Mer än att surna till av det fräcka (inte så lilla) barnet som återkrävde något hon lämnat började jag fundera över hennes ordval: ”vän”. Endast den som bott under en sten, som man säger nu för tiden, har kunnat undvika att märka hur många vännerna blivit.
När Facebook dök upp på den digitala scenen sa en instinktens röst: ”delta inte i detta exponentiellt galna sällskapsspel!” Snart började väninflationen: ”Jag är vän med honom, hon har många vänner på FB, jag har fått en vänförfrågan”.
Undertecknad bör inte kallas bakåtsträvande (det har skett en och annan gång) utan fast på sin plats (som flickan på båten f ö borde ha varit). Glad i synonymer annars äger jag endast släkt och kompisar. Av någon underlig anledning har det varit svårt att bli vän med ordet vän.
Det kan finnas sociala förklaringar, grundade i klasstillhörighet. Eventuellt sa de äldre under ens barndom ”kamrater”, men vi barn på min gata hade nog bara kompisar.
Väninnor hade på den tiden de ”högre” samhällsklasserna. Det var såna som omfamnade varandra när de möttes och utbrast: ”Men hej, söta du”. Omfamnandet spred sig märkligt nog till allt fler skikt, men nu har ett virus gett tillbaka lite mer värdiga hälsningsbeteenden.
Så kan det också gå, men ”vännerna” tycks fortsätta sin stolta gång på rullgardinen, höll jag på att skriva. Vän (!) av ordning undrar vad som menas med den allusionen. Jo, vi kompisar sjöng gärna ”Loppans stolta gång på rullgardinen” på melodin till ”Längtan till landet” eller ”Vintern ra” som den kallas i folkmun.
