Läsaren ska inte känna sig ensam om att plågas av bloggens repriser – jag är själv riktigt less på att skriva samma sak om och om igen. Men det är tyvärr så verkligheten ser ut: eftergivenheten gentemot oreflekterat slappspråk är gränslös.
Det är NATURLIGTVIS så att man kommer att finna belägg för vad som helst i den svenska textmassa som nu är tillgänglig med hjälp av, som det heter, ett knapptryck.
Sbråkbloggen tar dock upp sådant som det går att finna drösvis av exempel på under en dag i svenska medier. Tre belägg hos Strindberg och två hos Heidenstam samt fem i andra texter från 1300-talet och framåt är inte så förbaskat relevant.
”Hon kommer bli chef. De kommer sitta längst fram. Spiken kommer böja sig som vanligt”.
Så ser det ut och det är så vanligt att det kanske inte går att hejda. Men några av oss gör icke som spiken en mening bort, vi kommer inte att bilda meningar utan ett ”att” efter "kommer". Det sitter i ryggraden.
Å andra sidan sitter i samma ryggrad att man kan låta bli ”att” i följande meningar: ”Han försöker att gå till botten med ett olöst fall. De lyckas till slut att skapa bättre skolmiljö för barnen.” De här senaste meningarna är också typiska för modernt språkbruk.
Bortsett från en tydlig och uppenbar påverkan är det heller ingen djärv gissning att engelskans form- och satslära ligger bakom många av förändringarna i den moderna svenskans dito. Inte förvånande, men ganska sorgligt.
