Det kan ta lite längre tid för en del barn som har flera språk omkring sig, men de flesta reder ut uppgiften med den äran. Socio-kulturella och vad vet jag för orsaker som kan ligga bakom att barn inte får det – eller de – fullödiga modersmål de har rätt till är en tragedi.
En gång läste jag några uppsatser som skrivits av en 18-årig, tvåspråkig flicka. Från fadern hade hon svenska, från modern brittisk engelska. Uppsatserna var ovanliga. Och ovanligt bra. Grubblade mycket på vad som skapade det ”extra” i dem. Man kunde verkligen känna att två tankevärldar möttes utan att det handlade om något som avspeglade sig i det rent språkliga. Det handlade inte om fantasi i ”vanlig” mening. Och texten var fri från de anglicismer som svensktalande gärna strör omkring sig. Det mycket speciella i berättelserna kom som från en annan plats än det rent verbala.
Detsamma hörde jag i ett Sommarprogram där en ung svensk-kinesisk kvinna talade. Hon var född i Sverige, men hade, som man förstod det, ytterligare ett modersmål via föräldrarna. Visst hjälpte en kinesisk sago- och fantasivärld till, men det faktum att historien berättades på en mycket bra svenska verkade förstärka det svårfångade ”extrat”.
Världslitteraturen har flera såna exempel, ett är Joseph Conrad, född polack och med ett språk ytterligare (franska), förutom modersmålet polska. Han lärde sig engelska (som han också kom att skriva på) under sin tid till sjöss och behärskade, läste jag nånstans, språket till fulländning redan vid tjugo års ålder. Här i landet har Theodor Kallifatides utfört samma bedrift. Och förresten, i Sverige finns det massor av folk som har fler språk som en speciell och särskild botten i sina författarskap.
