Språkförändringar utan kaffebröd

Att man går emot sina egna principer och – t ex – struntar i kongruens, ja, det är beklagligt.

Flera gånger om dan får man tillhålla sig en bättre grammatisk hantering. Men det är verkligen svårt. Ta det här med ord som är singular men innehåller en massa individer: regeringen, kommittén, laget, familjen.

Rannsakar man sig märker man av ett eget vacklande. Det går att säga ”regeringen är orolig”. Kommittén (eller familjen) kan också vara ”orolig, glad” eller ”lättad”.

Men det verkar bära emot att säga ”laget är ilsket”, fast ”laget är ilskna” inte heller låter som en bra lösning. Många hittar på en egen variant utan att direkt tänka efter och säger ”alla i laget är ilskna”.

Det här är ett prima exempel på hur gamla regler börjar ruckas på. Så går de språkförändringar till som tiden slipar och nöter på.

En annan femma är att utan minsta motstånd slänga in såna blaha-ord som behandlades i förra inlägget. Man har varit på alltför många föreläsningar där talare approprierat, adapterat, omfamnat och kuraterat hej vilt. Dessa tillställningar brukar dessutom kosta flera hundra i inträde. Då ingår förstås kaffe och delicatoboll.

Men ändå. Tvi.

Trampa druvor är en sak, krama själva drycken en annan

Att vinspråket varit fruktigt och blommigt och jordigt är bekant. Men i ett radioprogram talade en sommelier (vinexpert, vinservitör) om vin i största allmänhet, det handlade alltså inte om speciella viner. Här följer några meningar från samtalet med vinkännaren:

Ett glas vin att dricka, omfamna det vore konstigt

Vi var först med att adaptera vanan

De har approprierat denna domän

Jag vill kuratera min vinpersona

Han tycker om och omfamnar vinet

"Adapt" betyder "anpassa" och "appropriera", poppis ord, innebär att "göra något till sitt eget". Men "kuratera" verkar betyda något som inte passar i sammanhanget och vad det egentligen innebär, tja? Ens "vinpersona" då, vad kan det vara?

Wikipedia ger följande förklaring till ordet "persona": "en antagen personlighet eller typ-personlighet eller (psykologi) en persons försvar mot  omvärlden". Det sista låter bekant: vem vill inte försvara sig mot omvärlden, men vinpersona? Eller är man bara en simpel vinperson?

Slutligen ett lite råd till som tycker så mycket om vinet att han "omfamnar" det. Livet har lärt en att inte omfamna vin utan helt enkelt hälla det först i ett glas och sedan i munnen.

PS Det tycks vara så här: först tar man "embrace" som bl a  betyder "omfamna, hylla" och "innefatta", sen bestämmer man att samma överförda betydelse som engelska ordet har är densamma på svenska. Handordboken "Svenskt språkbruk" ger bara som exempel "modern omfamnade sin son när han steg av tåget". Hoppas hon lät bli att hålla om vinet. 

Man vill ställa rubriksättare framför rätta

Här kommer en upprepning och varför inte? Så jädra mycket felaktiga upprepningar som är i omlopp vill man gärna vara en motkraft. (Oj, nu lystrar massorna!)

Mycket sorgligt är hädangåendet av prepositionen ”inför”. Men om här ändå ska begås räfst- och rättarting: Skrivaren av dessa rader har nog tidigare kallat ”inför” adverb, men det är preposition. Grammatik är inte bloggarens starkaste sida, här gnälls mest på gehör.

Åter till ”inför” som av någon anledning oftast blir ”framför”. Tänker man på fasta uttryck som, exempelvis, ”ställa inför rätta” framgår skillnaden. Svårt att tro att någon skulle säga ”ställa framför rätta”. Har det allmänna språkörat blivit av med den här distinktionen? Det är många gånger man ser rubriken ”Han slog henne framför barnen”, en tragisk händelse som sker ”inför” barnen, inte ”framför” eller ”bakom” som beskriver en plats.

🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴

Häromdagen skrev en tidning

Silvias kupp mot japanska prinsessan – framför alla

Tja, vad ska man säga? Rubriksättaren är antagligen och även här ute efter ”inför” alla. ”Framför alla” får här innebörden ”av alla människor: just den japanska prinsessan!”

I samma tidning och ämne fanns även den spännande rubriken (jag larvar mig naturligtvis):

Kungens spex framför Silvia

Här kan det förstås kvitta om han skämtade ”framför” eller ”inför” sin fru, men belyser – som förra rubriken - det som denna blogg har som huvudämne: det kommer att bli allt svårare att förstå vad som kommuniceras i det här (j-a) landet!

Se på ens tår* är en sak, men VARA på dem?

Folk är som sagt (se igår) ofta ”på tårna”. Man kan säga att det är motsatsen till att vara "på lyset". Och det är som vanligt: jojo, visst går det att förstå, men vi måste ju ha varit på tårna förr – fast det inte hette så. ”Vara på hugget”, vill man ha det till när man är lite åldrig. Fler synonymer är "vara alert” resp ”beredd”.

I en Oxford-ordlista (inte kattskit, m a o) ges för uttrycket "to be on one’s toes" också "ready for any eventuality; alert".

I mitt engelska, halvsekelgamla, huslexikon finns inte uttrycket med, så det är kanske nytt även för engelskspråkiga. Men svenskan har redan uttryck så det räcker. De kommer givetvis att försvinna till förmån för tårna.

Menigheten varnas som vanligt för nätöversättningar. Inte Google Translate, som får det rätt denna gång. Men när man i sökfältet skriver bara ”on one’s toe’s” kommer det upp en ruta vars ursprung inte står att finna. Hur  som helst översätter den så här: On (vid) one (ett) ’s (s) tår. Alltså "vid ett s tår"

Översättning är en grannlaga syssla. Och då är svenska och engelska släkt! Tänk hur det ska vara med xhosa och kinesiska.


*En gammal slogan från 50-talet och skobranschen löd:
”Se på edra skor – andra gör det” 

Dagens AGUI: det "att" som faller bort

KOMMER JAG
HINNA TRÄFFA
MINA VÄNNER?
stod det på en reklamaffisch för inte-vet-jag-vad.

Det uteblivna att-et riktigt lyser emot en människa över 50 (40? 60?). I detta fall spelade förstås det estetiska in och i tidningar brukar det gälla radlängden på rubriker: utelämnar vi att-et blir det snyggare/kortare!

Att infinitivmärket att försvunnit i hög grad efter "kommer", är bara att tugga i sig, som nutidssvensken säger (varifrån nu ”tugga i sig" kommer!), det går inte längre att rå på. I mina öron låter inte detta modernt utan gammalt. Formuleringar utan ”att” verkar otympliga och, märkligt nog, lutande lite åt den svenska som för 30-40 år sen kallades byråkratspråk. Å andra sidan tycks ”att” stoppas in där det förr gick att utelämna. Kommer inte på exempel, jag går ofta runt med det lite dimmiga ”en känsla av något” som ens motståndare gärna siktar in sig på.
Nå och men ändå: Kanske sammanlagda mängden att i språket är oförändrad!

Nästa iakttagelse: Ett väldigt vanligt uttryck är att ”vara på tårna”. Ja, själv tänker jag inte använda det, men det tycks vara här för att stanna. Morgondagens drapa kommer att bli ett fotarbete, de tår man ska "vara på" kommer besiktigas!

AGUI: strider som förlorats

Många av oss är i AGUI, Avdelningen Ge Upp Inför. Och lägg märke till formuleringen ”är i AGUI” istället för, t ex, ”befinner oss” eller ”sitter i”. Bakom den första meningens dumma ordval vilar en uppgiven ironi.

Det är nämligen och ö h t väldigt gott om ”är” där undertecknad brukar använda andra verb. ”Jag är Britta-Lisa”, säger folk utan att blinka när de presenterar sig, och det finns misstankar om varifrån  bruket stammar. Det har tidigare hetat ”heter”, detta ”är”, alltså: ”Jag heter B-L”.

Vidare ”är” människor ibland ”i chock”. Detta icke avundsvärda tillstånd borde uttryckas med ”befinna sig i chock”, el dyl. Kanske inte nödvändigtvis av den chockade själv, men en journalist borde väl skriva om sålunda drabbade personer att dessa ”befinner sig i chock/chocktillstånd” eller kanske hellre det enkla ”är chockade”.

Sen något decennium ”är” också folk ”i en relation”. Meningen ”jag är i en relation” betyder alltså ”jag har ett förhållande/ är tillsammans/ ihop med”, etc etc.

Första ”är” istället för "heter" (se ovan) har inte helt slagit igenom, men de som ”är i chock” samt ”i relationer” (ibland kan dessa tillstånd vara konsekvenser av varandra) har blivit så många att uttrycken står på min mycket sorgliga AGUI-lista.

I morgon ytterligare exempel från den listan. Tyvärr, tyvärr.

Växa skägg eller stanna blond, det är frågan

Det är många som vill stanna blonda, förstår man

”Alla män kan inte växa skägg”. Textremsans mening var översatt från engelska, förstås. ”Grow a beard” heter på svenska ”odla skägg”.

Men jag har dessutom hört att någon ”växt plantorna själv”. Även om denna slags direktöversättning verkar vara enstaka misstag ligger den ändå i startgroparna. Och gror.

Ett uttryck som använts betydligt flitigare (av så kallade skönhetsbloggare, inte helt oväntat) är ”stanna blond”,

d v s fortsätta vara blond och inte färga om håret. Många människor har aldrig behov av att yttra en sådan mening, men om man måste det som engelsktalande säger man ”stay blond”.

En allt vanligare och snodd fras är ”detta driver mig galen”. Det är svårt att förstå hur sånt sker när det på svenska heter ”detta gör mig galen/tokig/förbannad”? Eller är så många svenskar tvåspråkiga (engelska/svenska) att det blir så här?

It drives ME mad i vilket fall som helst, jag säger bara det.

För vissa uttryck finns inte längre någon återvändo och imorgon kommer exempel ur AGUI, Avdelningen Ge Upp Inför.

シェフと付き合うことは重要です

Man kan inte få ut mer av verbet ”hänga”, tänker läsaren. Ha! säger jag och citerar Frank Zappa: Watch me now! (Att brista ut på engelska i en svensk text är f ö ett otyg*). Hörde en ung person – kock – berätta om sitt jobb. Först måste här i vanlig ordning påpekas att sbråkbloggen aldrig avser att hänga (hehe) någon som inte arbetar med ord, det var bara så att vad som yttrades av kocken blev en finfin illustration till nutidssvenskans lurighet.

Samtalet handlade om det japanska köket. Vid vistelsen i landet, sa kocken, var det viktigt att försöka tillbringa så mycket tid som som möjligt med landets matlagare - allt för att få rejäl kunskap och  insyn i deras kokkonst.

"Så jag hänger gärna med", sa kocken, och det var tydligt att här blandades ”hänger med” (där "med" betonas) och ”hänger med” där "hänger" betonas och numera betyder umgås).

Men sen kom inget objekt, utan meningen löd, som sagt, i sin helhet: "Jag hänger gärna med" och alla orden var lika mycket betonade, eller inte alls, snarare.

Ingen skugga alls ska falla över kocken. När såna här uttryck blandas och inte längre är entydiga blir de givetvis luddiga vad gäller såväl uttal som innebörd. Det är med språkets kärna som med matlagningens: ju fler kockar....

                                    シェフとハングアップ   

* Så är även att använda sig av Google Translate, så det är på sin plats att uttrycka viss reservation för japanskan.

När man är hopplös och hängig

"Du låter hopplös” sa radiojournalisten till en man som yttrat sig pessimistiskt om framtiden. Åter ett ord åt h-e, tänkte radiolyssnaren sorgset. I förstone kan man tycka att det är logiskt att kalla en person utan tro (på framtiden) hopplös.

Själv rycker man till och tänker: Näe, så fan heller! Den mening som de små grå genast plockar fram är moderns ständiga suckar under ens barn- och ungdomstid: ”Du är helt hopplös!” Och då talade hon inte om mina egna känslor inför framtiden.
"Svenskt språkbruk" från 2003 har samma åsikt om hur man behandlar ordet "hopplös". Frågan är bara hur länge.

Och nu till ett finlirigare finlir: "hänga".

I min fatabur bläddras det: beträffande hänga finns – förutom det enkla verb som knappast behöver diskuteras – en mängd uttryck som "hänga efter, med, på, i, upp" etc.

Man kunde (är kvar i barndomen) också sitta och hänga, då var man lite modfälld och/eller icke-energisk. Och så fanns det de som ”hängde på barer” och de var då ena slashasar, meningen uttryckte kritik då, men numera har "barhäng" kommit att statushöjas!

                                                            

Sedan lång tid ”hänger” folk också. Bara hänger. Var som helst. De kan hänga med kompisar, men se opp, där betonas inte ”med” utan "hänga". Förloppet kan alltså vara så att man först hänger med (betona) kamraterna, tar tricken till nåt hak, där man sen bara hänger. Med andra. Man kan nog även hänga själv, men verksamheten tycks vanligen kräva medhängare. 

Oro spelas ner och man ser åt andra hållet

Solen skiner, balkongen ropar kom hit, eller är det penséerna? Mycket annat ropar samma sak, även om en språkgalen tycks ha endast ett intresse. Men tankarna arbetar oavsett annat som kallar och som de flesta vet är det bara att slå på radio/tv eller öppna en tidning för att få vatten på sin kvarn.

I dag blir det den enkla utvägen. Här listas det senaste:

Tankarna tar inte ledigt

CB-ledamot spelar ner oro för börsturbulensen 

Meningen googlade jag fram efter att ha hört en radiojournalist använda uttrycket och tala om något som ”spelades ner”.
Snabbkoll i engelskt lexikon: "play down" översätts med "förringa, minimera". Nästa:

De flesta personer skulle inte stämma tidningen utan se åt andra hållet

Vad sägs om "blunda/blunda för faktum" (ja, det har varit med i bloggen tidigare) som översättning av "look the other way"?

Och så slutligen var det en som inte ville "ge ut" godis till barn i samband med den svenska (ironi!) seden Halloween. Ge ut? Intresserade kan googla ”give out candy” och sedan gissa varifrån det kommer.

Sett på ett lite dunkelt sätt

Då var det åter dags för brasklappar, självkritiska utbrott och en allmän språkpacifistisk och halvslapp hållning. Det blir inte långvarigt, i morgon är det nog suck och stön och avgrundsvrål ånyo.

En sak har de alltför språkliberala språkmänniskorna rätt i: Visst förändras språk. Och visst är det svårt att veta hur och när samt, inte minst, hur man ska tänka när våra lärare och fröknar gått och dränkt sig och när folk som skulle säga sanningen tar tillbaka vad dom sagt*. I ett sådant halvtöcken kan man överraska sig själv med att säga att något är ”perfa”. Naturligtvis avses ”perfekt”, men det har också en likhet med ”prima”. Här kan vi inte skylla på efterkrigsimporten av engelska, ordet har latinskt ursprung och finns i många språk. En nätkälla påstår att ”perfa” är stockholmsk slang, men mjae.

Som om detta inte vore nog känns inte heller ”pepp” och ”peppa” särskilt felaktiga även om ”att peppa någon” är lättare att säga än det mer nutida (än undertecknad) ”jag är verkligen pepp”.
Ordet härstammar från ”peppar” (med orientaliskt ursprung, säger SAOB). ⚫⚫⚫⚫⚫⚫⚫

Så här kan språkförändringar se ut, de harvar runt lite och sätter sig så småningom hos vissa grupper och sprider sig eventuellt därifrån.

Men de är inte ord och fraser som aningslöst och på stubberten** översätts från engelska utan att någon bjuder motstånd.


* Jo, lite är lånat från Hoola Bandoola Band

** Stubberten är antagligen en skojvariant av ”på stubinen”

Några av skrivbentens många klagomål

Blandad språkkonfekt som inte denna bloggs skribent (googla gärna efter ”skrivbent”, förresten, någon är skämtsam men en del är det inte…) uppskattar, medan andra väl skiter i "småsaker", som de kallar det (mitt tonfall låter bittert).

Ur s k kvällstidning:

Efter skratten – nu kommenterar Bildt. Tillägnas plats i Östra riksdagshuset ”Djupt hedrande”.

Tillägnas plats? Det handlar om ett konstverk (nåja) som snarare tillägnas Carl B.

Morgontidning: ”Man borde utöka vårdnära service, det som hette sjukvårdsbiträden förr.”

Här är citatet säkert korrekt samt menar sagesmannen exakt det hon/han säger. Men visst låter det kul? ”Vårdnära service hette sjukvårdbiträden förr”! Det låter som om man blandat äpplen och päron, eller äpplen och cykelpedal.

”Männen i klippet kommer snart att undvika döden med ett par decimeter” Ännu en s k kvällstidning ville locka in läsaren i ett av alla dessa miljarder klipp som utgör mänsklighetens verklighet. Min språkkänsla – men vad vet jag? – säger att de ”undgår” döden. Men här säger mina belackare: "Äh, det är väl sak samma!"

"Undvika" är att vänta sig att något ska ske och då vidta försiktighetsåtgärder. I filmsnutten "undkom" eller "undgick" männen döden enbart för att de hade tur.

Belackarna igen: "Men äh, man FATTAR ju!" (Mitt tonfall är ännu bittrare.)

Välkommet utfall om förfall

Efter utflykter på sångens vingar kommer så en störtdykning ner i det svenska språk som är hopsatt som det faller sig för stunden. Sammanblandningar av uttryck har tidigare varit på tapeten och här är ett till: ”detta svider i ögonen på folk”, sa en advokat i en radiointervju. Han är förstås inte journalistutbildad men torde ha genomgått såväl gymnasium som ett antal år på universitet. Är det att kräva för mycket om man anser att en som han borde veta att uttrycket är ”sticker i ögonen”?

Jag gör som språkarbetarna och googlar och jadå, det går redan att räkna ett antal träffar, så uttrycket måste anses höra till språkbruket. Glöm de idiomatiska uttrycken, in med skiten i den alternativa och gigantiska nya ordboken! Lärare, korrigera inte den elev som skriver att det ”svider i ögonen” även i de fall det inte handlar om att hacka lök! Låt hundra blommor blomma för tusiken!🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀🥀

Till min stora och, som det brukar heta, oförställda glädje, ser jag en författare skynda till samma försvar av språket som en annan (d v s jag). Denna person hör inte till dem som sätter sitt ljus under skäppan och här skräds, som det likaså brukar heta, inte orden. 

”Jag sörjer över förfallet i ordet”, skriver författaren i ett passionerat utfall. Googla den meningen (med citattecken) och skåda en brinnande ande!

Låtar som klarat censuren hittills (2)

I Hasse A-föreställningen (se gårdagens inledning) förekom en allsångslåt, ursprungligen skriven till ett Lundaspex 1954, där refrängen går:

Ja, nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.
Med blod ska vi stäppen färga; nu änteligen lär jag
kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.

Medan alla pensionärer (98 procent) i publiken sjöng med för glatta livet i Härjasången, funderade jag på vad som hänt om något motsvarande sjungits av en grupp ungdomar eller vilka andra grupper som helst i ett annat sammanhang. Andras texter och humor kan vara knepigt att uppfatta. Det är nog inte dumt att underkasta sig lite jämförelser ibland, även om det inte enbart utfaller till ens egen fördel.

Men göra något åt Lindgrens, Karlfeldts och Alfredsons texter kan vi inte, för det var just så här de skrev för sin samtid. Förresten påminde mig Härjalåten om en folkvariant* sjungen på samma melodi, Gärdebylåten. Den skrattade vi åt i barndomen:

🎵🎵🎵 Sätter man på radion hör man Gärdebylåten, stänger man av radion blir man jävligt belåten. 🎵🎵🎵

Ja, så ser det ut i undertecknads hjärna, där är det fullt av tillåtelse för det ena och det andra. Men fan ta den sate som direktöversätter från engelska. Eller säger ”gör om, gör rätt”.


* En till finfin sång i samma genre är "Haderian hadera, doppa Snoddas i chokla'". Kom inte och säg att allt inte var bättre förr!

Låtar som klarat censuren hittills (1)

Hamnade på en föreställning baserad på Hans Alfredsons texter och slogs av ett par tankar. Först ett inledande resonemang (Vilken mening! Lät den inte lite märkvärdig och viktig?):

Många har en betydligt renare språksyn än undertecknad. De skyr svordomar och halvfula ord, ja, egentligen det mesta som beskriver en mindre vacker värld. Men ligger såna som Hasse och Tage bakom brukar folk kunna tänja på sina renhetskrav.

Nyligen skrev en DN-journalist att Astrid Lindgren antagligen skulle censureras i dag. Det har förstås redan skett i en del av hennes produktion som bekant, men skribenten menade att många av hennes böcker inte skulle kunna ges ut då ämnena kan vara svåra och tunga och oanpassade till dagens krav på barnvänlighet.

Det är i och för sig redan konstigt att byta ut ord i litteratur i efterhand, polera fram samtidens åsikter angående moral och fan vet allt. Men sånt sker när de finstämda vill korrigera tillvaron.

Ska man göra detta ordentligt måste dock större delen av världslitteraturen skrivas om. Förespråkarna för sådant beteendet skulle kunna utropa ”gör om, gör rätt”, som f ö är en plågsamt uttjatad devis.

Karlfeldts Svarte Rudolf skulle väl knappast platsa i sånghäften, om de rättänkande tänkte efter:

Så böjde han krullig hjässa
en afton i negerbyn,
mot trettonårig prinsessa
med eldsken i ebenholtzhyn

Rasistpedofil, nej det där ser inte bra ut, Rudolf!

Ska folk börja lämna helt okontrollerat?

Bloggen håller sig envist till ord, språk, ordspråk, grammatik etc. Sällan tas dagsnyheter upp, men det tillfälliga hullabaloot kring Svenska Akademien är svårt att undvika, denna har i högsta grad med bloggens ämne att göra: språk.

Att diskutera det som nu pågår är ointressant, det finns tillräckligt med åsikter. Här ska tonvikt läggas på HUR man talar i saken.

Av såväl skriftlig som muntlig rapportering går att dra slutsatsen att verbet lämna, tidigare transitivt,  störande ofta används intransitivt. Här först en förklaring från ordklasser.se:

"I 'Han tvättar bilen' kallas verbet 'tvätta' transitivt, därför att det beskriver en handling som påverkar något. Detta måste vara utsatt i meningen: bilen.”

Det står ”kallas här transitivt” eftersom ”tvätta” kan vara både och: han ”tvättar” eller ”han tvättar bilen”. ”Lämna” anser jag vara enbart transitivt, man måste berätta vad som lämnas: Paris, hemmet, några blommor. 💐

Nu är det akademiledamöter som ”lämnar” på löpande band. I det fallet går det att förstå, men det ”lämnas” ofta i övriga sammanhang, särskilt vad gäller arbetsplatser, poster o likn. Vad har hänt med ”avgått” och ”slutat”? Och även om man inte kan ”sluta” eller ”avgå” från livegenskapen hos den just nu omtalade arbetsplatsen bör ändå Akademien nämnas.

Den gång man inte vet vad som lämnas blir det svårt. Fast det förstås, i engelska går ”leave” att använda både transitivt och intransitivt, så gissa varifrån inspirationen kommer?

Måste språkriktigheterna gynga så?

Här följer en språklig apokalypskalopscalypso. Ursäkta, jag kom på liknande ord och kan inte låta bli att använda dem. Rubriken till hälften lånad av titeln på en Povel-calypso.
Åter till ordningen: Det är som sagt inte engelska allt som irriterar. Men man kan undra vad som ligger bakom en rubrik som:

Lasse berättar för att andra ska få en väckarklocka ⏰

Om man slår i ”Svenskt språkbruk” ges konstruktionen att ngt ”blir” eller ”fungerar som en väckarklocka”. Rubriken skapar den språkkomik som uppstår av tabbar, om än aldrig så små. Va? tänker man ju först, vad ska Lasse berätta så att andra får en väckarklocka? Det mejkar inte sense, som svensken säger. En till kvällstidningsrubrik:

Lever på landsflykt i Belgien

Man lever ”i landsflykt” men man kan befinna sig ”på flykt”.
Som jag sitter och skriver detta ljuder ur radion åter en av alla dessa professionella språkvårdare som berätta om hur man i arbetet med ordlistor/böcker "skannar av" tillvaron på jakt efter själva språkbruket, det som bestämmer vad som ska in i framtida ordböcker.

Bruket bestämmer som bekant, och om detta söks efter på nätet så bevare (gammal konjunktiv som snart ryker) oss gud. På min tid (när de benlösa sprang och de fingerlösa spelte på gitarr så det klang) tillhölls vi att använda ett, med den tidens beskrivning, korrekt språk i skolan. Våra fel korrigerades (hör och häpna) och samhället (skola, medier, div andra institutioner) hade en skapligt gemensam åsikt om hur språket skulle skrivas och talas. Senare korrigerades vi vidare inom fortsatta studier eller på arbetsplatser.

Vi gick den omvända vägen: vi slog i ordböcker, nu slår ordböckerna i oss.


(PS Och jag ska inte för tusende gången behöva säga att språket visst förändras, men det bör inte ske med den här hastigheten. Basta, som italienaren säger)

Inte bara engelskans fel

Och det var en dum rubrik, inget kan ju inte vara ett språks fel. Människor däremot är det ofta lite vajsing på. Här skulle en helt annan apokalypstext in, men raskt kändes denna akut. Och själva språkapokalypsen är ständigt pågående så det är strunt samma.

En kulturjournalist på en stor tidning skriver ”/…/ det handlar ju inte om att/…/ bära våld på den” (den = verkligheten).

Egentligen är det förstås och egentligen inte jättevajsing på kulturjournalisten som skriver så. De flesta av oss gör faktiskt fel. Språkfel och andra misstag.  Men i en tidning som uppfattas som seriös bör någon ha sett den sammanblandning journalisten fått till. Fast antagligen är det skit samma (uppgiven suck).

En gammal kunskap sa att det hette antingen ”bära hand på” eller ”begå våld mot”. Nu är detta en baggis, tycker läsaren, men de här sammanblandningarna av diverse idiomatiska uttryck ökar i antal. Snabbt.

Ingen instans korrigerar, det finns inga korrekturläsare (här talar man i egen sak…) eller en sådan gammaldags redaktör som hade koll på vad som skulle publiceras i en tidning.

Söker ännu svar på min råga: Får barn och ungdomar (eller: alla) lära sig de olika uttrycken eller ”kör man bara”, som det heter?

Det enskilda exemplet känns alltid småttigt och fjuttigt, men nu handlar det snart om större delen av språket.

Hur var det med honnörsord som multikultur och "gilla olika"?

Synonymer.se ger sitt namn till trots inte en enda synonym till ”ostoppbar” (se gårdagens inlägg). Det kan bero på att ordet inte existerar på svenska. Ingenstans där Svenska Akademien föreslår att man kan söka, SAOB, SAOL eller SO, går det att uppbringa.

Visst kan man förstå ordet ”ostoppbar” utifrån dess morfem/affix (och allt vad det nu består av) beträffande s k betydelsebärande enheter. Lika fanken finns det inte."Ohejdad”kan inte användas synonymt till det ”ostoppbar” akademiledamoten begagnar sig av. Man kan inte säga att något/någon är ohejdat/n, man får göra en omskrivning: något är hejdlöst, det är ingen hejd på något/någon, etc.

Så här serr skillnaden mellan olika språk ut. Skickliga översättare, när de klär en roman i svensk (ex-vis) språkdräkt, arbetar med alla sinnen och lite till. Bra översättningar blir ofta ”magiska” i ordets verkliga bemärkelse (se åter gårdagstexten).

Vill man inte ha de egenheterna kvar mellan språk, den skillnad som medverkar till olika, mångkulturella och inspirerande kommunikationssätt, ska man förstås fortsätta att från engelska direktöversätta det ena ordet efter det andra som får ersätta svenska ord.

Men det är inte så smart, då måste man även och i rättvisans namn översätta alla jordens språk direkt till svenska. Och vice versa och kors och tvärs.

Babel, var det. Mer apokalypskalops i morgon.


PS Lägg märke till att vissa ord i ovanstående text ANNARS är kraftfullt representerade i det svenska samhället: "olika, mångkulturellt, inspirerande, rättvis". Man blir nedstämd och vill gärna citera ur Orwells Djurfarmen: ”Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra”.

Magiskt ostoppbart

Åter lite självrannsakan. Man måste fundera över varför vissa ord eller uttryck är som röda skynken för en, man vill stångas och skrika ut sin förtvivlan. Andra passerar utan smärta.

Vanligen är det ingen idé att ge sig på vad som är tydlig slang eller andra tidsbegränsade uttryck. Att folket säger ”fett” och ”sjukt” låter skojigt, men man har ju själv varit ung och behövt hävda sig med språkets hjälp.

Med det sagt: det känns ändå lite larvigt att höra de överanvända ”magiskt” och ”episkt”. I dagarna var det en känd litteraturprofessor som ansåg något vara ”magiskt”, men det var nog "fantastiskt, prima, underbart" eller "finemang" som avsågs.

För de flesta ord av lite mer abstrakt slag man googlar brukar synonymer.se vara första träffen. Tidigare en smula avvaktande har jag blivit mer och mer förtjust i denna tjänst. Särskilt glad blir man förstås när synonymer.se håller med en. Följande ord, bl a,  ges som varianter till ”magisk”: "övernaturlig, mystisk, förtrollande, trolsk".

I samma text som litteraturprofessorns "magiskt", beskriver en ledamot i Svenska Akademien något som "ostoppbart".

Sbråkmakaren går inte att hejda, imorgon ska ”ostoppbar” nagelfaras.

Ledtråd: Det handlar inte om strumpor.

Okontrollerat utbrott som sidoeffekt

Det måste sägas, nej, bekännas: undertecknad är inne i ett stim av tvivel. Vad heter saker? Har jag rätt eller fel? Ska man ens bry sig om vilket? Detta stim dyker upp som en sidoeffekt av det perversa och besatta intresse som ligger bakom denna blogg.

Nej, det heter givetvis inte sidoeffekt. Eller gör det det?

Nu ska saken redas ut. Talar man om medicin har vi längelänge haft ett finfint ord för oönskade effekter av en medicin: ”Biverkningar”. Minns läsaren ordet?

På engelska har man brukat säga "side effects"och det måste svenskan då prompt kopiera och säga "sidoeffekter". Hur länge "side effects" använts på engelska är frågan, i ett 60-årigt svenskt-engelskt lexikon av rejält snitt står ”secondary effects” som översättning av ”biverkningar”.

Vad säger det stora ”folklexikonet”? Jodå,

Wikipedia resonerar på följande vis: 

Kan ge sido- eller bieffekter men vanligen biverkningar

En biverkning är en från början ej avsedd effekt av i synnerhet läkemedel /.../. Biverkningar är oftast negativa om inget annat sägs. Positiva biverkningar brukar kallas sidoeffekter /.../. Inom biverkningsrapportering anses även oönskade effekter vid felaktig användning eller missbruk vara biverkningar."

"Bieffekt" beskriver samma Wikipedia så här: "effekt som uppstår till följd av en annan avsedd effekt: Ordet används ofta i negativa sammanhang, men betydelsen behöver inte vara negativ och ordet kan gott användas i båda fallen."

Folk tappar, lämnar och driver

Efter en längre tid jättearg på utelämnade objekt, att transitiva verb behandlas som intransitiva och annat smått och gott, hamnade jag i Malin Bornhöfs text ”Att lämna ett objekt”. En rubrik att avundas, för övrigt. Texten var en lisa att läsa. Det är så roligt när folk har skilda åsikter, heter det, men det är kul när de har samma åsikt som en själv också!
Folk lämnar ofta, man får aldrig veta vad utan bara gissa.
"SD tappar till Moderaterna", står det i en rubrik. Jodå, man förstår vad som menas, men frågan är om gissningar ska utgöra språkriktighet?

För det är ju även många som ”tappar det” och det blir ännu svårare att gissa eftersom det-et kan vara allt mellan himmel och jord. Ja, om man inte vet att ursprunget är ett engelskt uttryck som betyder ”tappar förståndet” – mer begripligt för större delar av den svenska befolkningen. 

Det är också många som ”måste bege sig”. Eller ”inte hör till”. Bege sig vart? Inte hör till vad?

Nyhetsuppläsaren i radio sa att några akademiledamöter lämnat och man anar ju vad, men kan man vara säker? De kan ju även ha ha gått ut från bion eller mataffären. Särskilt en nyhetsuppläsare bör berätta vad som lämnas!

Något liknande pågår med (jag citerar en författare i ett annat radioprogram) ”du 'driver', som ungdomen säger2. Det bör innebära "du driver med mig".

Och när man ändå är inne på ”driver”, här en rubrik i en kvällstidning:

Snön vräker – kaos i Stockholm

Det är förstås bara att vänja sig. Men hur ska man veta vad som menas när det inte ens uttrycks felaktigt utan bara inte sägs ut?

Man hör helt enkelt inte till.

Inte mycket till fara, tyckte Kerstin

Kerstin hade tänkt på en sak, sa hon: ”Om jag säger tack till någon så händer det att denna/denne ger ’ingen fara’ eller ’inga problem’ till svar.”

Hon satte upp en frågande min: ”Det har vanligen inte alls handlat om fara eller problem. Någon har gjort mig en enkel tjänst, hjälpt mig i en affär eller vad det kan vara och jag har sagt 'tack'. Då säger man väl bara 'varsågod' tillbaka?”

Jag berättade att jag var något på spåren (här hörs den skärande musiken från i duschscenen i Psycho): Engelska har genominfiltrerat svenska språket!

Kastar mig ut i cyberrymden (som vi gamlingar ännu skämtsamt säger) och hittar sidan Voxy som lär folk prata engelska. Så här säger den: ”Here are a few more ways to say ’You’re welcome’ in English: You got it, don’t mention it, no worries, not a problem, my pleasure, it was nothing, I’m happy to help, not at all, sure, anytime.”

Vi har brukat säga "varsågod, ingen orsak, för all del, det var så lite så" och kanske några till.  Och visst har en del av de engelska uttrycken rätt tydliga motsvarigheter på svenska utan att dessa känns modernkopierade, men de där som Kerstin tog upp med ”ingen fara/inga problem” känns dock lite främmande.

Än, får man tillägga i desperation. Eller ”so far” som många trycker in här. (Och jaja, det händer även undertecknad, det är det som skrämmer värst.)

Underligast av allt är när det vanligaste engelska "varsågod" översätts med ”Du är välkommen!”

I min lilla värld betyder varsågod varsågod. Du är välkommen säger jag i andra, men även de, rätt okomplicerade sammanhang.

Halvfranskt och helfranskor och heja Finland, igen!

Tros att bloggen inte har någon kommentarsfunktion dyker ibland synpunkter och reflexioner upp utifrån.

Så här skriver den språkalerte Tommy:

”När vi rundade Bottenvikens norra del för fortsatt färd söderut genom Österbotten för några år sedan passade vi på att stanna några dagar i Vasa (Vaasa). I denna svensktalande bygd försökte vi få oss en fralla med ost och skinka, men vi fick veta att semlorna var slut. I brist på semlor erbjöds vi i stället batongbröd, på svenska (?) baguetter.”

🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖

På Google translate (som man egentligen ska ta med ett par nypor salt) kallar islänningar batongbrödet för ”stangir”, medan norrmän och danskar lär kalla samma bröd ”stang”. 

Ordet baguette kan man inte skylla på engelska, men svenskar gör allt de kan för att få in anglicismer. Det händer att brödet kallas "pain riche" och uttalas "pejn ritsch" trots att detta är franska. Wikipedia skriver:

Pain riche är en svenskspråkig pseudogallicistisk synonym benämning på den franska brödtypen baguette.

Skriver man "pain riche" i Google Translate på engelska får man franska "douleur riche", som fritt översatt blir "rik på smärta". Mer historia kring detta bröd kan man finna på faktoider.nu under rubriken Mat och dryck.

Har också personligen fått ta del av en bröd- eller snarare brudhistoria när jag på bussen satt framför ett gäng grabbar i gymnasieåldern. En av dem berättade för några mindre lyckliga om sin skolresa till Paris: "Ni skulle ha sett franskorna, killar, vilka brudar det fanns!"

Jag hjärta diverse lagrade ostar

”Glad påsk!” löd budskapet på reklamaffischen. Vidare: ”Köp vår goda landskapsost!” Därefter var det en bild på osten, en grynpipig variant. ”Från bondbyn med kärlek”, stod det sist. (Jag har anonymiserat produkten och orten!)

Det är mycket kärlek och hjärtan i schwung i vår tid. Fast företeelserna fanns även Fep (före engelska påverkan). Nu har hjärta – en bild på ett hjärta – kommit att betyda ”älskar” fast hjärta inte precis är ett verb. På tröjor kan det stå "Jag 💗 Stockholm". Jag läser alltid ut det som det enda raka: "Jag hjärta Stockholm" och jag är inte klok säger folk som verkar acceptera att det betyder "Jag älskar Stockholm".

Tillbaka till osttillverkarens kärleksvariant. Om nu hjärtlig har med hjärta att göra – det verkar troligt, mer än en halvsekelgammal erfarenhet säger mig detta - så vore det bättre att låta en gammal svensk brevfras komma till heders och skriva följande på ostplakatet: ”Hjärtliga hälsningar från bondbyn”

Gissa varifrån uttrycket ”från bondbyn (eller nån avsändare vilken som helst) med kärlek” kommer? Jag ska ge en vink, en ”hint”, kanske: det är ett germanskt språk precis som svenska, men det är inte svenska.

Fler vinkar: En brittisk film från 1963 hette "From Russia with Love". På den tiden var man ännu inte hårt anfäktad av engelska i Sverige. Det fanns ett sätt att tänka som var självständigt och filmens titel här blev det smartvitsiga och mycket svenska "Agent 007 ser rött". 

🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫🔫

Finland, Finland, Finland*

Finska Statistikcentralen presenterar landet i siffror och på centralens hemsida står att ”Finländska 15-åringar är andra bäst i läsförståelse och tredje bäst i naturvetenskap bland OECD-länderna”.

Hjälp! Finland som brukar hålla måttet! Vad händer? Ofta är det på finlandssvenska sidor man kan finna mest stöd för en stabilare svenska än Sverige kan prestera.

Menmenmen - ingen fara på taket! På sajten ”Mediespråk” (mediesprak.fi)  finner jag en förklaring till ”andra” och ”tredje bästa” i en liten notis som lyder så här:

Näst störst, näst bäst, näst högst osv. heter det, inte "andra störst", "andra bäst" eller "andra högst" som är felaktiga översättningar av finskans toiseksi.

Jo, det är klart. Det finns fler språk än engelska som har den typen av konstruktioner, bland dem tyska (zweitbest o likn). Och så finska, som i sin tur kan påverka finlandssvenskan. (En sådan påverkan känns mer naturlig, f ö, jämfört med den engelskan utövar på svenskan).

”Mediespråk” är verkligen något att fördjupa sig i. Där finns av, jag upprepar, naturliga och förklarliga skäl, en del som låter udda för svensksvenska öron. Men varför hamnar man lättare på tydligare och mer normativa texter som har finlandssvenskt ursprung? Utan att ha skärskådat saken med lupp får jag känslan av att man anstränger sig betydligt mer om sitt språk på andra sidan Östersjön. Man verkar överhuvudtaget ha en i grunden bättre svenska, om det nu går att säga så utan att stöta sig med någon.

Heja svenskspråkiga Finland! Och heja säkert finskspråkiga Finland också, fast det har jag betydligt färre åsikter om - av förklarliga och naturliga skäl…

＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋＋

* Början på refrängen i The Finland Song av Monty Python (1980)

De fyra bästa tårtorna och andra bästa saker

De sammanhang där ”språkbruket” på nätet får legitimera en ny slags svenska skrämmer en aning. Att acceptera virala spridningar utan att tänka brukar ju anses något att se upp med i andra fall. Den engelska påverkan som sker - ogenomtänkt som fasen -  hjälper till att göra svenska till ett halvt språk.

En av tusentals kommande nymodigheter är att överta engelska konstruktioner med ordningstal och därmed skapa sådana vi inte har. Vi säger att en löpare är näst snabbast. Den något långsammare blir nästnästbäst i en tävling, fast de flesta nog väljer att säga att hon/han kommer på tredje plats.

Nu är nya grejer på väg in (det här bruket som bestämmer och som det tjatas om i bloggen nämndes även för miljonte gången i gårdagens bittra inlägg):

Andra bäst på biltillverkning ansågs Sverige vara

Meningen står att läsa i en specialtidskrift om bilar. Det är nog inte vågat att misstänka att "second best" ligger bakom. Förresten är även ordningsföljden helkoko.

Häromdagen meddelade morgontidningen att en kvinna i en av dessa bak- och mattävlingar som är fler än antalet skalbaggsarter  ”bakade fjärde bästa tårtan”. 
En översättare jag brukar diskutera med sa att "tja, det fanns alltså fyra tårtor som var de bästa och hon bakade en av dessa fyra". 🎂🎂🎂🎂

Vid det fortsatta letandet höll jag på att svimma. Missa inte morgondagens kittlande fortsättning: vad får en så luttrad varelse som undertecknad att nästan svimma?

Mitt jobb var ett löjligt ett

Att man överhuvudtaget sitter här och hoar. Slaget är ju faktiskt förlorat sedan länge. Det var inte ens ett slag, tänker man missmodigt.

Ibland sänds ett radioprogram som handlar om svenska språket. Eller borde, skulle man kunna säga. I det har under en längre tid välutbildat folk kollat ”träffar” på nätet för att bestämma huruvida man kan säga på ett visst sätt eller ej. Visst googlar jag själv efter tendenser, men drar inte samma slutsatser som experterna. Man får böja sig för bruket, tycks de flesta av dem anse.

Nutida språkvård får stora delar av mitt yrkesliv mellan 1975 och 1995 (ca) att verka meningslöst. Jobbet bestod i att fixa till språket så bra som möjligt i en halvstor svensk morgontidning.

Av den stora mängd material som kom från läsare: insändare, predikoturer, annonser med mera, märkte vi att deras språkbruk ofta var ett annat (rörigt och felstavat, t ex). Det var inte så konstigt, deras jobb var inte att kunna skriva och stava. Men så såg vår uppgift ut, och korrekturet skulle ändra till ett språk som ansågs korrekt i en tidning. Faktiskt levde ännu en slags folkbildningstanke kvar – och en demokratisk. Det fanns överenskommelser om språkbruket i dåtidens medier och de gick lite i stil med att de flesta skulle ha samma chans att tillgodogöra sig innehållet. Vi hade förhållningsorder, ibland av lokal karaktär (”på den här tidningen har vi inte punkter i förkortningar, vi skriver bl a och inte bl.a.). Och vi hade mängder av uppslagsböcker och reglersamlingar. Bl a (😉) fanns TT:s ovärderliga små häften med skrivregler som ständigt uppdaterades. Om dem har jag skrivit förr, det känns konstigt i dag att något så solitt och samtidigt behändigt ens funnits till!

Vi var ena lättledda dumma satar. Om vi bara dragit ihop tillräckligt många ”träffar” ute hos folket och presenterat som kommande språkbruk hade vi sluppit sitta där och göra oss löjliga. Och känna obehag av att nu få pension efter ett så värdelöst arbete.

Man får akta sig så att man inte hamnar på utsidan

"Men”, säger många när de tröttnat på det ena eller andra, ”enough is enough”. Själv har jag tröttnat på just det uttrycket: ”nu räcker det!”, tycker jag. Så kan man ju också säga. På svenska.*

”Det hade varit tråkigt att sluta upp på sjukhus”, skriver en journalist.

Man slutar inte upp på sjukhus, men man bör sluta upp med att tala översatt engelska. Om man hamnar (”ends up”) på sjukhus är det tråkigt, men åtminstone har man uttryckt sig som folk!

”Han befinner sig på utsidan av Vita huset just nu”, säger en reporter i radion. Fundera över detta en stund. ”Utanför” kan verka synonymt med ”på utsidan” men visst hör man att de bör användas i olika sammanhang?

Här har, inte överraskande, ”outside the White House” alltså översatts till ”på utsidan¨av ...”.

Skulle en svensk säga om någon att denne ”hamnat på utsidan av kompiskretsen”? Ja, inte än kanske, men det kommer snart att ske. Tro på mej jag är tjej!

(Föregående mening är lånad ur Povel Ramels text till låten "Livet är stenkul", 1961, som sjöngs av Gunwer Bergkvist.)

.

Det visas saker på insidan av museet men också en skulptur på utsidan. ("Inne i" och "utanför", heter det!)

* Men nu hoppar jag in dagen efter (det är 3 april) med en komplettering. På radionyheterna citerade nyss en uppläsare en britt som sagt "enough is enough", alltså "nog är nog". Sa radiojournalisten. Ni vet, det gamla kända svenska uttrycket "nog är nog"...

Upp flyger orden kring maten på faten

”Det handlar inte längre om att koncepta kring att man har krossat två olika länder.”

Orden kom inte från en journalist, det bör sägas. Sagespersonen var i matlagningsbranschen och talade om trenden att välja en särskild maträtt och tillaga den på bästa möjliga sätt utan att poängtera dess ursprung.

Det går faktiskt att förstå en sådan mening så in i h-e receptiv som tillvaron tvingar en att bli.

Ändå är ju ”krossa två länder” inte lättförståeligt. Men det handlar om s k ”crossover” inom matlagning: man låter olika länders rätter mötas, skulle man väl säga som invigd.

Men med bakgrund i en helt annan värld än den som konceptar och krossar länder gör denna språkliga nonchalans mig mållös. (Mållös? undrar släkt och vänner nu...)

Det är direkt klyftigt att tala på så vis, även om det kanske låter skithäftigt i ens matkretsar.

Konceptat och krossat med sill, oliver och basilika

Intressant dock: språket är inte längre en klassmarkör på samma sätt som förr. Prettobabbel (jag kan som sagt också) betyder inte längre automatiskt att man lätt kan placeras på samhällsstegen.

Det är i och för sig bra, men påfallande är att många faller i farstun för lufttugg.