Eftersom människor ibland undrar hur jag kan kommentera språkbruk när det ”finns så mycket viktigare saker att ägna sig åt", vill jag presentera en informationsexposé från förr.
På den tidning där jag var korrekturläsare aktade man på hur nyheter presenterades i stort. Följaktligen fick inte tragik och nöje/ komik ”kollidera”. Annonser eller artiklar om någon festlig händelse kunde flyttas för att inte ligga sida vid sida med elände, sorg och allvar.
I dag åker ALLT rakt ut genom samtliga slags medier och ner i varje persons knä. Där ligger stort och smått i en hög. Vi själva måste vara de som sållar, väljer och småningom (v)aktar på våra reaktioner. Om den inledningsvis nämnda händelsen sa en radioreporter: ”Stämningen var inte på topp i stadsdelen”.
Medveten om att detta är överkurs för de flesta i dagens samhälle vill jag ändå påminna om en tid när journalister, skrivande såväl som talande, aldrig kunnat uttrycka sig så utan sagt/skrivit något i stil med: ”stämningen i stadsdelen var mycket dämpad”.
Mycket har gått förlorat på några decennier, sådant som visade på en tillvaro där kanske t o m större respekt för individen frodades än i den där vi vistas och där snarare en tillgjord och onaturlig ”människokärlek” vunnit terräng.
