I ett radioprogram från 2005, Filosofiska rummet (som egentligen handlade om det man ofta känner av: att tiden går allt fortare), hänvisade Gertrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria, till en annan teoretiker, Hannah Arendt, och dennas tankar om språk.
Arendt ansåg att om vi inte har ett språk för att tala med om varje liten del av vårt samhälle, ja, då påverkas demokratin. Hon fruktade för vår omöjlighet att själva kunna beskriva den teknik som styr våra liv. ”Den tekniska komplikationsgraden är hög och vi får bara ett användarperspektiv”, sammanfattade Gertrud S Arendts tankar.
Själv tänker jag: Herregud (och förstår jag vad jag menar med att säga det). För redan under Arendts livstid, 1906-1975, var vi sedan länge fjärmade från möjligheten att förstå ”vår” teknik. Ännu tidigare, i mitten av 1800-talet, beskrev den amerikanske författaren Henry David Thoreau i Skogsliv vid Walden hur han bara ville färdas med de medel han hade, d v s benen, och avstod från det moderna tåget, draget av ett ånglok.
Vad var det då för något som retade mig? Jo, det var när min dator häromdagen vände sig till mig, talade och sade: ”Länka din telefon. Synkronisera ditt liv”
Hur i h-e ska detta kunna gå till, undrar jag, och läser orden om och om igen.
