Fallen kvinna som snabbt erhöll insikter av de mest skilda slag

Nej, det går inte att låta bli. Skrivandet är ett missbruk, men går trögt just nu. Förklarades igår: ”axel åt h-e”. Vilket föranledde ett par funderingar kring ordet mitella. Glöm mitellan. Läkaren skrev i sin ”utskrivningsinformation” att ”slyngan” skulle bäras i fyra veckor”. Till omgivningen sa jag att ”hahaha, läkaren har kallat mitellan ”slynga”. Informanten A föreslog ”slyngel”, vilket inte passade. Och M tyckte ”slyna” var bra. Mja. Vid sidan av ”slinka” kan det ändå funka som synonymförslag till dem som kallar andra för ”hora”. För omväxlings skull, åtminstone

Här kommer ett gott allmänråd: Tro aldrig att det är du själv som har rätt! ”Slyngan” i de tre stora ordböckerna har med slinga och ögla att göra. Verbet ”slynga” betyder "fläta snodd eller band med hjälp av gaffel". Jag brukar kolla först, icke denna gång.

Många ord på ”slyng” är släkt med ”sling” och ”slink”, t ex sånt som slingrar sig undan (ormar och bedragare). "Slinker” gör prästens lilla kråka etc.

Intressant är att ”slyngel” är enda manliga exemplet (som börjar på "slyng") för varelse med dålig vandel (tack igen, Tidöavtalet, för aktualisering av ordet!). Och då är det som vanligt en lite halvjovialisk typ som beskrivs: ”person med låg samhällsställning: tölp eller grobian”.

Slinkor och slynor, däremot, lever mer fördärvliga liv än så. De är lättfärdiga slampor som ”ränner efter manfolk”, de är gatflickor och prostituerade. Män med samma hobbyer kallas "don juan", förklarat som en ”oemotståndlig kvinnotjusare eller förförare”. Det finns en bra låt om detta: Donna Juanita, ur Spader Madame av Hasseåtage, sjungen av Monica Zetterlund.

Ödet (eller ens egen klumpighet) kan ibland ha andra planer för en

      Bild: José Cruz/Abr - Agência Brasil, Wikipedia

Det kan bli lite tunnsått med bloggens klagovisor framöver, vilket inte har att göra med plötsligt ointresse eller någon ny slags ödmjukhet där undertecknad står ut med alla språkoegentligheter.  

Nej, förklaringen står att söka i fenomenet ”axel åt h-e” samt hjälpmedlet mitella, släkt med ordet ”mitra”, huvudbonad som i den klassiska forntiden hos "grekerna bars blott av kvinnor o. hos vissa asiatiska folk såväl av män som av kvinnor". Eller så är den en ”hög, spetsig huvudbonad hörande till biskopsskruden, biskopsmössa” (Wikipedia).

Även om de mössorna ser rätt skojiga ut hade jag nog hellre burit en sådan än en mitella.

Bitter och elak petimäter på jakt: hur pratar ni egentligen?

För att nu haka på de eviga ”igenkligen” och ”enkligen” (gårdagsbloggen) är det på sin plats att påminna om hur ”program” uttalas av för många. Ordet har ett r efter p, man kan träna och säga pr, pr, pr som i ”pris, prata, pruta”. Eller säger man ”pis, pata och puta”? Ja, vad vet jag.

Det finns de som på allvar har svårt med olika uttal, men det här gäller ett antal programledare som inte verkar ha uttalssvårigheter i övrigt. Ändå säger de sig jobba i olika pogram där de är pogramledare. Det finns fler r att hoppa över i dessa ord, vad sägs om ”pogam”?

Här kommer mer från källor jag vanligen begagnar mig av: folk som arbetar inom medierna. Jag har hört några säga ”jag tar itur med det”. En annan utlovade ”ett entydligt svar”.

Min omgivning kallar mig petimäter (nej, de säger ”petig”.”). Det anser jag vara fel. Om folk som jobbar med information, nyheter etc har uppenbara problem med ett enkelt uttal samt språkbruk – jobbar de inte på fel ställe då?

Nyhetsuppläsaren: ”Hon utreder själv mordet på hennes son”. Vems son? Journalister som säger och/eller skriver busshållsplats? Ska det inte ens få påpekas? Eller är det ”elakt”?

Nyheterna i Sverige är nog inte ofta ”falska” (det heter väl ”fake” på svenska?), men om inte orden betyder vad som tidigare fanns en överenskommelse om – är det då någon idé att bry sig om den svenska medievärlden?

Vi sa ”jämter” och ”ijämter”, men skriva så i skolan gick inte för sig

Många infödda svenskar talar dialekter. Förstås. Kommer de upp sig i smöret brukar deras språk förändras och glider mer och mer åt det vi lantisar kallar stockholmska. Men ränderna går sällan ur. En person som blivit känd (från undertecknads hemtrakter) talade i tv och sa då ”sånt därnt”. Det säger nog även stockholmare, liksom ”den dära” och ”den hära”. En äldre variant – geografiskt ursprung okänt – var ”såna häringa” och ”såna däringa”.

Osäker på var i landet allt sånt hära dialektsnack pågått/pågår vet jag ändå att ”sånt därnt” heter ”sånt där” eller ”sådant” på finspråk. Fast detta har nog gått och lagt sig om man ska döma efter det modernare ”igenkligen”, som språkfolk inte har något emot. I dag såg jag också ”enkligen” i en text (skriven av en privatperson): ”Enkligen kommer han hem”. Nu är det konstigt nog svårt att hitta den här typen av felstavningar på nätet, Google verkar korrigera oss. Är det bra? Något i detta faktum känns inte som det ska.

Det innebär i alla fall att vi slipper ”jämter” och ”ijämter”, vanliga uttryck förr för ”bredvid, vid sidan av”. Man finner en hel hög ”ijämter” på nätet, bl a från Värmland och Östergötland.

I ungdomen skulle jag låna cykeln av en granntjej som lämnade en lapp till mig (för att kunna identifiera den) där det stod: ”min cykel står ijämter din mammas”. De här orden var på väg att pensioneras redan på 30-talet, läser jag i ordböckerna. Vi sa ”ijämter” ännu flera decennier senare men skulle ha fått röda bockar i uppsatser om vi skrivit så.

Jesus har antagligen lämnat adventskalenderbusinessen för gott

Lyx och lycka för många barn på den tiden. Uppfällbar julkalender (1959), bild: Jonn Leffmann. Wikipedia

Sbråkbloggen sysslar vanligen med språk, men en svart dag som denna är det svårt att låta bli annat. Ett mejl (man borde inte acceptera affärers ”medlemskap”!) i förra veckan löd: ”Sista chansen att ta del av förturen av Black Week”. I begreppet Black Friday är svart inte längre en signalfärg för elände utan köpfest (färgen svart har lånats av ekonomistiska industrin). Sen utökade handeln detta, från en sketen fredag till en glädjefylld Black Week.

Butiken som skickade mejlet, gav undertecknad sista chansen till förtur av denna vecka. Fundera på orden. Det innebär ett par veckor av köpaköpaköpa innan nästa köpaköpa (jul). 

Ett av våra äldre varuhus mejlade om sina adventskalendrar för vuxna (!), bl a dem med skönhetsprodukter. De kostade mellan ett par hundra och fem tusen. En bokhandel erbjöd inte kalendrar, men utropade: ”Äntligen tid för julefrid”.

Det vill jag lova.

I nån generation före min lekte barn med kottar och vedträn (i dockkläder), i min barndom fick adventskalendrar våra ögon att tindra. Bakom varje dags lucka ("inte öppna innan!") fanns kanske bilder av ett äpple, ett ljus, en lucia. Jag och mina kompisar tillhörde inte religiösa familjer, men för lucka 24 hade vi en stark önskan: måtte det vara Jesusbarnet i krubban!

Fint ska det va’, sa käringen och snöt sig i sidengardin’

Det får väl erkännas: här vräks den rätt vanliga irritationen och den mer ovanliga glädjen ut utan att vara direkt underbyggda. Men så pass är klart: såna som jag hamnar på finlandssvenska språkvårdens sidor oftare än svenska motsvarigheters.

Svaret kan finnas i det Minna Levälahti skrev (2019) på Svenska Yles hemsida: ”de flesta förändringar i svenskan i Sverige dyker med tiden upp i svenskan i Finland”. Jag och finlandssvenskan är lika tröga. ML:s krönika handlade om det ”att” som nu far all världens väg. Hon sade sig, i motsats till undertecknad (antagligen styr åldersskillnaden beredvilligheten), själv vara beredd /att/ skippa att-en.

Minna L skrev också (2006, i Språkbruk, Institutet för de inhemska språken) en artikel med rubriken ”Kompetenshöjande ord”. Den ramlade jag över när jag satt i min lilla vrå och undrade varför ”kompetensutveckling” och fler, säkert ballare, begrepp alltid används och mera sällan ”vidareutbildning”. Eller ”fortbildning”.

”Den dynamiska utbildningsvärlden och de utbildningsord som pedagogerna bollar med kan vara svåra att greppa”, skriver M L, vilket är lätt att hålla med om. Hon talar också om att det finns oändligt många ”alternativ för den kunskapstörstiga” och att det hela tiden skapas nya utbildningar: ”Om inte förr så märks det stora utbudet när man ska ge namn åt alternativen…”

Just det. Att namnge grejer: tankar, rörelser, institutioner – vad som helst, egentligen – är väl nu en angelägnare historia än nånsin? Liksom att de omänskligt långa och utländska beteckningarna är mer genomarbetade än innehållet i kurserna och utbildningarna?

Hög ålder samt envis och tjurskallig hållning inför språkets ”vidareutveckling” gör att jag lätt faller ner bland gamla ordspråk. Många av dem överlever människans kompetenshöjda generationer. T ex den om tomma tunnor som skramlar mest.

Mer drömmar, hjärta och smärta sen Hollywood tog över scenen

För en som gillar talesätt, ordspråk och allt i den stilen, är det förvånande att de moderna varianterna inte fastnar i skallen. De kan låta klatschiga för andra, för undertecknad är de platta och glatta, utan finess och den ”personlighet” sådana uttryck kan ha.

Ofta beror det nog på att de är tagna ur en annan kultur, ett annat språk. Det behöver inte vara dåligt, men har fraserna hämtats från den anglosaxiska världen brukar de vara insmickrande Hollywoodbemängda, är det lätt att tycka. Därför skär uttrycket ”leva sin dröm” i mig. Jodå, visst, första tio gångerna låter det finfint, men när det slentrianmässigt fläskas in i historier om folk som bara gillar vad de gör så blir det inte bra.

Apropå drömmar, förresten. Sbråkbloggen bråkar mest med dem som har språket som främsta arbetsverktyg men inte bryr sig om resultatet för fem öre. Vad ska man då förvänta av dem som är ovana att tänka mycket på saken? Jag hörde ett nästan rörande (och därmed förfärligt ) exempel på hur det kan gå till.

I ett tv-program ville en kvinna uttrycka något fantastiskt som hänt henne. Hon famlade efter orden och sa sen med viss tvekan: ”Det är en dröm som kommer till verklighet”. Hon var inte purung och hade säkert något annat i bakhuvudet, som t ex ”det är som en dröm, som en sanndröm, som om en dröm blivit sann” (eller andra varianter). Hon är alltså, och säkert utan att känna till det, så påverkad av engelska att det som ligger först i hjärnan är ”it’s like a dream come true”. Som hon sen en aning tvekande översätter.

Det är mer like a dream comes through, om man törs skämta på ett annat språk: En mardröm.

Vad är ”modern svenska” om bara fem år? Man undrar verkligen

Resultatet av det arbete man så intensivt bedriver ända ner till minsta morfem kan bli hur som helst. Som när jag hörde en intervjuad i ett radioinslag säga att något var ”intenst”. Inte bara en gång utan flera. Intenst, kantänka. Sökte förstås efter om nätet kunde uppvisa några ”intenst” även om Google inte skänker en hela sanningen, men en liten vink, kanske. Jag var förberedd på att få sucka: "ta bort en stavelse, tänk att inte orka säga ut hela ordet intensivt?"

Och nog för att det fanns träffar alltid, men alla var på norska. Jaha. Hade jag, vid närmare eftertanke, inte hört en liten glidning åt norsk i personens sätt att prata?

Men det tar sällan lång tid innan annat som är värt att bli förb-d på dyker upp (den som väntar på något gott o s v). Det var en sportutövare (tror jag) som sa: ”Generellt så har vi fokat på idrotten”. Hör jag sånt i radion spolar jag tillbaka. Jodå, han sa fortfarande ”fokat”. Det var inte svårt att gissa vad som avsågs, men det är en knasig förkortning. Fast för all del, analog med ”repa” för repetera, men ändå!

Konsulterade https://svenska.se/tre/. I SO, den mest snabbfotade av Svenska Akademiens ordböcker, står att ”foka” är "vardagligt för fokusera”. Och några kompisar jag kollade med (hm, ”kolla” från ”kontrollera”) har hört ”foka” användas en längre tid. Ack. 

SO kommer att vara räddningen i det där översättningsarbetet jag talat om på sistone – från svenska till svenska. En sak till: om varje slangord och tillfällighetskombo (hihi) ska in i SO är det tur att den inte kommer ut i bokform. Akademien säger att den är ”en beskrivning av modern svenska”. Jo det vill jag lova. Den kommer att svälla. Förlåt, den kommer svälla.

Visst visar vågen att man "gått ner" i vikt, "tappa" är väl nåt annat?

Bild: i yunmai, Unsplash 

  
I går tog bloggen upp det språkvidriga* ”droppa”, samma sak är det med ”tappa” vikt. Är jag den enda i landet som inte säger så? Inte nog med att folk "tappar" vikten, de ”förlorar” den också (om de inte äter skräpmat). Jag går, i bästa fall, enbart ner i vikt. Det engelska ”lose”, var översättning folk föredrar, betyder såväl ”tappa” som ”förlora”. Dessa båda har satt sig så pass att loppet är kört. "Gå ner" eller "minska i vikt" – hej då med dem!

De relativt nya problemen med att förstå sitt eget modersmål beror inte alltid på att engelska ligger i bakgrunden (tja, förgrund, numera). Det finns meningar som ser enkla ut i förstone, men är svårtolkade. En av våra större drakar hade rubriken: ”SD är inte emot klimatet – utan MP”. Det här kanske är självklart för andra. Själv ser jag två tolkningar: SD är inte emot klimatet (hur man nu är det, se igår), de är emot MP. Eller: Det är inte SD som är emot klimatet, det är MP som är det.

Men jag har kanske språkproblem eller har råkat hjärntvätta mig själv.


* Ordet är inte så genomsyrat av känslor som det låter. Vidrig tycks (enl SAOB) i sin äldsta betydelse innebära något som är ”motsatt” eller ”emot”. Jämför ord som ”naturvidrig, avtalsvidrig, rättsvidrig”. Först i sin andrabetydelse beskrivs vidrig ”(numera nästan blott) med starkare innebörd: vedervärdig, avskyvärd, vämjelig; fasansfull eller fruktansvärd; ibland med inbegrepp av (moraliskt) fördömande”.

Ja, så fick man plötsligt ett nytt område – klimatet – att snöa in på!

Uppenbarligen är begreppet ”klimatförnekare” etablerat ända in i samhällets alla skrymslen. Men går det att säga så? Gudsförnekare är en annan sak, åtminstone för gudsförnekarna eftersom de avvisar tanken på en gud. ”Klimatförnekare” – då kan man väl även vara väder-, storm- och regnförnekare?

Men kör i vind då, "klimatkrisförnekare" är väl för långt. Hur som helst gick jag till botten med ”väder” och ”klimat” och hittade följande angående skillnaden på de båda:

Väder syftar på atmosfärens aktuella tillstånd, det vi påverkas av just nu, temperatur, molnighet, nederbörd, vindstyrka m m. Klimat är däremot ett långsiktigt genomsnitt av vårt väder och av förekomsten av extremt väder, till exempel värmeböljor eller sommartorka.

Med väder och vind samt klimat som bakgrund kommer här ett par citat. Först ut är en forskare: ”Alla är överraskade över att det gått att skala upp sol och vind”. Jag översätter: ”att man lyckats öka utbyggnaden av sol- och vindkraft”. 

Och så ett stycke ur en väderrapport som förmedlats via TT till dagstidningar där texter tas in utan att någon blinkar:

Under fredagen väntas temperaturen droppa till strax under det normala för årstiden i södra Sverige med minusgrader.

Det är konstigt formulerat och dessutom "sjunker" eller "faller" svenska temperaturer. De kan även "gå ner”. I engelskspråkiga länder används ”drop”. Eller ”fall”. Och därmed är vi inne på det riktigt luriga: om svenska temperaturen tidigare kunnat ”falla”, vad får den då att numera ”droppa”, när även språkliga förebilden nr 1 har "fall"?

Droppar gör det från taken när snön smälter.

Håll i hatten eller för all del, om det nu känns bättre, håll i kragen!

Det finns, som folk säger, olika grader i helvetet. Detsamma gäller språkinfernot. Somt blir fel på sätt som mest är skojiga, annat får en att blekna. Nedan följer några komiska yttranden från journalister på klimatmötet:

”Du är ju här för att kolla att de håller sig i kragen”. Ett lite generat skratt följde, sagespersonen var antagligen medveten om att det inte blev helt rätt. På det ålderdomliga språk undertecknad talar borde frasen ha lytt: ”...håller sig i skinnet”, som betyder "sköta/uppföra sig”.

”Att ta sig (själv) i kragen”, betyder att man skärper sig, och förbättrar sådant i ens vandel (för att tala sverigedemokratiska) som inte varit nåt att hänga i granen. Om man tar sig i kragen blir det inte så svårt att hålla sig i skinnet.

Nästa exempel: ”De unga som är här trycker ju på ett antal röda linjer”. Antagligen ville den journalisten säga att de unga som närvarade vid COP27 (eller ”koppen” som vår klimatminister säger) poängterar det som inte borde överträdas eller tummas på vad gäller klimatarbete.

För egen del har jag kunnat räkna ut vad dessa båda reportrar velat säga. Frågan är som vanligt hur länge översättandet mellan svenska och svenska kommer att funka. Generationskamrater (till mig) säger sig få allt svårare att förstå vad som sägs i ”nyheterna” (för att inte tala om annat som kommer ur medierna).

Julklapp som värmande kram i produktform? Eller produktformat?

När började det gå utför i det här landet? Jag, en analytiker, skrev häromdan på denna plats att det skedde på 80-talet. Tecknen stämmer. HUI, ett annat analysföretag än undertecknads, nämligen handelns, står för fenomenet ”årets julklapp” (med början 1988). HUI, Handelns utredningsinstitut, la 2011 till ett ord i sitt namn och heter sen dess HUI Research.

Första julklappen var den bakmaskin som kom att stå och samla damm i hemmen för att tas fram i nya dyrtider. De första maskinerna (kanske har de utvecklats?) gjorde fula, kvadratiska limpor. Inget korgjäst bröd man tar fram i sin hipsterlya och skryter med.

                     

Det kan man däremot göra med årets julklapp, ett hemstickat plagg eller ting som HUI kallar ”en varm kram i produktform”. Här ska väl tas igen alla covidbortblåsta kramar (som i sig är en känsloyttring som länge varit lika smittsam som sjukdomen som tog bort den). Men just i dag gäller min undran ordet ”produktform”. Precis så låter det språk som häcklas i denna blogg. Om man nu är så kramgo’ som HUI, varför då inte hitta ett bättre ord för julklappen än ”produktform”.

Som vanligt har nästan alla tidningar sänt vidare detta meddelande som kommit till dem via TT. De flesta följer texten om den varma kramen ordagrant, men det finns en ytterligare variant: ”som en värmande kram i produktformat”. 

Själv önskar jag mig en riktigt kylig språkpolis som bötfäller dem som stoppar in skitord i språket.

Tro inte att de ofattbara dickpicsen är de enda pics som existerar

För tjugo–trettio år sen kunde äldre (än 65) förstå större delen av vad tidningar skrev samt radio och tv rapporterade om. De som är medelålders och yngre nu sätter upp oengagerat medlidsamma miner av sådana yttranden, men bör ta dem på allvar.

Utan belägg från någon som helst forskning vågar jag påstå att dessa ”medlidare” kommer att drabbas hårdare och snabbare än vi samtida äldre. Hastigheten hos språkets förändring – hur omhuldad denna ”utveckling” än är av vissa grupper – ökar exponentiellt. Det sista ordet i föregående mening kan förenklat förklaras så här (DN): ”När något växer exponentiellt ser det ut att gå lugnt i början, men sedan ökar hastigheten mycket snabbt”.

Det är svårt att inte märka mängderna av f a digitalteknikrelaterade glosor. På den här fastnade jag nyss (ur en filmrecension): ”Filmen har svårt att röra sig bortom biopicens mer traditionella marker”. Biopicen? Jag som just lärt mig ”antropocen”.

Nej, det var tydligen bara bestämd form av ”biopic”! Vad nu det är. Går till Wikipedia, där nutidens modersmål tolkas för modersmålstalarna. W säger: ”Biografisk film, eller biopic (förkortning av biographical picture), är filmer som gestaltar och dramatiserar historiska eller levande personers liv.”

Jaha. Såna har jag sett utan att veta deras namn. Nu är problemet att ”biograf” brukar förkortas till ”bio” på svenska. Det här blir väldigt förvirrande och jag har två frågor. Varför använda ett utländskt begrepp för ”biografisk film”, lyder den första. Varför använda det utländska ordets förkortning, är den andra.

Märkligt: Före individcentreringens era var alla mer individuella

Wikipedia skriver vi själva med allt det innebär: jättebra grejer och mindre bra grejer. Det går att slå upp ALLT *.

Här satt jag och funderade över vid vilken tidpunkt språket började gå bananas (jag anpassar mig bara). 80-talet, kanske? Wikipedia bekräftar: ”Glada 1980-talet, eller glada 80-talet, kallas den högkonjunktur som pågick under mitten och slutet av 1980-talet.” Det rådde högkonjunktur för allt möjligt. Under rubriken ”Trender” står:

En yuppiekultur utvecklades på Stockholms fondbörs. Mobiltelefoner blev kända som "yuppienallar". Även begreppet finansvalp var vanligt om unga affärsmän. Den samtida yuppiekulturen kritiserades bland annat av Stig Malm i hans förstamajtal 1987.
Att köpa och sälja konst blev också populärt inom affärsvärlden.

Yuppienallarna har nu blivit allas nallar, även för dem som kanske borde förlänga sin tid med vanliga nallar. Yuppiekulturen och finansvalparna har svällt till karaktär och antal, men de kallas inte längre så. När begreppen "satt sig" försvinner benämningen!

Under årens lopp har jag tyckt mig märka fler såna transformeringar. En gång talade många om – samt kritiserade – fenomenet ”snuttifiering”. Nu, när vi lever i en hög av konfetti där det mesta har fått samma pyttevärde, pyttestorlek och dito dignitet, har ordet försvunnit.

Själv kan jag minnas att allt inte blåste förbi på en kvart, och att människornas tålamod var större. (Gäller även undertecknad. Sorgligt som fan.)

Språket har krympt, färdiga byggstenar ersätter meningar som tidigare formulerades i mänskliga hjärnor. Sammantaget blir det nu enklare för algoritmerna att exekvera. Typ.

 *Utom ett par låtar min mamma brukade sjunga

Det är som i talesättet: ”För mycket och för lite skämmer allt”

Intressant att man kan bli så provocerad av enskilda ord. Det händer inte alla, förstås. Men mig. Inte så att ordets utseende – bokstäverna och kombinationen av dem – skapar en elektrisk stöt i ens känsliga själ: problemet är innehållet, eller brist på detsamma, sammanhanget det utsägs i. Eller det faktum att det bara är modebetonat tugg.

Här kommer ett av dessa skumma och alltför ofta förekommande ord : narrativ.

Föst användes det i Sverige som adjektiv, sedan alltmer som substantiv. Anna-Malin Karlsson, professor i svenska, skriver utförligt om dess ”utveckling” i en språkspalt (Sv D, 2017) betitlad: ”Varför kan man inte berätta utan konstiga ord”.

Vitsen med den rubriken är att narrativ på svenska kan översättas med ”berättande” respektive ”berättelse”. Hon avrundar med att beskriva sin egen text på ett lika fyndigt vis: ”Se där, ett narrativ om ett ords karriär från fackterm till debattjargong.”

Det dräller av ”narrativ” i dagens svenska. Men som i flera andra fall ligger inte först och främst engelska bakom den nutida upphöjdheten. Det är förresten inte bara svenskar som suktar efter speciella ord att dekorera tal och skrift med: I en brittisk tv-serie (The Split) framgick (när en av huvudpersonerna uttalade sig spydigt om en självhjälpsförfattares språk), att ”narrativ” även i engelskan rört sig från fackterm till ”debattjargong”. Som A-M K skriver. 

Den franska glacen slog en annan glass – som heter gräddis

Någon läsare kan ha märkt att ett och annat annat (ja, det ska vara så) smyger sig in i blogginläggen, t ex hänvisningar till det klimat vi redan kvaddat. Bland andra pågående katastrofer finns smältningen av glaciärer. Men även dessa omformas till språkjox på denna ensidiga plats. Hm, glaciärer.

Det slog mig när en av bloggens informanter, A, skulle bjuda sina gäster på glace au four (glass i ugn) att glace och glaciär måste vara släkt (man är något av ett geni). Snabbkoll på Google Translate visar vad de flesta svenskar redan vet: ”glass” heter i vår geografiska omgivning vanligen något med ”is”, ofta i kombination med ”grädde”. Engelska ”ice cream”, tyska Eis, danska ”flødeis”.

Bild: Dana deVolk, Unsplash

Orden för ”glass” på så skilda språk som isländska, afrikaans och ungerska ser vid en första anblick konstiga ut (för en utlänning), men  består också av de respektive språkens benämningar på ”grädde” och ”is”. I många romanska språk heter glassen något i stil med ”gelato” (italienska). Även där har ordet med ”kall” att göra.

Etymologiskt härleder SAOB ”glass” till franska glace av ”glacia, vulgärlatin, sidoform till latinska glacies, is, som är rotbesläktat med KALL. Jfr GLACÉ, GLACIÄR".

Allt detta är ickekonstigt, det underliga är att den franska glassen bitit sig fast i svenskan som annars sträääävar mot allt anglosaxiskt. Det blir kanske snart till att lära sig säga ”isgrädde, gräddis” eller ”kallgrädde” i stället!

Bloggdrapa där framtidstron än en gång lyser med sin frånvaro

Den värsta konsekvensen av det som händer med språket nu (förtvinande) är ens egen skyddslöshet och alltför goda förmåga att anpassa sig. Kanske många fungerar på annat sätt, men själv känner jag starkt av hur det tidigare stadiga modersmålet blivit till ett rö i vinden.

Alla nya främmande uttryck, alla lånord – men framför allt de direkta översättningarna från engelska – och mängden hopblandade idiomatiska fraser, felanvända eller monstruösa formuleringar: alla har de gjort mig oerhört osäker på ”vad det heter på svenska”.

En av alla tusentals nya, direktöversatta, eländen är ”spela ner”. Det har Sbråk haft med förr, och minns jag rätt var det möjligen dessa synonymer som då kom för mig: ”förringa, underskatta, bagatellisera”. Och så ser jag en textrad (om det var ur en serie, dokumentär eller ett nyhetsinslag minns jag inte) där det på engelska ofta förekommande ”play down” översatts med  ”tona ner”. Det är förstås en av fler möjliga översättningar, men varför var den inte det första jag tänkte på?

Det här händer gång på gång: uttryck som slött översatts tycks livskraftiga. Förhoppningsvis har en tillräckligt stor del av befolkningen inte hjärnor som lika lätt suddar ut vad ”det hette förr”. Det kommer annars att bli svårt att läsa texter som bara är några decennier gamla. Det är ett torftigt och plastigt språk på ingång. Fast vad tusan, det är så mycket plast överallt ändå.

Att bara glo på de krånglande termosarna löser inte problemet

En av de saker som inte kom med i gårdagens inlägg är en mening så sliten att en vanlig människa som hör den blir alldeles ifrån sig. Det värsta med sånt här, ja, jag vill nog kalla det politrukspråk, är att det letar sig in i och bedövar ALLLAS skallar.

Hur många gånger per dag säger någon (i värsta fall man själv) ”vi ska titta/kika på det här”.

 

Jag skrev en gång om en tv-chef som nästan inte sa nåt annat än att hon skulle ”titta på” vad-det-nu-var (inte tv!). Låter slappt av en chef. Menar inte folk egentligen sådant som: vi ska försöka åtgärda, alternativt sätta oss in i problemet, med flera personliga sätt att formulera sig på. Men för att använda chefs- och politrukspråket kan följande meddelas:

Härromdan tittade jag på en termos som filterhållaren inte passade i. Jag tittade så bra att arrangemanget funkar. Vidare har jag tittat på diverse fakturor samt en krage som släppt lite från resten av skjortan. 

Och så tittade jag på Skype (som jag annars bara lyssnar med) eftersom det kajkat p g a en utebliven uppdatering (tror jag). 

Ibland enbart tittar jag. Som tidigare i dag ut genom ett tågfönster i en kanske alldeles för varm höst.

Själens OB ger order, sbråkmakaren lyder, så funkar denna blogg

Mina mest upptagna – eller lata – dagar, kan jag inte sitta här och babbla rätt ut i rymden. Men det känns som ett arbete, det måste göras, en ordens beskyddare har tagit plats i ens inre och befaller en att jobba, så enkelt är det.

Den enklaste av utvägar är att citera prominenta människors prat. Här nedan följer brottstycken av en intervju med en viktig politiker. Brasklapp: citaten är inte hundraprocentigt korrekta, men deras andemening (i den mån sådan finns) är tillräckligt bra återgiven.

Här är de:

Vi går från en mer reaktiv roll till en…

Jag vill ta min utgångspunkt och avstamp i där det fungerar så att vi sprider de goda exemplen

Det är viktigt att bolla med professionen

Sverige har svårt att använda good practice där det fungerar väl

Vi ser att det finns fungerande funktioner

Det är viktigt att lyssna in barnen

Den sista meningen antyder att barn är inblandade i politikerns arbetsområde. Annars skulle väl detta kunna handla om vilken verksamhet som helst? Några läsare förstår säkert ingenting av vad jag menar om jag säger att detta är ett språk som låter vederstyggligt.

Det beror bara på att undertecknad vants vid att ord har en innebörd.

 

Och i dag tar vi och betraktar motsatsernas motsats extra noga

”Vi har hört två ganska radikalt motsatta åsikter”, sa programledaren i ett radioprogram där två personer ur allmänheten yppat olika ståndpunkter i en fråga. Bara en av de två var kvar i luren och protesterade våldsamt: ”Radikalt!?”

Reportern fick ändra frasen till det man vanligen hör: ”diametralt motsatta åsikter”. Det här är knepigt och jag har slagit och slagit. ”Diametralt” kommer, inte oväntat, från ”diameter” och meningen är väl att åsikterna (eller vad det nu är) befinner sig i vardera änden av diametern.

Förstår jag rätt betyder diametral redan i sig ”motsatt” så ”diametralt motsatt” blir väl en tautologi: ”motsatt motsatt”, som egentligen borde upphäva sig själv? Möjligen är den lika vanliga frasen ”rakt motsatt” sannare.

Å andra sidan, googlar man ”radikalt motsatt” har även det många ”brukare”, som språkvetarna säger. Men tillbaka till det lilla kammarspelet i radion. Personen som reagerade på felsägningen ”radikal” utropade vredgat: ”Kallar du mig radikal?”

För lyssnaren blev det än mer intressant. En ”radikal” uppfattas i de flesta fall som någon med stark vänsterlutning, men slår man upp ordet står i SAOL: ”grundlig, genom­gripande; politiskt långt­gående”​ och i SO: ”som i grunden vill förändra sam­hället vanligen (men inte nöd­vändigtvis) i socialistisk riktning”.

SAOB förklarar ordets grundbetydelse som ”hörande till eller utgörande någots ursprung eller rot” och eftersom ordet radikals rot är latinska ”radix” med innebörden ”rot” så kommer vi knappast djupare. Radikal kan man alltså vara åt alla håll som finns. Däremot blir väl programledarens kombination av ”ganska radikalt” aningens rotlös (jamen, förlåt, då!).

Den röda tråden borde få bli ersättare till politikers röda linje

Avståndet mellan de gånger jag upprepar mig i bloggen blir kortare och kortare. Det kan bero på allt möjligt: t ex egna tillkortakommanden. Men säg den som inte vill lägga skulden på något utanför sig själv: jag tar och klandrar omvärlden, en uppdriven tidsanda och diverse "framsteg".

Det som kommer att repriseras är resonemanget om ”röda linjer” (bloggen 14 och 15 augusti). Nyligen intervjuades några kandidater som vill ta över som partiledare för Centerpartiet. De tillfrågades dels vad de ville göra för att ”sticka ut”, dels om huruvida de hade några röda linjer.

För ”sticka ut” föreslår jag det svenska ”utmärka sig”. För röda linjer upprepar jag gärna de synonyma uttryck Urban Lundberg, chefredaktör för Respons, gav i tidskriften (nr 4/21): gränser som inte får överträdas, principer som inte får tummas på (och sedan följer Lundbergs mer tolkande beskrivningar), samtal som inte får föras, och värre, argument som inte behöver bemötas och idéer som inte får utvecklas.

Det är väl ändå själve hin håle att folk ska hitta på nya namn och termer för eviga självklarheter. Alla har vi väl haft ”röda linjer” sen hedenhös och även dessförinnan?

Kanske ska dagens politiker skippa linjerna till förmån för röda trådar: sådana saknas ofta. Men vi kan befinna oss nära en tid där de båda smälter samman och ingen egentligen fattar vad som menas med något av dem. På Wikipedia förklaras den röda tråden som ”ett begrepp inom retoriken som syftar på att man i en längre redogörelse ska kunna följa ett sammanhang”.

I den simpla värld där undertecknads vagga stod var folket inte i huvudsak retoriker, men röda trådar var bekanta. Linjerna hörde nog hemma i kollektivtrafiken då som nu.

Hur stora mängder av ingenting kan rymmas i våra hjärnor? 2)

Det här är en text som inte borde skrivas. Den spär nämligen på och ökar den skit den (texten, alltså) anser att det finns för mycket av. Det kan inte hjälpas, jag måste bli av med tankarna.

En influerare (varifrån kom de plötsligt? I massor?) gjorde häromdagen något dumt. D v s många tyckte att det var dumt, skrek och vrålade i sociala medier, andra tyckte att influeraren behandlades illa och även de skrek och vrålade i sociala medier.

Tidningar, radio och tv hakade på och har rapporterat om saken i fler dar. Olika slags journalister har harvat igenom en klumpig influerares övertramp. Om än förklarlig känns en sådan gigantisk bevakning konstig när den s a s konkurrerar med nyheter av annan dignitet. 

För några år sedan kallades det här klickjournalistik och avsåg ämnen som folk kastar sig hyenemässigt över: det ökar antalet läsare. Nu har folk vant sig, namnet "klickjournalistik" är glömt och man sätter lydigt i sig materialet på det vis som beskrevs i äldre tiders ”framtidsromaner”: presentera skvaller, våld och snusk för människorna och se: de vill ha det!

På SVT Nyheter skrev Ulrika Knutsson om fenomenet (2019):

– Risken finns att om man tittar alltför mycket på var det brinner det på sociala medier, och tar upp det på sina egna sidor och sajter, så blir det en sorts cirkelgång och returinformation istället för att man hittar på egna frågor. Så här finns en risk att kulturjournalistiken, ledarjournalistiken, utarmas.

Efter allt ståhej säger influeraren att hon ska ”vara mer uppmärksam på content”. ”Content” är engelska för ”innehåll”, det innebär att hon tänker bli mer uppmärksam på vad hon skriver.  Det borde jag själv bli eftersom jag just ökat på mängden av returinformation i en värld där det händer lite annat på dagarna. 

Hur stora mängder av ingenting kan rymmas i våra hjärnor? 1)

”Tänk”, tänkte jag, ”tänk om mitt evinnerliga tjat om språkliga saker (som många skiter i) egentligen är ett sätt att kanalisera insikten om mänsklighetens kollektiva sammanbrott?”

Det började med det vanliga: ”Sätta på vänt”, muttrade en kompis som lyssnade på radion, ”det är fanken vad ofta folk säger att något sätts på vänt”. Reagerar man på så vis för en icke-idiomatisk fras beror det ofta på att den är en översättning. Det är inte alltför djärvt att gissa att ”put on hold” ligger bakom. På svenska kan det heta bl a ”pausa, skjuta upp, lägga på is”.

Hur kommer det mänskligt-mentala sammanbrottet in i detta? Tja, det tarvas ytterligare ett par tankar, även om de tecken som omger oss blir tydligare och tydligare för var dag. Så det fortsatta resonemanget sätts på vänt, annars riskerar man att låta som bärare av ett svårartat syndrom. Som skulle kunna heta digital bulimi, det som gör en del av oss halvt vansinniga.

Kanske det här även drabbat den lokaltidningskrönikör som, apropå ett tv-program med och om några upphöjda artister, skrev: ”De är spegelbilder och kalkerpapper av de bilder vi redan har av dem tusen gånger om”.

För en samhällskritiker av undertecknads rang är det en lisa att läsa någon mer som är lika uppgiven inför mångfaldigandet av det välkända – eller ingenting!

Inget är för stort, litet, enkelt eller för knöligt för att undra över

Alla träden i den här skogen har knotiga stammar

Några exempel ur min fatabur – de är så vanligt förekommande att de varit med i denna blogg förr – lyder: ”Båda grupper i sin klass kämpar bra”, samt "Alla lärare på skolan är oroliga”.

De hör till kategorin ”Inget stort problem” men likafullt även kategorin ”Öh?”. Själv använder jag bestämd form efter ”båda” och ”alla” som är totalitetsbetecknande adjektiviska pronomen (lärde jag mig nyss av Wikipedia och glömmer jag snart igen).

Här kan man misstänka att dialekter påverkar och inte för att jag har en aning om varför så tror jag att skåningar föredrar obestämd form. Men hur långt kan man gå i språkliga petitessers fotspår? Jo, rätt långt. Jag finner en undran om detta i Frågelådan (där folk från Språkrådet svarar): ”Kan man använda både bestämd och obestämd form efter båda, heter det båda sidor eller båda sidorna?”

Svaret är att det oftast används med ett substantiv i bestämd form, ”båda böckerna, båda sidorna”, men att ”vissa substantiv kan stå i obestämd form efter båda. Särskilt gäller det orden sidor och håll: Vi tittade noga åt båda håll/båda hållen.”

Egentligen ville jag bara meddela att fler än jag håller på med ”Bestämd eller obestämd form?” Jag hittade en kandidatuppsats från 2009 med just den frågan som titel, underrubriken löd: ”Om substantivets speciesform efter alla”

Appanvändare som får Narcissus att framstå som en blek kopia

Minst lika hemsk som språkets destruktiva omvandling är den hos stora grupper av människor. Som kugghjul (arbetare) i ett mindre s k kulturellt sammanhang på 80- och 90-talen fanns det ofta anledning för undertecknad att försvara begreppet kultur (som är minst sagt spretigt). Omgivningen sa sådant som ”Ska det där vara konst, en sån bild kan ju jag måla!” (Då gällde det kanske en utställning eller tv-program om en konstnär.)

Litteraturen hackades på med liknande ilska. Samt musik, vanligen den klassiska. Kulturutövare och deras publik kallades snobbiga och världsfrånvända.

Detsamma har skett i andra sammanhang, t ex hörde även golfare, vinprovare, kockar dit. Först utsattes de för hån, sedan sjönk intresset för deras verksamheter ner i folkdjupet och anses vara det en människa bör ägna sin fritid åt.

”Högre” klasser måste alltid fly till sysslor som ännu inte nått pöbeln. Det är intressant att betrakta. Nu sker möjligen liknande lägesförändringar i appen Tiktok, en svällande bakteriekultur, ”fyllt av mikroidentiteter – estetiska skärvor, smalare än subkulturer och inte nödvändigtvis kopplade till en musikstil – var och en krönt med ett eget namn”.

Citatet är från SvD där Essy Klingberg skrivit om konstruerandet av kommersiellt gångbara individer som lägger ut alla möjliga delar ur sina liv i högst 60 sekunder långa filmer. Men nu har individfixeringen börjat få en del av de slimmade användarna att känna sig tomma.

Egenpresentationerna har kallats för ”estetiseringen av allt – inget kan längre bara vara, allt måste ha en titel. Dagens unga kan – enligt deras egen schablonbild – inte ens gå på en promenad utan att malla det in i ett digitalt gångbart narrativ. Och om du åker till en sommarstuga utan att kungöra att du äntrat din cottage core-era – har det ens hänt?” 

Skriver alltså E K.

Det är inte alltid auktoriteterna står på ens sida. Bara att ge upp

Det ”att” som ofta utelämnas i tal och skrift retar många, särskilt äldre. I det framåtsyftande ”kommer att” lyser det starkt med sin frånvaro när folk i stället skriver/säger: ”Det kommer bli dyrt, det kommer bli svårt, det kommer påverka många”.

Inte för att jag är ett undantag. Precis som andra vill jag ha att-et kvar och letar febrilt efter medhåll: Någon? Någonstans?

Namnkunnige språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson (som gav tyngd åt radioprogrammet Språket fram till 2014) skrev om fenomenet i Göteborgs-Posten 2017. Det var gammalt redan då. L-G A ger en beskrivning av bruket, eller icke-bruket, som många alltså inte gläds åt. Det är dock svårt att säga emot någon som har mer på fötter än man själv. I själva verket är borttagandet av "att" logiskt, menar han och jämför: 

Hjälpverb följs av ett annat verb i infinitiv utan att det kommer något att emellan. Det heter ska resa, måste resa, vill resa, borde resa och så vidare, aldrig ska att resa, måste att resa, vill att resa, borde att resa. Undantag: kommer att resa.

Han resonerar vidare om saken och tar upp att det finns verb där ”att kommer och går. Ett bra exempel är verbet försöka. Säger du försökte att göra det eller försökte göra det?”

Hans slutkläm på den diskussionen är trots allt ganska kul: ”Min gissning är att de flesta inte vet vad de säger, eller skriver.”

Inget annat att göra än att böja sig för konsekvensen i detta trots att man kommer att (!) sakna "att" och irriteras de gånger man ser ett som (enligt ens egen åsikt) är onödigt. Det senare hände häromdagen när jag såg meningen ”Han lyckades att fånga in rymlingen”.

 
Om någon intresserad vill läsa Anderssons hela text kan den sökas i GP:s Språkspalten med den fiffiga rubriken Kommer ”att” vara kvar?

Man ska lämpligen tiga om det som inte går att tala om (mem)

Dessa pålagor, höll jag på att skriva, men menar skikt, intiga lager placerade på varandra: Mem? (Läs utbrottet från i går för att förstå dagens). Egentligen tycks företeelsen förvillande lik citat. Som man lattjar till. Men varför göra en vetenskap av det? Och om ”tekniken för byggande av valv” och ”sättet att tillverka krukor” (se igår igen) plötsligt kallas ”mem” så kan min hjärna inte bearbeta detta faktum.

Citattjatet (memditot) hör man till leda. Ofta består det av en replik ur en film. ”Tänkte inte på det”, är välanvänt och kommer från filmen Yrrol (om jag minns rätt). Ibland har citaten varit fel, men flugit över jorden ändå: ”Play it again, Sam”, yttrades aldrig exakt så, t ex.

Har en film lite extra erotiskt innehåll, kommer titeln – ”Femtio nyanser av …” – att skojciteras med ett larvigt vi-som-vet-tonfall. Den har givetvis också blivit mer ”memad” än den sju år äldre svenska filmen ”Fyra nyanser av brunt”.

Att vilja citera är gammalt, men memfenomenet är nytt: en sång för alla dem som minsann hittat folk att dela sin glädje och sorg med. När memen dessutom antyds (”hintas” på nysvenska) på språk och med stavningar som är högst tillfälliga från en enskild memavsändare – ja, då är frågan hur många som egentligen förstår något alls av denna nutida konstart.

Nu ledde mina efterforskningar även till GIF-ar, men glöm det föråldrade sättet att skapa bilder som rör sig, det är PNG som gäller nu. Kanske. Jag har ingen aning om vad jag säger. Borde hålla truten: ”Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis; den som tillsluter sina läppar är förståndig” (mem från bibeln, Ordspråksboken 17:28).

Det mesta av det ”mänskliga” är mig främmande. Som det blivit

Hänvisar till gårdagen och ormen som återfanns. Tidningsrubrikerna löd, på utrikiska, ”We got him”. Det betyder ”vi fick honom”. I Skansens pressmeddelande stod det kärvänligare ”We got him back”, alltså ”Vi fick honom tillbaka”.

I mitt huvud skramlar det till: Hm, ”We got him”. Jodå, det ante mig. De tre orden utgör ett ”mem”, får den som googlar veta. Och Wikipedia berättar att den lilla frasen kan härledas till vad som sas vid infångandet/dödandet av Saddam Hussein och Usama bin Laden samt någon våldsverkare ytterligare.

Ordet lär ha myntats av evolutionsbiologen m m, Richard Dawkins, och Wikipedia citerar ur en av hans böcker som föklarar mem så här:

En ur kulturarvet utbruten enhet, hypotetiskt sett analog med en specifik gen, och lydande under samma naturliga urval beroende av sina fördelar inom den egna idéfenotypen för sin överlevnad och utbredning i kulturmiljön".

Sen fortsätter Wikipediatexten: "Som exempel på mem gav Dawkins melodier, slagord (catch-phrases), trosföreställningar, klädmoden, sätt att tillverka krukor (ways of making pots), och tekniken bakom byggandet av valv."

Språkrådet har en mer lättfattlig beskrivning av begreppet:

Ordet mem (på engelska meme) skapades ursprungligen som en kulturell motsvarighet till biologins gen. I allmänspråket används internetmem och mem framför allt om en viss sorts skämt och bilder som sprids i sociala medier. En vanlig typ av mem är att man tar en bild som förses med en text, och sedan plockas memet upp av någon annan som varierar texten.

Citaten här ovan får marken att rämna under ens fötter, himlen att falla ner och allt mänskligt på en sekund förtvina och dö. Döden dö. Om orden ”we got him” är ett mem så kan jag nämna fler: ”Fan, kaffet är slut, pelargoner tål ner till minus fyra, man ska ha husvagn, sommarförkylningar går aaaldrig över”.

Gode gud, varför härma en värld som redan finns? (Det var också ett mem.)

Att kräla runt mellan raderna i jakten på begriplighet är en konst

Ett kapitel för sig är fenomenet ”undertexter”. Inte minst för att det existerar två slags. Tidigare kunde frågan ”är filmen textad?” ställas. Det handlade då om filmer på främmande språk. Dessa rader nederst i film- och tv-rutor kallas undertext numera.

Den andra ”undertexten” hittar man vanligen i mediers kulturbevakning och hänförs snarare till vad som går att ”läsa mellan raderna”: man kan möjligen läsa in något annat som är liksom antydande eller lite dolt. Nu är en sådan läsning riskabel, för det gäller ju att vara på samma våglängd som skribenten och hennes/hans mellanradernatext. 

Mohan Moolepettu, Unsplash

Det kan alltså finnas en förståelse bortom orden – fast minst lika mycket oförståelse. De flesta av oss läser ju vanligen det mesta som fan läser bibeln. Och kanske skrivs texter som fan skulle skriva bibeln.

Vad får då en stor tänkare (undertecknad) in på dessa funderingar? Jo, som vanligt något slingrande, denna gång en kobra. Eftersom rymmarormens slutliga öde beskrevs av TT, åkte nästan identiska notiser ut i många av landets tidningar.

Rubriken löd: Sir Väs är infångad: ”we got him”. Men i själva texten återgavs vad Skansen-Akvariet skrev i ett pressmeddelande: ”We got him back!”

Här finns två saker att säga. Den första är frågan om varför Skansen-Akvariet skriver på engelska. Men OK, meddelandet gick kanske ut långt över landets gränser. Den andra är att rubriken (från TT) är avhuggen. Men detta är väl oerhört petigt, tänker läsaren. Mja, vänta bara till denna säck av funderingar knyts ihop.