller. De två prepositionerna – motsatser trodde jag – har kommit att bli synonyma. På nåt vänster. En gammal favorit (läsarna har hört den) är: ”Hon jobbar mot barn och ungdom”. Det känns inte rätt sak att säga i denna annars hyperempatiska tid. Det är värre än man anar, ondsintheten låter ingen slippa undan: ”vi är ett team som jobbar mot äldre personer”. (Jojo, vill man tillägga, det känner man allt av.)
Ingen behöver inte söka med ljus och lykta (ha, Diogenes också, välkomna alla gamla filosofer!) efter fler: En s k boendestödsgrupp söker medarbetare till en enhet ”som arbetar mot personer med psykiska, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”.
Det är de här omkastade innehållsriktningarna i småord som får en att slita sitt hår. Med är ej längre med, mot ej längre mot.
Utsatt för dessa känslostormar kan man även känna osäkerhet inför rubriken om en sångerska, vars ”senaste låt är präglad av separationen med pojkvännen”. En separation ”med” någon låter halvmysigt jämfört med vad undertecknad skulle skriva: ”separation från någon”.
Såna här kast ner i känslodjupen kan inte leda till annat än en längtan efter fler filosofer, eller vägledare över huvud taget. Läs fortsättningen när sbråkmakaren går ål in för att lindra sin oro.
