Ramsan lyder ej "Frosten berövade Esters aster PÅ dess gestalt"

Häromdagen utgöts på denna plats vrede över dåliga rubriker som brukar vara av ett enkelt och liksom babblande slag. Men det finns även de som är så finurligt utmejslade att de ställer till svårigheter därför. Ur förrådet plockar jag fram några rubriker/innehållsbeskrivningar för ett av P1:s program.

Första exemplet lyder: ”Loopande krimjournalistik i eskalerande våldsspiral”. Inte fel direkt, men aningens svulstig. Men så fanns även denna: ”ETC i hustvist, tidningen fick ett donerat, men nu känner sig styvbarnen till den avlidne berövade på sitt arv och tar strid mot tidningen”.

Här försvåras i inledningen för läsaren, genom att låta ”hus” vara underförstått. Såna här snårigheter kan skrivas om mycket enkelt: ”ETC i tvist, tidningen fick ett hus donerat…” Vad vår tids människor får lida av är att nyheter ska fram snabbare än de skett, tamejtusan! Redaktioner är stressade, resultatet blir ofta fel- eller fulformulerat. Förutom att vara svåra att begripa är de som information/nyheter inte att lita på.

Vidare känner sig styvbarnen ”berövade sitt arv”. Det heter ”snuvad på, blåst och lurad på, ja, kanske kan man även tänka sig ”rövad på alla sina tillgångar”. Men prepositioner och adverb seglar nu runt som vilsna fjun i språket och landar varhelst nån får för sig att stoppa dit dem.

Man får påminna med hjälp av ramsan "Frosten berövade Esters aster dess gestalt". Den är en av minnesramsorna som används för att komma ihåg tonarternas ordning i kvintcirkeln. Och den som vill veta vad tusan kvintcirkeln är, hänvisas till Wikipedia eller varför inte en gammal pappersuppslagsbok. Om jag försökte mig på en förklaring skulle det inte bli bra.

Ur tusentals detaljer sticker smådjävlar upp sina gafflande plyten

Förutom det tydliga raset finns även en språklig profanering och ett lystet tonfall som tillkommit gratis i vår nya världsbild där skvaller, s k underhållning och dumhet firar triumfer, för att använda en indignerad kliché av det slag jag gillar.

Dit hör det förfärliga ordet ”detaljen” som framför allt används av just skvallerpress men även övriga medier som inte håller något större avstånd till de nyss nämnda.

”Oroande detaljen på drottningens hand” – den meningen hör till genren. Liksom ”Här avslöjar Bianca detaljen om nya kärleken”. Googla bara ett kändisnamn som är aktuellt i dagarna och lägg till ordet ”detaljen” så kommer det upp mycket ur denna mylla.

Men kör i vind, djävulen sitter i detaljerna, heter det ju, och det är inte utan att man ser ett gäng smådjävlar sticka upp sina skallar ur många ”informationskanaler”.

Ett annat antydande och mentalt snuskigt tonfall finns i uttrycket ”Lasse och Stina har ett förhållande”. En sån banal utsaga får stå för något dunkelt: minst en av dem är säkert gift. Allt medan kändisar och vanligt folk i sina privatsociala medier ”är” i ett förhållande. Då är deras civilstånd ett sånt som vi enkla dåtidsmänniskor kallade ”de är ihop”. Talade vi ett lite finare språk sa vi att de ”är tillsammans”.

Dagens text: varierad kompott och en kittel som kokar över deluxe

”Folk på tunnelbaneperrongen ska ha slängt sig ned på marken för att ta beskydd”, säger vittnet till Aftonbladet. Så stod det i Aftonbladet som borde ha korrigerat vittnet och skrivit ”ta skydd”. För det heter inte ”ta beskydd”, men det ska väl jag strunta i för folk får ju säga vad de vill, är det förvånande många som tycker.

Och häromdan sa en gubbe i radion att något skulle ”stävjas upp”. Jag brukar kalla det ”upp-andet”, denna farsot att trycka dit ett ”upp” efter en massa verb som inte har det på svenska.
 

Vissa dagar blir man argare än vanligt. I dag, t ex. Nyss såg jag kombinationen ”bred kontext”, vad det nu var som skulle utgöra en sådan. Tänk ”brett sammanhang” och allt blir mycket klarare, inte sant?

Man har ju ett liv utanför den breda kontext som bloggens språklamenterande utgör och idag kan även adderas och adresseras (jag fjantar mig) en cykelkedja som hoppat, alltför varmt i blåbärsskogen, alltför många intresserade flugor och bärfisar.

Lokalblaskan bjöd som vanligt på kassa rubriker – tänk att tidningar avhänt sig konsten att få till bra rubriker, ett hantverk som förr inte skojades bort. Nu kan en riksblaska ha en rubrik som ”Kaos – det är en kittel som kokat över deluxe”. Man föredrar flugor och bärfisar, trots allt.

Nog för att man hört militärer vråla, men "skälla" är väl inte ordet?

I går utlovades en litania, men använder jag ordet slarvigt, betyder det precis vad jag tror? SAOB berättar att det har sitt ursprung i grekiskan med innebörden ”anropande/bön om hjälp”. Inte som mina simpla klagovisor alltså.

I den kyrkliga litanian ingår även bönen Kyrie eleison (Herre, förbarma Dig). Om än ganska sekulariserade: visst hojtar vi lite till mans ”heregud, hjälp”. Litania är m a o ett perfekt begrepp för att beskriva bloggens syfte: att peka på språkets sönderfall i alla delar. Alltså inte – som folk gärna tror – att skälla på individer. (Kom ihåg verbet ”skälla” en stund). Däremot innebär mitt HERREGUD det faktum att mediespråket (och andra viktiga diton) inte är att lita på.

Tillbaka till forntiden, i alla fall gårdagen, där meningen ”situationen är allvarstyngd” förkom.

I min värld har tidigare bara människor kunnat vara allvarstyngda. Situationer, däremot, allvarliga. De tre stora ordböckerna har i stort sett samma åsikt som undertecknad.

Kom ihåg verbet skälla, skrev jag nyss. Lyssnade på en dokumentär på P1 (fast den var från P3 i nedskärningens namn) och där berättades om den skandalomsusade thailändske kungen Maha Vajiralongkorn. Från hans ungdom gavs (i historiskt presens) följande ögonblicksbild: ”Han marscherar och skäller order så korrekt att han befordras”.

”Skäller order”, det var något nytt. Jag kan tänka mig "skriker/vrålar/gastar (ut)" order, om man nu vill betona att det inte bara handlar om att ”ge” order. Min privatkoll visar att ett engelskt sätt att uttrycka saken är ”barking out orders”. Men de som inte har engelska som modersmål associerar ”bark” med det ”skälla” som hundar gör.

Saker och ting inte kan översättas ord för ord i alla lägen. Upphovet till dagens litania är alltså att någon översatt en engelsk text och någon annan (antagligen) läser upp en sån sak som ”skäller order”.

Somliga gillar porslinskatter, andra uppskattar korrekta betoningar

Häpna som undertecknad, men inte hundar, ej heller Staffordshire

Det finns inga gränser för hur mycket man ser och hör! Men så är det. När människor går in för något med själ och hjärta och hull och hår (höll jag sånär på att skriva) blir de irriterande för omgivningen. Det gäller att hålla käften om man är alltför förtjust i Staffordshireporslinshundar.

Nej, förresten, det är inte lika provocerande som språkliga fixeringar. Här fortsätter sålunda de vanliga.

Dit hör nutida betoningsproblem. Då menas inte tonaccenterna (se gårdagen), som är något annat och mycket speciellt (eller ”specifikt” som nutidsmänniskan skulle kunna säga). Har man en dialekt eller svenska som andraspråk (eller tredje- och fjärdedito föralldel) kan man inte förväntas tala radio- och tv-svenska. Men även i medier falleras det så det står härliga till.

Man hajar till när betoningen är knas. En radioreporter annonserade ett nytt inslag genom att säga: ” Från en sport till en annan”. Genom att betona ”sport” blev lyssnaren (jag) lite förvirrad. (Jaja, man förstår ändå, jotack, jag vet det!) Han skulle givetvis ha betonat ”en”, då hade pratet flutit på utan att den lilla men dock störningen uppstått.

Så har vi meteorologerna. Det här är väl att klampa in på andras revir, men jag undrar i alla fall över varför de oftast säger ”något avtagande” och betonar ”avtagande” särskilt. I min värld är ”något” lika intressant som "avtagande" och betoningen bör läggas jämnt över orden. På samma sätt säger väderfolket ”något regn” med betoning på ”regn”. Fortfarande är båda orden lika viktiga, men det låter som möjligheten funnes att de i stället ska säga ”något snö”.

Vad vet man. Situationen är allvarstyngd. Och där var ansatsen till morgondagens litania.

Svenskar sjunger inte bara i kör, utan närhelst de öppnar munnen

För sådär en månad sen (28 juni, och varför går tiden så fort?) dök en en välkänd men intressant uttalsdistinktion upp i bloggen. Det handlade om släkten i betydelsen ”släktled, generation”. Singularformen är ”släkte”, ordets genus neutrum. När man talar om sin egen släkt är den som synes reale (säger väl mest de avdöda), men i bestämd form (singularis) heter även den ”släkten”. Det är den som brukar vara värst, medan släkten (som i släktled) också betett sig illa, men det känns inte lika nära.

Meddelandet denna gång är bara: observera olikheten i uttal av släkten och släkten. De flesta känner till de mest vanliga paren (and-ande, mopp-moppe) som i bestämd form utgör accent

1 respektive 2, eller som man kallade dem förr: akut och grav accent.

Det handlar alltså inte om betoning, i båda betonas första stavelsen, utan om en melodisk historia. Jag trodde inte mina öron första gången en utlänning sa att svenskar talar sjungande, men så är det, vare sig man vill eller ej. Vi är i gott sällskap, fler språk med melodiska accenter är bl a thai, norska och mandarin.

Även dessa distinktioner tycks nu vara ute och segla i svenskan liksom övrigt språkligt och det kan göra en dyster. Prova f ö att beskriva de här accenterna för någon med annat modersmål: fransmän, britter och tyskar, t ex. Många hör inte skillnaden, för det här är ett fantastiskt finlir.

I det planlösa googlandet om detta fann jag en text – kort och enkel – av Mathias Strandberg, ”De svenska tonaccenterna”. Den finns hos Institutet för språk och folkminnen under rubriken ”Sånt vi bara gör”. Man påminns om att språket – modersmålet – vilket det än är, måste ses som en fantastisk gåva, gratis för de flesta. Den kan man tänka på emellanåt.

Goda hopp är dyra, men udden med namnet kan ännu rundas

Bland alla gamla gnällspikar i mina nära kretsar finns informanten A som – likt många andra – har sina speciella hatobjekt (lägg märke till att jag inte skriver specifika hatobjekt eftersom ”specifik” hamnat på min egen lista över sådana). För A:s del gäller det verbet ”runda”, som han irriterat säger oftast bör vara ”kringgå”.

En av de få saker som kan rundas. Bild Martinvl, Wikipedia

Den språkbruksbibel som ersatte Svensk Handordbok (1966), Svenskt språkbruk från 2003, ger för verbet ”runda” enbart betydelser som ”runda målvakten” (fotboll) och ”båten rundade öns udde längst norrut”. När Ryssland rundar sanktioner” (som det hetat i svenska medier) är det lätt att misstänka att engelska verbet ”round” ligger och lurar bakom hörnet.

Samma väg går som bekant oerhört många ord och fraser: häromdagen rapporterade radionyheter att många av dem som deltog i ett upplopp ”tog till gatorna”. Det kan vara bökigt att kolla sånt här, men min nästan trekvartssekellånga intuition säger att uttrycket ”They took to the streets” ligger bakom.

När man i svenska ”tar till” har det varit i exempel som ”de tog till nävarna/vapen” eller ”han tog till lipen /spriten”. Förmodligen har jag fel i allt jag skriver och tänker. De senaste årens lärdomar (särskilt från språkvården) är att man ”sa så man på svenska för 500 år sen”.

Osäkerheten fortsätter att växa, denna blogg skrivs alltmer som ett redan föråldrat sätt att tala och skriva i en värld där nyheter över hela västvärlden diskuterar om Barbie- eller Oppenheimerfilmen ska sälja mest.

Åh, söööta ni, det går inte att utan prut påstå att jag är bäst

Ja, jisses. Man kastas mellan dagens skruttigt skrivna och talade språk och det minst lika knepiga innehåll detta halvspråk har. För när man verkligen förstår vad som sägs får man också spader. I går köpte jag en av våra mest kända chokladbitar. I stället för firma- eller produktnamnet stod det med stora bokstäver tvärs över förpackningen: ”Du är bäst”

”Ni har ingen aning om vem ni talar till”, tänkte jag bistert: Känner ni mig, kanske? Jag kan vara en mycket brutal och elak person. Om inte annat blir man det vid åsynen av sånt där larv. Nu får det väl ändå snart räcka med hur mycket individens ego ska lyftas– och det enbart av luft och fjantiga ord.

Befriande nog hade jag strax dessförinnan läst Mattias Åkerbergs webbsida pleasecopyme.se och avsnittet ”Här är stora nejnej-listan”, där en Facebook-grupp samlat ihop ord och uttryck som medlemmarna anser vara ”rysframkallande”. I den listan återfinns saker man själv ryser av: schabloner, och så det moderna kletspråket.

Bl a det hemska sociala-medier-anstuckna ”fiiina” – som tilltal eller hälsningsord. Har världen översvämmats av Östermalmstanter? Fast genast måste man be vissa Östermalmstanter om ursäkt, nämligen de som inte är som dem jag nyss fördomsfullt tecknade.

Jag vet att det bor folk där som jag gillar och inte vill förnedra, kränka, håna och hata. Nu tog jag allt i: de fyra orden användes mycket sparsamt i min barn- ung- och tidiga vuxendom. Nu blandas de dagligen med gullighetsorden till en smet som visar att människan tydligen förändrats i grunden.

I den stad och samhällsklass jag växte upp, etablerades tidigt epitetet ”Östermalmstanter” (Nja, vi sa nog ”Östermalmskärringar”). Det var när vi (på järnvägsstationen, vanligen) såg kvinnor i flådiga kläder omfamna och säga ”åh, söööta du” till varandra. Nu är riket söndersockrat med ”söööta” och ”fiiina du”. Och är samtidigt oerhört lättkränkt. Hur gick det egentligen till?

Det händer att man ser på tv-nyheter i all stillhet och tappar hakan

Är man ett nötjobb (se gårdagens sista mening) eller bara ett nöt? Antagligen det senare som är belagt i svenskan sen 1600-talet, vid sidan av nötkreatur och nötter med skal. ”Nötjobb” kommer möjligen att ersätta vårt svenska nöt i betydelsen ”dumskalle” eftersom denne ibland kallas ”nutjob” på engelska.

Etymologin för detta ord diskuteras på en mängd engelskspråkiga sidor, men det finns gränser för ens ork. Däremot tvingade jag mig med lika liten framgång igenom en artikel i New York Times om ett fenomen så underligt att det är svårt att veta vart man ska vända sig.

Nu följer istället för irritation angående språket en upprörd uppgivenhet inför vad internetet (se där, Word rödmarkerar inte mitt påhitt) ställer till. Världen, som sägs vara större än Zackarias Topelius Lasse Liten tror, beter sig som en pluttig plats.

Framför tv-nyheterna måste många ha fått raptus när ett av inslagen (jag upprepar: i ett nyhetsprogram) beskriver ”kampen” mellan de nordamerikanska filmerna Barbie och Oppenheimer. De ”går upp” samtidigt och det hade spekulerats i vilken som skulle sälja flest biljetter. Det blev Barbie (är någon förvånad?).

Artikelförfattaren i New York Times gjorde en ekonomisk historia av de båda filmerna, vad de kostat att producera och förväntas dra in. Samt jämför han dem med ett annat tillfälle då den allvarligare The Dark Knight "tävlade" med en samtida, lättsammare, parallell i Mamma Mia.

Det året skrev vi 2008 och den filmkrocken blev inte samma stora världsnyhet, vad jag minns. Det är svårt att finna ord för ens känslor när såna här JÄTTENYHETER når en. NYT-reportern kallar det hela Barbenheimer-hajpen och det är väl det minsta man kan säga.

Ett halvtragiskt nötjobb sitter och skriver om ett misstänkt lejon

Den 5 juli dennes intresserade sig bloggen för ”misstänkta flyktbilar” och ”troliga kvarlevor”.

I den nya tillvaron är det väl skit samma, men det fanns en tid man inte kunde skriva så utan att det lät skrattretande.

Bilen är inte misstänkt, men polisen (eller nån) misstänker att just den bil som omtalas användes vid flykten. Beträffande kvarlevorna skulle man förr ha kunnat säga att ”det troligen är kvarlevor (från en människa eller ett djur) som påträffats”.

 

Misstänkt likt ett lejon. Bild: Erik Hathaway, Unsplash

Häromdagen berättades på nyheterna att ett ”misstänkt lejon” gick löst i Berlin. Man undrar förstås vad lejonet misstänktes för. Förmodligen bara för att vara lejon, vilket det troligen inte var, sägs det nu, så här långt.

I alla fall är det knepigt med vissa adjektiv (ibland adverb). Specifik, speciell och särskild används lite som det faller sig – själv är jag osäker. ”Det specifika med det här brottet”, sa någon, och jag tänkte mitt vanliga Va? Ska det inte vara ”speciella”?

Eller en annan mening jag har i samlingarna: ”Det hände inget specifikt”. Va? Heter det inte ”det hände inget särskilt/speciellt”? Det har blivit så att jag inget kan eller vet längre. Men om detsamma händer alla andra så är det rättvist. Eller är man ett misstänkt nötjobb?

Om folk ändå lät bli att tycka det de tycker och lyssnade på mig

Nu en utomspråklig iakttagelse. Mja, förresten, det är inte en korrekt beskrivning, men något intressant att notera. Om man (jag) kommenterar språket som används angående en hemsk eller tragisk händelse (som i gårdagens inlägg), kan omgivningen upplysa en om att det som skett är värre än det dåliga språket i nyhetsförmedlingen.

Detta är ett intressant sätt att få åthutningar på.

Ännu intressantare är att föra diskussioner med dem som ser och hör samma saker vad gäller språkets snabba förändring och försämring. Andra tycker att man ska koncentrera sig på annat.

Att bli tagen för en idiot när man har specialintressen är inget ovanligt. Det är dock en erfarenhet, en påminnelse om att man själv inte bör säga till sportfantaster att de ska se på nyttigare tv-program.

Och hur nördig en Star Wars-fantast än är säger man väl inte att hon/han borde knyppla istället? Eller sylta och safta? Jag häller fast vid språkbetraktandet. Eftersom så mycket svajar i nyhets- och officiellt språk kommer ironiskt nog även andra än D Trump att frukta ”fake news”.

Vilket är en fara som heter duga. Man måste som bekant vara på sin vakt gentemot galningar som växer upp när myllan är den rätta. Mylla? Ja, den bilden är en förlängning av mitt eget snack från i går om att modersmålet är den mark vi står på.

Där skrev jag om hur det moderna bildspråket börjar bli påfrestande. Tänk om folk lät bli att härma politiker och andra bladdersnackare utan talade mer som jag vill!!!

Man önskar att apotek liksom andra talade som folk till folket

En hel del moderna, bildliga, uttryck är trista och tjatiga. Dit hör såna som ”vi måste landa i detta, lyfta frågor och lägga på bordet, titta på det här, det ligger i pipen, ända in i kaklet”. De är, som sagt, många, på tok för många.

Få verkar bry sig om det nämnda babblet, tvärtom tycks de gilla att sprida det. Nonchalansen inför modersmålet är gigantisk. Nu tänkte jag skapa en språklig bild själv och påstå att folk inte bryr sig om att marken försvinner under deras fötter. Med mark avses förstås det vi alla får (gratis) att kommunicera med i våra hemländer: ett eller flera språk. Det är en grund för oss som individer, vår andliga, personliga och privata mark. (Slå den bombasmen den som kan.)

För den som tänker så (jag, t ex) skakar denna mark dagligen. Ett ställe som kallar sig apotek och som jag tydligen anförtrott min mejladress skickade nyss följande meddelande: ”Underhåll sommarglowet med boostande ansiktskrämer och lystergivande serum som återfuktar och hjälper till att stärka hudens naturliga barriär”.

Man borde för fasiken inte få kalla sig apotek och skicka ut den sortens blajblaj till hederliga medborgare. Den som författar sånt bör boosta sin hjärna som varken har glow eller flow!

En i grunden allvarligare händelse var den storm som dödat människor i ett land. De som omkom träffades av fallande träd och nyhetsuppläsaren sa att människor ”varnades från” att uppsöka parker. Varnades från? I den svenska jag vuxit upp med har varnats för farliga ting.

Prepositionsutbyten som dessa är svåra att förstå, får höra med någon expert, om sådan finns.

Tio-i-topp-tiden inträffade under en rätt långsam - men fattbar - era

”Vi avslutar med en positiv not”, sa programledaren till en person i ett samtal. Och undertecknad tänker som vanligt: ”Vad är det här för språk? Det här uttrycket har jag aldrig hört på svenska.”

Men engelsktalande har jag hört säga sådant som ”I will finish on a positive note”. Det går förstås att förstå med basala kunskaper i engelska. Men ska man bara översätta fraser på det där viset och använda på svenska?

Nej, för tänk att det tycker jag inte. Men ett antal Google-träffar visar att andra anser det, för på senare tid har mycket ”avslutats på en positiv not”, eller med en positiv not.

För miljonte gången undrar jag vilket språk de barn som sägs ha läs- och skrivsvårigheter ska lära sig. I min ålder började vi läsa engelska i femman. Vi simmade inte i en engelsktalande ocean av låtar, filmer och serier, så särskilt fort gick det inte.

När programledaren för radioprogrammet Tio i topp annonserade en Elvislåt uppfattade jag, tolv år gammal, titeln som ”Ö göl ack jo”. Det var i alla fall vad jag skrev i min privata tio-i-topp-lista. I dag skulle varenda tolvåring klara av ”A girl like you”.

Hur de ska kunna klara av att skriva på svenska är dock osäkert. Speciellt som vuxna utan att blinka använder översatt engelska som sitt modersmål. De som begagnar sig av ”positiva noter” är positiva nötter.

Eller så är jag ute och cyklar (out biking) och har fått världen om bakfoten. Får väl säga som tysken: ”Ich verstehe die Welt nicht mehr”!

Att lyssna in barnen, jo, men bör man inte hellre lyssna ”på” dem?

Under lata dagar – eller de som tvärtom är lite för stressiga – kan man frestas att helt enkelt bara skriva ner sånt som ligger i ens gömmor. Det är tänkt att utgöra material för språkliga funderingar, men läsaren kan ju få tänka själv också.

Här är en favorit: ”Vi ser att det finns fungerande funktioner”. Jorå, har man varit med om funktioner som inte funkar så vet man hur det känns när de gör det!  
    

”Viktigt att lyssna in barnen”, sa någon. Det ”lyssnas in” som tusan, kanske oftare än det lyssnas på någon. Men det är bara att strunta i. Tar nästa mening: ”Vi tittar på att formulera och komma tillbaka med den delen”. (Vilken ”del” det gällde är glömt.)

Vissa babbelibabbelformuleringar har inte alltid ett lättspårbart engelskt uttryck bakom sig, men det har verkligen följande, som lyser av engelsk direktöversättning : ”Det här gör inte tricket”.

I negerande meningar som just den måste man skriva om: ”Det här hjälper/räcker/fungerar inte”. Vill man uttrycka att något ”gör tricket” (”does the trick”) kan man använda den här fina, prima och välbeprövade varianten: ”det här gör susen”.

Havstemperaturen är värre än verbet ”kommas” förekomst, men…

Det är det utsiktslösas konst som utövas i denna blogg, ifall det inte framgått. Återkommande skriver undertecknad om ”när det kommer till”. När det kommer till ”bartending, mänskliga rättigheter” och ”demenssjukdomar” är Googles tre första förslag på frasen utom när det gäller ”kommer till kritan”. Eller som en moderns svensk skulle säga ”utom när det kommer till kommer till kritan”.

Krita-frasen är såvitt man kan förstå det enda ursprungliga kommer-till-uttrycket innan engelska dödade "när det gäller/handlar om” med sitt tradiga och översatta och ständigt använda ”when it comes to”.

Just i dag ska läsaren besparas vreden över ”komma till bukt”, men istället få en det-såg-vi-inte-komma-ilska.Ni vet ju hur jag brukar beklaga mig när det gäller journalisters språk, men varför inte ta in större delen av befolkningen i klagandet: särskilt dem med utbildning och i alla fall halvmogen ålder. Nu senast var det en forskare (ca 55, kanske) som talade om de höjda havstemperaturer som ”vi inte såg komma”.

Dessa temperaturer i sig är mycket illa, men forskaren borde ändå ha sagt att dem var vi ”inte beredda på”. Se något komma är engelska och just förekomsten av komma hit och dit och dit och till och fanken vet vad är likaså en miljöförstörelse, om än icke lika dödlig. 

Men hjärnan blir lite anfrätt.

Går inte folk i cirklar mer än vad som kan tänkas vara nyttigt?

”Förflackning, ytlighet och nedåtgående spiralrörelse” – se där ett citat från denna blogg för två dar sen! Under en sekund av självkritik undrar jag om inte det är ett exempel på returinformation. Googlar ordet ifråga och läser en exempelmening på synonymer.se:

– Risken finns att om man tittar alltför mycket på var det brinner det på sociala medier, och tar upp det på sina egna sidor och sajter, så blir det en sorts cirkelgång och returinformation i stället för att man hittar på egna frågor.

En brutal sanning. ”Shame on mé”, som svensken säger. Men det fanns ytterligare en kul citatmening på synonymer.se: ”Rapport och Aktuellt blev mest returinformation för halvbedövade”. Så är det ofta numera, men den stora publiken (som lyssnare, läsare och tittare kallas i dagens totalunderhållningscirkus) verkar inte protestera. En alert kamrat till mig påpekade att SVT till sin nya allsångsledare på Skansen i år valt ett varumärke.

Så håller det på. Tv gör ”reklam” för radio och vice versa. Känns skumt för en gammal. Den melodifestival som kallas Mello eller Eurovision (bara det!) startar snart igen fast den nyss slutade. Sen blir det berättelser om artisters gråt och skandaler i alla medier som finns.

T o m Sommarprogrammet i P1 har tidningarna gjort ett stort cirkelgående nummer av och recenserar! Samma tidningar gör listor på sina mest ”läsvärda” reportage från första halvåret och längre tillbaka. Påfallande ofta porträtteras kändisar och/eller något som har med SEX att göra. Man får krypa tillbaka till den håla i marken man ibland kryper upp ur.

Ett par banala funderingar, typiska för en lördag efter en fredag

Mja, det var väl att överdriva i går och säga att problem med stavningen o-å är en modern åkomma. Kol/kål ser man ofta felstavat, men för den som inte är så säker i språkliga ting är det förståeligt – de uttalas ju likadant.

Detsamma gäller gått-gott och säkert fler som inte dyker upp i skallen just nu. Samma svårighet gäller e-ä, ta de typiska felstavningarna för verk-värk. Svenskan (och fler språk, förstås) har ju ett antal ord som uttalas på samma sätt men stavas olika. Just det, sätt blir ofta sett. Men och män stavas sällan fel – de är väl för basala helt enkelt.

Eller förresten, det ska jag låta vara osagt eftersom jag själv gör de här misstagen rätt ofta numera. En teori är att det snabbare sättet att skriva (på dator) har tagit bort det uns av eftertanke man hade förr, särskilt när man skrev för hand.

Experter anser som bekant att vi förlorar en del när vi inte längre har förbindelsen hand och hjärna kvar. Det låter som en självklarhet, men för det som är klart som korvspad för oss som levt längre i en analog tillvaro finns det tyvärr alldeles för få ögon och öron. Synsättet är inte best, det är snarare päst. (Inget vidare som skämt, man kan inte vara på tåpp jämnt…)

För den som inte visste: det finns både kålmaskar och kolmaskar

Kålfjärilens larv, kålmasken. Bild: Didier Descouens, Wikipedia

Bloggen brukar emellanåt beskärma sig över tidens ytlighet, förflackning och nedåtgående spiralrörelse i största allmänhet. Utöver språkliga diton, alltså. En av andra funderingar är, som den ständige läsaren (ca tre personer) vet, varför kvinnor ser betydligt mer utstyrda och bemålade ut nu än för femtio år sen. Man hade hoppats och trott på motsatsen.

Smink i kubik, dessa satans ”sotade” ögonlock som får en att tro att man ser en skräckfilm med döingar och inte vanliga nyhetsprogram! Där spatserar nyhetsankare som på en catwalk, spetande på sina ruggigt höga klackar (det gäller dem som kallar sig kvinnor, de andra får ha bekväma skor). 

Kolmask. Bild: Garin Chadwick, Unsplash

Groteskt långa ögonfransar kompletteras ofta med (ja, jag har skrivit om det förr) lika groteska ögonbryn: rektangulära och kolsvarta blaffor. Jag är inte ensam om iakttagelsen: det finns fler av olika åldrar och kön som noterat detsamma.

En kompis var språkligt kvick som attan i sin fråga: Varifrån kommer alla jäkla kolmaskar till ögonbryn som så många kvinnor har? En språkligt van läsare behöver inte skrivas på näsan utan förstår hur roligt det blir eftersom även kålmaskar finns och att välja mellan o och å ibland kan vara svårt. Det får mig att tänka på en modern åkomma (okåmma?) som tas upp i morgon.

En uppresning mot detsamma skulle kunna fungera uppklarnande

Det säger sig självt att ingen människa känner till sitt modersmåls alla ord. Ändå känns det konstigt för en gammal korrekturläsare, vars ögon fallit på både högt och lågt, att plötsligt se och höra så många ord som är ovana och verkar främmande. Och det gäller alltså även inhemska, inte bara de uthemska (ber om ursäkt, kan inte låta bli).

I en text om någon medicinsk åkomma (det händer att man googlar…) stod en radda symptom för tillståndet ifråga. Bl a nämndes ”yrsel vid uppresning”. Antagligen var det här första gången som jag först associerade till ett engelskt ord (”uprising”, på svenska ”uppror”) och tänkte Va?

Det hade varit en aning malplacerat i sammanhanget, men ändå: vad sjutton, uppresning? Jodå, SAOL ger för ”uppresa” faktiskt ”göra motstånd/uppror”. Den andra betydelsen exemplifierades med ”uppresa ett minnesmärke”, men här gavs även ”resa upp” ett minnesmärke. Själv skulle jag kunna säga (och mena samma som SAOL) ”resa ett m”.

"Uppresning" i fråga om att ställa sig upp låter helknäppt. Å andra sidan förstår jag inte heller varför meteorologerna nuförtiden säger ”uppklarning” när de menar att molnen skingras och drar bort. Nja, så kan de förstås inte uttrycka sig, men använde inte den yrkesgruppen tidigare ”uppklarnande”? Osäkerheten brer ut sig som en kraftfull dimma. Tjocka, som man sa förr.

Det finns numera dagar man önskar att ”på riktigt” vore på låtsas

Saken är säker: man är sällan ensam om sina tankar och funderingar. Om den grinige informanten M och jag själv tycker att det är konstigt när vuxna utbrister: ”Va? På riktigt?” när de borde säga ”är det (verkligen) sant?” – då finns det säkert fler.

Och se på 17. På en Facebook-sida som heter groups/sprakpolis skriver Margareta B:

På sistone har uttrycket ”på riktigt” börjat användas i helt nya sammanhang. idigare hördes det väl mest i barnspråk: ” Är det på riktigt eller på låtsas?” Nu verkar det användas som någon slags förstärkning t ex: ”Jag blir på riktigt provocerad att stockholmarna sitter på överfyllda restauranger när vårdpersonalen kämpar.”

Det ligger närmre än nära till hands att gissa på en anglicism. ”Is he for real”, kan en förtjust person utbrista om en man som verkar vara ett bedårande romansobjekt (för det är väl objekt människor blivit?) En svensk (någon enstaka, i alla fall) skulle kanske ännu säga: ”Finns han verkligen?” i stället för ”är han på riktigt?” Jag säger watch out! Som inte betyder "vakta ut" utan "se opp"! Särskilt om man är statsminister och gärna säger ”det är allvar på riktigt”.

En Per E skriver i Facebook-tråden som svar: I dessa dagar då människor överdriver för minsta lilla är det bra med en markör som visar att man blev provocerad på riktigt, inte som en överdrift. Detta funkar tyvärr bara tills även "på riktigt" blir en överdrift.

De äldre av oss kan minnas en låt med Alice Babs där dottern Lilleba som lyssnar på moderns skojhistorier undrar: ”Är det på riktigt” och Alice Babs svarar: ”Nej, det är bara på låtsas”.

På riktigt börjar verkligheten förvandlas till en pararell verklighet

Mer felord. Då och då är det lätt att undra över utbildat folk som säger ”pararell”. För dem som jobbat i mediebranschen är det en överraskning var gång. På listor över ord som var stavnings- och uttalsfällor låg parallell väldigt högt förr i världen. Ja, det var då min vän, en gång för länge sen, en härlig tid som verkade stå still*. Det gör den inte längre.

Vad gäller det pararella ligger en diskussion om saken på nätet där en vänlig själ skrivit följande: ”Fast jag tror inte att det handlar om bristande kunskap egentligen utan mer om någon sorts bristande språköra”. Den sortens vänliga själar borde världen ha fler av.

Nu till nästa ordförändringsförvrängning.

Informanten M, gammal och grinig som undertecknad, tycker sig märka att frasen ”på riktigt” börjar bli lite väl ofta använd. Jag är inte sen att instämma. Ett av de stora bladen har nyligen haft ett par såna exempel i rubriker. En gällde polisen och dess arbete. Om det citerades någon som sagt: ”Vi kan vända det här, på riktigt”. Min första reaktion var att det måste ha varit ett barn som sagt så. Men det stämde inte med det allvarliga innehållet. Och häromdan läste jag rubriken: ”Tavlorna visar att Arktis är på riktigt”.

Uppriktigt sagt tänker jag endast Va? Va? Och Va? Om man vill kolla hur menigheten ser på saken – om det finns en menighet med en åsikt  – är det dags att googla.

Och nu kom plötsligt privatlivet i vägen så vad som står att finna om på riktigt på riktigt får anstå till morgondagen!

*Originalet hette Those were the days och sjöngs av Mary Hopkin. Året var 1968

Käpphästar har vi allihopa, allihopa, allihopa, jag me' och du me'

Denna blogg framstår emellanåt som en skog av käpphästar. Och är inte det en vacker bild, förresten? Käpphästar i verklig form har ju fått ett uppsving de senaste decennierna även om leksakens ”princip” är mycket gammal.

Teckning från 1500-talet, Wikipedia

Min käpphäst, av den bildliga sorten, är som bekant att journalister, liksom en del andra yrkesgrupper, bör vara mycket bra på det språk de använder i sin kommunikation. Man anlitar inte en tandläkare utan utbildning, en snickare med tummen i handen.

Försiktighetsvis måste man förstås ändå vårda sig om sina ödmjuka förbehåll: Vem som helst kan säga fel! Men ändå: en reporter sa ”bland dem som förelyckats . . . ” Och visserligen är man själv inte alltings mått (eller hur var det, nu?), men det är nästan svårt att få till en sådan felsägning.

Jähäpp. Sen var det en annan journalist som utbrast ”jag fattar inte ett smäck av det här (vad det nu var)”. Och då tänker förstås en åldring ”Smäck? Är inte det en keps, eller liknande?” Brukar det inte heta ”inte ett smack”?

Jähäpp igen. ”Inte ett smäck” finns upptaget i SAOL 2015, men inte utgåvan dessförinnan, 2006. Det är inte konstigt att man känner sig som en illitterat analfabet: ens modersmål har bytt skepnad i stort och smått. Å andra sidan fanns även ”smäcka” som verb i min proletära bakgrund. ”Nu smäcker du allt”, kunde vi säga. Ska tipsa Svenska Akademien om verbet, som betyder ljuger, hittar på, överdriver etc.

De svarta lådornas betydelse och innehåll förblir höljt i dunkel

Som läsaren märker kommer många exempel från radion. Egentligen kritisk till att ha radio eller tv ståendes och gåendes gör jag så själv. P1 ligger i mitt hem som muzak, det man förr kallade ”hissmusik”. Plötsligt kommer ett intressant program och man lyssnar aktivt. Eller så yttrar någon en konstig mening eller använder ett konstigt ord och dessa blir till bloggens varnande eller underhållande exempel.

Fast först: vad är muzak för begrepp? Det tycks ha skapats av en smartskalle som producerade lugnande och konsumtionsframkallade musik för bl a varuhus. Smartskallen kom på att varumärket ”Kodak” verkade sälja bra och konstruerade ordet av ”musik” och ”Kodak”. Med ett z som pricken över i var ”muzak” fött.

Lång inledning till dagens konstighet! Jo, någon ur min ”muzak” sa ”det här är något av en black box”.Man undrar förstås hur något kan ”vara något av en black box”. En sådan låda trodde jag var det man söker efter flygplanskrascher för att få vetskap om orsak till katastrofen.

Det är knäckande att söka sanningen: först får man veta att flygplanens svarta låda inte är svart utan orange. På Wikipedia förklaras boxen på följande sätt:

Det är en metod inom teknik och vetenskap att bortse från de interna mekanismerna eller strukturen i ett system och bara undersöka och beskriva sambandet mellan indata och utdata utan att bry sig om hur det som sker inne i "lådan" egentligen går till.

Ja, det var ju enkelt. Dessutom kan ”svarta lådor” användas i teater- eller medicinska sammanhang (de senare om biverkningar). Vad personen i radion menade med sitt ”något av en black box” förblir höjt i dunkel.

Om man kunde stänga till om knasiga ord som kommer farandes!

"Det kommer med ett stort ansvar att äga sånt här”, sa en snubbe nånstans. För att inte linda in problemet (som om det brukar ske?): detta ”kommer” som kastas in i diverse sammanhang ger en raptus och spader.

Här kommer en grind gående med sitt detaljmönster

Det hade även en dam som hörde av sig till Ring P1 fått, hon pratade särskilt om ”när det kommer till, när det kommer till, när det kommer till” – d v s de tusentals exempel där vi, populasen, förr alltid sa ”när det gäller, gällande, när det handlar om”.

Snubbens exempel är mer oroande än så. Detta ”kommer med” är vanligt i annonser: ”Alla nallar kommer med ett fint gåvobevis, Grinden kommer med ett fint detaljmönster, klockan kommer med ett fint läderarmband”. Man kan se framför sig  hur de kommer knallande: nallar, grindar och klockor.

Det här fjant-kommer hette tidigare ”levereras med” eller ”till klockorna medföljer” – läsaren minns kanske fler sätt att uttrycka detta rakt-av-snodda engelska uttryckssätt. ”Det kommer med ett stort ansvar…” är det sämsta jag hört i kommer-genren.

Men hör nu här på finlir! Om ”med” skulle vara betonat, ”det kommer med”, som i ”han följer med henne” – ja, då vore det inget att varken skriva hem eller i bloggen om. Men nu råkade jag höra hur meningen uttalades. Av en modersmålstalande svensk. 

Om nu meningen i stället lytt "Det medför ett stort ansvar att äga sånt här", vad hade hänt då? Jo, då hade man sluppit få spader och raptus och hade kunnat luta sig tillbaka i sin hammock! 

Varför inte ta sin utgångspunkt och avstamp i där det fungerar?

Den 29 juni fanns i bloggen ett citat, ett svar från en svensk minister som fått en fråga om hur det går med Nato-anslutningen: ”Vi utgår ifrån att vi nu arbetar oss framåt med målsättning att vi ska vara medlemmar till Vilnius-toppmötet””.

Samme minister svarade igår på en liknande fråga, och även svaret blev likt det förra: ”Det är vår uppfattning att vi ska jobba för att det ska bli verklighet”. Själv inget politikerämne vill jag ändå föreslå ett svar för alla typer av såna frågor: ”Vi får hoppas att allt går vägen”.

När vi ändå befinner oss i de luddiga kommentarernas ökentrakter kommer ytterligare ett par meningar ur bloggens gömmor. Exemplen är ordentligt nedplitade, vem som yttrade dem är obekant. Men det är inte du och inte jag som skulle ha sagt så här, oavsett sammanhang: ”Jag vill ta min utgångspunkt och avstamp i där det fungerar så att vi sprider de goda exemplen”. 

Ja, vad vore människan utan kraftfulla avstamp och goda exempel? Detsamma gäller det lite cirkusartade utropet: ”Det är viktigt att bolla med professionen”.

Slutligen ett svar på en fråga som måste ha handlat om något Sverige har svårt att klara av. Där blev hur som helst kommentaren: ”…för att Sverige har svårt att använda good practice där den fungerar väl”. Analyserar man det måste det betyda att Sverige har svårt att göra rätt saker, de som funkar. Man kan säkert korta ner det ännu mer och säga att ”Sverige har svårt att vidta rätt åtgärder”. Men här kom för många svenska och svåra ord. Sånt som Sverige inte grejar.

"Väckarklocka" kommer snart att heta "alarmklocka" i ordböcker

Typisk alarmklocka?

Angående ett av moderna världens miljoner hot, sa en forskare (tror jag visst att det var): ”Det här är en alarmklocka”. Det vete sjutton, tänkte undertecknad, tvär och sur i vanlig ordning, förmodligen menar personen ”väckarklocka”. För det är så att vår vanliga väckarklocka, den som väcker oss på riktigt och även bildligt, kallats så i det här landet innan engelskans alarm clock s a s smög sig in bakvägen.

En alarmklocka är något betydligt värre, även om ens egen väckarklocka kan kännas som ett pinoredskap klockan sex eller sju. Och på tal om klockor annonserades tiden av en programledare i radio så här ”Klockan ska precis slå 17.54”. Det lät roligt för dem som förstår vad som menas med att en klocka ”slår”, de har nog inte hört att det sker varje minut!

Väggur brukar slå varje timme. Har man otur kan man få ett hotellrum utanför ett kyrktorn där klockan slår varje kvart!

Överhuvudtaget kommer tidsangivelser framöver att vara förvirrande. Man hör också i medier att klockan kan vara åtta minuter över halv fem (eller nåt). Själv skulle jag föredra tjugotvå i fem, men det är väl också en försvinnande historia eftersom det uppväxande släktet säger sådant som tolv och trettio för halv ett, sju och femton för kvart över sju.

Det är det väldigt få äldre som instämmer i att ny teknik gjort allt enklare: i hela ens liv har vardagsbestyr och språket aldrig tillförne varit så komplicerade som nu. Och hör sen. Ja, jag skrev "tillförne" av rent trots! Alarmklocka, phöh!

Heter det manuell fisk, misstänkta flyktbilar och troliga kvarlevor?

Annonsspråket har väl alltid varit i en klass för sig. Ofta blir det roligt, men ibland vet man inte riktigt varför. En affärskedja lockade med bra pris på tonfisk vilken enligt annonsbladet skulle säljas ”i butiker med manuell fisk”. Tänk på kombinationen ”manuell fisk” ett tag! 

Under tiden skriver jag vidare. Språkkänsla – vad är det för ord egentligen? Ja, det är väl bara att gå till oraklet och ställa frågan. Wikipedia svarar:

Språkkänsla är en intuitiv känsla för vad som är riktig och tilltalande språklig form. Eftersom vår inlärning av modersmålet i stort sett sker omedvetet lär vi oss också att behärska dess grammatiska system, även om vi alls inte kan redogöra för de ”regler” som vi faktiskt följer.

Jaha, det låter enkelt och bra, men på senare tid har jag kunnat konstatera att min ”språkkänsla” inte sammanfaller med så många andras. Ta bara den ”manuella fisken” ovan. Nu inser förstås de flesta att det som avses och är underförstått är ”manuella fiskdisken”.

Men här tänker min alldeles privatpersonliga språkkänsla ändå invända, åtminstone lite. Om inte fisken kan sägas vara manuell, hur kan disken vara det? ”Manuellt arbete”, känns rättare (man kan väl för fanken inte säga att något är ”rättare” än ”rätt”. förresten?)

Tänker lämna över fler såna här okänslor till läsaren att känna efter på. Vad sägs om ”troliga kvarlevor”? (Här avsågs kvarlevor som hittats och troligen härrör från en speciell avlidens).

Och ”misstänkt flyktbil”? (Då menas att en bil som påträffats eller setts är den man misstänker att bovarna flydde i).

Liksom i princip alltså om jag säger, liksom vet du i princip, typ

Som en riktigt överdriven språkfan noterar jag att den jämnåriga omgivningen ligger lite efter i iakttagelserna. Tidigare har jag skrivit om att många endast kommer på ”starta upp” om man diskuterar den amerikanska språkinvasionen i svenskan.

En mer inhemsk sak som hänger kvar är irritationen angående ”liksom”. Redan vid 1970-talets mitt skrev Povel Ramel låten ”Jag diggar dej” som han och Wenche Myhre sjöng tillsammans. Där går en lång repetition så här: "Liksom i princip alltså om ja säger liksom vet du. Liksom i princip alltså om ja säger liksom vet du..."

Tror att jag själv kritiserades för att använda för många "liksom" i ungdomen. Och lite högre upp i åren. Men så kom ”typ” och liksom övertog "liksom", typ. Det är en besynnerlig förflyttning av ett begrepp som tydligt och uppenbart tagits från engelska: ”And I, like, said that he, like, can come here on Saturday, like”. Jag skapade denna exempelmening oppanpå vad man kan höra unga amerikaner säga.

Det skulle motsvaras av: ”Och jag, liksom, sa att han, liksom, kan komma hit på lördag, liksom”. I dag skulle svenskar (kanske mest unga) kunna säga ”Och jag, typ, sa att han, typ, kan komma hit på lördag, typ”. Eller föralldel ”på typ lördag”. Detta "typ" går, liksom "like", att kasta in nästan varsomhelst. Underligt nog ersatte ”typ” varianten ”liksom” trots att det senare är mer likt ”like” än ”typ”.

Ännu underligare är att ”ungdomlig” språkanvändning numera snabbt som attan anammas av reklamen och mer etablerade ställen. En snabb och kort analys ger vid handen att MÅNGA medborgare genast lägger sig till med det som förr var slang och mest användes av unga.

I Telias pågående reklamkampanj heter det ”5G typ överallt”.

Man kunna blifva förtörnad när verb från förr böjs på felaktiga vis

Om allt annat i dag går fortare är det inte konstigt att språket gör det också. Visserligen tror politiker m fl att man kan fixa till skolbarns (och andras) skriv- och läskunskaper på en pisskvart (ursäkta det grova språket, det passade så bra), men det tar nog betydligt längre.

Förresten bryr sig nutidsmänniskan inte om hur man skriver, läser och uppfattar sitt modersmål. Själv funderar jag över vid vilken tidpunkt det språk vi i dag talar ska betraktas som gammalt. Och skojigt just därför: ”Tänk att folk sa rynkor när rätt ord är fina linjer! Och att de sa ute i det fria eller i naturen när de menade ute i det vilda!"

När folk i min ålder skämtar om det vi anser vara gammal svenska vet de ungefär hur man gör. I sammanhanget vill jag citera en programledare i radions P1. Det gällde en viking som slagit sig ner på en plats och därför anses vara upphov till ortens namn.

Då ska den gamle vikingen enligt programledaren ha utropat: ”Härom skola jag stanna, detta ska blifva mitt hem”. För att markera det ålderdomliga (med det språk som vikingen f ö inte alls lär ha använt) uttalade programledaren ”blifva” som det stavas – med f-et hörbart.

Är jag rätt underrättad stavades i äldre tid v-ljudet ”fv” (inne i ord) eller ”hv” (i början av ord:

t ex ”hvilka”). Ordet ”skola” är ett verb i plural, den gamla singularböjningen var ”ska” eller ”skall”. I bibelns Matteus 5:5 heter det ”Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden”. Dags att träna saktmodighet.

Nog skulle det vara fint med en och annan Asterix i tabellerna

Åtminstonde, brevid och medans – se där några ord som ofta både uttalas och stavas fel. Som vanligt kommer ödmjukheten och påminner mig själv om de egna missarna, varav säkert en del ännu inte är upptäckta!

För egen del drar jag gärna upp att jag in i vuxen ålder sa och skrev ”urskuldra”, en typisk folketymologisk miss, kan man nog säga. Många är de som tror att saker är till ”bredden” fyllda – dock  inte min stavningskontroll i Word. Ja, så där håller det på.

 

Som vanligt tycker man ju att det kan krävas mer av s k bildat och/eller utbildat folk, men det finns givetvis dyslektiker i alla människoläger, så det är viktigt att inte vara för snabb med åsikter. 

 

Men ändå: häromsistens sa en forskare att ”… det finns en liten asterix i den tabellen…”. Den lilla stjärnan har ett namn som ofta blir fel. Fast tänker man efter så skulle det se rätt kul – eller gulligt! – ut med en liten Asterix här och där i världens alla tradiga tabeller.

(Ibland blir ens konstnärliga ambitioner väldigt långsökta. Men brukar inte folk säga att "huvudsaken är att man försöker"?)

Den stackars ministern fick verkligen äta upp sitt uttalsmisstag

Misstag i språket som erbjuder komik är alltid till glädje – helst om någon annan är upphov till dem och inte man själv. En tysk minister fick i dagarna klä skott för ett felaktigt uttal när hon i ett tal i Sydafrika sa att ”South Africa's path to freedom has been a beacon of hope…” (ungefär ”Sydafrikas väg mot frihet har varit en hoppets ledstjärna…”).

Ordet beacon uttalas biikön, men ministern råkade i stället säga bejkön (bacon) och saken – en pytteliten och vanlig felsägning – spreds förstås på nätet. Där ser man hur små, små språkliga saker som många skulle kalla petitesser kan förstoras till riktiga skojigheter för andra!

En stor tysk livsmedelsfirma var kvick (OBS den dubbla betydelsen!) i vändningarna och skapade genast en annonsbild. På den stod ministern och höll i ett stort paket bacon. Ovanför stod, förstås, ”Bacon of hope”.

Den extra roliga i kråksången var att fläsket i fråga utgjordes av en s k veganvariant som ju brukar föras fram i debatten om att vi bör äta mindre kött för klimatets skull.