”Den här resan jag gjort. Det har varit en besvärlig resa. Resan vi nu gjort tillsammans...” Och så en massa av vår tids själsblablabla runt de mentala reseberättelserna.
Innan det här eviga tjatet fanns det 1) riktiga resor, från Flen till Årjäng, tex, och 2) de som betydde turer i fängelset, även kallade voltor.
Tänk om någon i stället sa "den här tiden, erfarenheten, händelsen, processen, perioden, skeendet, förloppet" – ja, ibland skulle jag föredra "kardanaxel", så trist är upprepningen.
Bland alla dessa bildliga transporter finns även den eländiga klassresan. Alla verkar dessutom överens om dess riktning: ”Nerifrån” och ”upp”. Hur kan folk vara så säkra på vad som är upp och ner på den större resa (usch, så jag säger) vi kan kalla livet?
Det kan ha att göra med höjdskräck, men själv färdas jag alltid enbart i sidled. Den enda klassresa värd namnet är den som skolklasser gör. Men är det rätt ord? Det är väl knappast klassresor barnen gör? Ännu. Vad är det för fel på ett gammalt etablerat ord som skolresa?
Själva åkte vi till svampen i Örebro och på vägen badade vi i Hjälmaresund. En annan skolresa gick till Gränna.
