tisdag 12 juni 2018

Ska det vara så jädra noga? Ja, det ska det

Inte mycket lever ohotat i denna föränderliga och framstegsvänliga värld. Ålen, tigern och slåtterfibblan ligger illa till. En egen promenad – om än undermålig som statistiskt underlag  – gjorde mig uppmärksam på att vitmåra tycks ha tagit över på bekostnad av gulmåran. Vad som däremot verkar lättare att säkerställa (f ö ett nytt och jättepoppis ord i det här nya byråkratspråket som talas av fler än just byråkrater) är att språken är hotade. 

Den här bloggen handlar om svenska och det är bara att hoppas att det sitter representanter för jordens alla språk och försöker bromsa det deras egna språkvårdare upprepar: "språk förändras, förstår du". Samt lägger till det supersmarta "över tid".

En radioprofil, som det heter i dessa profileringens dagar, uttalade sig angående att få unga väljer tyska i skolan. Nyheterna hade dessförinnan berättat att medel ska anslås och för att bl a locka med skolresor (se gårdagens inlägg!) till Berlin. (Det finns fler ställen i tysktalande länder att åka till, f ö.) 

Radioprofilen tyckte - antagligen även det som tyskfrämjande åtgärd - att man inte skulle bry sig så mycket om ”der, die” och ”das”, en rätt vanlig anmärkning när tyska diskuteras. Intressant nog har denne programledare varit Berlinkorrespondent. Förhållningssättet är därför svårt att få ihop.

Det är frestande att tro att man kan skita i der, die, das på samma sätt som man kan skita i svenskans en och ett, men det får fler konsekvenser än man kan tro. Kanske vill man en dag komma något längre än turisten som vill  ha "ett kopp kaffe och en glas öl”. Man lägger till fler ord och säger "ett kopp varm kaffe" och "en glas kall öl" och man påbörjat en inlärning som på sikt kommer att ställa till det. 

Det här gäller märkligt nog (ironi) alla språk. Hoppas att såväl tysk- som piemontesisk- och cucapatalande fajtas för sina modersmåls minsta beståndsdelar.