Fler festliga felfattningar från folket

Kan det ens heta "felfattning"? Ordet finns inte i SAOL, men används på nätet i diverse texter som mest handlar om hästar. Fel fattning har man även som icke-hästmänniska ibland och blir arg: det är när man valt fel sockel till glödlampan man just köpt hem.

 
Själv menar jag denna gång ”fatta fel” och har därmed bidragit till att Babels torn* rycker närmare mänskligheten. Nästa arga sbråkbloggare som tänker att det finns väl för fanken inget som heter "felfattning" kommer att på vida webben hitta såväl hästfolks som undertecknads bidrag. Gläd dig du lilla skara, som ännu skapligt förstår din medmänniskas språk!

Vi som sabbar språket har alla möjliga orsaker till detta: vi vet inte vad ord heter, hur talesätt låter eller så vet vi det och bara skojar. 

Språkligt lever vi redan i en djungel av tolkningsmöjligheter och nu senast undrade jag över en text om midsommarfirande. Journalisten hade skrivit om en mamma, pappa och några barn som ville” slinka en hit och en dit när en kråka ska ut och åka”. Det var kanske ett skämt, vad vet väl jag som skämtar så förbenat? Prästens lilla kråka-låten går, som alla vet (?), ”än slank hon hit och än slank hon dit och än slank hon ner i diket”. 

Och så hade vi radioreportern som sa att en person var "som ett rör i vinden”. Här sitter jag och inte vet om folk säger fel, om de skämtar, eller något annat.

 
Man känner sig lite som ett rör i vinden, så sant som det är sagt.

* Herren sa bland annat om detta tilltag som tornbyggandet var: "Välan, låt oss stiga ditned och förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål." (1 Mos 11:7)

För att nå kulspetskompetens: skoja lagom!

Gårdagens ”kulspetskompetens” får skrivas på kontot för feluppfattningar som blir lite roliga.
Någon eller några har fått det riktigt bakom hälen. Ytterligare en person, en bloggare, har avsiktligt kallat sina små teckningar med kulspetspenna för kulspetskompetens och det är ju riktigt fyndigt. 

Själv brukar jag (detta är en upprepning) säga att man gör något ”självsvådligt” för att det låter så kul. Har man skojat till det på så vis kommer man aldrig mer att veta vad det heter.

 
Detsamma gäller det som står i detta inläggs andra mening: ”få något bakom hälen”. Det var en av Leffes gymnasieelever som fått uttrycket riktigt om bakfoten.
Nu vet följaktligen (som inte stavas följdaktligen hur gärna man än vill, men det säger nog snart Svenska Akademien ja till) inte Leffe att det heter ”få något om bakfoten”.

 
De här skämten ska hållas inom små väggar, ute i samhället har inte folk samma festliga humor som man själv. 

Betuttad i mina egna engelskkunskaper försökte jag mig som tonåring på att skämta (i England, jaja) med verbet ”presume”. Kanske med hjälp av historien om Stanley som, när han fann sin försvunne landsman, sa sitt berömda "Dr. Livingstone, I presume" (det kanske är påhittat, vem vet). Kan inte minnas den egna meningen, men jag avslutade den med ”…, I perfume”. Den engelskpråkige jag talade med kunde naturligtvis inte förstå skämtet utan rättade mig: "I presume", heter det. 

Det blev till en lärdom: Lattja inte för mycket med främmande språk! Kanske inte heller med det egna om inte sammanhanget är rätt.

Mycket mer än bara kulspetspennor och pennskaft*

Här ligger kompetensen beredd och väntar på att få rycka ut i striden för ordens berättigande, innehåll och stavning

Det var en lång och därmed otäckt krävande text igår, så nu ska läsaren få se på en kort och krävande text idag. Sbråkmakaren tänker åka ut i spenaten, så tänk på följande ord så länge. De dök upp i ett mejl från en av de informanter man (d v s jag) har:

Hörde nyligen en intervju i Nyhetsmorgon gällande utbildningar av PT (personlig tränare). Den intervjuade sa att det krävdes ”kulspetskompetens”.
Har hört talas om spetskompetens eller spjutspetskompetens, men kulspetskompetens – vad är det? Fin handstil?

Vad skulle man göra utan sina spanare? Tack, Olle!

*Pennskaft var förr en beteckning på kvinnliga skribenter. Dessa levde utan att ha en aning om vilka andra pennkompetenser som skulle uppfinnas! Elin Wägner skrev f ö 1910 en roman som hette just "Pennskaftet"

Vad är det för fel på allmogen?

Ord är ibland i kylskåp och så plötsligt är de ute i värmen igen. ”Allmoge” betydde i min barndom bönder – åtminstone var det vad vi fick oss till livs. Under ungefär samma tid började ordet användas lite skämtsamt nedsättande om folk i allmänhet. Betonar igen: skämtsamt nedsättande. Som när man säger ”Hej på dej din gamle hästgardist/gamäng/skojare, men kanske inte alls har något emot dessa grupper.

Nu är så blivet så att man får passa sig jädrigt noga när man tar fram sitt gamla 40-talssnack som under lång tid var ofarligt. Låt oss inte dra in de svåraste fallen, då kommer ingen av oss levande ur detta.

”Allmoge” kan tjäna som exempel på dagens ängslighet. Ordet diskuterades (2014) i ett radioprogram med anledning av att en politiker yttrat det. Denne var sverigedemokrat så då blev det liv i Kapernaum (och nej jag talar inte FÖR detta parti i och med det jag nu skriver).

De raska programledarna såg till att få tala med en representant för Institutet för språk och folkminnen som sa att ordet fanns i fornsvenskan (se mitt inlägg i går):

Från början användes det om alla människor från ett visst område. Med tiden förändrades betydelsen till att handla om de som inte var adliga, de ofrälse.

Språkexperten förklarade att

när vi talar om allmogesamhället i dag brukar vi mena ett förmodernt samhälle som bygger på stor grad av självhushåll, alltså bondehushållning.

Vidare beskrevs ordet som ”ålderdomligt” och så kom en mer personlig vinkling:

För mig är det så att om man använder ordet allmoge talar man inte om vår samtid för det blir en väldigt konstig användning av ordet. Vi kan använda det i etnologiska vetenskapliga texter men då avser vi ett förgånget samhälle.

Märkligt. Ofta brukar språkvårdare/experter gärna berätta – om de får frågor om konstiga ord, det kan även gälla översättningar från dagens amerikanska – att orden förekommit i gamla svenska lagtexter eller så finns andra belägg från förr. Därför kan de användas.

Då borde ju verkligen inte ”allmoge” få stryka på foten, kan man tycka.

Tyvärr kan man ana något halvskrämmande bakom detta. Det går inte att kalla det annat än politisk korrekthet även om just det uttrycket vanligen tillskrivs partier som undertecknad inte känner stor samhörighet med.

Men jag använder pk-ordet ändå, därtill nästan nödd och tvungen.

Adel, präster, borgare och bönder. Plus resten

Allmoge, ja! (se gårdagsasterisken)
Förflyttningar inom s k klasser (inte skolklasser, dock) kan ge en människa speciella åsikter om och uppfattningar av ord. I bästa fall ger det en slags flerspråkighet. Det är kanske att gå långt om man berömmer sig av att som Fridolin i Karlfeldts "Efter skördeanden" kunna tala "med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin". (Karlfeldt har jag som bekant ett horn i sidan till, men även han var barn av sin tid)

Men ändå: jag pratar skapligt bra med lärde män – och även dito kvinnor- samt bönder av bägge könen. Pratar dessa lärde eller bönder enbart latin blir det svårare.

Jag önskar att folk visste det jag vet (blygsamheten går ibland och lägger sig). Det händer att ord som ”allmoge” eller ”pöbel” undslipper mig. Innebörden är bara ”den stora massan”, värre är det inte. Å andra sidan kan man inte säga "den stora massan" heller, eftersom man då inte tar hänsyn till alla i den ingående individer. "Du kan väl inte generalisera", säger vänner av ordning då till en.

Men ska man alltid inbegripa Svetlana, Sture, Akiko, Mpenda, Ginevra, Guðlaugur och Maj-Britt – ja, då blir det svårt att även använda ord som ”folk, människor, många, personer". Och då funkar ju lika gärna "allmoge" och "pöbel" som synonymer. (Kanhända det retar en del*).

Ty ondsintare är  jag icke, och kalla det gärna dialektalt eller klassbundet (högre arbetarklass) eller vad som helst. Ord är till för att användas. Men man ska förstås vara noga med i vilka sällskap man använder vilka ord.

Här i Sbråk måste man lita på bloggens läsare.
Så i morgon blir det mer bönder. Då kör vi skit!


* Förslag: Youtube, Edvard Persson, "Vi klarar oss nog ändå"

Ibland fattas lite väl mycket

Som vanligt kan ämnen svälla ut, ibland tar de aldrig slut. Och det beror förstås på att ett nytt mönster börjat sätta sig. Ju mer svenskans utseende efterliknar engelskans – desto lättare är det för en annan att mangla vidare. 

I går gällde det uteblivna objekt och andra mindre ord, i dag hela satser. Vad sägs om följande: ”De här människorna kommer inte att ändra uppfattning om mig, oavsett”. 

Punkten kom lite väl plötsligt kan man tycka och man söker bland allmogens* texter på nätet.
Genast hittar man ”Hon blir stressad, alldeles oavsett” och ”Vissa hemtjänstbesök behöver göras alldeles oavsett”.

I Svensk Handordbok från 1966 (ungefär det år där mitt språk ännu befinner sig) betyder ”oavsett” följande: ”utan avseende på, oberoende av, bortsett från”. Det innebär att uttrycket ”alldeles oavsett” inte kan avsluta en mening utan att man får reda på beroende på vad, med avseende på vad eller bortsett från vad som hembesöken ändå måste göras.

 
Antagligen kan man i vissa fall – när man väljer att skriva "oavsett" sist i en mening – endast trycka dit ett ”vad” – alltså ”oavsett vad”. En annan möjlighet för att låta språket förbli svenskt är att säga ”vad som än händer, i vilket fall som helst”. Hemtjänstbesöksmeningen skulle väl tjäna på att skrivas: ”Vissa hemtjänstbesök behöver göras oavsett vad som (än) händer”. Där kan man även ta bort ”oavsett” och säga: ”Vissa h-b behöver göras i vilket fall som helst”. 

Ja, man låter petig och det kan väl hända. Men just denna petimäter kommer att fortsätta, alldeles oavsett.


*Det är inte bara jag som är kinkig. De som har tolkningsföreträdet i dag tycker att äldre personer ibland säger fula ord när de använder sånt som var gångbart före 1990-talet. För säkerhets skull alltså: allmoge är ett ord som här används en aning skämtsamt för att beteckna ”alla, hela konkarongen”. Det kommer av fornnordiska all mōghe, ”allt folket”, och dess betydelse har åkt lite hit och dit. Under lång tid omfattade det inte rika och/eller adel, men hos sbråkmakaren får alla vara med i allmogen.

I objektlösa gynnares landskap

Om det finns någon flitig läsare av denna blogg så vet den att verbet lämna utan objekt eller partikel är något som bespottas stup i kvarten. Man kan ”lämna bort” och man kan ”lämna kvar” saker. Likaså går det att "lämna platsen, affären, kansliet”.
Men vad gör de icke-noggranna? Jo, de bara ”lämnar” och själv får man sitta där och gissa vad. 

Det här fortsätter bland andra verb. Nu har jag flera gånger hört diverse människor säga att de ska ”unna sig”. 

Inte för att det är så jätteviktigt, men har man sagt A kan man väl säga B och berätta VAD man ska unna sig.
Det är ju skillnad på ett glas öl, en bakelse och en semesterresa – allt sådant man kan unna sig. 

                                                              🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺

I en intervju – det var en författare som intervjuade en journalist – sa den senare bl a ”jag vill inte gynna”. 

Man blir arg, ledsen och besviken. Samt vill gynna dem som vet vad de själva unnar sig och vem/vad de gynnar.

Helveteshålet inte detsamma som helveteshål

”Malmö är inget helvetshål” löd en rubrik i en av landets större tidningar.
Nej, tänk det är det nog inte. Helveteshål, vad är det för ord?
Jo, på svenska är det namnet (fast i bestämd form, Helvetshålet) på en s k sprickdal i Nyckelviken (Nacka kommun).
Uppenbarligen dräller det av platser på jorden som heter Hell Hole, särskilt i Staterna. I andra länder är namnet förhoppningsvis på dessa länders egna språk. 

Beträffande Malmö är det givetvis det gamla vanliga. Man har snott det från amerikanska ”hellhole” (hop- eller särskrivet av regler som säkert finns men inte är uppenbara) och använt ordet i den bildliga betydelsen.
Inte så konstigt fenomen, det går att tänka sig att många platser på jorden kallas Paradiset, Himmelen och allt möjligt. Dessutom kan man använda dessa begrepp bildligt, som sagt, och säga att man befinner sig i paradiset, himmelen eller helvetet. 

Men ”helveteshål” – nej, det sa vi nog inte före Det Stora Språkliga Nordamerikanska Inflytandet.
I SAOB skulle ordet ha befunnit sig mellan "helveteshund" och "helveteshäst" om det funnits i svenskan Men icke, sa Nicke. Åtminstone hette det inte så här i landet efter 1500-talet – så långt bak går SAOB:s belägg.

 
Helveteshål – det låter jättefult. Låt jänkarna behålla det så kan vi väl säga ”skitställe, skurktillhåll" eller varför inte ”rövarkula”? Men det är nog att ta i vad gäller Malmö.

Omprioritering krävs när köerna är höga

Politikerförakt – se där ett så välanvänt begrepp att det blivit till ett uppslagsord på Wikipedia med en inte alltför kort utredning av innehåll och historia. Tage Danielsson påstås där vara förste-användare, och även om många lärde kan tvista om det så se i alla fall ”En glad amatör” (Youtube) där ordet finns med i visans inledning. Här påminns man om en annan tid: samma slags människovarelser uppträdde i världen men med ett bättre språk.

Numera kan man även tala om språkförakt, för vad annat kan ligga bakom yttranden som

Vi tar med oss det här
Vi ska titta på saken/se över det hela
Vi ska sätta oss ner och se över det hela

De flesta har väl lärt sig vid det här laget att samtliga dessa uttryck -
och liknande – betyder: Det här skiter vi egentligen i fast vi säger det inte rent ut.

Om det fanns det minsta allvar bakom dessa meningar så skulle de genast bytas ut mot andra som man inte känner dödlig utmattning inför.

I en rätt stor dagstidning fanns en artikel om problem i sjukvården - patientsäkerhet, om folk som dör i väntan på operation/behandling. En hög tjänstemannen talade och en journalist skrev. "Köerna för dessa operationer är för höga", löd en mening. En annan: "Det viktigaste är att vi ser problemen och arbetar med dem tills vi får bukt på det".

Ja, är det inte språkliga fel så är det ett till intet förpliktigande innehåll. Här är det båda.

Vi får sätta oss ner, se över problemkomplexet och omprioritera, det är det enda raka.

Tredje utbrottet orsakat av "lettering"

Konstnär i början av lettering-karriär

Nej, det räcker inte att smacka upp en vacker rad över hela vardagsrumsväggen (se gårdagsbabblet), ska något viktigt bli sagt får man tapetsera hela huset med boksidor.
Å andra sidan behövs inte det för det fina i kråksången är att det dräller av värdefulla texter i böcker och tidningsartiklar som finns att tillgå i pappersform eller digitalt. Man kan också höra dessa texter läsas av någon.

 
De kan dessutom ha ett innehåll som sträcker sig längre än ett "statement" om att njuta av livet. I den bästa av världar betyder orden i böckerna något samt är rättstavade och på den plats i meningen som skapar mening. 

Köp min text: ”Mening som skapar mening” för endast 149 kronor och häng på väggen! Finns också i lösa bokstäver för 19 kr styck. Man kan även stuva om bokstäverna till ”mamman ger oss penning” (bland många andra möjligheter). På så vis skapar man spänning och kreativitet i sin hemmiljö. Endast du själv sätter gränserna.

The sky is the limit, som jag brukar säga.

Är det inte grodor så är det gräshoppor

Den nya bokstavssjukan, carpe diem-epidemin, får en stackars allvarlig kvinna så förbannad att hon inte kan sluta skriva. Men för att inte skrämma iväg läsare av sbråkbloggen jobbas hårt på att försöka hålla igen, att inte skriva för långt. Den där lettering-hobbyn som beskrevs i går gör det svårt.

Ordet statement, även det nämnt i gårdagstexten, finns inte ännu i någon av Svenska Akademiens ordböcker, men lita på att det kommer med i nästa upplaga. Sätter lätt tusen spänn på den saken. I SAOL finns dock ända sedan 1986 ”understatement”. Innan dess sa vi svenskar på vårt lite bonnläppiga vis ”underdrift”. Det är samma princip som att engelskans ”dog” heter ”hund” på svenska och ”wacko” kan översättas med ”knasboll”. 

Klyschiga sentenser och meningar på väggar och kroppar var det, ja. ”Live the life you love, love the life you live". Eller "If you can dream it you can do it” (jättelögn, förresten) och så den svenska ”allt är möjligt”. Så låter det i parti och minut. Ord som ofta förekommer är ”lycka, hem, kärlek, möjligheter, tro” – man tror sig sitta mitt i ett Kay Pollak-föredrag på 80-talet (eller nu). Diktonius fåglar som flyger* har likt Egyptens bibliska gräshoppor förmörkat folks väggar och kylskåpsdörrar länge nog. Skillnaden nu är att många är hemgjorda.
Det vanliga språket däremot, det vi använder när vi talar och skriver utanför väggarna och kropparna kommer att ha allt svårare att lyfta.

* Van att missförstås ska jag förklara: Här anspelas på ett par rader av den finlandssvenske författaren med mera, Elmer Diktonius (1896-1961). De lyder: "Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger". Citatet är mycket vackert och "tänkvärt" - som folk brukar säga. Tyckte jag också - de 503 första gångerna. Detsamma gäller det eroderade carpe diem.

Lettering förr och nu - så dekorerar man hemmet med bokstäver

Budskap som fungerar som en härlig påminnelse?

Det är allt fler som ägnar sig åt lettering, läser jag i bladet. Inte för att det har att göra med brevskrivning, som man frestas att tro, engelska "letter" betyder ju brev. Men ordet betyder även bokstav, så "lettering" betyder, även på svenska tydligen, konsten att skriva vackra bokstäver. 

För en sbråkmakare är tillvaron ofta absurd och overklig. Här sitter en annan och bekymrar sig om hur språkets innehåll ofta verkar vara skit samma och så kommer hobbyn lettering som väljer att se bokstäver och ord mer som bild och yta än vad de innehåller.
Det handlar inte om att skaffa en vacker handstil, det hade gått att fatta när man ser ungas handstilar (och min egen, i ärlighetens namn), utan att s a s dekorera med ord.

Först kan man tänka kör i vind eftersom letteringen jämförs med gamla bonader som även de hade sentenser och uttryck, fast broderade. Dessa budskap ”sågs som en härlig påminnelse”, tror en utövare av lettering och fortsätter: "men nu handlar trenden mer om att personifiera".

Ja, det vill jag lova, folk omger sig med s k statements (budskap, yttrande, uttalande, påstående, förklaring, m fl svenska synonymer) på väggar och kroppar och som enstaka dekorationselement att placera här och var i hem och på arbetsplatser.

Citerar om och om igen morfar som redan på 60-talet förkunnade att "dä ä på världens siste ti'". Det kan människorna skriva på sina väggar och kroppar.

Mer salvesefullt svavelosande gafflande i morgon. 

Vi är anpasslingar lite till mans

Ingen dussinanvändare av sprejburkar

Det här med att gladeligt börja använda engelska ord som ”fake news” (se gårdagens inlägg) är en vanlig och mänsklig svaghet. Det kanske verkar som om man hänger med mer, vad vet jag. Men ögontjänare är vi lite till mans, och undertecknad är inte alltid ett undantag. Här ett exempel på den saken.

Vid en tysk järnvägsstationen stod ett ovanligt målat hus. Fördomsfullt gick tankarna i riktning ”intensiv graffitimålare, de där kluddarna är överallt”. Vid senare granskning av bilden gick det att upptäcka en signatur: Johannes Mundinger. Eftersom man inte bara är språknörd utan lite halvbesatt självreflekterande, kunde jag konstatera att min inställning till ”graffitimålaren” ruckades på en smula. Han var liksom halvt etablerad, framgick av en googling.

 
Den här lite anpassningsbara mesigheten gör att det som verkar ”erkänt” etableras snabbare. Kan man så lätt ändra uppfattning om konstverk, kan man även dras in i ett snabbt accepterande och etablerande av utländska ord som hellre borde ges en mer svensk språkdräkt.

Saker man tål och saker man inte tål

Dagarna är fulla av frågor: Varför säger så många plötsligt "no-go-zoner"? Duger inte ”riskområden, farliga områden” eller något annat svenskt? En jag diskuterade saken med var helt säker på att ordet på engelska uttrycker bättre vad det är frågan om. Mja. Så kan man alltid säga. Visst finns det gånger man söker ett svenskt ord som inte finns, men då får man hitta på ett i enlighet med ens modersmåls regler. Som islänningarna.

 
Och varför ska man alltid hitta det ”mer” passande i engelskan? Det dräller ju av språk. Kanske javanesiska eller sydsamiska har ett ännu bättre ord än no-go-zoner? 

”Fake news” tycks många också vara tvungna att säga sen något år, men nyss sa Göran Rosenberg ”falska nyheter” i radion. Men jag är väl som vanligt trög, fake news har säkert ett helt annat innehåll än falska nyheter. 

Man hoppas bara att andra kunde inse det man själv inser: Vartåt det barkar. Det blir ett stort jäkla bängligt språk till slut. Fast som ändå mist alla sina inhemska variationer, synonymer och diverse finheter. 

Och så ska man tänka på stilen i olika texter – om det påminde mig Word just. "Jäkla", skriver Word-snuten, "är en ordform att kontrollera. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text".

Det finns nog även de som anser detsamma om ordet i talat språk. Men små svordomar har några av oss fördragsamhet med trots puristiskt-konservativa läggningar. 

Heja Island, friskt humör!

”Sverige beskrivs ibland som ett land där befolkningen har låg medvetenhet om språksituationen i landet”.
Nu var det lustigt nog inte jag som sa detta, men det känns alltid bra när nån tycker som man själv. 

I det här fallet heter upphovskvinnan Nina Ericson och hon har skrivit masteruppsatsen ”Bruket av engelska i svenska och isländska”. I enlighet med ens misstankar har hon funnit belägg för att islänningarna har en mer puristisk och konservativ hållning gentemot engelsk påverkan av språket.
Bland annat skriver hon att många av dem ser ett överdrivet användande av engelska som en dålig vana och vissa tycker att de som gör sig skyldiga till detta inte behärskar sitt modersmål till fullo. 

Heja Island! tänker jag, (precis som andra i denna sekund hejar på Island i fotboll). Landet har till och med ett verb för bruket av för mycket främmande ord i språket, att ”sletta”. Substantivet ”sletta” betyder ungefär ’kladd’ eller ’skvätt’, skriver Nina E. 

Den svenska eftergivenheten och den extremt tillåtande inställning många svenskar har och som sbråkmakaren ägnat ett antal timmars grubblande åt kommer sig säkert av att ord som puristisk, konservativ etc (de ord uppsatsförfattaren använder om isländska hållningen) uppfattas som negativa. Och Sverige lider ju av en tonårsaktig ”hänga-med-attityd” långt upp i åldrarna.
Ve den sate som trycker lite på bromsen! 

Antagligen anser folk att vissa ord har politiskt-fula vibrationer. Tja, det blir lite som de där ängsliga diskussionerna om konstverk kontra konstnären: får man gilla en bok/tavla eller ett musikstycke som skapats av en ondsint människa? Svaret ges av de många korrigeringar som görs i bl a författares texter som inte passar tidsandan. 

Horrörer att skratta över?

Prepositioner har en tendens att sätta sina käftar i en. Har man väl uppmärksammat läget blir det inte en lugn stund.

Politiker debatterar flitigt i dagarna, som bekant. Så här sa en av dem till motståndarna: ”Ni har skrattat över de här förslagen”.

”Skratta över”? Det är ju faktiskt så att vissa av de här samtidshorrörerna är lättare att förklara/förstå. (Har ni också märkt att det bara är rättshaverister som använder ordet ”horrör”? Franskt, dessutom, vad man kan förstå.)

Men hur i är det möjligt för en svensk (sagespersonen var infödd) att inte säga ”skratta åt”?

Fler exempel, mer tydligt komna av påverkan västerifrån: 

Somt är också franskt sen länge

Rubrik: Flyttar hem – för föräldrarna

Kommentar: ”för föräldrarnas skull” är väl vad man säger?

Nyhetstext: Mannen var fasttejpad till en stol

Kommentar: ”Fasttejpad vid”, väl?

Radioinslag: Hör reaktioner till de nya avhoppen

Kommentar: ”Reaktioner på”

Men man är väl njugg. Folk har ju rätt att säga vad de vill.

Man tvekar och tvivlar i en salig röra

Om man vetat som barn att man en gång skulle hålla försvarstal för svenska prepositioner hade man skrattat länge. Särskilt som man på den tiden inte visste skillnaden mellan ordklasser och satsdelar. Men i efterhand går det att förstå denna vändning.
Många hyste på den tiden (här avses 50-, 60- och 70-talen) ett intresse för språkets småord (och även de större, för all del) och det kändes inte nödvändigt att vara bland tillskyndarna då. Nu däremot, nu sitter man här som en ensam språkets väktare. 🙏

Här är några av mina senaste sorgesamma prepositionsfynd:
Hon vill ha vårdnad över barnen
Detta är intressant: just i det här fallet har engelska ”custody of”, alltså inte ”over”, vilket man annars misstänker när man hör ett felaktigt ”över”. På svenska heter det vårdnad ”om” eller möjligen ”av” – varför kommer inte ”av-et” då automatiskt? Varför väljer en svensktalande ett ”över” som inte finns i uttrycket, vare sig på engelska eller svenska? 

Däremot ligger nog engelska bakom TT-notisen om en isbjörn som hade aptit för äventyr och – choklad. Där spökar naturligtvis ”appetite for”. Nyhetstexter som far jorden kring är kanske ofta på engelska och eftersom tidnings-, radio- och tv-redaktioner översätter snabbare än de borde blir det som det blir. Man har "aptit på". Basta. 

En lite mer skum historia är det förfärande vanliga ”tveka på”. Har det inte hetat ”tveka om”? Och man kan inte tveka om att det heter ”tvivla på”. Kommer bruket från engelskans ”doubt” (ingen tvekan om det heller) är det bra att veta att ”doubt” kan betyda både ”tveka” och ”tvivla”. Alltså försvinner ett av de svenska orden – ”tvivla”, antagligen. Kan engelska klara sig med ett ord för båda begreppen så kan väl även vi?

Nej, vet ni vad? Det är rena rama skiten, det som pågår.

Vore bra om TT korrigerade deras texter

Stunderna är många när man hoppar opp och skriker – i alla fall i ens inre. Att yngre människor inte riktigt vet vad de säger kan man knappast skylla dem för, deras svenska blir mer och mer en översatt engelska och hur ska ungdomarna veta det? Skolan klarar det inte och skälen är uppenbara: den snabba tekniken plus lärares/föräldrar uppgivenhet. Eller nonchalans. Den yngling som i ett av våra medier sa ”jag gav in till frestelsen” talar ju egentligen bara en snar framtida svenska.

Nu läser han säkert inte tv- och radiotablåer från TT, men gjorde han det skulle han hitta följande beskrivningar av filmer eller serier:

När en far blir tagen i Chicago sätter teamet igång direkt med deras utredning och upptäcker att hela familjen är försvunnen 

M är hemligt kär i H som tränar på samma gym som honom. Trots deras olikheter hoppas han att sina känslor blir besvarade 

Om det inte var tråkigt så vore det kul: I första citatet ska det vara ”sin utredning” – ett vanligt översättningsfel eftersom det säkert står ”their” i ursprungstexten.

 
I den andra har nån stackars översättare alternativt översättningsmaskin drabbats av s k hyperkorrektion och tror att alla ”his” ska vara "sin". 

Sista exemplet är svenskt från början:

 
Året 1966 var då många av de största artisterna och låtarna genom tiderna föddes. 

Jojojo, man förstår vad som menas, men visst låter det samtidigt som en omöjlighet?

Ska det vara så jädra noga? Ja, det ska det

Inte mycket lever ohotat i denna föränderliga och framstegsvänliga värld. Ålen, tigern och slåtterfibblan ligger illa till. En egen promenad – om än undermålig som statistiskt underlag  – gjorde mig uppmärksam på att vitmåra tycks ha tagit över på bekostnad av gulmåran. Vad som däremot verkar lättare att säkerställa (f ö ett nytt och jättepoppis ord i det här nya byråkratspråket som talas av fler än just byråkrater) är att språken är hotade. 

Den här bloggen handlar om svenska och det är bara att hoppas att det sitter representanter för jordens alla språk och försöker bromsa det deras egna språkvårdare upprepar: "språk förändras, förstår du". Samt lägger till det supersmarta "över tid".

En radioprofil, som det heter i dessa profileringens dagar, uttalade sig angående att få unga väljer tyska i skolan. Nyheterna hade dessförinnan berättat att medel ska anslås och för att bl a locka med skolresor (se gårdagens inlägg!) till Berlin. (Det finns fler ställen i tysktalande länder att åka till, f ö.) 

Radioprofilen tyckte - antagligen även det som tyskfrämjande åtgärd - att man inte skulle bry sig så mycket om ”der, die” och ”das”, en rätt vanlig anmärkning när tyska diskuteras. Intressant nog har denne programledare varit Berlinkorrespondent. Förhållningssättet är därför svårt att få ihop.

Det är frestande att tro att man kan skita i der, die, das på samma sätt som man kan skita i svenskans en och ett, men det får fler konsekvenser än man kan tro. Kanske vill man en dag komma något längre än turisten som vill  ha "ett kopp kaffe och en glas öl”. Man lägger till fler ord och säger "ett kopp varm kaffe" och "en glas kall öl" och man påbörjat en inlärning som på sikt kommer att ställa till det. 

Det här gäller märkligt nog (ironi) alla språk. Hoppas att såväl tysk- som piemontesisk- och cucapatalande fajtas för sina modersmåls minsta beståndsdelar. 

Det är då ett väldigt farande!

Nej, det ska inte handla om koldioxidutsläpp utan ett verbalt utsläpp som skräpar ner på annat vis. Det här bildliga uttrycket ”resa” får komma varifrån det vill och vara hur användbart som helst, men är så uttjatat att man inte ens orkar sig på en etymologisk utflykt (resa) på nätet.

”Den här resan jag gjort. Det har varit en besvärlig resa. Resan vi nu gjort tillsammans...” Och så en massa av vår tids själsblablabla runt de mentala reseberättelserna.

 
Innan det här eviga tjatet fanns det 1) riktiga resor, från Flen till Årjäng, tex, och 2) de som betydde turer i fängelset, även kallade voltor. 

Tänk om någon i stället sa "den här tiden, erfarenheten, händelsen, processen, perioden, skeendet, förloppet" – ja, ibland skulle jag föredra "kardanaxel", så trist är upprepningen.

 
Bland alla dessa bildliga transporter finns även den eländiga klassresan. Alla verkar dessutom överens om dess riktning: ”Nerifrån” och ”upp”. Hur kan folk vara så säkra på vad som är upp och ner på den större resa (usch, så jag säger) vi kan kalla livet?

 
Det kan ha att göra med höjdskräck, men själv färdas jag alltid enbart i sidled. Den enda klassresa värd namnet är den som skolklasser gör. Men är det rätt ord? Det är väl knappast klassresor barnen gör? Ännu. Vad är det för fel på ett gammalt etablerat ord som skolresa?

 
Själva åkte vi till svampen i Örebro och på vägen badade vi i Hjälmaresund. En annan skolresa gick till Gränna.

Det finns många big nos i tillvaron

Det går inte en dag, nej, inte en timme, utan att någon eller man själv slänger in ett ord eller en fras på engelska i språket.
Det går inte att klandra andra om man gör så själv, vilket är än mer irriterande.
Framför allt ger det en hint (ska väl inte behöva trycka dit ett utropstecken här?) om framtiden.
Vi sitter snart på pidgin-listan, tro mig! (Googla list of English-based pidgins).

"Det här är fem big nos" sa en dietist (i radion) om saker man inte bör ge sina sina barn att äta. Fem saker att undvika, som vi sa på vårt tidigare larvsvenska vis. Fem big nos, var det.
En nätkoll ger för handen att dietisten borde ha sagt fem "big no-nos", åtminstone, för det är så uttrycket hanteras på engelska, det är dubbelnej, alltså. Ska man sno ett främmande språk kan man väl göra det ordentligt?

Som en rubrik häromdan inför en barnfilmspremiär:

LasseMajas byrå begins

Det var ju bra frejdigt, får man säga. Som if jag bara skrev like this.
Man får väl vänja sig. Lyssnar man på vilken random-svensk som helst och hör alla ”so what” och "wow” och "Oh, my god" och "If you see what I mean", så inser man att det bara är en tidsfråga innan vi är på pidginlistan.
Vi kan i alla fall inte kalla oss tvåspråkiga. Det blir ju bra mycket rörigare här än hos dem som har riktiga tvåspråkigheter: finska/svenska, flamländska/franska och allt vad som nu finns uppå denna jord.

Här kommer vi att ha svenska, svengelska och engelska. Allt på samma gång, vilket tyvärr inte gör oss trespråkiga. Om nu nån trodde det.

Abba och Kalle och tyngdlagen

Nu finns här ingen åstundan att prata skit vare sig om det egna jaget eller 70-talet, men en del fick man om bakfoten då. Förmodligen ungefär som de rättänkande i dag likaså sitter med foten i kläm.
Två missuppfattningar har fått revideras. För egen del avvisade jag kraftfullt Abbas musik. Men så här är det med all kvalitet (vilket område det än gäller): plötsligt kommer den och liksom klappar till en i bakskallen! 

En liknande historia stod Kalle Anka för. Där hade man gått och fallit in i samma underliga lallanden som dåtidens ”tänkare” om att serietidningen hade imperialistiska drag – ja, det var ingen hejd på missförstånden kring den stackars Kalle och hans släktingar.

Varför fattade vi inte? Hade vi ingen humor? Ingen hjärna? Nej, uppenbarligen inte, och liknande sker med de humor- och hjärnlösa i dag. De flesta av dem återfinns bland samhällets stöttepelare, dem som har tolkningsföreträde och är – i s k runda slängar – mellan 35 och 55 år.

Min egen erfarenhet säger att detta är en så kraftfull naturlag att man kan kalla den en tyngdlag!

Kalle Anka kom slutligen in i tillvaron och berättade att väldigt få texter kan mäta sig med det som återges från Ankeborg (och, emellanåt, Långtbortistan). Det är välformulerat och roligt och innehåller en folkbildning av ett slag som tråkigt nog mest lyst med sin frånvaro under längre tid.

Ingenting är vad det synes vara*

Det måste medges (och Sbråk far inte med osanning): det undertecknad nu är beredd att skriva hade nog inte alls undertecknats av undertecknad för en tre fyra decennier sedan. Men det är ju så att livet kan ge erfarenheter, insikter och åsikter som ändrar det som tidigare varit ens grundsyn. Nog med förklaringar/ursäkter!

Det har i vår värld blivit mycket skärmar, allehanda spel, nöjesklipp av olika längd och humor/förnedringsgrad, det är sant. MEN – och det är ett stort men: har de vuxna som tjatar på barns dåliga fritidssmak så mycket att komma med?

Många (och minns att ”många” även kan vara jag) fastnar i tv-skit. Många ser tv-skiten på andra skärmar, såna som barn och unga håller på med och får fanken för. Vuxna gör även annat: jobbar ihjäl sig, äter, dricker ELLER motionerar för mycket, pratar i timtal i telefon, gömmer sig bakom tidningar och böcker.

Alla är lika mycket i en egen bubbla när de ägnar sig stenhårt åt något - skärmar eller ej.

Det här är ingen uppläxning, man ska bara vara försiktig med att tro sig veta exakt vad andra håller på med.
 
Vad barnen gör när de INTE läser tillrättalagda utgåvor av ens egna barndoms- och ungdomsfavoritböcker vet man inte. Det finns bevis på att barn använt sig av hjärnan fast det inte sett ut så för omgivningen. De kanske inte heller berättat det för någon.

Detta faktum kan såväl barn som föräldrar bli glada åt en gång i tiden, tro det eller ej!


*dock tycks detta citat (rubriken!) härstamma från Wittgenstein. Men jag har även sett Strindberg och A Schweitzer anges som upphovsmän. Vilket är extra roligt i detta fall.

Går medicinen ner med lite socker i botten?*

Himmel och jord brinner** av politiskt-ekonomiska-sociala orsaker, men i bloggen går sbråkmakaren omkring som en annan blodhundsseismograf och mäter språkbävningar. Som man säger: nån ska göra det också.
Gårdagen förflöt under det relativt nya och intressanta jublet: ”Ooo, vad vi är nationalistiska, nej, förresten det är vi inte, jo förresten etc”. Ett radioprogram lät också högstämda röster flöda, såna som inte står entusiastiska frikyrkopredikanter efter. Det gällde barns läsning. Läs de två sista orden högt och lägg darr på samt honung i stämman, så blir det rätt.

Jag cynisk? Nej, långt därifrån.

Men nog borde man rannsaka omvärlden bättre. Barnens omgivning kan svårligen locka dem till läsning (honungsstämma igen fr o m ”locka”) och skänka dem "läslust" (en gång till). Ett helt land (kanske hela världen, vad vet jag?) låter språket gå åt fanders utan att blinka. Skolans språkundervisning och allehanda mediers påverkan gör barnen knappt i stånd att läsa annat än mycket tillrättalagda texter.

Väldigt många barn går inte heller på enkla finter. Att ta i för mycket med sina egna önskningar om vad unga bör göra kan gå åt skogen. Det skulle vara intressant att vet hur många ungar detta fungerar på. Och de blir inte med automatik fina och empatiska människor för att de läser böcker, däremot kan en del av dem tidigt - i värsta fall - få honung i stämman.
Det här är det långt från färdigsnackat om. Ty här ska det bli mer lääästips, läsluuust och helt uuuunderbara upplevelser.

* Omstuvning av svenska titeln som är en översättning av A Spoonful of Sugar (Helps the Medicine Go Down), en av sångerna i filmen Mary Poppins (1964)

** "Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar". Ur Löftena kunna ej svika, text och musik Lewi Pethrus (1913)

Man är en svensk som tänker: "WHAT?"

Sbråk är inte bara bokstäver och ord, som bekant. Även språkliga bilder är bokstäver. Uttrycket ”arg som ett bi” må framkalla åsynen av ett ilsket bi, men framför allt är avsikten att beskriva någon som är riktigt förbannad.
En dag som nationaldagen ger många uppslag till den som är släkt med tidigare nämnda bi. 

Första sakerna först, låt mig börja med att adressera en av de företeelser (den som hittar två inte särskilt gömda anglicismer i den meningen bjuder jag på kaffe med dopp) som irriterade. 

Annonsering inför nationaldagsfirandet var den vanliga: folk från olika länder står och viftar med en svensk flagga och man ser på alla sådana bilder hur en annonsbyrå/redaktion slitit för att få med representanter för varje grupp som existerar i samhället. Antagligen skulle mycket gå bättre om inte de här tillrättaläggarna var och pillade i allt. Vi som bebor detta land, vilken av dessa grupper vi än tillhör, skulle kunna ges ett ansvar för den egna tankeverksamheten.

 
Med denna första kliché konstaterad trycker man igång datorn för att kolla nåt (vädret, kanske). Då visar sig dagens Google-doodle* (som enbart visas i Sverige, inte utlandet) vara en bild på en förnöjd älg som ligger och tuggar gräs. Bakom ligger en annan älg. Djuren flankeras av två svenska flaggor som har omisskännlig örlogskaraktär. För en infödd svensk ser denna bild oerhört märklig och osvensk ut. Mer liknar den sådant som går att köpa vid gränsstationer mot Tyskland (och andra länder, möjligen).
En gammal hippie, tankemässigt formad på 70-talet – då f ö nationaldagsfirandet var ytterst nercoolat** och marginellt – stirrar oförstående på dessa två Sverigebilder och tänker ”What?” (se gårdagens inlägg).

  🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 🔵 

* En doodle är en bild eller liten video på Googles startsida som presenterar en aktuell/historisk person/företeelse

** Ja, förlåt, då!

Lite av det här och lite av det där

Gör man nån nytta eller förstör man? Ja, det är frågan när jag nu genom rubriken bidrar till att det finns fler träffar på nätet av exakt den mening jag skrev. Det är en översättning av ”a little bit of this and a little bit of that” som har ett par föredömligt korta svenska motsvarigheter: ”lite av varje, ditt och datt”.

Jag skriver inte ”suck”, jag suckar på riktigt. Man kan egentligen se de flesta av inläggen på bloggen som suckar. ”Jag skulle äga miljoner om suckar var guld” skulle man kunna travestera en gammal Agnetha Fältskog*-hit.

 
Och på tal om miljoner så sa en gubbe i radion att ”ja, detta är ju en million-dollar-question".
Tja, vad ska han säga, kraken. Han kan ju inte klämma i med att det var en tiotusenkronorsfråga – vad är väl tiotusen idag? Och risken är väl att färre förstår en eventuell referens till tiotusenkronorsfrågan än ett par instoppade engelska ord. Och förresten användes inte uttrycket alls förr, ”det är frågan” sa vi bara på det kärva vis som nordbor hade för vana innan vi började uttrycka oss lika ballt som resten av västvärlden. Och "ballt" sa man inte heller strax innan man sa det, utan "färsigt, fränt, kul" och "lattjo".

*Är det möjligt att skriva den kvinnans namn utan att dra sig till minnes ”Varför får inte jag-skämten från ens ungdom? ”Varför får inte jag fälla buskar när Agnetha Fältskog?” En till, och den är jättebra: ”Varför får inte jag säga ditt när Anwar Sadat?”
Apropå ditt och datt och lite av varje.

Sbråkmakare om korsordsmakare, igen

Snart ett judaskryss

Det är inte nytt att datorer ersätter mången verksamhet som tidigare var mänsklig. Det har visat sig framgångsrikt, särskilt om man ser till det ekonomiska samt teknikkramandet som inga gränser känner. Nej, tvärtom, egentligen: som BARA känner gränser. 

Människan däremot är gränslös. Det är hon på gott och ont.
Nu till saken: korsord. Gårdagens Sbråk berättade om de korsordsmakare som vädjar till läsare/lösare att reagera när deras favoritkorsord försvinner. Hotet från datorgenererade kryss är överhängande i ordets allvarligaste mening.
Precis som annat tankegods förloras i den strömlinjeformning som digitala världen skapar, försvinner de roligaste och smartaste klurigheterna i korsorden.
Korsordskonstruktörerna ger exempel på sådant som glatt (och retat) lösare: En ”akademisk kvart” kan bli ”studentlya”, en ”rodeoryttare” är lösningen på ”lever på avkastning”.
Det är bråttom, säger artikelförfattarna. Och klockan är inte fem i tolv utan snarare en halv minut i. Ett citat ur texten sammanfattar: ”Datorer alstrar inga begåvningar med särart”.
Sveriges korsordsmakare vill ha reaktioner. Sbråkmakaren brukar inte gå andras ärenden, men nu har denna yrkesgrupp ärenden som är plågsamt bekanta. Protestera mera!

Deras upprop var, som sagt, publicerat i DN 29 maj och hade rubriken ”Hotade kryss”.

En vacker dag löser man korsord

Parallellt med att den halvbildade* medelklassen ihärdigt kampanjar för att barn ska ”läsa mer” och skolan ägnar mer tid åt läsning faller den ena språkliga bastionen efter den andra. Intressant och tragiskt fenomen. Mitt eget skötebarn – korrektur – är mer än omtalat i Sbråkbloggen. 

Andra grupper i farozonen är journalister, översättare och korsordsmakare.  Några som tillhör det senare skrået skriver i ett ganska förtvivlat inlägg i DN under rubriken Hotade kryss (29 maj).

Texten fick mig att minnas en ganska nyligt timad** händelse. Lösa korsord har inte legat mig varmt och hjärtat. Inte heller att inte lösa dem. Det har bara inte blivit så. Och inte blev man automatiskt korsordslösare som pensionär – tillsammans med mycket annat man inte blev.
Men så tvingade Kicki på mig en speciell typ av kryss som sen kom att bli en favorit.
Det tog inte lång tid att inse att jag bland fem-sex olika konstruktörer gillade en (1) särskilt mycket. Eller, för att vara helt sanningsenlig, jag hängde med på den personens tankegångar och därför lyckades jag mycket bra med just de kryssen. I morgon blir det pamflettspråk.

* Hör förmodligen själv till gruppen. Och inte.
** ”Vad larvigt att använda urgamla ord”, invänder någon. ”Vad mycket annat larvigt som används”, invänder sbråkmakaren.

Kommer att sitta kvar i ryggraden?

En liten googling om det försvunna att-et – särskilt vid konstruktionen "kommer att" – ger naturligtvis också som resultat att det inte är någon nyhet: det hände även att Strindberg utelämnade det. Berättar språkvårdare.

Läsaren ska inte känna sig ensam om att plågas av bloggens repriser – jag är själv riktigt less på att skriva samma sak om och om igen. Men det är tyvärr så verkligheten ser ut: eftergivenheten gentemot oreflekterat slappspråk är gränslös.

Det är NATURLIGTVIS så att man kommer att finna belägg för vad som helst i den svenska textmassa som nu är tillgänglig med hjälp av, som det heter, ett knapptryck.

Sbråkbloggen tar dock upp sådant som det går att finna drösvis av exempel på under en dag i svenska medier. Tre belägg hos Strindberg och två hos Heidenstam samt fem i andra texter från 1300-talet och framåt är inte så förbaskat relevant.

 
”Hon kommer bli chef. De kommer sitta längst fram. Spiken kommer böja sig som vanligt”.
Så ser det ut och det är så vanligt att det kanske inte går att hejda. Men några av oss gör icke som spiken en mening bort, vi kommer inte att bilda meningar utan ett ”att” efter "kommer". Det sitter i ryggraden. 

Å andra sidan sitter i samma ryggrad att man kan låta bli ”att” i följande meningar: ”Han försöker att gå till botten med ett olöst fall. De lyckas till slut att skapa bättre skolmiljö för barnen.” De här senaste meningarna är också typiska för modernt språkbruk. 

Bortsett från en tydlig och uppenbar påverkan är det heller ingen djärv gissning att engelskans form- och satslära ligger bakom många av förändringarna i den moderna svenskans dito. Inte förvånande, men ganska sorgligt.

Det är mycket tjall på linjen

Sbråkmakaren har ett antal gånger berättat om en egen, numera sen länge död, yrkesverksamhet som korrekturläsare. Vid dessa tillfällen brukar TT nämnas, Tidningarnas Telegrambyrå som hörde till de främsta stöden i arbetet. 

Samma TT släpper i dag ifrån sig texter med brister som man, på den tid jag talar om inledningsvis , inte hade kunnat föreställa sig.
Vad har då hänt? Först av allt tycks det som om journalistutbildningar inte prioriterar huvudverktyget, språket. Vidare måste man misstänka en hel del maskinöversatta texter. Det senare är särskilt fallet i de programtablåer som TT förser de flesta dagstidningar med.

 
Ett tv-serie presenteras så här: ”L får mer än vad hon bad om när hon hjälper D i ett fall”. 

Ett annat: ”När en ond kejsare avrättar deras ledare, beger sig hans riddare på en resa av hämnd som inte kommer att upphöra förrän de har förstört deras dödliga fiende”.

 
Och så reser kommissarie Barnaby ”till Brighton eftersom han är misstänksam över en affär som borgmästaren planerar”. 

Allt verkar ännu skapligt läsbart. Det blir bara lite fel på pronomen med konsekvensen att man inte vet vem som gör vad, några enstaka underliga ord och ett par prepositionsmissar.
Inte många uttrycker oro för den framtida mänskliga kommunikationen. Bland dem finns många som anser sig vara språkets väktare. 

Slaget om språket är förlorat, tror muntergöken vid det här tangentbordet. Men opp ska man ändå inte ge, världen är full av tappade sugar.