Funkar elsparkcyklar utan sparkar, språket utan synonymer?

Det är ingen som har hand om något. Om, exempelvis, någon hade hand om språket skulle det inte se ut så att man var tvungen att sitta här och gnälla i en blogg. Men fenomenet är rätt vanligt vad gäller det mesta.

Tillfälligt (?) besök på gångbanan?

Under en längre tid har folk ondgjort sig över de elsparkcyklar som översvämmat delar av världen. Men vad är "elsparkcykel" för ord? Det behövs inte en enda spark för att få igång dessa åkplankor, så vitt jag begriper. Och inga sparkar för att hålla dem fortsatt i gång heller.

 
Googlar man ordet ”elscooter” kommer det upp bilder på precis samma föremål som ”elsparkcyklar”. Men man kan skita högaktningsfullt i vad de heter. Det intressanta är de diskussionens vågor som gått höga kring dem, löften från politiker om hur problemen med att de slängs och ställs överallt ska åtgärdas, etc.

 
Inget händer. Det ser likadant ut från dag till dag, vecka till vecka, månad… (ja, hur det fortsätter kan läsaren fylla i). Och det lätt att tänka på annat som inte heller blir av.

 
Men det är klart, försöka få till ett någorlunda skapligt språkbruk går inte på en kisspaus (ville inte skriva pisskvart). Ensam om att gnälla och gnöla är man inte. Nu flyttas här fokus från elsparkcyklar till ord. Författaren Bengt Olsson skrev nånstans om att många verksamheter och arbeten kallas ”roll” i dag:

 
Jag minns en svunnen tid när folk fick ämbeten, uppdrag, tjänster, platser, anställningar, befattningar, yrken, poster, eller jobb, rätt och slätt. Alla dessa arter har numera trängts undan av parkslidet ’"roll".

 
Man tänker på att mångfalden försvinner och hur nedskräpningen går fortare än en elhoj.

Vad är det nu som bryter ut eller in, vem bryter sig in – och ut?

Verbet bryta anges i SAOB härröra ”möjligen af en ljudhärmande rot betecknande det ljud som uppstår vid ngts sönderbristande eller sönderbrytande (jfr BRAKA, BRISTA, BRÄCKA m fl)”. Av ”bryta” har substantivet ”brott” bildats och bland alla dessa (sammanbrott, uppbrott m fl) ska vi här glo lite extra på ut- och inbrott.

 
Utbrott är något kraftigt och eruptivt. De kan handla om vulkanutbrott eller vardagligare utbrott, såna man kan få vid läsande av tidningar, lyssnande på radio eller tittande på tv. Har man otur får man uppleva epidemi- eller pandemiutbrott, vilket vi alla nu råkat ut för.

 
I en av våra större morgontidningar stod något (för mig) obekant, nämligen meningen ”äta skulle man helst göra efter mörkrets utbrott”.

 
Visst händer det att mörkret kan falla brutalt fort, men här är det nåt fel som är trasigt (jaja, även en felfinnare kan använda knasformuleringar…) Det mörkret gör är att det bryter in, och den gängse formuleringen (i den mån någon alls bryr sig om saken) är följaktligen ”vid/efter/före mörkrets inbrott.

 
Inbrott kan i och för sig också betyda våldsamheter, dylika kriminella handlingar kan uppvisa stor förödelse efteråt. Men nu finns det en skillnad på förstavelserna (adverben) ut- och in- och den innebär dessa småords respektive riktning. Det är såna saker man lär sig automatiskt när det gäller ens modersmål men med mycket stor möda när försöker tillägna sig ett annat språk.

 
Som alltså att mörkret bryter in och inte ut. Som att vulkanen får ett utbrott och inte inbrott. Som att tjuven bryter sig in och inte ut. Möjligen gör samme tjyv det senare efter någon månad, men då är det från finkan.

Man sitter som fallen från skyarna av häpnande ord som regnfall

Detta är en sommar med kraftiga skyfall här och där. Dock inte samma Skyfall som i en Bond-film med just det namnet. Man både hörde av reklamen inför den filmen, samt förstod väl själv, att det skulle uttalas ”skajfål”. Det blev en skojig förvirring för en svensk som är lagd åt förvirringshållet och de (få) gånger jag hade anledning att nämna filmen sa jag givetvis skyfall på svenska, sådana som i dagarna drar över världen.

 
Nu finns inte ordet ”skyfall” på engelska, upplyser de lexikon jag vänt mig till. På Google hittar man dock förklaringar som enbart har med herr 007 att göra: Skyfall sägs vara 1) namnet på ett herrgårdsliknande hus där Bond tillbringade sitt tidiga liv 2) ett uttryck för en stor fara Bond snart ska utsättas för – och sedan avvärja!

För några veckor sen berättade en radioreporter om ett stort ”regnfall”. Och något senare sa en annan reporter i samma medium att något som hänt ”var häpnande” för en politiker (vem det nu var). ”Det var häpnande för honom!” Hm. Det här är exempel på det språk jag själv aldrig lärt mig. Klart jag förstår ordet ”regnfall”, men det finns inte i nutida lexikon. Klart jag förstår vad som händer när något är ”häpnande” för en politiker, men det existerar inte heller i just den formuleringen.

Hade regnfallsreportern sagt ”skyfall” – alltså det svenska – så hade det kanske varit bättre. Och det som hände politikern kan ha varit ”häpnadsväckande”. Men vad vet jag? Och, som de flesta säger, ”man förstår ju vad som menas”. Vad begär jag, egentligen?

Myriader av saker som sticker ut och sprutor som sticker fel

Fortsättning från gårdagens myrstack:

 
Apropå stack finns mer att säga, det tidigare häcklade, förbaskade ”sticka ut”. Jag går fortfarande fel i hjärnvindlingarna av en rubrik som

 
Polisen: Stack ut från allmänheten

Det handlade om en person som man la märke till, som utmärkte sig genom sitt beteende. Tusen gånger har man hört och sagt saker i stil med ”hon stack ut och skubbade”. Fast det var innan tidningars rubriksättningskicklighet inte stuckit ut och skubbat även den.

Nu lite annat. Fick följande rubrik av informanten M: ”Ingen fara om du inte får biverkningar av vaccinsprutan”. Samma rubrik ändrades senare på webben till ”Ingen fara om vaccinsprutan inte känns”. Vad det hela går ut på är en åsikt som flyger runt och säger att biverkningar är som ett ”kvitto” på att sprutan ”tagit”.

Båda rubrikerna är bra märkliga. Och det har börjat bli allom bekant att den svåra konsten rubriksättning inte behandlas på långa vägar med samma allvar som förr. Svårbegriplighet blir följden. Ibland hör man hur gammelmedier vill beskriva sig som något att ta på allvar, som är stabilare, objektivare och klyftigare än alla andra s k nyhetssajter. Tyvärr verkar man ha glömt gamla hedersord om hur viktigt det är att förmedla så korrekta uppgifter som möjligt.

TT manglade häromdagen ut en text om en man som attackerats av en björn. Så här började artikeln: "Förra veckan var mannen helt själv ute i naturen när en ilsken gäst kom – en uppretad grizzlybjörn som attackerat och dragit ner honom i en flod. Mannen, som är i 50- eller 60-årsåldern, lyckades fly till /…/"

Helt själv? Detta är en klassiker. ”Mannen var ensam”, brukade man skriva innan barnspråket tog över. Och vad är 50- eller 60-årsåldern?

 
Jag upprepar för femtielfte gången: Misstag gör alla. Men de bör inte höra till vanligheterna i traditionella organ som påstår sig värna om korrekt nyhetsrapportering.

 
Sidan MSN har formulerat om TT-artilens början till vettiga: "En man i 50-60 årsåldern befann sig under förra veckan ensam i Alaskas vildmark, där han övernattade i en barack".

Det går ju att få till bra texter om man läser igenom dem ett par gånger.

Bagateller är som myror – de blir lätt till en stor hög, eller stack

 

Mycket av det bloggen handlar om är detaljer och kan naturligtvis flinas åt. Just sådant – en flinbar detalj – kom jag att tänka på av en mening jag nyss läste (i en tidning): ”allt går enligt plan”. Inte många skulle väl reagera. På mitt gamla korrekturjobb var en uppgift att ändra om någon skrev alltför talspråkligt. Det gällde naturligtvis inte i citat som fick återges friare, men hyfsas till en smula.

 
Mycket vanligt var sådant som ”han satt på station” eller ”hon stod på fotbollsplan”. På den tiden (och det är inte uuuuurlänge sen) skulle man i liknade uttryck – för att få ett vårdat språk – lägga till den bestämda formen: stationen, planen. Det är sånt som kallas idiomatiska uttryck och gör ett språk till just det språket.

Nu försvinner dessa bestämda former och det finns skäl att misstänka att engelska ligger bakom som vanligt. För, exempelvis, de planer man gör saker enligt heter på engelska ”according to plan”.

En språkforskare jag talade med berättade häromsistens att man säger ”slå upp sida 5” och att man t o m i paginering kan hitta det tryckt just så i akademiska arbeten: sida 2.

Tidigare har jag skrivit om hur den för diverse uttryck typiska, bestämda formen fallit bort: ”Hon hade alla fem album. Hon träffade alla tre syskon”

Ja. Nu tycker ofta folk (jag vet eftersom jag språkar om sånt här emellanåt, hehe) att det här är baggisar. Det är så sant. Varje enskild sån här historia är en bagatell, men det är när man lägger samman den som man upptäcker att det blir som när små myror i tusental bildar en stack. Vem minns förresten i ”tre myror och en stack”? Och ”två bagare och en smet”?

Även akademiker visar sig åka dit på feluppfattade bagateller

Bild: Pål-Nils Nilsson, Riksantivarieämbetet

Nu dök det upp häromdagen igen: någon i radio sa ”till exempelt”. Det måste väl ändå få kallas felsägning, men visst är det en ytterst märklig sådan? De flesta kan nog både säga och skriva ordet ”exempel”, men just i detta uttryck sker något som kanske t o m har ett namn hos lingvister.

I alla fall: hur folk i allmänhet säger och skriver är inget man bör racka ner på, men en googling visar sig leda till ställen man väntar annat av. ”Till exempelt” kommenteras i bloggen Steven sanningar, bland ”åminstonde” och ”Findland”. Men man finner även stavningen hos Sveriges kommuner och regioner, Göteborgs universitet och SVT.

Det är väl ändå anmärkningsvärt? Felstavningar i all ära, men texter som ska ut till allmänheten bör läsas igenom av fler än skribenten. Bland träffarna finns också, på sajten Familjeliv, signaturen Plly som säger sig bli mäkta irriterad av saken och lägger även till sin kommentar inför fenomenet: ”gaaaahhh”.

Själv luttrad säger jag: det är bara en tidsfråga innan ”till exempelt” ges som alternativ i ordlistor. Brukarna bestämmer, som bekant. Vad gäller Göteborgs universitet så kan deras motto noteras: Tradita innovare innovata tradere. Det är latin och på svenska blir det ”att förnya det överlämnade och lämna det förnyade vidare.”

Ja, som ”till exempelt” till exempel. (OK, det var mer långsökt än vanligt.)

Det finns tillräckligt med kosmetika i världen, orddito behövs inte

Sambandet mellan tanke och språk tål att tänka på. Människor ska inte uppträda som lydiga verktyg, men språket bör vara det. Om lydigt låter illa i någons öra – för det verkar det mesta göra i dag – så låt oss kalla det följsamt, då!

 
Ibland känns det rätt att undvika vissa ord, men det är inte språket i sig som är fördomsfullt – det är vi. Ett löjligt välkänt faktum är det ständiga ordbytet för yrken, företeelser, människor, men ändras inget i grunden blir sånt beteende kosmetika.

 
För inte länge sen fick konststudenter den klyftiga idén att byta namn på utställningssalen Vita havet. Svarta havet leder tankarna fel, det är alltför välkänt geografiskt. Nu finns även ett Vita havet i Ryssland, men herregud, mer bildligt: Har inte just konststudenter sett ett vitt hav? På en målning, åtminstone?

Jag har sett svarta hav, som inte hetat så, jag har sett mörkblå och ljusblå hav. Jag har inte sett ett vitt hav, men litegrann kan väl ett innanhav som det adriatiska räknas? Det hade jag gärna kallat vitt, vid ett tillfälle.

 
Om man ska hålla på så här kan vi även ta upp fenomenet om vitt hår. En vars hår är vitt kan få kommentarer. Och de har alltid med ålder att göra. Nu är vi inne på s k ålderism. Den går lika lite att ta bort med hjälp av språket som annat folk anser misshagligt.

Ditt hår har ju blivit grått! Det gick inte att ta miste på vad den äldre släkting som yttrade saken tänkte. Jag var kanske 50, en ålder när håret kan ändra färg. Om man inte bestämmer sig för att göra något åt det.

Problemet med grått och vitt hår är uppenbarligen att man ser gammal ut. Nu ska här avslöjas en sak som eventuellt kan revolutionera någon slags forskning: det är en konsekvens av åldrande! Så länge människor tycker att det är fult att åldras, något att vara skamsen för, kommer det att pågå. Men det är löjligt att hålla på med ”silverhår” och annan skit, även om det kan glittra i solsken. Vilket för övrigt de flesta hår gör.

Bloggen har skrivit om försöket att kalla folk årsrika. Lycka till med det projektet, säger jag bara. Det är inte sånt här som språk ska vara till för, det ska inte innehålla andra pekpinnar än själva ordet ”pekpinne”!

Ramlade av stolen när nån kallade en man ”95 år ung”. Vad är det för snicksnack? Man säger att folk är tolv år gamla, 28 år gamla, tre år gamla – är det nån mer än jag som hört det? Det är ett idiom, för i helsike, ingen förolämpning!

Det enda slutsats man kan dra av det här är att det är fint att vara ung och fult att vara gammal. Man måste här påminna om alternativet till att vara gammal. I det långa loppet, s a s.

Skulle 24/7 vara är ett sätt att skriva dagens datum? Glöm det!

I dag är det 24/7 som vi svenskar skrev innan datering fick universell eller europeisk standard. Det är inte så lätt att veta hur man ska skriva längre. Datummärkningen på en matförpackning fick mig att fråga en butiksanställd  som inte heller kunde tolka utgångsdatumet.

 
Nu betyder som de flesta vet 24/7 ”hela tiden”, egentligen hela veckan: 24 timmar och sju dagar. Håll med om att det är konstigt! Då kan man ju även klämma i med 24/7/52 så slipper man skriva orden ”hela året”. Eller "året om", med en typisk svensk formulering.

 
När de där butikerna som heter 7-Eleven (läses: seven-eleven) kom, var engelska ännu inte till hälften vårt modersmål. Varför de för övrigt själva skriver sig som de gör och inte 7–11, är en av livets stora gåtor (tillsammans med älska, glömma och förlåta. Den här kommentaren kan förstås främst av kvinnor som haft s k ”poesi”- eller ”vänböcker”).

 
Vad som också var möjligt att undra över i början var varför inte dessa butiker kallade sig ”sju-elva”, eller 7-Elva om de nu prompt ville lattja till det? Fast nu ställer man sig inte längre frågor om sånt som  presenteras direkt på engelska eller översätts till en konstig svenska.

 
Eller rättare sagt, jag gör det, ju. Och förbannad kan man ändå tillåta sig att bli.

Att vara flerspråkig kan betyda mer än att behärska flera språk

Man ska vara rädd om och glad för alla språk. I den bästa av världar har samtliga lika stora möjligheter att få läras av de människor som behöver dem. Ett stabilt modersmål är guld värt. Har man möjlighet att lära fler – jäpp, det betyder mer guld (i alla fall mentalt sådant).

 
Det kan ta lite längre tid för en del barn som har flera språk omkring sig, men de flesta reder ut uppgiften med den äran. Socio-kulturella och vad vet jag för orsaker som kan ligga bakom att barn inte får det – eller de – fullödiga modersmål de har rätt till är en tragedi.

 
En gång läste jag några uppsatser som skrivits av en 18-årig, tvåspråkig flicka. Från fadern hade hon svenska, från modern brittisk engelska. Uppsatserna var ovanliga. Och ovanligt bra. Grubblade mycket på vad som skapade det ”extra” i dem. Man kunde verkligen känna att två tankevärldar möttes utan att det handlade om något som avspeglade sig i det rent språkliga. Det handlade inte om fantasi i ”vanlig” mening. Och texten var fri från de anglicismer som svensktalande gärna strör omkring sig. Det mycket speciella i berättelserna kom som från en annan plats än det rent verbala.

 
Detsamma hörde jag i ett Sommarprogram där en ung svensk-kinesisk kvinna talade. Hon var född i Sverige, men hade, som man förstod det, ytterligare ett modersmål via föräldrarna. Visst hjälpte en kinesisk sago- och fantasivärld till, men det faktum att historien berättades på en mycket bra svenska verkade förstärka det svårfångade ”extrat”.

 
Världslitteraturen har flera såna exempel, ett är Joseph Conrad, född polack och med ett språk ytterligare (franska), förutom modersmålet polska. Han lärde sig engelska (som han också kom att skriva på) under sin tid till sjöss och behärskade, läste jag nånstans, språket till fulländning redan vid tjugo års ålder. Här i landet har Theodor Kallifatides utfört samma bedrift. Och förresten, i Sverige finns det massor av folk som har fler språk som en speciell och särskild botten i sina författarskap.

Usch, vad är det för en purist och annat på -ist som skriver här?

Misstron inför professionella språkvetare är något av en visa i denna blogg. Deras ofta mycket lättsinniga hållning angående språket kan vara störande. Högt bland träffarna om man söker på hur engelska språket påverkar svenskan ligger några av de mer namnkunniga i genren. En av dem skrev för sådär en sju, åtta år sen att denna påverkan endast var ”skum på ytan”.

 
Det skummet har trängt ner bra långt, det börjar nog fmånga erfara. Men samme skribent varnade något år senare för att undervisa på engelska i svenska skolor eftersom det visat sig att elever från sådana har dåliga kunskaper i svenska. (Surprise…)

 
Men den här gången handlar nyss nämnda persons krönika om det som kallats ”nationalspråk”, vilket i och för sig, säger samma text, är en term som inte längre används. Likafullt tar artikeln i fråga upp denna rätt gamla syn igen och berättar hur minoritetsspråk farit illa i de flesta länder.

 
Varför det ständiga tillskyndandet för att ursäkta forna tiders försyndelser? Som man inte deltagit i? I dag kan ett helt ”vanligt” tänkande behöva frukta att bli missuppfattat. Nu säger jag det hemska: blandningen av svenska och engelska som numera talas och skrivs är svårbegriplig.

 
Såvitt jag kan tyda mitt eget undermedvetna saknas förtryckar- eller rasistbaktanke. Jag använde ordet ”blandning”, förstås, men stryk det ur ordlistan ihop med ordet ”vit”, då, vetja!

 
Måste man alltid ta upp övergrepp som begicks förr mot dem som talade minoritetsspråk – i vårt land såväl som i andra länder – och är lika hemska som alla förtryckarmetoder? Bör man för den sakens skull kvadda folks majoritetsspråk som alla, ALLA, kommer att vara betjänta av?

 
Engelska är ett mycket vackert språk, måste jag skriva det tusen gånger? Om hela världen talar ett och samma språk om några hundra (tusen?) år vore förstås jättebra, men vägen dit är minst sagt skakig. Och stenlagd med missförstånd. Det här nonchiga beteendet mot många länders huvudspråk är inte bra. Detta är inte bara mitt credo utan även mitt Kathago.

Det finns olika fångstmetoder när man fiskar i grumliga vatten

I går började inlägget med abborrar. Vad nu de har att göra i en språkblogg? Förutom det faktum att de stavas med såväl två b som r, en gammal klassiker i felstavningssammanhang.

Jo, de skulle utgöra en symbol för hur något man kan utföra vid en viss ålder blir svårare vid en annan. Men att jag slutade döda dem betyder inte att jag slutade äta dem. Människan är ofta en hycklare, men kanske inte nödvändigtvis ond.

Resonemanget gick sen vidare via det historiesuddande som beskrevs i går. Man bör vara försiktig med  angrepp på gångna tiders människor, tankar, idéer. Hur skadliga de än uppfattas i dag fanns inte beredskapen för andra synsätt innan de fanns!

Mycket av det som nu begås med öppet sinne och varmt hjärta kommer kanske inte att ses med blida ögon den dag man fått nya kunskaper. Tiden kommer att berätta, som man säger på engelska. (Och jag var inte först med den direktöversättningen ser jag på Google.)

Det går (förstås!) inte att rättfärdiga krig, folkmord och bestialiska handlingar. Men kanske ska man inte hoppa högt av vrede för att sedan länge döda människor använde fel ord och begrepp när de beskrev saker. Det enda man bör hoppa högt av är glädje, glädje över att människan MÖJLIGTVIS nått fram till att bete sig på sätt som gagnar fler individer.

Och snart når bloggen fram till det som ligger och väntar i pajplajnen: mer åsikter om hur språkproffs ser på detta lands modersmål.

Att bete sig bättre än de tidigare levande kräver mer än ytfinish!

I barndomen utförde jag och mina kompisar handlingar som vore omöjliga för oss att upprepa i dag. Särskilt förtjusta var vi i att meta. Abborrarna dödade vi på olika sätt: stoppade tummen i gapet och bröt nacken på dem eller slängde dem med all kraft mot en bergvägg.

 
Inget av detta sker längre, för nu låter jag,  en fisk- och köttätare, andra sköta dödandet. Det är m a o svårt att använda den ”vuxna” känsligheten att stoltsera med.

 
Det vore kanske haltande att jämföra en enskilds barndom med historiska epoker och kalla dem ”oreflektera/n/de”. Men man kan fundera över om det mänskliga medvetandet förändrat sig stort med tiden. Rör sig människan mot en bättre, fredligare, variant av sig själv?

 
Historiskt obevandrad har jag svårt att släppa känslan av att människan är mycket svårlärd. Senaste tidens starka rörelser som vill sudda i historien tycks vara en återkommande enögdhet. I suddandet ingår att idiotförklara de flesta tidigare levande. Bättre vore att ta lärdom.

 
Tidskriften Axess har i nr 5 (2021) ett tema som handlar om att man inte bör ta bort gamla statyer utan resa nya. Även om det vanligen är döda personer som får stå staty, föreslår Dan Korn ändå Robert Gustafsson, särskilt en figur denne föreställer i en viss sketch.

 
Dan Korn skriver också, angående försöken att korrigera världen, att "en del av oss försöker komma sanningen så nära som möjligt genom att objektivt välja rättvisande fakta, medan andra försöker ta kommando över historien och forma den så att den passar dagsformen. George Orwell påpekar att det senare är ett tecken på totalitär samhällsordning".

Den irriterande sången om Johansson och hans olycksaliga ko

Den låt som nämndes i går är det närmaste man i sång kan komma en haikudikt. Texten lyder: ”Loppans stolta gång på rullgardinen”. Det är det hela och sjungs gång på gång till melodin Längtan till landet, som börjar med de välbekanta orden ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”. Texten skrevs av Herman Sätherberg (1812-1897) med musik av Otto Lindblad (1809-1864), som även tonsatt Kungssången, förresten.

 
Lopptexten passar utmärkt in i melodin, bara någon enstaka gång får man ändra rullgardinens bestämda form till det obestämda ”rullgardin”. I vilket fall som helst dög den att terrorisera barndomens omgivning med. Det fanns liknande som gick att använda på samma sätt. Jag vet en far, död sedan länge, som stannade bilen och skrek åt sina barn där de sjöng i baksätet:

Johanssons ko ä dö, ärter, kött, fläsk och buljong

Ho fick för lite hö, ärter, kött, fläsk och buljong
Ingen kan ana va Johansson tjöt när kossan döden ljöt

Detta var första vers, nu kommer andra vers:
Johanssons ko ä dö, ärter, kött, fläsk och buljong, etc, etc

Fadern brukade vråla redan vid tionde versen.

På Google hittar man såväl det man själv fattat fel (antagligen) som vad andra inte kan stava till. Refrängen ska enligt de flesta lyda: "ärter, fläsk, klimp och buljong", vilket nog passar det kulinariska från tiden bättre! Däremot tror många att det heter ”döden göt” (eller ”gjöt”), alltså från ”gjuta”, men döden förr i världen ”ljöts”, av presens ”ljuta”. 

 Arg far, visst, men sann barnaglädje över vad man kan åstadkomma med ord (och musik).

Vänner kan man inte ha för många av heter det, men är det sant?

Jag har aldrig haft en väninna. Knappast vänner heller, vid närmare eftertanke. Denna (eftertanken) kom gående häromdagen på en turistisk passagerarbåt. Det var kanske inte slagsmål om attraktiva platser, men de bevakades. Jag hann inte stå länge på en av dem förrän en liten flicka kom fram, pekade på golvet och sa: ”Jag och min vän hade den här platsen”.

 
Mer än att surna till av det fräcka (inte så lilla) barnet som återkrävde något hon lämnat började jag fundera över hennes ordval: ”vän”. Endast den som bott under en sten, som man säger nu för tiden, har kunnat undvika att märka hur många vännerna blivit.

När Facebook dök upp på den digitala scenen sa en instinktens röst: ”delta inte i detta exponentiellt galna sällskapsspel!” Snart började väninflationen: ”Jag är vän med honom, hon har många vänner på FB, jag har fått en vänförfrågan”.

Undertecknad bör inte kallas bakåtsträvande (det har skett en och annan gång) utan fast på sin plats (som flickan på båten f ö borde ha varit). Glad i synonymer annars äger jag endast släkt och kompisar. Av någon underlig anledning har det varit svårt att bli vän med ordet vän.

Det kan finnas sociala förklaringar, grundade i klasstillhörighet. Eventuellt sa de äldre under ens barndom ”kamrater”, men vi barn på min gata hade nog bara kompisar.

Väninnor hade på den tiden de ”högre” samhällsklasserna. Det var såna som omfamnade varandra när de möttes och utbrast: ”Men hej, söta du”. Omfamnandet spred sig märkligt nog till allt fler skikt, men nu har ett virus gett tillbaka lite mer värdiga hälsningsbeteenden.

Så kan det också gå, men ”vännerna” tycks fortsätta sin stolta gång på rullgardinen, höll jag på att skriva. Vän (!) av ordning undrar vad som menas med den allusionen. Jo, vi kompisar sjöng gärna ”Loppans stolta gång på rullgardinen” på melodin till ”Längtan till landet” eller ”Vintern ra” som den kallas i folkmun.

Är det dags att lägga ner när saker lyfts upp och blir framåtlutade?

Ord och uttryck folk retar sig på eller tycker låter komiska varierar som bekant mellan olika människor. (Och en del kan låta självklarheter hagla utan att skämmas!) Som framgått ett par, tre, femtisju gånger har undertecknad svårt med de nya bildliga uttryck som s a s lånas in från den verkliga världen.

 
”Lyfta upp frågan på bordet” är en av dessa favoriter, liksom ”vi måste sätta oss ner och titta på det här”. I båda fallen – det gäller säkert för den delen ett stort antal liknande formuleringar – menar man ”vi måste snacka om det här” eller kanske ”vi måste göra nåt åt detta”.

 
Nu dök det upp en ny, en som undertecknad inte hört, fast den säkert är gammal redan. Informanten M sa: ”Har du inte lagt märke till hur mycket som är ’framåtlutat’ nu för tiden?” Näe, det hade jag inte. Men det visar sig drälla av allt möjligt med den lutningen: politik, planer för olika verksamheter, verksamheter själva. Och så en och annan livmoder eller någon med dålig hållning. Ulf Kristersson, bland andra, har förespråkat en framåtlutad hållning vad gäller såväl vaccinationsplaner som euron.

Nu får man lära om igen, m a o. Tidigare beskrev ”framåtlutad” i min språkvärld en äldre människa eller någon märkt av sjukdom, ofta med rollator. Det förhållandevis nya ”framåtlutad” har ett innehåll som antyder full fart framåt.

 
Jodå, kör i vind, som jag brukar säga utan att blinka, och det är naturligtvis en bild det också. Men den är gammal och bär sin innebörd med stor tydlighet därför, vilket man inte kan skylla detta nya framåtlutande för.

 
Men såna här funderingar ställer aldrig till problem för de mer tillbakalutade användarna av det svenska språket. Jag vet det.

Är människan inte smutsig eller är hon helt enkelt drogfri?

Utan att ha på fötter tillåter jag mig att tro att ett uttryck som ”clean” i betydelsen drogfri inte är särskilt gammalt ens på engelska. Ett misslyckat försök att hitta något ställe som kan berätta om saken leder i stället till sajten Healthline. Där beskriver en person sitt missnöje med att ”clean” blivit det alltmer vanliga ordet som för någon som inte längre dricker, använder droger eller vad nu beroendet bestod av.

 
Motsatsordet till ”clean” är ju ”dirty” och skribenten anser att det som låter väldigt harmlöst (”clean”) i själva verket är ett stigmatiserande uttryck som inte ger något utrymme för nyanser kring vad som mer är en sjukdom än ”dålig karaktär” i största allmänhet. Och motsatsen till clean är ju dirty!

 
Vad man än anser om problemet i sig: översättningen, ”ren”, har kommit att användas lika ofta i svenska texter i ämnet. Som vanligt måste man undra (om man är lagd åt undrande) varför inte ”drogfri” och ”nykter” är tillräckliga.

Exemplen är många och de ser ut ungefär som följande rubrik i en stor svensk dagstidning: ”Hårdrockarens liv kantades av droger men i dag är han ren”.

 
Vän av ordning kanske invänder att ”nykter” kan betyda olika saker. Säger man ”hon är nykter i dag, men det var hon inte i går” säger ju det inget om att personen i fråga är alkoholist. Ändå säger en mening som ”han är nykter sedan fem år” precis vad det är frågan om.

 
Samma invändning kan ju f ö gälla ordet ren: ”Han har inte varit ren länge” skulle ju också det kunna misstolkas i så fall: "I går  tvättade han sig för första gången på två månader".

Ett stort antal människor spanar efter både det ena och det andra

Marcel Proust plåtad av Otto Wegener

Om man tar sig en funderare på de många bildliga uttrycken i språket kan man få både aha-upplevelser och småilskna utbrott.

Ta uttrycket från igår: ”ta in”. Förutom att ta in tvätten som hänger på tork eller maten (som inte får stå framme i värmen) kan man numera även ta in känslor, problem, chocker och allt möjligt.

 
Som jag också skrev i går finns misstanken om att vi förutom nämnda tvätt och mat inte ”tog in” problem eller chocker förr (för 20 år sen!) utan vi försökte "begripa, förstå, inse, greppa” (m fl) dem.

 
Varför är det då skrämmande med sånt som ”ta in”? Jo, den typen av uttryck har tendensen att likt andra invasiva arter (såna som växer för snabbt och tar över) utplåna mångfalden. Det kan gälla växter, insekter, fåglar. Och språk.

 
Eller är jag ensam om att erfara hur enfaldigt och torftigt det börjat ljuda ur medierna? Man man måste inte ta i och vända sig till Proust-språk heller. Hans mest kända verk har åter fått ett uppsving, omtalat och omskrivet helt plötsligt!

 
Fäblessen för ”På spaning …” brukar ha samma förtecken (lätt-snobbism) och klipper till ett par gånger per generation. Och säkert kan nog delar av verket kallas intagande. Men om man skulle orka ta in rubbet vete fåglarna.

Det är väldigt mycket av ”ta in” numera, men intagande är det inte

En person hade varit med om något svårbegripligt och sa: ”Nu måste jag ta in och förstå det här”. Liknande konstruktioner finns det massvis av: ”ta in och fatta, ta in och förstå, ta in och begripa”. Tror det är tårta på tårta.

 
För säger man då inte egentligen: ”Jag måste förstå och förstå det här”? Inget att direkt klaga på, egentligen, drabbas man av problem eller svårigheter måste man kanske understryka vad som krävs: förstå och förstå.

 
En misstanke är att vi inte ”tog in” saker förr. En mycket stark känsla pekar på ”take in” som möjlig bakgrund till de här intagande* uttrycken. Så är det nog.

 
Det blir kort i dag, ty det är sommar och man måste ut i spenaten. Därifrån kommer dock inga rapporter, för denna blogg är själva motsatsen till ett socialt medium.


*Intagande, ja, det är ju en helt annan femma, mer om det i möra

Regnet det öser inte bara ner, dessförinnan ”påbörjas” det också

Det händer att någon vänder sig till en med ett språk som man inte förstår. Eller som man känner att kanske den som kommunicerar inte behärskar. Men nu avses inte vanligt talat språk och de språkproblem som kan uppstå mellan människor. Inte heller de meningar eller ord som är uppenbart översatta från ett annat språk, nej, det var något annat som slog mej nyss.

 
Nämligen när datorn talar till en från källor som liksom är gömda. Nyligen (3 juli) skrev jag om när det kom upp en text – från någonstans – som undrade om jag gillade en bild som visades, även den från någon obekant stans (nej, så kan man normalt inte säga, men här passar det).

 
Numera ligger en ny liten rad i aktivitetsfältet. Den kom väl dit efter någon uppdatering kanske, och handlar om vädret. Först står dagens temperatur, sedan kommer en kort beskrivning av väderförhållandena hos mig i just detta nu.

För tillfället står ”överväg. soligt”. Det kan man begripa. Men ibland står det ”regn i annalk.” Jodå, regn i annalkande, visst, men man slås av de märkliga stilblandningar som uppstår ur den här digitala världen, från den/dem som meddelar mig något, vem/vilka de nu är.

Man tror i förstone att det är människor som talar till en men så är väl knappast fallet. Detta faktum blir uppenbart när det på ungefär samma diffusa ställe kommer upp en rad som berättar med om vädret just. Där står nu ”Regnet påbörjas”.

Drömmarna flyger högt men landar som ena halvmesyrer

Som något av en aningslös typ lagd åt det naturromantiska kände jag mig genast träffad och tilltalad av det epitet Thoreau ges i Wikipedia, anarkoprimitivist (se gårdagens inlägg).

 
Så här i hastigheten (fast såna bör ej ha bråttom) hinner jag inte ta reda på om ordet använts länge. Det känns rätt nytt. Wikipedia, allas vårt lexikon, beskriver anarkoprimitivism som "en politisk filosofi som grundar sig på en radikal teknologi- och civilisationskritik”.

 
Än är jag med. Nu slår vi på ordets delar (i SAOB), först anarki. Det förklaras som ett ”tillstånd (i synnerhet i en stat eller öfver hufvud i ett samfund), då antingen ingen styrande makt finnes eller den styrande makten saknar nödig myndighet och icke kan upprätthålla lag eller ordning”. Därefter slår vi upp primitivism, som visar sig vara ”egenskapen eller förhållandet att vara primitiv”.

Ålrajt. Lite lag och ordning är jag nog ändå för. Och vad gäller ”primitiva förhållanden” (som tilläggs synonymt med "primitivism") faller det hela eftersom jag gillar kranar med varmt vatten i samt är sjukligt mörkrädd.

 
Semianarkoprimitivism får vara något att satsa på, men en halvmesyr är det. Aldrig får man vara riktigt glad. (Semi = halv-, halvt, till hälften)

PS Apropå: på Youtube ligger en jättebra video som heter "Anarkoprimitivism är korkat". 

Sländans flykt och ens eget plumsande i okända marker

Vad gäller de uppenbara språkproblemen nu: de oroar mig. I denna blogg låter jag ofta arg, men förhoppningsvis inte som nån allvetande figur. För rätt är det ofta man inte har hur uppenbart rätt man själv tycker sig ha. (Den meningen var inte lättläst!)

 
Så var snäll och skilj ut vrede och oro från besserwisserpretentioner. Men det ÄR svårt med de akademiskt verksamma och deras lite överflygande* attityd: att det inte finns några problem alls med dagens svenska. Allt är helt normalt, anser den nämnda professionen. Därifrån kommer som mest ett simpelt ”språk ändrar sig hela tiden, förstår du”.

 
Enligt min ödmjuka åsikt är det just ”förstå” som blir allt svårare. Men låt oss inte deppa. En sak jag lärde mig som korrekturläsare var att aldrig vara FÖR säker. Det hände att ett ord vi alla kolleger var helt säkra på stavningen av ändå behövde slås upp i något av de lexikon vi hade. På detta vis lärde vi oss exempelvis att det heter ”kakofoni” och ”apparition”. 

Bild: Pixabay

Och bara häromdan lärde jag mig två nya saker. Den ena var att ”plumsa” är synonymt med ”pulsa” (kolla SAOB, den som tvivlar) den andra det vackra ordet anarko-primitivism. 

Det senare är av stor betydelse för undertecknad som har uppenbara drag av just det.



*Överflygla finns också, men betyder nåt annat, här menar jag mer det flyktiga beteendet som hos en trollslända

 

Inte ens på 1800-talet hade man kunnat sätta ord på sin tillvaro!

Nej, det är inte alltid engelska i svenskan som stör mig, ibland är det en förhållandevis svensk svenska som irriterar. Fast först en bakgrund:

 
I ett radioprogram från 2005, Filosofiska rummet (som egentligen handlade om det man ofta känner av: att tiden går allt fortare), hänvisade Gertrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria, till en annan teoretiker, Hannah Arendt, och dennas tankar om språk.

 
Arendt ansåg att om vi inte har ett språk för att tala med om varje liten del av vårt samhälle, ja, då påverkas demokratin. Hon fruktade för vår omöjlighet att själva kunna beskriva den teknik som styr våra liv. ”Den tekniska komplikationsgraden är hög och vi får bara ett användarperspektiv”, sammanfattade Gertrud S Arendts tankar.

 
Själv tänker jag: Herregud (och förstår jag vad jag menar med att säga det). För redan under Arendts livstid, 1906-1975, var vi sedan länge fjärmade från möjligheten att förstå ”vår” teknik. Ännu tidigare, i mitten av 1800-talet, beskrev den amerikanske författaren Henry David Thoreau i Skogsliv vid Walden hur han bara ville färdas med de medel han hade, d v s benen, och avstod från det moderna tåget, draget av ett ånglok.

 
Vad var det då för något som retade mig? Jo, det var när min dator häromdagen vände sig till mig, talade och sade: ”Länka din telefon. Synkronisera ditt liv”

 
Hur i h-e ska detta kunna gå till, undrar jag, och läser orden om och om igen.

Stora elefanter inte bara dansar, de skickas numera även per post

Som bekant hakar jag upp mig (ibland säger jag ”häktar upp mig”) på de tidningar som jag – fördomsfullt? – vill se som lite extra seriösa. Men de och jag har nog inte samma åsikt om vad seriositet innebär beträffande språkets utseende.

 
Men i alla fall, just en sådan tidning var det som hade rubriken ”Kyrkan hindras från att vara kyrka”. Ska man vara bussig måste genast noteras att det är en konst att skapa rubriker som både täcker en artikels innehåll och ges rätt mått, t ex fyller spaltbredden i fråga.

 
Fast ändå. Nu är jag inte bombsäker på om det i en del sammanhang måste vara ett ”från” ihop med ”hindra”. Man kan säga att ”från-et” i de flesta fall ligger i verbet hindras natur. Alltså skulle rubriken kunnat lyda ”Kyrkan hindras (att) vara kyrka”.

 
Eller är det så att det allt vanligare ”stoppa från” hindrar existensen av det enkla ”hindra”? Och ”stoppa” tillsammans med ”från” är inte alltid nödvändigt. Dock är uttrycket övertaget från engelska, ”stop from”, där det är mer förekommande.

 
Men ännu kuligare i den stora blaskan var meningen: ”Till sist måste vi adressera elefanten i rummet”. Tyvärr väl förtrogen med de båda uttrycken, ”adressera” samt ”elefanten i rummet”, har jag ändå inte sett dem uppträda tillsammans tidigare. 

De bilder en äldre människa får av ett sådant uttryck är obetalbara. Som något ur en Charlie Chaplin-film. Eller Helan och Halvan.

🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘✉🐘

Språket är inte hugget i sten men nån ordning får det lov att vara

Två av grundarna finns bland dessa fyrs, fråga dock inte vilka                              Bild: Vit Ducken, Pixabay

I bloggen brukar jag göra sak av att kräva ett förståeligt språk endast av gammelmedier. Men vad sjutton, alla som vänder sig till människor i kommunicerande syfte (och inte har diagnosartade bakgrunder) ska väl skriva så texter går fram?!

 
Dagens idiotexempel stod i en text om tv-program. Det kan ju vara av intresse att få veta vad sådana handlar om, är det något folk har lust att titta på? Just tv-programsidor läggs inte stort redaktionellt arbete på, kan jag meddela, om det inte är bekant för menigheten. Där firar översättningstjänster av mindre bra slag triumfer.

 
Sålunda kunde man häromdagen läsa om en ”tv-serie baserad på USA:s grundande fäder”. Antagligen har texten översatts av Google Translate, för det är inte svårt att härleda dessa ”grundande fäder” till ”founding fathers".

 
Serien skulle m a o handla om de personer som anses haft mest att göra med grundandet av Amerikas förenta stater. Undertecknad som inte vet mycket om saken har nu fått lära sig att man räknar till tretton personer (alla män, ifall nån undrar) som ligger bakom den nation som nu har det lite svajigt.

 
Från en mängd texter sållar jag fram svenska översättningsexempel som ”unionens fäder, grundlagsfäderna, USA:s grundlagsstiftare” och lite annat tills ett par av de mer seriösa översättarsidorna skriver det simpla ”Förenta staternas grundare”.

 
Grundande fäder, jojo. Själv är man en av de grunnande mödrarna.

Frågan som återkommer: Hur ska svenska kunna läras ut och in?

Man kan tro att det är mindre nogräknade medier som använder den knepiga svenska som blir resultat av att engelska översätts direkt. Fel. I en ganska så allvarligt sinnad morgontidning skriver en reporter meningen ”Så mycket för ett datahaveri” (japp, det handlar om Coop). Artikeln går ut på att det hela var mycket värre än vad som först rapporterades om och att ”det hade varit bättre för kunderna/…/ att direkt få läsa att det skett en allvarlig it-attack”.

 
Nu går jag över till språket i artikeln: ”Så mycket för ett datahaveri” – vad är det för slags svenska? Vänder mig till ett av mina favoritlexikon, amerikanska Merriam-Webster, som ger en definition av uttrycket ”so much for” (ber om ursäkt, men detta måste ske på engelska):

So much for is
1) used to say that everything that can be said about or done with something or someone has been said or done: Well, so much for that idea. We'll have to look for a better solution.

2 used to say that something has ended: Well, it's raining. So much for our perfect weather.

På svenska finns ett flertal möjligheter att uttrycka det hela, t ex ”Det var det datahaveriet, det. Så var det med det datahaveriet. Inte precis bara ett "datahaveri".”

 
Envist vill jag hävda att det borde läggas mer krut på att beskriva hur vi ska klara den språkomvandling som nu försiggår med hjälp av en teknik som mest påminner om s k gnuggisar (överföringsbilder som varit och kanske ännu är poppis hos barn).

Mycket är ett minne blått, ja, man får se sig om i månen efter det

Prepositioner. Klart man gör fel. Klart man tvekar (händer allt oftare). Men lika klart är att många av oss bär en hel del i den grammatiska ryggsäcken. Som börjar bli sliten, kan jag meddela. Påpeka vad du anser vara ett felaktigt prepositionsval och åk på kommentarer som ”det är väl inte så farligt” eller, värre, ”huvudsaken är att man förstår”.

 
Berätta inte vad du anser vara det korrekta användandet för ett barn, ty då kränker du det svårt (jag menar aldrig människor, barn eller vuxna, som har dyslexi eller andra språkstörningar).

 
Nu ett par exempel som inte längre hör till undantagen:

 
”Jag ska se över att ni kan komma”. Noterade ej var och av vem det sas, om privatperson så för all del, är det en journalist med svenska som modersmål ska den ha stryk. Det går visst att ”se över” allt möjligt, men det idiomatiska uttrycket lyder ”jag ska se till att ni kan komma”.

 
Rubrik i dagstidning: ”Författare åt fyra böcker”. Dålig som rubrik ö h t, men prepositionen bör ändå vara ”till”. Det finns en konstruktion med ”åt” som i: ”de var pappa och mamma åt sin församling”. Känt är även ett uttryck som ”vara mamma åt sin mamma”.

 
Det finns många fina  nyanser bakom äldres val av preposition. Detta har de lärt sig genom skolan och ett livs läsning av alla slags texter. Tyvärr är det här finliret snart ett minne blott. Eller varför inte ”ett minne blått” som vissa skriver för att skämta, andra bara stavar fel.

Vem som gör vilket får vi andra försöka luska ut.

Resa utan ände, eller ända, för nog är den en smärta i baken

Kalla mig gnällspik för all del. Kalla mig även en som undrar hur människor ska vara kapabla att kommunicera med varandra. Kanske är det svårt redan.

 
Repetition för nytillkomna läsare (jag skämtar lite, det finns väl ingen som hittar till den här bloggen…): Alltför många mediemänniskor – inga åldrar eller arbetsplatser nämnda – skriver och talar ett språk som röjer fundamental språklig okunskap.

 
Det gäller den vi för enkelhets skull kan kalla  MER svenska svenskan (den man fortfarande till viss del lär ut i skolor) som börjar bli svårt stympad. Ibland deformeras den kraftigt av engelska och ges direktöversättningar därifrån, ibland översätts inte alls och engelska ord eller uttryck åker rakt in i svenska. Det senare kan ofta föredras då inget av språken blir lidande.*

 
Förra blogginlägget handlade om dödsskjutningen av en polis. Följande kommer från just den rapporteringen. Av journalister. På talat eller med skrivet språk.

 
"Mycket tid har gått åt att stötta varandra, det som kallas debriefing." 

Varför översätta en förklaring till engelska?

 
"Bilden över vad som skett har nu klarnat."
Prepositioner är en smärta i baken (jag är inte ensam om den översättningen f ö). Förr, på den tid när man inte fick prata som man ville i det här j-a landet, sa man ”bilden av”

"Den här skjutningen på en polisman/..."
Även här vore ”av” riktigare. Skjuter man ”på” eller ”mot” måste inte utgången vara dödlig.

 
"Han började umgås med fel umgänge."

Inte fel, men stilnivån är noll. ”Fel personer” vore en svenska att använda i gammelmedier.


*Trött suck: Ja, jag vet att språk förändras. Men tidigare har det inte gått på en kvart som nu

Den som var med förr kan inte se med blida ögon på "vår" tid

En av många tragiska händelser senaste tiden var den när en polis sköts till döds. Det innebär givetvis intensiv rapportering och nedanstående kommentarer gäller just den.

 
Eftersom människor ibland undrar hur jag kan kommentera språkbruk när det ”finns så mycket viktigare saker att ägna sig åt", vill jag presentera en informationsexposé från förr.

 
På den tidning där jag var korrekturläsare aktade man på hur nyheter presenterades i stort. Följaktligen fick inte tragik och nöje/ komik ”kollidera”. Annonser eller artiklar om någon festlig händelse kunde  flyttas för att inte ligga sida vid sida med elände, sorg och allvar.

 
I dag åker ALLT rakt ut genom samtliga slags medier och ner i varje persons knä. Där ligger stort och smått i en hög. Vi själva måste vara de som sållar, väljer och småningom (v)aktar på våra reaktioner. Om den inledningsvis nämnda händelsen sa en radioreporter: ”Stämningen var inte på topp i stadsdelen”.

 
Medveten om att detta är överkurs för de flesta i dagens samhälle vill jag ändå påminna om en tid när journalister, skrivande såväl som talande, aldrig kunnat uttrycka sig så utan sagt/skrivit något i stil med: ”stämningen i stadsdelen var mycket dämpad”.

 
Mycket har gått förlorat på några decennier, sådant som visade på en tillvaro där kanske t o m större respekt för individen frodades än i den där vi vistas och där snarare en tillgjord och onaturlig ”människokärlek” vunnit terräng.

Det är inte bara lupiner och parkslide som tar över världen

Förutom att vistas i språkbesatthet grubblar jag alltså över den beredvillighet med vilken mänskligheten (den rikare delen, förmodligen) låter sig fösas in i likriktningens jättelika paradmarsch. Starka krafter handlar det visserligen om, men det går att trassla sig ur det grepp som den nya sköna världen kopplar.

Bild: Couleur, Pixabay

Det är inte bara programmet Sommar (se i går) som beter sig som lupiner och parkslide. Hela den digitala tillvaron är bliven ett förutsägbart och slutet system. Ungefär som när man lägger lite jord i en glasburk, sätter på ett tätt lock och väntar. Sök på ”slutet ekosystem” och fascineras/skräms.

 
Kul som experiment. Men man får inte öppna locket.

 
När jag ska logga in på datorn kommer först (fråga inte varför) en spektakulär bild (inte min egen valda bakgrundsbild, alltså). Det handlar vanligen om olika tjusiga miljöer från hela världen: vilda, rurala, tama, urbana.

 
I bilden står frågan ”Gillar du bilden?” Svarar man ”ja” kommer följande mening ”då fortsätter vi visa fler bilder som denna”. Och varje dag skickar min lokaltidning ett mejl med rubriken ”Mest lästa nyheterna på vår webbsida i dag”.

 
Det talas en del om hur vi blir mer och mer lika oss själva genom att dränkas i vad vi ”vill ha”. Och då behöver ju inte jag tjata.

När vi nu ändå är inne på den kulturella mångfald folk önskar sig

En av de gamla framtidsromaner som inte nämns lika ofta som andra är Ray Bradburys Fahrenheit 451 som utkom i USA 1953. Den ska finnas nånstans i mitt hem, men har fallit offer för oordning. Kollar därför en resumé av handlingen på Wikipedia, som skriver så här om det samhälle som förbjuder litteratur och eldar upp eventuella böcker folk ännu har kvar:

 
Förbudet har inte införts av något totalitärt styre, utan blivit en följd av den allmänna opinionen, som i sin nöjessträvan funnit litteraturen alltför tungsint och missmodsbringande. I stället har man stora interaktiva TV-skärmar för att få underhållning.

 
I dag cyklade jag förbi en affär med kvällstidningarnas löpsedlar utanför. En av dem hade som största nyhet vad P1:s Sommarpratare sagt i går. De flesta dagstidningar (ja, jag har sagt det här förr, men jag är långt från den enda som upprepar sig!) presenterar varje sommarpratare mer eller mindre utförligt INNAN programmet sänds. EFTER att det sänts recenseras det också i många av Sveriges dagstidningar. 

Vissa blaskor kör ofta en egen omgång av vad Sommarvärden berättat om sina vanligen tragiska upplevelser. Därtill bjuder pratprogrammet (”talk-showen”) Nordegren och Epstein in värdarna varje dag efter att Sommar just gått i P1. Jag utgår att de även dyker upp i tv-soffor här och där, morgon som kväll.

Läs gärna citatet från Wikipedia ovan en gång till.

För den som tar tid på sig är loppet kört, tåget gått och smöret sålt

Många ”språkmänniskor” hävdar samma sak som professorn jag citerade i går: att svenskan inte ändras i grunden.

 
Vad som räknas till ”grunden” – tja, där saknar jag kompetens för att kunna gå på djupet. Men språkets yta är totalt förvandlad. Meningen om akvarellisten (i går), löd: ”Hon gillar att ta sin tid när hon målar” och visar på den förrädiska språkförändring som tar bort gamla, vanliga, användbara ord och fraser i en takt som tävlar med isarnas smältning. Kvar blir något som låter ”svenska” men snart omöjliggör läsandet av ett par decennier gamla böcker. På detta vis göds även historielösheten. Den, historien, alltså, gör sig numera mest påmind som kostym-, sex- och intrigdramer på s k strömningstjänster.

 
Målaren, var det. För inte särskilt länge sen hade reportern skrivit ”hon gillar att ta tid på sig när hon målar”. Det engelska uttrycket ”take one’s time” verkar täcka fler vardagliga områden på svenska, dels det nyss nämnda, dels en fras man numera hör i affärer. Om man står och velar och har svårt att välja färg på tröjan man vill köpa, kan expediten säga: ”Ta din tid”.

 
Jag kan svära på att en, kanske samma, expedit för något decennium sedan sagt: ”Ingen brådska!” Min oro gäller m a o inte inlån från områden som teknik, underhållningsindustrin eller dess avgreningar. Den gäller vanlig och enkel umgängessvenska.

 
Denna ”utveckling” drivs inte enbart av yngre, som man kan tro. Äldre tillägnar sig – antagligen av rädsla för att inte verka hänga med – snabbt som attan en svenska som redan är en skugga av sin tidigare betydligt rikare tillvaro. Och, det är f ö inte klokt att alltid känna sig tvungen att påpeka detta, samma sak gäller för en stor del av världens språk.

Massutdöende, kan vi kalla det för enkelhets skull.