Först har kanske en person som den som här skriver suttit och funderat över mediernas hopsmältning och ömsesidiga beroende, deras snyltande och symbiotiska tuggande på varann som lämnar en enkel läsare, lyssnare eller tittare i förtvivlan över sakernas tillstånd.
En sorgsenhet kommer av det faktum att det trots otaliga publiceringsmöjligheter och -ställen huggs ut ett språk så torftigt att det inte går att beskriva med ord (för de är borta!). En annan bedrövelse är att innehållet går samma väg och banaliseras intill grav fördumning av de ”konsumenter” som villigt marscherar rakt in i skiten.
Det här kommer över en när man inser hur mycket som går runt, runt, runt. Inte för att det är nåt nytt, men ta alla eländiga verklighetssåpor (eller vad de kallas numera) som först ska ut i tv och andra bildmedier och sen manglas omkring i pressen. Relationer samt sexuella åtbörder eller händelser är mest poppis.
Inte ens ett så gammalt gammalmedium som radion går fri. Ta nu senast radioprogrammet Sommar, en gång ett överraskande och intressant inslag. Det ska nu förannonseras intill uttråkning, sen ska det sändas och sen recenseras. Ofta under rubriken ”Så bra var sommarpratare NN”.
Den spännande frågan är: kan McLuhan, en så gammal gubbe att han varit död i flera decennier, erbjuda någon tröst?
Med denna klipphängare uppmanas läsaren att återkomma i morgon.
