Obegripligt filosoferande efter alltför lång tid uti vårsolens glans

Om det man inte kan tala ska man tiga, sa redan Ludwig Wittgenstein (på ett ungefär). Det lät bra tänkte redan jag i min tur första gången jag hörde det. Men somliga hjälper inget på, de fortsätter prata och prata. Men vad ska man göra i en förvirrad och förvirrande tid?

En forskare berättade om sitt område (lingvistik) och hur man numera kan samarbeta med dem från andra forskningsfält för att bättre kunna kartlägga forntida människors tillvaro. Det gällde bl a att försöka få fram mer information om språkens uppkomst.

Just den här forskarens och kollegernas språkvetenskapliga erfarenhet ansågs omfattande och skulle kunna användas som ”en slags test case”. Då tänker en sån som undertecknad, själv något av en forntida människa: "Test case?" Att lägga till en miljon andra engelska termer? Svenska översättningen är det självklara ”testfall”.

Men Wikipedia förklarar att testfall ”är ett begrepp om används inom programvarutestning. Testfall används för att bestämma om en produkt fungerar på det sätt som det är tänkt. Testfallet beskriver en händelse och hur produkten ska bete sig vid givna parametrar”.

Man ska, som påpekades i inledningen, inte tala om det man inte kan tala om. Dessutom tycks termen ha med datajox att göra, men det känns ändå ibland som om talad luft liksom ges kropp. Testfall, hm. De som begriper sig på Wittgenstein ska inte känna sig illa beröra av att charlataner använder honom som hoppborg för tanken, det är bara ett skojarens testfall.

Något om hur viktig ordföljden är för att innehållet ska framgå

Rubrik i en rikstidning: ”Avrättades efter att ha spridit koranbränningar”. Mja, ska man vara noga så har väl personen inte spritt koranbränningar utan delat med sig av filmade koranbränningar från nätet.

Det dräller av ologiska påståenden i nutidens blaskor. Läsaren får använda sitt förnuft mer än förr. Och det är väl bra. När en programledare (i ett skojprogram) skulle presentera en person som ringde in, sa han, med den brist på ordning som ofta utmärker talspråket: ”hon heter Irene i Göteborg”. Han fann sig genast och la till: ”Ja, så heter hon på andra platser också”.

 
En annan tidningsrubrik gav precis en sådan känsla:

Putins exfrus hem
Konfiskerat i Frankrike

Nyss nämnde humorist skulle också kunna säga sitt ”att det är det på andra ställen också”. Lite fånigt som skämt, förstås, men ordföljden måste ändras för att det ska bli rätt:

 
Putins exfrus hem
i Frankrike konfiskerat

Till sist lite engelskinfluerad svenska, först en rad ur en tidning: ”Julia menar att hennes look inte kommer naturligt”. Sanningen att säga är det svårt att veta vad man skulle välja för ”doesn’t come naturrally”, när det innebär att naturen har hjälpts på traven beträffande någons utseende eller stil. Slutligen en kommentar ur radion, det kan vara ha varit ett nyhetsprogram: ”De har accessat den här sajten”. Kreti och pleti bryr sig inte om sådant språkbruk: det är både uppenbart samt en gåta.

Text om hur det är att vara A Schulmann och, än värre, att vara jag

Lattjo vad som händer om och om igen! I går skrev jag på mitt gamla vanliga språk att ”världen klarar biffen”. Samtidigt drar jag mig till minnes att biffen, åtminstone engelska ”beef”, kommit att betyda något annat än ett stycke kött. Slang först på engelska (amerikanska) och nu slang på svenska: ”beef” har betydelsen av bråk, gräl, vara oense etc etc.

Så populärt är uttrycket att det adopterats i sin ursprungsform. De flesta tycks uttrycka saken som att man ”har en 'beef' med någon". Kanske blev det för svårt att introducera att man ”har en ’biff’ med någon” eftersom det inte låter klokt. Men denna ”beef”, som någonstans påstods börja i hiphopkretsar, ledde in på en helt annan väg för min del. I sökandet efter ordet dök nämligen en blogg upp där skribenten citerar författaren Alex Schulman och – som om inte det var nog – även säger sig vara kär i A S för att han skriver så bra.

Här blir det svårt att vara jag. Den nämnde författaren hör inte till mina favoriter (anledningen är ointressant i detta fall). Citatet är från hans ”dagbok om hur det är att vara Alex Schulman” och den betuttade, citerande, bloggaren har lagt in en hel sida av hans dagbok i sin egen blogg. Avsnittet har rubriken ”Folk jag hatar” och där beskrivs oviljan (beefen?) mot folk som använder vissa uttryck. Där står att dem han bl a ”hatar” är ”Folk som säger att de ’har en beef’ med någon för att uttrycka att han är osams med någon”.

Saken är den att A S skrev det här för sjutton (17) år sen. Visserligen finns en hel del hatobjekt med på hans lista som sedan länge är bekanta även för undertecknad. Men beefen, den började jag lägga märke till för nåt år sen. Det är inte första gången detta händer. Man ligger m a o några decennier efter i den språkliga ”utvecklingen”. Inte för att det gör nåt, men det pekar tydligt på att man varken klarar biffen eller beefen.

Här är länken till beundrarbloggen. Trots egna ljumma känslor för den nämnde författaren måste medges att texten är riktigt kul.
https://lindawiklund.blogg.se/2007/june/alex-schulman.html

Den här världen ser ut att klara biffen: det finns ett mervärde i allt

Radions P1, som ger många uppslag till denna blogg, sände ett program om missbrukare. En av dem som lyckats få ordning på sin tillvaro, sa att ”det varit en skumpig resa”. Hoppsan, en person som talar svensk svenska! Nätet ger svar på hur många som tycker att man bör säga en ”bumpig resa” (engelskans ord för ”gropig, skumpig” m fl är förstås ”bumpy”).

Men säg den glädje som varar. I ett annat program berättade en ung kvinna vad det kommer att kosta henne att åka till en konsert med favoritartisten som snart kommer till Sverige: ”Jag måste köpa en outfit först och så ska jag köpa lite merch”. Ekonomin kring denna sångerska (som likt de flesta kvinnliga artister sjunger iklädd baddräkt och högklackat) har gett namn åt en världsvid triljonindustri och som dessutom, sägs det, kan komma att påverka det amerikanska valet.

”Outfit” betyder ”kläder/klädsel/dress”, det kan ingen ha missat, men ”merch” tvingade mig att leta. Det visade sig vara en förkortning av ”merchandise” (givetvis släkt med ”merkantil”) och betyder, så Wikipedia, ”kringprodukter”. Dessa omfattar den kommers i form av vanligen svindyra prylar som växer upp runt artister fotbolls- och andra lag, filmer och fan vet allt.

För denna artists tillbedjare kommer det att kosta tusentals kronor för att höra samt se henne sjunga i sin speciella outfit. Jag säger då det: Kvinnor KAN! Män har ännu kvar sjungandet i badbrallor eller kalsingar. Men så långsamt har även de börjat objektifieras, så det går väl att öka antalet kringprodukter med deras smink- och smyckesmärken etc. Fast det finns nog redan, när man tänker efter. 

Som avslutning ett enkelt och stilla utbrott om klyschor som är så tjatiga att man kolar vippen: ”Missförstå mig rätt” är ett av dem. Det används flitigt och hänvisas även till här och där som svenskt idiomatiskt uttryck, men ändå. En radiolyssnare vill likaså skrika av meningen ”Podden finns där poddar finns”. Var skulle de annars finnas? Men det är klart: med världen full av merch vet man ju inte.

”Om ni vill skaka loss mellan övningarna: känn er fria och gör så”

Allt är inte åt skogen. Det går faktiskt att notera ett och annat positivt trots ens språkdystopiska hållning. Häromdagen skrev en ung journalist ”få bukt med problem”. Denna idiomatiska fras har annars rådbråkats och lyder i de flesta fall ”komma till bukt med”, som dels låter roligt (vem vill inte komma till en bukt, helst en vacker sådan), dels är en katakres (tror jag, kolla själva). Man har blandat ihop ”komma till rätta med” och ”få bukt med”.

En annan överraskande liten historia var den om författaren som vunnit pris för sin bok och i en radiointervju sa: ”En lyssnarjury är lite hårdare att pleasa…” I den text som åtföljer programmet, som en ingress ungefär, har författaren ”översatts” när meningen citeras. Där står ”men en lyssnarjury är svårare att behaga”. Så heter det på svenska. Eller ”göra till lags”. Eller säkert andra möjliga uttryck.

Verbet ”pleasa” (från engelska ”please” med just denna innebörd) är rikligt förekommande i svenska texter på nätet. Det skrivs ”pleasa” men uttalas förstås ”plisa”. Sånt brukar bli lite som det faller sig. Svenska Akademiens ordböcker nästa för ”pleasa”. Tur att nätet kan rymma hur tjocka lexikon som helst.

 

Husmorsgymnastik, 1940-talet. Källa Carl-Adam Nycop, 75 år i Sverige 

Häromdan använde en gympaledare ett uttryck som upptog några minuter av min dyrbara tid: ”Om ni måste skaka loss lite mellan övningarna så känn er fria och gör så”. Vadå ”känner er fria”?

Naturligtvis sammanfaller engelska och svenska ibland, naturligtvis kan man ofta översätta ord för ord. Men om man letar i stor-, lill- och reptilhjärnan så minns ingen av dem ett sådant uttryck.

En gympaledare förr i tiden hade nog sagt: ”Om ni måste skaka på er lite mellan övningarna så gör det.” Engelskans ”feel free to do so” kan vara en möjlig påverkan. Ja, så löd dagens epistel. Nu tar det mer handfasta livet vid en stund.

Verkliga brott och verklig språkanvändning ur Sbråks samlingar

Dagens första exempel kommer antagligen (exemplen ligger oordnat och skvalpar) från den genre som kallas ”true crime”, alltså ”verkliga brott”. Det är en typ av program man bör känna sig tveksam inför, ibland dekoreras som bekant även en brutal verklighet med spektakulärt strössel. Men inom området finns också serier som visar hängivet polisarbete och liknande.

I denna typ av ”underhållning” läggs vanligen inte mycket krut på översättning. Inte för att jag minns hur jag råkade på två olika översättningar från samma program, kanske har samma exakt mening yttrats i ett annat sammanhang. Nå. Jag noterade först ett ställe där svenska texten löd: ”Man kan bara fantisera så mycket innan man går över gränsen”. Engelska speakerrösten sa ”you can only fantasize so much before you cross that line”.

Om den engelska meningen är det svårt att ha en åsikt, men översättningen är inte svenska. Och så fanns en annorlunda variant nån annanstans: ”man kan inte fantisera hur mycket som helst innan man går över gränsen”. Bättre, möjligen, men i vilket fall som helst verkar sånt här språk tveksamt, utan att man måste fantisera så mycket.

Häromdagen sa en svensk konstkritiker i sin analys av en uttrycksfull målning: ”Det är så mycket drama som går att hantera på en enda natt”. Här vill det gamla språkjaget ha något i stil med ”man inte hantera mer drama än så här på en natt". Fast även det låter rätt underligt. Är det bara jag som går bananas? Har någon annan modersmålstalande svensk samma funderingar? Svajar språket bara för mig och inte för Patrik Hadenius m fl?

Man pitchar och säljer in, ut och igenom tills man vill skita i det

I förrgår klagades på denna plats över historieprofessorn som påstod att väringar och normander ”pitchade” mot varandra. Dagen därpå sa en skådespelare – på uppmaning att beskriva en aktuell pjäs han spelade i – att han inte ville ”pitcha pjäsen”. Man pitchar i alla kretsar, tycks det.

Vände mig till informanten P, ur den yngre generationen (den i 35–40-åsåldern), för att höra vad den kan tänkas ”pitcha”. Det är ungefär som ”att presentera en idé”, sa P. ”Sälja in, alltså?” undrade jag. ”Ja, typ”, blev svaret. Antagligen var det vad skådespelaren avsåg i samtalet, att inte vilja "sälja in pjäsen”. Av någon anledning.

Det är som att gå på äggskal, som nutidssvensken säger, och översätter ”walk on eggshells”. Helst skulle jag vilja ”pitcha” som väringarna och normanderna: slåss mot någon. Tyvärr är denne Någon ansikts- och namnlös, men tar ändå upp stor plats kring min ringa person.

Den snabba ordboken SO har förstås med verbet ”pitcha” och ger tre betydelser: 1 (vanligen med partikeln upp) justera ton­höjd. 2 presentera idé till manus, ny produkt, tjänst m.m. för tänkbar finansiär, producent eller dylikt. 3 slå kortare golf­slag (mot green).

Den 13 januari tog bloggen upp ”sellout”, men alla innebörder och den vanligaste stavningen har fallit ur minnet. Med bindestreck? Hopskrivet eller ej?. Exempelmeningen då löd i alla fall: ”Att hon väljer ett kontorsarbete framför att sälja ut är otidsenligt”.

Jag vill skita i det här säljtermerna nu. I ett försök att bringa ordning fann jag nämligen även ”sell-through”, som säkert snart kommer att användas i vilka-sammanhang-vet-den-lede på svenska. Det står i alla fall vem som helst fritt att ”sälja igenom” saker i framtiden. Vad det betyder? Äsch, då.

En kärv pust från det förgångna då känslorna inte svallade över

Man får konstatera att varken människorna eller språkvärlden bryr sig om ens pekfingrar och varningar inför framtiden. Återstår att lägga krut på sitt  eget vittnesbörd. Det lyder ungefär: ”Så här sa/skrev man förr, och menade vanligen något med det, dessutom”.

Att ordens innebörd speglar tiden är en truism. Lyssnar man till s k språkexperter utgör detta faktum deras huvudbudskap: Språket förändras, förstår du!

Vissa dagar känns det värre att ord med en tidigare kraftfull innebörd dras genom en blekningsprocedur än att se nerfallet av engelska och politrukpladder. Samhället har tyvärr hårdnat så att ord som hot och hat kanske är de rätta att använda. I en gamlings ungdom förekom de mer sällan, för det hotades och hatades inte så till den grad.

Bild: Freestocks, Unsplash

Förnedra, kränka, håna var också något man sällan hörde, deras betydelse var också av sådant slag att de inte kunde kastas runt hur som helst. Det är i dag svårt att veta om tillvaron blivit så förändrad att de måste förekomma så ofta.

Nu har det även gått inflation i ord som hört till en privat sfär: älska, kärlek, kram, puss. Hade man i ungdomen hört någon utbrista (i en konsert eller annan församling): ”Det är så mycket käääärlek här!”, hade man svimmat av pur förvåning.

Och om man hört folk i alla samhällsklasser och åldrar säga ”älskar dig!” istället för ”hej då” i telefonen, då hade man svimmat igen. Kramar, pussar, e-moijier föreställande gulligheter – de är svåra att använda för dem som vuxit upp i ett kärvt klimat där man vare sig ”älskade. hatade” eller ”förnedrades” hej vilt.

Tankar om sakernas tillstånd. Och om språkligt förräderi och svek

Det är bara att vänja sig och slå upp en massa ord man hör varje dag. Förr irriterades jag av att det var ett väldigt tjat från alla möjliga människor när ett "för svårt” språk användes. De som då anklagades var ofta folk ur den litterära eller akademiska världen, skribenter, författare, m fl, som ansågs representera ”finkultur”.

Det som så länge man minns har kallats finkultur har aldrig utgjort ett bekymmer för mig. Inte det som ibland kallats fulkultur heller. Ett bra sätt att navigera när det handlar om kultur, nöje, underhållning etc, är att ägna sig åt det man gillar.

Talar företrädare inom något område ett språk man inte förstår eller tycker om, ja, då skiter man i dem och deras göranden samt låtanden. Ett annat bra knep – om dessa företrädare använt svåra ord och man ändå känner visst intresse för boken, konsten, musiken – är att slå upp orden eller på annat sätt ta reda på vad som menas. Bra tips, anser jag, som under (jag höll på att skriva det urslappa ”resans gång”) alla år inte lyckats lära mig fotbollsspelets regler.

Inte heller har operaentusiaster i min närhet lyckats förklara den konstartens tjusning för mig.

Men de verkar nöjda med sitt val, så det är svårt att invända.

Men nu har detta hänt: Mycket av det som yttras omkring mig, röst- eller skrivmässigt, sker på ett främmande språk. Koloratur, kontext och diskurs må vara, men varför måste man sitta och leta efter vad sell-out, gå på äggskal och pitcha betyder? Okej, äggskalen kan man förstå till nöds, men svenska är det inte. Sell-out är inte den rea man först misstänker (och den stavas sale) utan kan lika gärna vara svek, förräderi eller (beroende på ordklass) svika, förråda. M fl.

Pitcha har jag hör i en massa sammanhang, senast sa en historieprofessor: ”väringar och normander, de pitchade mot varandra”. För pitch finns massvis av betydelser, men antagligen menades just här att de ”tävlade”, eventuellt ”slogs" mot varandra. Dagens språk är hur som helst mycket svårare än en kulturartikel i DN skriven av Horace Engdahl på 1980-talet.

Uttryck som ska tolka våra känslor av vrede, glädje och förtret

Ofta hoppar man högt av mediernas formmässiga språkanvändning. Men ibland väcker det innehållsliga förvåning eller en hoppa-högt-reflex. Så här löd en nyhet idag: ”Tonåringar som är uppkopplade på nätet i vad de själva beskriver som överdrivet mycket, har högre skolfrånvaro än andra”. Överraskningarnas tid är inte förbi, som man brukat säga.

Från tonåringarna på nätet och tillbaka till gårdagens ”KABOOM”. Eftersom den typen av ljudhärmande ord ofta förekommer i serietidningar skuttar de lätt över och in i svenskan, vad man än tycker om saken. Rannsakar jag mig (händer sällan) är det nog så att vissa utrop/interjektioner är lättare att acceptera, som exempelvis ”kaboom” (vårt ”pang” eller ”bom”), vroom (”brumbrum”?) och andra från pang-, smäll-, krasch- och bomvärlden.

Värre är det med flickliga utrop som ”oops”. Bläää, så att säga. Inte heller gillar jag att svenskar säger ”aotsch” (”ouch” på originalspråk) när de menar ”aj” (ofta med tillägg av svordomsslag). Vill man uttrycka förtrytelse, harm, grämelse eller liknande, kan man (liksom informanten M) använda Stora Stygga Vargens (i Kalle Anka) frustande: ”BAH!” Och om känslan är starkare: ”DUBBELT BAH”.

De bokstäver som fått föreställa fnitter har i serier skrivits ”TIHI”. Ett något längre utrop som är svårt att tåla för somliga, men ibland smittat oss själva, är ”O MAJ GADD”. Det handlar inte om tandvärk utan är ett allmänt rop som inbegriper vår fader som är i himlen: HERREGUD! Som man sa innan JU ESS EJ vräkte sig in i våra hjärnor.



PS Piia Takala har skrivit en pro gradu-avhandling (magisteruppsats, tror jag) vid Jyväskylä universitet i Finland. Titeln är ”Affektiva uttryck i serietidningen Kalle Anka” och där kan man läsa mer om BAH! Det dubbla bah-et finns inte med i uppsatsen, men det gör ”Bah! Bah! Och bah upphöjt till fyra!”

När det peakar och finns bumpar på linjen är det risk för kaboom!

Här sitter man och översätter världen. Inte bara för andra, ofta även för en själv. Många engelska ord och begrepp kan vara bekanta, men användandet på svenska kan låta konstigt värre. En sak är svår att få in i skallen, och det är varför Svenska Akademien bestämmer sig för att flytta in drösvis av engelska glosor i sina svenska ordböcker.

Vad kan man då hitta, utöver alla andra exempel som getts i denna blogg? Jo, ett verb som ”peaka”, av engelskans ”peak”. SAOL och SO har med ordet, vars innebörd sägs vara ”nå sin kulmen”. Ja, d v s just det betyder ordet, men det är ju engelskt (har jag sagt det?), och stavas här likadant som i sitt modersmål, men böjs på svenska. Det användes nyligen, naturligt, obekymrat och utan översättning, av en expert (docent i svenska) i P1-programmet Språket. 

  

Samma person beskrev med hjälp av ett diagram ett annat ords förekomst i svenskan under årens lopp: ”Det är en liten bump på linjen vid 1870”. Bump? Uttalad med ett svenskt u-ljud. Bump? Detta ord är också engelskt och uttalas egentligen [bamp].

Översättarsajten bab.la ger innebörder som ”bula, kula, knöl, gupp, ojämnhet på väg”, bland många andra. Själv orkar jag säga ”en upphöjning på linjen vid 1870”. Inte utan att man har lust att utbrista i vad en annan radiopersonlighet utbrast i häromdan: ”Det är risk för kaboom!”

Var och en sin egen lyckas smed och kanske även bäste dräng

Bland oss människor i den övre ålderskvartilen (jag hittade på det just istället för att skriva ”gamla”) finns många favoritklag-ämnen. Ett är ”det är för jäkligt att man ska göra allt själv i dag och i datorn: beställa tågbiljetter och vad det kan vara där man skippat servicepersonal”. En av de knäppare grejerna är inscannandet av varor, det kräver minst lika många hjälpande anställda som tidigare kassörer/kassörskor (vet inte vad som är kåmm-ill-få att säga i dag).

Iakttagelse 1: Själv utföra det som varit såväl kommersiell som samhälls- och annan service.

Iakttagelse 2: Inte veta vad man bör eller kan använda för ord numera. Inte veta om de gamla ändrat betydelse, eller inte kunna tillräckligt med engelska för att översätta till nutidssvenska.

Iakttagelse 3: Inte längre kunna se konst, lyssna på musik, läsa böcker som är oanfrätta av starkt penningmässiga (läs: kommersiella) krafter.

Den tredje iakttagelsen kommer sig av en förkortning en konstnärsbekant berättade om i går: KKB! Det betyder kulturella och kreativa branscher. Min samlade kunskap om kapitalism och konstarter är begränsad. Mycket finns säkert att säga om kombinationen, men formuleringen ”kulturella och kreativa branscher” låter stötande, störande och farligt.

Kanske får vi förutom att skapa vårt eget språk samt utföra ALLA sysslor själva även skapa den konst vi vill ha. En uppenbarelse, ett felslag, smög sig in nyss – i skrivande stund, som man säger – och jag råkade skriva något som borde kunna ge upphov till ett projekt av något slag. Ordet var kapitalsim.

Vore idé att låta finlandssvenskar lära ut svenska till svenskarna

Danska är svårt och konstigt, norska låter tjosan och roligt. Känns tanken igen? Kanske borde det ingå i den nya kanonen (jo, de båda böjs likadant men har olika betoning) att känna till något litet om våra närmsta grannars språk. Frågar man danskar och norrmän vad de tycker om svenska har de väl ungefär motsvarande åsikter om vårt språk som vi om deras. Rättvist. Ändå är det påfallande många svenskar som tror att just deras modersmål är alla språks ursprung: de andra pratar något förvridet, fult, skojigt, fel. Eller jättevackert.

Sen har vi Finland, vars två nationalspråk är finska och svenska, men där det senare är ett minoritetsspråk som talas av ca fem procent av befolkningen och kallas finlandssvenska. På tal om det larmade informanten A upprört (förståeligt!) om att SVT Nyheter i går hade en text om vad svenskar anser om ”finsk brytning”. Här finns en del att säga. 

Det är troligt att en ursprungligen finsktalande person, som lärt sig svenska (eller tagalog eller tyska) som vuxen, talar med finsk brytning. De med finlandssvenska som modersmål har ingen brytning, de talar en dialekt av svenskan. Precis som en värmlänning eller skåning gör. Tack och lov fanns en ytterligare text på SVT Nyheter där en ung finlandssvensktalande man fick komma till tals. Han sa sig ha fått kommentarer om sitt språk:

"Varför kan du inte prata som alla andra här fick jag höra kort efter att jag hade flyttat till Sverige och pratade lite mer som en finlandssvensk", säger han, och fortsätter: "Jag hade ju lärt mig språket i Finland och där talar man svenska på ett annat sätt".

Det är f a dåligt av SVT (och andra medier som ”diskuterar” frågan) att inte ha lärt sig den här skillnaden. Undertecknad som med ljus och lykta söker stadga och stringens i svenska språket hamnar nästan alltid hos Isof, Institutet för språk och folkminnen, Finlands dubbelspråkiga och utmärkta språkvård.

De finlandssvenskar som ständigt får höra att de låter som mysiga mumintroll föreslår jag biter ifrån med att deras svenska är oerhört mycket bättre än den som talas i Sverige numera!

Tro mig: den som gapar över mycket hamnar lätt i galen tunna

Man måste sikta högt. I dag är det dags att ifrågasätta auktoriteter. Eller vad man tror att de kan hjälpa en med. Förste man till rakning (ursprunget till det talesättet är mig obekant) är Kungliga biblioteket. Nyligen lärde jag mig att leta i KB:s dagstidningsdatabas, men stötte på ett litet problem p g a den egna ovanan/oförmågan.

Söker man frasen ”i det vilda”, som jag gjort ett par dar nu, dyker det upp massor av träffar. Och visst är det fortfarande sant att många modermålstalande svenskar börjat säga ”det vilda” (i stället för ”naturen/det fria/frihet”), men en hel del av träffarna visade sig härröra från ett tv-program som sändes åren runt 2015. Den engelska titeln var ”A wild life”, vilket någon då döpt till det osvenska ”I det vilda”. Dessa träffar måste bort för den som går så vetenskapligt till väga som Sbråkmakaren.

Så har vi P1-programmet Språket, där allt som sägs mest är sköjigt och där brukarna demokratiskt nog får bestämma hela viddevippen vad gäller ordval etc. Nu talades om verbet ”säkerställa”, som varje nu levande svensk måste ha undrat över. Språketexperten sa att första belägget (källan minns jag icke) var från 1870, och att ordet därför är förhållandevis nytt.

Ålrajt, tänkte undertecknad och slog upp SAOB. Vid säkerställa (med belägg från ca 1870, så sant…) stod även ”[jfr t. sicher stellen]”. Jahaja, tyska ”sicher stellen”, skrevs inte ihop tidigare, men det gör dagens tyskar. Så jag letade åter hos KB, och fann ett antal varianter där även svenskar i slutet av 1800- och början av 1900-talen skrev ”säker ställa”.

Kanske säger detta inte läsaren något, men mig säger det att det är svårt att säkerställa något överhuvudtaget. Ska kanske både Språket och Sbråk dra nåt gammalt över sig?

Hamnar ett djur man släpper ut ur sin bur i det fria eller det vilda?

Bild Elmira Gokolyan, Unsplash

I går handlade sbråkutbrottet bl a om hur hela tillvaron folk lyssnar/ser på, eller läser, börjat använda ”i det vilda” i stället för ”i naturen”. Men informanten M la sig plötsligt i och föreslog två ytterligare, möjliga, svenska uttryck för det snodda ”i det vilda” – lite också beroende på sammanhang (betyder kontext, för er yngre eller nyspråksanfrätta).

Just i dagarna har jag sett eller läst eller hört om människor som arbetar för att återbörda fångna djur till ett liv i frihet. Det gäller även vissa som fötts och levt sina liv i burar och/eller djurparker.

När nu i dessa program (eller texter) uttrycket ”i det vilda” dominerar påpekade M att man beroende på hur meningarna formulerats hade kunnat använda ”i det fria” (som ovan) eller ”till/i frihet”. Inte låter det väl konstigt att säga ”de här djuren som nu lever i det fria bodde förr i djurparker…” istället för ”i det vilda”?

Eller att säga: ”I djurparken anpassas nu gorillorna till ett liv i frihet”? Naturligtvis kan även ”i naturen” passa. Och som sagt säger ju ibland engelsktalande även ”in nature”. Men förmodligen använder de oftare ”in the wild” eftersom direktöversättningen av just den formuleringen spillt över på svenskan så ini bänken.

(Nu undrar man förstås över ini bänken, men det här letandet gör en 1) galen, 2) leder inte alltid till något).

När naturen visar sina värstaste vågor sjunger Sigge F om dem

Man kan inte hålla på med det här varje dag utan att emellanåt få raptus. Eller åtminstone hjärnstillestånd. I går hjälpte även stormen till med att blåsa ur skallen. Själv har jag bara vetat att 25 m/sek betyder storm och det fanns alltså anledning att lära sig ordningen på de värstaste* vindstyrkornas namn: kuling, storm, orkan. Det här var nog orkan (säger denna nyblivna expert).

Naturen går som bekant inte att tämja, trots att människan gjort sitt bästa, vilket ofta fått som resultat det sämsta. Språk, detta vanligen så förnämliga kommunikationsmedel, måste höra till såväl natur som kultur, och borde rimligen utgöra den bästa kombinationen av de båda. Enbart natur kan vara skrämmande. Liksom enbart kultur.

Varför kallar så många modersmålstalande svenskar naturen för ”det vilda”? Jo, det vet jag, förstås. På engelska säger man (gissa!) ”in the wild”. Om det är korrekt vete tusan: det verkar som om man även kan säga ”in nature”, men inte ”in the nature”. Så frågan om varför man här i landet väljer ”i det vilda” kvarstår.

Ja, vad mer än det man hör allt oftare? Jo, ”detektera” i stället för ”upptäcka”. Det används ofta i medicinska sammanhang och kan då ersättas av ”påvisa närvaron av”. Synonymer.se ger för ”upptäcka” en hel del andra varianter:

finna, påträffa, hitta, träffa på, utforska, anträffa, spåra upp, uppspåra, detektera, uppdaga, uppenbara, avslöja; uppfinna; förstå, komma underfund med.

Så här går det att hålla på om man finner någon anledning till det, vilket en del gör.



*Som Sigge Fürst sjöng i sin hit: ”Åh, såna vågor, det var de värstaste vågor jag sett”

Från parader i solsken via det som passar alla till chapeau-claque

Nej, här skas inte återkommas till bildliga uttryck som utlovades i går. Det sista exemplet som användes då mördar alla vidare tankar på saken. Klart som attan att det är kul att skämta om sånt som ”regna på nåns parad, vandra längs minnenas allé” och annat vi nu importerat från engelskan, men sånt här skojande med idiomatiska uttryck når inte så långt, egentligen.

Man får väl stå ut med att inte så många kommer att "regna på andras parad" eller "kissa på nåns cornflakes" – på svenska. Den person som i förra inlägget citerades och även undrade över huruvida det finns ett motsvarande svenskt uttryck fick förhoppningsvis ”glädjedödare” till svar. Roligare än så blir det ofta inte. Tyskarna kan kalla beteendet "Spielverderber", alltså ”lekförstörare”, ordagrant. Även om man inte skrattar åt uttrycket glädjedödare (eller den som VERKLIGEN är det) får vi nog hålla till godo med det.

Nytt ämne! Det händer att man önskar att man vore copywriter och fick hitta på bättre namn åt den hälsoprodukt som Lasse Holm gör reklam för: 1-Fits-All. Han slipper nu stå och hacka en massa grönsaker till sin morgonjuice (nu heter det smoothie) för att den produkt som "passar alla" innehåller ett pulver av 24 torkade frukter, nötter och svampar m m.

Det är nog bättre att hacka, trots allt, för Råd & Rön, samt en rad medicinska experter, säger att den som äter allsidig kost får i sig vad den behöver, och ”att vitaminer i överskott i vissa fall faktiskt kan vara skadligt”.

Hur som helst låter 1-Fits-All som en sån där billig regncape som passar alla storlekar. På tal om ”cape”, så är det ett gammalt ord som funnits/finns i många språk och är släkt med kappa, kapuschong, kapott och chapeau. Med all säkerhet en massa ytterligare varianter.

 

Man ska inte regna på parader eller förstöra folks frukosttallrikar

Många blundar med öronen – vilka lyckostar! Många är även de som hör samma saker som undertecknad, men de kunde inte bry sig mindre (”they couldn’t care less”). Bäst att strunta i saken, det underlättar för ens franska nerver att sitta och klaga i denna blogg.

Vilka franska nerver uttrycket egentligen handlar om kan man undra, och då vända sig till Frågelådan. Den sköts av Språkrådet , som sorterar under Institutet för språk och folkminnen. Denna myndighet säger sig ”bidra till ett lustfyllt lärande”. Det låter också lite halvfranskt, så tillbaka till min undran. Frågelådan förklarar:

Man säger ofta ”Akta/Tänk på mina franska nerver”. Man menar då att man är känslig och inte tål bråk e.d. Det är inte känt när detta uttryck uppstod, men man kan nog gissa att det kan vara under 1800-talet. Då talade man oftare än nu om nerver, med uttryck som nervattack och nervklen. Att man kallar nerverna franska hänger sannolikt ihop med föreställningen att det är ”fint” folk som har känsliga nerver, och finhet förknippas med Frankrike, som länge sågs som kulturellt mer utvecklat än Norden.

Fint folk, jo det tackar man för. Fast kalla något lärande för ”lustfyllt” – så fin blir man väl aldrig. Även om man inte heller vill regna på någons parad. Den meningen skrev jag förstås inte på fullt allvar, för man bör vara lite kallsinnig inför andra språks roliga uttryck: ofta faller det sig inte naturligt att få in den typen av underliga ”bilder” i ens modersmål.

Det beror förstås på ens ålder och utblick vilken slags uttryck man använder. Just i dag var det en politisk kommentator i radion som tog till frasen i fråga och sa: "Jag vill inte regna på någons parad". Visst har Sbråk haft med formuleringen förr, men eftersom jag glömt hur orden föll den gången letar jag på nätet och hittar en bloggare, en utlandssvensk, som skriver:

I går lärde jag mig ett par nya engelska uttryck. Att regna på någons parad betyder samma sak som att kissa på någons cornflakes, dvs att göra så att någon annans jätte-fina grej inte känns riktigt lika fantastisk längre. Finns det något bra svenskt uttryck för det?

Nu åker tusen tankar runt i hjärnan. Som pilar far de kors och tvärs. Tänker återkomma om bildliga uttryck.

ChatGPT – dagens artiga variant av Plåtmannen och Plåt-Niklas

Det som kallas teknisk utveckling upphör aldrig att fascinera, alternativt skrämma en. Något stopp för mänsklig fantasi verkar inte finnas, så det är bara att åka med. Jag frågade ChatGPT om AI:s roll för framtida språkutveckling och den svarade artigt så här:

Ja, AI spelar definitivt en stor roll för framtida språkutveckling. Genom användningen av AI-tekniker som maskininlärning och naturlig språkbearbetning kan vi förbättra översättningar, språkigenkänning och tolkning av olika språk. AI kan ocksåhjälpa till att automatisera och effektivisera språkinlärningsprocessen för individer genom skräddarsydda lektioner och övningar.

 

Plåtmannen på en filmaffisch 1903

Kanske är människans tid över. Man har ingen chans mot robotar. Det kunde man inte tro förr i världen när de närmaste förebilderna var Plåtmannen (ur Trollkarlen från Oz) eller Plåt-Niklas (Grodan Bolls kompis), ungefär. 

Jag meddelade roboten ändå mina farhågor kring språket och den nuvarande bristen på korrekturläsare. Den svarade som en god vän:

Även om jag är skeptisk till robotars förmåga att korrekturläsa på samma sätt som en människa, inser jag att det är en oundviklig del av den framväxande teknologin. Jag hoppas bara att det inte kommer att ersätta behovet av människors expertis och insikt när det gäller textredigering och korrekturläsning.

De här funderingarna kom flygande vid nutida rapportering om klonade röster. Stefan Sauk berättade i ett radioprogram att han som första svenska skådespelare tillåtit att en AI-kopia görs av hans röst. 

En annan sån här hoppa-högt-av-tekniken-känsla kom av att man som bäst håller på att skapa en kopia av Arktis (!). De AI-genererade kopiorna dyker upp i snart sagt (ha, vilket roligt uttryck) alla sammanhang. Dessa s k ”digitala tvillingar” gör alltså virtuella kopior av hela verkligheten. Man måste föreställa sig att människan inom kort gjort sitt och att våra "tvillingar" kommer att sköta ruljangsen. Vi andra får liksom ledigt.

En enkel mat-teknisk fråga kan ge upphov till andra undringar

Man lär sig något var dag. I en text om mat la jag märke till att begreppen ”fryst” och ”djupfryst” användes godtyckligt. Åtminstone gick det att tolka texten så. Men det visade sig vara en ganska stor skillnad. Skrev just så i Google: skillnad fryst djupfryst, och fick som första träff en förklaring från ett italienskt företag (eller kanske ett konglomerat av företag) vars ”mission” är att främja italiensk matkultur:

Fryst eller djupfryst? Tydligen är det synonymer, men i verkligheten är de det inte alls. I själva verket talar vi om väldigt olika bevarandeprocesser. Skillnaden är att djupfrysning är en industriell process där mat förs till minusgrader på mycket kort tid. Frysning å andra sidan är en långsammare och grövre process, som även kan göras med frysen hemma men garanterar inte ett effektivt bibehållande av matens alla organoleptiska egenskaper.

Infrysning sker så snabbt och vid så låga temperaturer att iskristallerna som bildas är mycket små i storlek. Tack vare denna frysta mat, till skillnad från fryst mat, när den väl har återställts till rumstemperatur, är den helt lik färsk mat och behåller framför allt sina näringsvärden.

När man läser om de olika förfarandena låter det klart som korvspad, men de här skillnaderna hade undgått mig. Själva språket i texten svajar som synes, men på sätt som inte förstör innehållet alltför mycket. Ändå är det ganska så skakande, för så här kommer nog många texter att se ut i en framtid som kommer att kräva mycket god vilja hos läsare.

Översättningar blir säkert bättre och bättre, men det faktum att de i högre grad INTE kommer att hanteras av människor är skrämmande. Å andra sidan är inte människornas språkhantering heller nåt att hurra för numera, så resultatet blir nog detsamma, artificiell arbetskraft eller ej. Självförtroendet kan ändå vara obrutet, så här låter det när nämnda företag presenterar sig och sin webbportal som 

är skapad för att dela förträfflighet Italiensk mat, uppmuntra ökningen av internationell handel med mat, drycker och relaterade tjänster, utvalda på grundval av kvalitet, innovation och hållbarhet. Det är den globala referensen för den första tillverkningssektorn i Europa, just livsmedel, med uppmärksamhet på mogna marknader, men också på framväxande och snabbt utvecklande områden.

Tillverkad i Italien excellens och globala kommersiella operatörer har äntligen en unik mötesplats och ett innovativt tekniskt stöd som gör att de kan kommunicera, få information och öka affärsvolymerna. Allt med maximala garantier för alla intresserade.

Maximala garantier, man tackar.

Sbråkbarnet undrar om inte språkkejsaren är naken. Ijängklien.

”Ditt innehåll kan vara svårt att läsa”, löd ett Microsoft-meddelande i Word. Här avsågs antagligen textens färgstyrka, bakgrundens ljushet eller vad vet jag. ”Innehåll”, tänkte jag morrande, och började fundera över varför ett ord som ”innehåll”, stort och enkelt på samma gång, har blivit en sån jädrans issue (grej, sak, för den som inte talar modern svenska).

Det engelska ordet med samma betydelse, "content", har också blivit en grej av samma anledning, vilken den nu är. I Sverige (säkert även på andra håll)! Förmodligen för att det visar sig svårt att hantera två ord med i princip samma betydelse (innehåll 😊). Trots det skriver språkvårdarna vid SR/SVT i sitt senaste språkbrev:

Från språkvårdens håll finns ingen avrådan från content enbart för att det är engelskt – ordet är ganska etablerat vid det här laget.

De noterar att de två orden används på olika områden: ”content” är vanligare i kommersiella sammanhang: ett typiskt sådant är influerares världar. ”Innehåll” är vad språkvården anser vara mer korrekt i public service-sammanhang. Och säkert andra utanför den stora köp- och säljsfären, får man anta.

Personligen har jag mycket svårt att förstå varför man inte avråder från ”content”, kanske just för att det betyder innehåll, fast på ett annat språk (min hjärna tappar fotfästet). Och förresten låter även "innehåll" larvigt i en del sammanhang. P1:s porgramförklaring skrattar jag åt när jag ser den: "P1 är talat innehåll om samhälle, kultur och vetenskap". (Åfan, säger hjärnan.) P2 har en självsäkrare presentation, liksom de övriga kanalerna.

Vad är det för övrigt för fel på ”material”? Även om ”talat material” låter lika fånigt. Men man slipper man ifrån blandandet av innehåll/kontent. Och om man måste kan man skilja på dem genom att i stället säga journalistiskt/redaktionellt material respektive kommersiellt dito.

Men det är här skon klämmer, antagligen: det ska låta mer än det är.

PS Jo: på eget bevåg, utan stöttning, skriver jag "influerare": annat engelskt försvenskas ju! Svensk språkvård använder "influencer, vad jag förstått.

Vilken väg bör man välja? Vi är många som stått vilsna och velat

Man bör inte alltid vända sig till personer, texter och källor som tycker samma som en själv (ajabaja), men det är kul att slippa känna sig ensam om något. I denna blogg gäller det mest språket, som bekant. Mycket annat här i världen är värre, mycket är bättre, fast så är det med det mesta och alltså en plattityd.

Kommen hit känns dock tanken bekant. Jodå, som mycket annat har redan Jenny Nordbergs krönika i SvD 24 juni 2023 tagits upp. Och som jag i min tur skrev ett inlägg om dagen därpå. Där sa jag samma saker som jag just skulle till att skriva.

 

Dygden står och pekar ut rätt väg på gravyren av Stiernhielms son 

Ständigt dessa av- och korsvägar – som för Stiernhielms Hercules och Dante i Divina Commedia: man står där och stampar och undrar vilken väg att ta? Går man runt, runt, är det bara att – har någon hört den kommande frasen? – ”släppa det”. Släpp det här, säger folk. Alltmer sällan ”strunta” eller ”skit i det”. Språket krymper, oavsett all engelsk nutrition

(d v s näring).

Det är inte lätt att go with the flow (jag menar hänga med), för osäkerheten om det egna språket tilltar på ett obehagligt vis. Många bara ”släpper det”. Det är svårt för ett fåtal, kanske har de en diagnos. Men diagnoser skrämmer inte på långa vägar lika mycket som anpassligheten.

 

När man ser följande (från nån tv-kanal): ”Kostymdraman du bara inte får missa!” är det lätt att falla i penséer (gammalt och utnött skämt) av det vanliga slaget. ”Drama” heter i plural ”dramer”. Och vad är det där ”bara”? Det räcker med ”kostymdramer du inte får missa” (vilket jag får, tack gode gud).

Kanske kommer "bara" från ett i engelskan mer använt (på såna här ställen) ”just”. Jag läser om ett nytt p1-program, ”Förmiddag med (namn)”, där programledarna ska ta med oss in i sina tankevärldar. Vad kretsar i deras huvuden här och nu? Vad måste de bara få svar på?

Ja, vad är det de bara måste få svar på?

Ups and downs, a big no-no, dos and don’ts: vad hände 2013?

Firmor och företag och ekonomier har haft sina ups and downs. Man själv har också haft ups and downs, liksom resten av världen. Engelska up betyder upp, och down ner. Så kan det språket skoja till det: sätta plural på adverb. Vi är inte lika roliga på svenska än, först måste vi komma överens om genus på upp respektive ner: ska det heta uppar eller upper, nerar eller nerer? Nej, det låter konstigt, så vi övertar ups and downs. Även om vi har varianter som för- och nackdelar, fram- och motgångar, upp- och nedgångar.

Varför gör svenskar så här? Nejdå, jag är inte bättre själv. Varifrån kommer denna trängtan till Anglosaxien? Och varför blir det ofta till och med löjligt? Ett annat ganska vanligt uttryck i genren är ”ett big no-no”. Här kan man hitta översättningssidor med mer eller mindre mått av självaktning som ger svenska varianten ”ett stort nej-nej”. Eller ”en stor nej-nej” (se genusproblemet ovan). På sajten HiNative (i grunden ett jättebra initiativ) beskriver en engelsktalande vad man menar med frasen "big no-no". Jo, det är something you shouldn’t do.

Om det gick att utnämna Självklarheternas Självklarhet skulle denna förklaring ligga bra till. Det är så puckat, korkat, knäppt, koko, vrickat, fånigt, knasigt att man inte finner ord (jo, det gjorde jag visst, många, dessutom) för saken. Vi har annars lite gamla svenska ord att ta till: förbjudet, olämpligt, otillåtligt, olovligt. Är sammanhanget inte helt allvarligt, går det bra med olämpligt, opassande, skadligt, eller massor av andra.

Som om det inte räckte finns även det flitigt använda ”dos and don’ts”. Man får stå ut med att ens eget språk inte alltid har samma ”snärtiga” formuleringar. I ett nätforum skrev en person att om det skulle förklaras för en treåring skulle man kunna säga ”saker man bör/ska göra och saker man inte ska/bör/får göra”.

Det riktigt intressanta med den här typen av begrepp (jag sa det häromdan) är att de får en rejäl skjuts i svenska dagstidningar kring 2013, vad nu det beror på.

Joråvars, man är inte bara ohejdbar, man är ostoppbar dessutom

Gårdagens ”missmatcha” finns inte i de stora ordböckerna, ej heller ”ostoppbar” (som jag skrivit om förr). Deras motsvarigheter på engelska är ”mismatch” (både verb och substantiv) och ”unstoppable” (adjektiv). Man inser hur lätt det är att ta till dem, svenska ”gå ihop/passa med”, känns nog för långt för en otålig nutidsperson. ”Ohejdbar” sänder inga vibbar till engelska och ryker nog av den anledningen.

Det går att räkna ut med öronen att det dräller av den här sortens glosor och begrepp som ännu inte tagits upp i svenska ordböcker. Båda har riktigt höga staplar i KB:s tidningsdatabas från 2000-talets första del. Antagligen baseras ords väg (än mer i dag än förr) in i lexikon på ”brukarnas” användning. Som ju samtliga medier givetvis skvallrar om.

Ska kanske någon dag intressera mig för Svenska Akademiens ordboksarbete och försöka förstå hur man går till väga. Det är säkert enkelt att hitta något om Akademiens arbetsmetod. I värsta fall går det till precis som man misstänker.

Digitaliteten (ja, jag hittade på det just nu) möjliggör förstås ordböcker större än Guinness rekordbok kan drömma om. Alltså spelar det ingen roll om man helt enkelt bara mosar in de här mer eller mindre översatta varianterna även i svenska lexikon. Förloppet måste, som man inser, vara ohejdbart. Ni vet ju vad alla progressiva språkmänniskor säger: ”Språk är en föränderlig organism”. Kör på bara. Det är ju trots allt kul att någon organism klarar sig när alla andra dito försvinner och går under.

Vad är "en match" (förutom i sportens värld)? Något som hör ihop?

En missmatch för somliga kan betyda något moderiktigt för andra

Hur många gånger har man hört ordet mismatch? Många. Och verbet som konstruerats oppanpå detta, mismatcha? Många. Hur bör en svensk stava det? Tj, det vet man inte, för det finns inte i någon ordbok. Vanligen, om inte alltid, rentav, skriver vi miss-, engelskan mis-. Betydelsen är i stort sett densamma.

Googlandes fann jag en influerarinredare som skriver: Missmatcha. Ett ord så fritt att det inte ens räknas som ord i svenska språket. Ändå använder vi det – och älskar det. Inte minst i inredningssammanhang.

Om Nationalencyklopedin älskar missmatchning vet vi inte, men den säger så här om prefixet: miss- förled • med negativ innebörd {→van-}: missgärning; misskötsel

Men som allt annat approprierat här i världen så är missmatch i en del sammanhang något positivt, precis som inredarinflueraren skriver. Försöker man finna en gratis bild av begreppet mismatch (hos Unsplash), dyker ett par dojor upp, fotade (!) av Chanhee Lee.

Har man levt ett tag gäspar man åt fenomenet: det som experimenterades med i ens ungdom (och utmanade den s k goda smaken), försvann under en period bland knytblusar och spets, men dök sen upp igen (jag extraherar eror, om någon undrar).

”Matcha”, ett verb vi umgås enkelt med, togs in i SAOL först 1973. Förutom att vara en sportterm beskrevs det som ”går bra ihop med” (i färg etc). Läser jag Merriam-Webster rätt har engelskan haft betydelsen ”går bra ihop med” (kan gälla allt möjligt) i flera hundra år.

Om poddar egentligen hette proddar skulle de ändå bli poddar

Man ”tittar på” saker, överallt. Det betyder att man studerar eller undersöker dem. Kommuner, idrottsklubbar, myndigheter, politiker – alla ska de ”titta på det här”. I dag tänker jag titta på mitt envetna skrivande i denna blogg.

Under en tid har uppslagen blivit färre. Jag som hade ladorna fulla av knasigheter som yttrats eller skrivits. Men efter att ha ”tittat på” det hela är det lätt att hitta orsaken. Den här inbilskt självpåtagna uppgiften är övermäktig. Många av samtidens medieprodukter (tja, vad ska man kalla dem?) blir mindre lockande och det är svårt att orka se, läsa, lyssna.

Vi som annars gör det är utlämnade till vad tredje statsmakten sänder. Trots det s k uppdraget för SR/SVT känner man sig inte som nån bra mottagare av utbudet. Även om  honnörsorden är "allmänbildande, humanistiska värden, kvalitet, folkbildningsambitioner", alltså.

I P1 går programmet Fabriken (från UR) som egentligen är en podd. Det goda med den är att den inte kan vara svår att uttala för alla på radion som inte kan säga program. Det blir pogram. Nu handlade podden om ”hovjournalistikens svåra balansgång”. Må så vara, men i poddens ingress ställdes frågan ”Varför är vi sådana omättliga kärl av kunglig glans och ljuvlighet?” Ska inte besvära läsaren med att be den fundera kring såväl språk som innehåll i denna mening, ty jag är själv ett omättligt kärl av frågor om mening.

I avsnittet fanns många felsägningar av den art som blivit allt vanligare, men kanske ska man gå den ödmjuka vägen och inte kriarätta (vem är väl jag att döma?). Nå. En tidigare sändning i podden har titeln: ”Vem kan rädda den osexiga klimatrörelsen?” och där löd en del av den inledande texten: ”Vad krävs för ett ökat intresse? Eller sagt med andra ord: How to make klimatrörelsen sexig again?”

Svårt att veta, däremot finns snart svar på what makes this språkbloggare stop writing.

Inlägget är inte en once in a lifetime utan mer något av en cirkus

Det är en "once in a lifetime", sa någon. Det spelar ingen roll vem, för det hör man rätt ofta. Uttrycket är syskon med en ”dream come true”. Det spelar heller ingen roll om de med engelska som modersmål använder det, men det är säkert en floskel redan för dem.

Frågan är dock varför man importerar andras klyschor? Och gör vissa fraser till verbala mem? Tullar lite på sanningen (sanningen?) nu, mem är egentligen ett internetfenomen: ”något från början okänt, exempelvis olika typer av kortfilmer eller bilder, sprids via Internet och uppnår stor popularitet och igenkänning på kort tid bara genom just detta medium” (Wikipedia). De nyss nämnda, uttjatade fras-schablonerna sprids via alla medier genom världen.

En modersmålstalande svensk kan säga ”det här sker en gång i livet”. Den som önskar vara unik, som alla strömlinjeformade säger sig vilja, kan utmärka sig med ett: ”Det sker blott en gång, och aldrig mera”. Så börjar f ö en låt ur en tysk 30-talsoperett. Vill man vara ännu mer unik (som om det ginge), kan man förstås utbrista ”Das gibt’s nur einmal”.

Vill man ändå stjäla andras idiom, ordspråk och talesätt, kan man välja såna med mer kläm i. Nyligen, i en talkshow (där man pratar), nämnde en programledare ett polskt talesätt: ”inte min cirkus, inte mina apor”. Originalet är (hoppas jag) "nie mój cyrk, nie moje małpy" och det (fattar man), betyder ”inte mitt problem” eller andra avståndstagande formuleringar.

Let’s twist again, som vi åter gör, men det var ett bra tag sen sist

Bland alla stötestenar som dräller omkring när människor med modersmålet svenska lägger sig till med delar av ett annat tungomål, engelska, är många små, mycket små (men finns ändå). Ibland blir det mischmasch. Och se på fan! Där kom ett ord med ursprung från latin (miscere), släkt med tyska mischen, och säkert även engelska mix. Det betyder blandning. För att förstärka en sådan brukar (kanske) svenskar dra till med en ”salig blandning”.

I ett nyhetsprogram sa någon: ”De ska bli intressant att se vem som ska vinna twisten om guldet”. (Det gäller ett antal guldtackor som diverse människor gör anspråk på.) Då blev det vajsing, för av uttalet att döma användes det engelska ”twist”. Det har börjat uppträda vid sidan av ”tvist”, vilket är något annat, men just här hade varit det rätta.

”Ungdomen twistar med naturligt behag”

En hederlig gammal tvist är (förutom nåt inom vävteknik o dyl) enkelt uttryckt en osämja. ”Därom tvistar de lärde” är alltså inte samma sak som ”därom twistar de lärde”. Twisten dök upp som dans och in i flera språk i början av 60-talet. 

Namnet är begripligt eftersom den utförs med en ”vridande (twisting) rörelse. Den beskrivs (Wikipedia citerar okänd källa) som att:

man torkar sig om ryggen med en badhandduk samtidigt som man

fimpar en cigarett med foten.

Numera, långt efter att twisten både kommit och gått, är det många som ”twistar till det” i alla sammanhang. Antagligen att likna vid att något ”skruvas, snitsas, piffas till”. Problemet med att det ”twistas” i olika sammanhang, är att en svensk bör använda rätt uttal och sålunda fundera över om det gäller ”tvisten om guldet”, som några bråkar om, eller ”twisten kring guldkalven”? (Då menas dans) Kanske finns en advokat som med hjälp av en ”twist” i lagboken löser problemet? (Då menas abrovink, trick, krumelur).

I SAOB och ett belägg från Expressen 1962, står: ”Ungdomen twistar med naturligt behag”. Naturligt behag var det…

Vad är det vi hör och ser? Man önskar sig mer styrka i alla detaljer

Man är förstås inte den första att bli gammal, så pass mycket går att förstå, även om var och en av oss är rotade i mitten av våra egna centrum. Lät det töntigt? Nåja, jag avstod i alla fall från att skriva ”i våra egna epicentrum”. För genast grep ödet in: nånstans har jag läst att ordet används om jordbävningar, men inte mycket annat. Hör vad Wikipedia och Språkrådet säger:

I vardagligt tal och i media används epicentrum även i utvidgad betydelse för att ange centrum för andra katastrofala händelser, till exempel nedslagsplatsen för en meteorit eller komet, ursprunget till en smittsam sjukdoms utbredning eller ursprunget till ondskefulla handlingar. Språkrådet avråder från att epicentrum används i dessa fall.

Som i undertecknads egocentriska fall, alltså. Åter till åldern: Omvärlden känns brutalare för var dag som går, kan en som varit med länge tänka. Även gällande sådant som andra kallar bagateller: det mesta blir råare och mer obegripligt.

Att inte kunna ”läsa av” tillvaron hör dit. Det gäller inte enbart vad mina belackare ser som bagateller: att svenskan är halvt engelsk för de flesta individer (d v s vi har inte längre samma ordförråd), att den uppblåsta skitsnackssvenskan växer som mögelsvamp, etc, etc. Såna saker.

Nu ett par dar har jag bl a försökt förstå tv-reklam, man är ju ändå konsument! Men jag fattar inget annat än: ”det här är en god glass, köp den! Alla små filmsnuttar där folk flyger i luften (tycks populärt hos fastighetsförvaltare och teleoperatörer) och andra konstigt konstruerade ”sketcher”, vad säger de? Märkligt att dessa svårbegripliga budskap existerar samtidigt som många talar om "narrativ" och "berättelser".

Ja, inte har man sån tur som hunden i reklamen. Om honom säger ägaren efter att ha serverat en speciell hundmat: ”Jag ser hans styrka i alla detaljer”.

Går in för något är vad jag gör i bloggen, går ut för kaffe inte alls

Språkets vägar är outgrundliga, skrev jag för ett par dar sen, men frågan är om inte minnets vägar är mer outgrundliga (går det att komparera?) Äldreglömska i all ära, men mitt eget minne har det varit lite sisådär med i alla dar. Därför är det desto konstigare att de hågkomster som hör ihop med världens tekniska förändringar är så tydliga.

En svåger som hörde till de tidiga medieteknikglada visste inte till sig av glädje över videobandspelaren: ”Fantastiskt! Man behöver inte vara hemma! Om ens favoritprogram går en kväll när man ska bort är det bara att spela in! Och titta sen!” Det var lätt att inse att videobandspelaren slutligen ensam skulle få se alla program man spelat in och sen glömde.

Hur det senaste i ”tittväg” ska utvecklas är svårt även för spåkulan. Ej heller har min omvittnat synska hjärna kunnat klura ut framtiden för det s k bingeande (sträcktittande), som kommer av en överflödstillgång på underhållning.

Mobiltelefonen gick också att begripa (nästan hela) vidden av, när den för första gången råkade sitta bredvid mig på ett pendeltåg. Den som telefonerade pratade onaturligt högt så ingen skulle missa att han var en viktig person med kontakter och exporter i och till månget fjärran land.

Vid något som kan kallas påskstädning dök nyligen en bit av en kvällsblaska upp. Det är bara att titta på rubriken för att påminnas om varför den sparats. En författare hade avlidit och tidningen skrev: ”Hans fru gick ut för en kopp te, så blev det tyst”. Vem som citerats är obekant.

För egen del vet jag att den meningen signalerade en ökad påverkan från engelska, en sådan påverkan som de flesta inte lägger märke till, men snart har anammat. Jag är nästan till hundra procent säker på att svenskar inte brukat ”gå ut för en kopp”. Nu hör man ofta att ”de går ut för en kaffe”. Kanske "går de in för en kaffe" när de jobbat klart i trädgården, vad vet man?

Personligen är jag mycket FÖR kaffe, mer "för" än så blir det aldrig. Förresten, tidningsurklippet var från 2007.