Vad som räknas till ”grunden” – tja, där saknar jag kompetens för att kunna gå på djupet. Men språkets yta är totalt förvandlad. Meningen om akvarellisten (i går), löd: ”Hon gillar att ta sin tid när hon målar” och visar på den förrädiska språkförändring som tar bort gamla, vanliga, användbara ord och fraser i en takt som tävlar med isarnas smältning. Kvar blir något som låter ”svenska” men snart omöjliggör läsandet av ett par decennier gamla böcker. På detta vis göds även historielösheten. Den, historien, alltså, gör sig numera mest påmind som kostym-, sex- och intrigdramer på s k strömningstjänster.
Målaren, var det. För inte särskilt länge sen hade reportern skrivit ”hon gillar att ta tid på sig när hon målar”. Det engelska uttrycket ”take one’s time” verkar täcka fler vardagliga områden på svenska, dels det nyss nämnda, dels en fras man numera hör i affärer. Om man står och velar och har svårt att välja färg på tröjan man vill köpa, kan expediten säga: ”Ta din tid”.
Jag kan svära på att en, kanske samma, expedit för något decennium sedan sagt: ”Ingen brådska!” Min oro gäller m a o inte inlån från områden som teknik, underhållningsindustrin eller dess avgreningar. Den gäller vanlig och enkel umgängessvenska.
Denna ”utveckling” drivs inte enbart av yngre, som man kan tro. Äldre tillägnar sig – antagligen av rädsla för att inte verka hänga med – snabbt som attan en svenska som redan är en skugga av sin tidigare betydligt rikare tillvaro. Och, det är f ö inte klokt att alltid känna sig tvungen att påpeka detta, samma sak gäller för en stor del av världens språk.
Massutdöende, kan vi kalla det för enkelhets skull.
