"Det viktigaste är inte att du använder fina ord och stavar felfritt"

Det är spännande att höra hur andra (än man själv) föreställer sig utvecklingen (avvecklingen) av svenska språket. Och inte går det att sluta förvånas över hur de som har sin verkliga profession inom området (språk) ser helt annorlunda på förändringarna (än undertecknad).

Googlar man på kampanjen ”Skriv som du talar” är en av de första träffarna artikeln ”Han ville att vi skulle dricka jos”, publicerad i tidningen Språk, nr 8, 2012. Där skriver Mats Karlsson om stavningsreformer och försök att påverka svenskans stavning under förra seklet. Från de häften som Posten gav ut om att skriva som man talar (1977) citerar Mats Karlsson:

Posten vill lära dig använda ditt eget språk och uppmuntra dig att våga skriva personligt såväl privat som till myndigheter och företag. Det viktigaste är inte att du använder fina ord och stavar felfritt, det viktigaste är att du får sagt det du vill.

Just detta driver den som driver denna blogg: ” det viktigaste är att du får sagt det du vill”.

Det är svårt att veta vad dåvarande Postverket ansåg vara ”fina” ord, men det tycks råda en samstämmighet – inom vissa grupper – om vilka de fina orden är.

I gårdagens inlägg gjorde jag ett försök att, utifrån egna erfarenheter och fördomar om andras språkbruk, tolka mina ord från förrgårdagens inlägg. Det säger sig självt hur befängt ett sånt tilltag är. Skulle jag veta vad större delen av mina läsare förstår och inte? Av det JAG skriver?

Nej, tro på mina ord (åtminstone de som nu följer): Det enda sättet att förstå varandra inom ett språkområde är att värna om regler för hur man skriver och talar. Med samma överenskommelse i botten blir det lättare att begripa varandras meddelanden. Den som har problem – dyslexi, dåliga uppväxt- eller skolförhållanden o dyl –  lär sig via språkliga förebilder i omgivningen delta i de ”demokratiska samtal” som språkliberala typer säger är så viktigt.

Alla kommer inte från lagom bra medelklass- eller annan privilegierad bakgrund.

Ska man förklara vad man menar blir det ännu mer obegripligt

”Skriv som du talar”, löd – om minnet inte sviker – en slogan från Posten på 70-talet (?). Nu är just den Postens saga all, men dess slogan lever kvar hos en del språkmänniskor som fötts med en högre grad av optimism än undertecknad. Vi ska återkomma i ärendet, men först tänkte jag tolka mitt eget inlägg från gårdagen. Varje text bär spår av skribentens ålder, socialgrupp, utbildning och s k bildning, intressen, kön och ungefär femtitre variabler till.

Skriver man som man talar blir det under alla omständigheter inte lätt för eventuella läsare. Och den som vill att det skrivna ska läsas av många måste egentligen klara av konststycket att försöka skriva så att det kan läsas av många (obs: avsiktlig upprepning).

En bra hjälp är regler och överenskommelser om hur språket skrivs och talas. Förr var det inget snack om den saken, men om dagens språkpolitiskt och socialt omedvetet hurtiga skriv-som-du-talar-förespråkare” fick som de ville så blev det sisådär 9-10 miljoner varianter av svenska.

Gammelmedierna har likaså gett upp om ett överenskommet språk och resten av världen kör på, vanligen utan att blinka. Även undertecknad, för all del, men här i bloggen hyses inte så höga anspråk på förståelse som åtminstone nyss nämnda medier bör vara intresserade av.

Därför förklarar jag gårdagstexten även om det är larvigt. Ska inte bli nån vana: se det som en illustration till babblet fram hit.

I gårdagsrubriken är omkvädet snott från den gamla sångleken ”Vi äro musikanter”. Omkväde betyder förresten samma sak som refräng som i sin tur är rader som upprepas i en sång.

”Vända på kuttingen” betyder att man ser något från ett annat håll. Uttrycket är gammalt och lär beskriva hur man för länge sen vände på det träkärl ("kutting", lik en liten tunna) som innehöll brännvin, för att se om det fanns något kvar.

”Fyrbåk” är föregångaren till moderna fyrar och ”tjottablängare” är ett gammalt ord för ”smäll på käften” (om bl a det handlade bloggen 3 oktober 2018). Vidare användes ordet "kverulant" och uttrycket ”rann upp i skallen” - kanske inte allom bekanta - samt hänvisades till en romantitel på ett sätt som kan vara exkluderande (och nu försökte jag vara rolig vilket inte alla kan begripa heller).

Så kan det se ut när man går på frihjul (som jag bara kan säga men inte förstår direkt) och det vore förfärligt om alla höll på så om de ville bli förstådda av alla. Eller hur nu de här liberalspråksoptimisterna tror att det blir.

Det händer även att man dansar andra hållet, andra hållet

Bloggen pekar vanligen i en riktning: förbaskade engelska påverkan och slöa människor som accepterar vilket %#”¤%-a språkbruk som helst! Men ibland måste man vända på kuttingen*.

Det finns tillfälliga ord- eller uttrycksbildningar som gör en gammal kverulant glad. De blir som fyrbåkar**, ett ljus i det språkmörker som nu fallit. Tidningarna Telegrambyrå är en institution som brukar få sig en tjottablängare, men i dag sker motsatsen. I en TT-notis, utflugen på nätet som brukligt är, används rubriken ”Anmälningarna om domstolsstök ökar”. Där har vi en nybildning som heter duga, "domstolsstök". I och för sig är det tråkigt eftersom ett oönskat beteende kanske är det som frambringar detta språkliga påhitt Men ändå.

Själv ser jag den typen av nybildningar som ett livstecken hos användarna av språket och det kan inte göra annat än glädja.

Bara för det ska här återges två närståendes (som det så livfullt heter) språkliga utbrott från ett nästan poetiskt land. Vanligen är barn bäst på den typen av tillfälliga ord- eller uttrycksvändningar, men bakom dessa ligger några vuxna.

En av dem, P, fick tillfälle att säga ”Det är inte längre pk-järnhanden som pekar”. Då har uttrycket ”styra med järnhand” blandats med ”peka med ena handen” utan att det är en uppenbar kontamination.

Nästa egentillverkade fras var ett svar på något jag sa, det var i stil med ”det här har varit vanligt länge nu”. A fick till en tjusig formulering om att det alltså rörde sig om ”decennier av ovanlighet”. Man måste inget veta för att falla i språktrans, men känner man till titeln på en gammal García Márquez-roman, ”Hundra år av ensamhet” blir det extra bra. Minns inte om jag frågade A huruvida den titeln rann upp i skallen på henne eller om det bara blev så.

Nu blev det mycket. Asterisker och andra formuleringar från detta inlägg förklaras i morgon.

När det blir fel är de flesta snabba att skylla ifrån sig

Enklast att skylla misstagen på är värmeslag

Man är kokt (stekt, körd) utan korrekturläsare. Så även de som själva fuskat i branschen. En av bloggens läsare, A I (som är en människas initialer, det finns ingen artificiell intelligens där bakom) brukar höra av sig när jag slarvat. Man kan tro att en korrekturläsare inte släpper igenom egna fel, men där får man fikon.

Medveten om problemet med att läsa egna texter kan man läsa om och om igen och tro sig vara på den säkra sidan, men icke. Folk inom medie-(och liknande)branscher vet att texter alltid bör läsas av någon annan än skribenten. Jag läser vanligen blogginläggen flera gånger. Särskilt noga när det handlar om luriga ord eller uttryck.

Det slutar vanligen med att A I hör av sig. Och man vill skylla ifrån sig. Senast VISSTE jag att jag rättat till felet. Som var där ändå. Ja, då beror det antingen på trolleri eller värmeslag hos den som skrivit. Just i dessa dagar kan värmeslag vara den troligaste orsaken.

Mer kan inte sägas om felskrivningar. Det är ett känt faktum (i alla fall var) i nämnda mediebranschen att det går troll i rättelser.

Den roligaste jag hört (sann eller inte får man aldrig veta) var när en tidningsnotis från dagen innan "korrigerades" med orden: "Vi skrev i går att trappan var gjord av farmor. Det är givetvis fel, den är gjord av mormor."

Det finns minst tre olika okvädingsord att ta till för den som vill

Först av allt: värmen har fått sbråkmakaren att presentera de tre föregående inläggen i fel ordning. Men följer man siffrorna 1, 2, 3 blir det rätt. Om nu nån till äventyrs bryr sig…

Här kommer dock inlägget som postas 27 juli (30 grader i skuggan):

Bäst att inse att allt man trott var rätt var nästan rätt. Kanske.

Satt och samtalade med L& L (”över en kopp kaffe” som det står i varenda intervju jag läst de senaste åren) och vi fick anledning att använda det inte jättemoderna ordet ”okvädinsord”. Raskt kom det två andra förslag: ”okvädingsord” och ”okvädningsord”.

Det blev till att slå upp, och se på fanken! Både SAOL och SO gav oss rätt alla tre! SAOB gav bara ”okvädins”- och ”okvädingsord”, inte det där som slutar på -ning och som kanske är en form som drar åt det folketymologiska: på samma sätt som folk säger ”omständig” när det heter ”omständlig”. Här sätter SO märkligt nog ned foten med följande tillägg: Stavningen omständig är inte ovanlig (ofta säkert under inverkan av omständighet) men felaktig.

Felaktig! Det ordet hör man sällan i språksammanhang, jag bugar för SO

Åren med Sbråk-bloggen har skänkt mig en intressant lärdom. Det tycks som om en massa ord (synonymer för något) försvinner till förmån för ett enda ord från engelskan, ett lånord eller ett översättningslån. I gengäld tycks samma mönster som hos okvädinsordet dyka upp här och var: ett ord som folk är oense om visar sig ha en massa varianter.

Är ni med? Man kan säga ovädings-, okvädins- och okvädningsord, men vad gäller ett ord som ”kaxig” – som förmodligen används p g a dess likhet med engelska ”cocky” – så kommer det att användas så mycket att det tränger ut ”mallig, stöddig, stroppig, nosig, stursk” och många fler. Dessutom fortsätter ”kaxig” att ha en positiv innebörd när det används om kvinnor och en negativ när det gäller män.

Den goda människan tolkad genom en bulvan 2)

Efter att under decennier ha försökt begripa såväl världen som nerklottrade manuskript skrivna ibland av journalister, ibland av vanliga dödliga, har en stor vishet vederfarits undertecknad.

Fast mest har jag undrat: Vad är det som händer?

De (ganska så förfärliga) medier som skrevs om och beskrevs igår är inte desamma som figurerar i program med titlar som ”Det okända”. Tyvärr, måste man tillägga denna gång, ty andepratarna är inte så förbålt ondsinta som den ”informationsförmedling” som prompt ska nå så många som möjligt (och det handlar mer om pengar än välvilja).

Det var tidigt 90-tal. Informationstekniken tog sjumilakliv, gratistidningar med mest annonser och pyttelite innehåll - mest skit - såg dagens ljus. Vid ett party för tidningsanställda talade sbråkmakaren med ett par mycket unga journalister om den äckeljournalistik som var på väg att växa fram.

Det var plötsligt enkelt att finna ”nyheter” från hela världen och man började publicera berättelser om vidrigheter från jordens alla hörn. Med tanke på antalet människor på jorden kan den typen av ”nyheter” bli många.

"Man måste ju inte leta upp sensationellt elände från fjärran länder", sa jag, och blev anklagad för att ”inte vilja veta sanningen samt blunda för vad som händer i världen”.

Vi befann oss i början av slutet på etik och moral, publicistiska diskussioner och övervägningar. Det fria ordet, idiotfritt, så att säga, skulle visa sig fria till det sämsta inom människan.

Hon svarade med att konsumera skiten.

Den goda människan tolkad genom en bulvan 3)

Nu får vi gå tillbaka till del 1 i denna serie med lockande vidrigheter. Den inleddes med meningen ”människor är godare än man tror”. Varför hoppade jag högt? Jo, det var något med ”godare” människor som skar som en kniv (eller högg med en yxa, för den som vill ha häftigare beskrivningar). Och här kommer ett av mina slöinlägg, ett citat ur Språkbruk, som ges ut av Svenska avdelningen vid institutet för de inhemska språken (i Finland).

Fråga: Finns det någon bra regel om användningen av bra-god? Jag hade en lärare som sa att god endast används om mat?! Jag ser i SAOL att god, godare, godaste används om smak, lukt, sinnelag. Är det mera rätt att säga god mat än bra mat? Känner mig aningen förvirrad. 

Svar: God kan användas i många andra sammanhang än enbart om mat. Det stämmer att god, godare, godast används om smak, lukt och sinnelag. Om man säger god (godare, godast) mat syftar man på den goda smaken, medan bra (bättre, bäst) mat betyder att maten är av tillfredsställande kvalitet, t.ex. nyttig eller näringsrik. Frågan om bra eller god i andra sammanhang är delvis en stilfråga. God undervisning uppfattas som mer skriftspråkligt än bra undervisning. 

Enligt Svensk ordbok kan god användas om en person eller företeelse som har (ett överskott av) de nödvändiga egenskaperna för att fungera tillfredsställande i visst sammanhang, t.ex. en god hustru, eller som är moraliskt högtstående i tanke och handling. Då används vanligen komparativformen bättre. God kan även betyda ordentligt tilltagen, som i följande exempel: Vi satt en god stund och väntade.

Man komparerar alltså inte så här: "god-godare-godast" när det gäller personer och företeelser - sådant som inte är mat eller dryck. Detta har även jag lärt mig och det sitter som berget. En godare människa är alltså en som smakar bättre än en annan. Det känns perverst att säga så i dessa tider av sensationsinformation, så det tänker jag inte göra.

Heja Finland som tar språk på allvar, förresten!

Den goda människan tolkad genom en bulvan 1)

Människor är godare än man tror, sa rösten i radio, och jag hoppade högt (som vi högkänsliga gör) och tänkte: nu kommer ett inslag om kannibalism. Varför hoppar man hoppar högt av en sådan utsaga? Ja, här ska komma inlägg om kannibalism. Och så lite språkprat, förstås.

Först brutaliteterna: Härommorgonen var det en TT-notis i min lokala blaska som stod för anledningen till en annan höjdhoppning. Notisen hade rubriken ”Kvinna greps för att ha halshuggit sin egen mor”. Den har publicerats i Sveriges alla tidningar, ser jag på Google. Dådet skedde i Australien och förutom rubriken, som är tydlig (övertydlig, ”sin mor” är detsamma som ”sin egen mor”) förekommer på två ställen i denna fåradiga notis uttrycket ”skiljt huvudet från kroppen”.

Vad är det för bödelspråk? "Halshugga", duger fint som förklaring av förloppet.

Det här är ett exempel på hur den finfina tekniken kastar oss tillbaka till medeltiden, eller i alla fall nån jädra tid där en helt annan mänsklig mentalitet rådde: den där tortyr, vidrigheter och stympning hörde till vardagen och möjligen också var underhållning. Och nu lutar vår egen tids medier, kultur och nöje alltmer åt det äckligt spektakulära. För att roa?

Medan människan själv blir godare och godare blir världen och underhållningen ondare och ondare. Detta ämne tar inte slut i första taget, nu talar Savonarola, Zarathustra och den heliga Sabina genom det medium som här skriver.

Man kan tycka att det är botten med botten, enkelt är det ej

Tidigare nån gång skrev jag om C som rasade över en tv-reklam om förkylningsmedicin. ”Detta är bästa botet”, sa speakerrösten (speakerröst? Ja, man kan ju inte säga talarrösten. Det är så här engelskan ramlar in!)

Det finns minst tre ”bot” och två av dem heter ”boten” i bestämd form. En är ”hjälp/medicin” (en lite annan betydelse - i samma härad, som man säger - finns i uttrycket ”göra bot och bättring”) och den andra är ”straffavgift”. Den tredje skrivs i bestämd form ”botten” för att den i obestämd from uttalas som om den hade två t: ”bott”, låter det. Den ”botten”, d v s ”bot”, är en kortform av engelska ordet ”robot” som uttalas ”reubott”. Och denna främmande fågel betecknar ett ”dator­program som simulerar mänskligt beteende” (SAOL).*

Men vi håller oss till bot och bättring i medicinsk (och kanske lite andlig) betydelse. Det kan vara värt att för femtielfte gången påminna om att det finns något som heter ”biverkningar”. Hur ofta hör man inte folk säga "sidoeffekter"? Engelska ”side effects” betyder biverkningar, så enkelt är det med den saken.

Ytterligare en medicinsk slö-översättning är ”episod”. Alltså är ”epileptiska episoder” inte bara ett exempel på allitteration utan visar att man valt att använda engelskans ”episode”. Man använder det givetvis för att beteckna ”anfall”, trodde jag, och på svenska brukar man säga "epileptiskt anfall" .

Lite googlande visar dock att för ”anfall” använder engelska vanligen ”seizure”. Nu blir det svårt. För att bråka om huruvida engelskspråkiga själva använder andra ord än vad som står i deras ordlistor behöver man ha mer på fötter.


* Den här moderna "botten" skrivs i plural "bottar", säger SAOL. Vad gäller parkeringsboten så heter den "böter" i plural, vilket många fått erfara

Här skriver en som tvångsmässigt korrekturläser sommaridyllen

Sommarsverige erbjuder mycket för gamla korrekturläsare. Då avses inte stränder, uteserveringar, campingplatser, utflyktsmål där folk gärna trängs med tusentals andra på en liten yta i stekhet sol (eller regn) utan de skrivna meddelanden som dessa ställen ofta erbjuder.

På en farligt fullpackad båt föll jag inte i vattnet utan i tankar. (Det är jobbigt med folk som vuxit upp med texter av bl a Cello*). De kom sig av en skylt om regnskydd att köpa.

För det första: i ett språk, både talat och skrivet, som är fullspäckat med randomuttryck från engelska känns kanske inte just denna översättning nödvändig. Hade ens modersmål varit vilket som helst som skrivs med latinska bokstäver hade man förstått ”regnponcho”. Särskilt med tanke på illustrationen.

För det andra: ”Regnponcho 25 sekunder”? Hm, få se nu. Så här är det. I en speciell kontext, sammanhang, som vi sa förr, kan man givetvis stava fel och skriva lite hipp som happ. Men av erfarenhet vet jag att det finns andra sammanhang där det är mycket viktigt att vara överens om minsta detalj vad gäller språket, särskilt förstås det skrivna.

Förkortningen ”sek” med små bokstäver betyder enligt en gammal språköverenskommelse ”sekunder”. Handlar det om svenska kronor ska stora bokstäver användas: ”SEK”.

Big deal, säger läsaren. Ja, säger jag, det spelar verkligen roll.



*Signatur för Olle Carle (1909–1998) som bl a skrev kåserier med ordvändningar av typen (reservation beträffande exakthet!) ”han ville dränka sina sorger i sprit och svärmor i sjön”.

Historien krymper när vi inte längre kan läsa gamla texter

Nu ska det väl vara slut på it-kritiken, en av mina läsare, O I, gäspar stort, ser jag! Bara en sak till (för den här gången, alltså)! Maryanne Wolf, (leta gärna upp hennes artikel i The Guardian om hur vi skummar texter) talar om en lärare i engelsk litteratur som säger att hans college-elever undviker litteratur från 1800- och 1900-talen eftersom de inte har tålamod att läsa ”långa, täta och lite svårare texter”. Så har det varit länge hos oss. För 25-30 år sedan hörde jag skolelever säga att de inte ville läsa Vilhelm Moberg, för att ”han skriver på gammalsvenska”.

Om man nu ska vara petig är gammalsvenska, eller ”äldre nysvenska” beteckningen på det språk som användes mellan 1526 och 1732. Dessa årtal markerar ett par språkligt/litterära händelser som förändrade svenskan en hel del.

Det här visste förstås inte de elever som talade om Vilhelm Moberg, men de menade förstås att han var svårläst och omodern. De romaner ungdomarna (det här var alltså runt 1980) tvingades (?) läsa hade då 30-50 år på nacken. Något måste ha hänt med språket under 70-/80-talen, och/eller synen på modernitet kontra historia.

Vet inte hur många gånger man hört att folk från gångna tider beskrivas som lite bakom flötet i största allmänhet. Antagligen för att de varit dumma nog att låta sig födas i en tid som inte var lika smart som vår.

Själv följer jag med rätt bra i en roman (men jag lyssnar på den!), Rosen på Tistelön, av Emilie Flygare-Carlén. Den skrevs för 177 år sedan. Klart att man får svälja några obegripligheter samt en del uråldriga uttryckssätt – och därmed en (från vårt håll sett) förlegad syn på människan och hennes tillvaro. Men, för att nu tala med engelskläraren ovan, där finns ett språk med hög täthet, fritt från vår samtids överjästa fluffigheter utan innehåll och bäring.

Förresten var inte alla romaner så himla långa förr. I dag har ju varenda deckarförfattare utan självaktning totat ihop så många sidor att man omöjligt kan läsa dem i pocketformat. Dessutom är språket ofta slappt och slarvigt. Så sent som igår klagade en kompis över hur dåligt korrekturlästa moderna böcker är – om de ens är genomlästa alls före publicering.

Under ytan 3) Vårt torftiga språk och de försummade vinbären

Det är märkligt. Hur man än tror att man hänger med kan man komma försent. Ta debatten om hur den ständiga uppkopplingen påverkar oss: ämnet tycks ha diskuterats mest för inemot ett decennium sedan. Men, som det heter, bättre sent än aldrig.

N Carr, nämnd i går, har under lång tid försökt visa vad internetet gör med hjärnan och använder därvidlag sig själv som exempel på ett sätt som fått honom citerad: ”En gång i tiden var jag en djupdykare i ordens hav. Nu glider jag omkring på ytan som en jetskiåkare.” Det är en beskrivning av hur hans språkhantering påverkats till det sämre.

Det känns både tragiskt och bra att läsa sådant som många av oss känt ett tag: det blir allt svårare att koncentrera sig, läsa längre texter, tänka tankar som kräver mer tid än en sekund.

Det vore löjligt att skriva om hur nästan varenda kotte sitter och fäpplar med mobiler och paddor, det är bara att se sig omkring. Eller betrakta sig själv, i värsta fall.

Carr beskriver hur mediet tagit över oss och ändrat stora delar av våra livsmönster. Uppdateringar i mobilen förser oss med senaste nytt och antalet svåra nyhetsknarkare ökar. Världshändelser (och mindre dito, för all del) hoppar in i våra medvetanden nästan innan de inträffat. Maryanne Wolf, amerikansk forskare och utvecklingspsykolog, är en av många som figurerar i Carrs bok The Shallows. Hon säger att vi snart enbart fungerar i rollen som avkodare av information.

Vi kanske tror oss vara herrar över tekniken, men där bedrar vi oss. Försök har visat (Carr nämner i sammanhanget även norska Anne Mangens forskning) att texter som läses på nätet ofta skummas. Djupare förståelse uteblir. Eftersom allt jag hänvisar till här är tio år gammalt tycks inte klockan längre vara fem i tolv utan kvart över. Och där sitter man själv, skummar snabbt igenom texter och googlar som en blådåre.

Vinbären kan vänta.

Under ytan 2) 50-talets nya medium skapade nya behov!

Det mycket uttjatade ”mediet är budskapet” har särskilt använts av dem som inte läst McLuhans klassiker från 60-talet (med titeln Media i svensk översättning). En av de många som konstaterar detta är författaren Nicholas Carr* som också hör till en växande skara av it-kritiker från olika yrkeshåll. Somliga har t o m Silicon Valley som bas för sina karriärer. Särskilt uppmärksammad (tror jag, här spekuleras vilt) blev Carr genom en artikel (2008) i The Atlantic, ”Is Google Making Us Stupid” som blev rejält omdebatterad.

Åter till McLuhan som han skriver om i sin bok The Shallows (2011). Denne resonerade kring vad som händer så fort ett nytt medium – radio och tv, t ex – får genomslag. Det bär med sig ett särskilt innehåll som folk i förstone blir glada över att ta del av. Ja, inte alla, somliga skeptiker håller fast vid ”det gamla” och förutspår att det nya mediet kommer att innebära fördumning av folk (lite som jag brukar tänka).

Förespråkarna säger att allt kommer att bli jättebra, vi kommer att få ta del av SÅ MYCKET. Och vi kommer att ha kontroll över det nya mediet. Hur många gånger har man inte hört att tekniken ska tjäna oss, inte tvärtom?

Men nu kommer Carrs tolkning av McLuhan och jag översätter lite fritt: ”I det långa loppet kommer mediets innehåll att spela mindre roll än den påverkan mediet självt kommer att ha angående hur vi tänker och handlar”.

Som äldre kan man se bakåt: vad hände när tv-n kom in i hemmen? En sån här tillbakablick är naturligtvis välkänd för sbråkmakarens jämnåriga, men jag tänker ändå citera min mor som en gång, det kan ha varit på 90-talet, sa att ”allt var roligare innan tv-n kom”. Dessförinnan kunde man inte sakna något man inte hade.

Inte för att vårt hem sjöd av kulturella eller intellektuella samtal, men ändå. Min mor beskrev hur umgängeslivet snabbt ändrades: från att försiggå runt ett bord till att alla satt bredvid varandra som i en biosalong med huvud och uppmärksamhet vänd mot en skärm. I hemmen fylldes tv-kannan före sändningarna så man slapp resa sig för att koka kaffe mitt i programmet.


* Såväl Carr som McLuhan figurerade förresten i bloggen 26 juni

Under ytan 1) Möta människor där de är och finnas för dem

Inom ett och samma tungomål ryms många språk. Här ett par självklarheter: Det finns t ex diverse facksnack. Sportkommentatorer och -journalister har sitt, kulturfolk sitt (även om dessa språk givetvis varierar mellan individer, hur tydlig måste man vara?) och religiösa likaså. Listan kan bli lång. 

Nu ska det dock handla om undertecknads personliga uppfattning av hur språket förvandlats även under ytan. Vi bortser en stund från det som har med formen att göra: engelsk påverkan, ett flaxande mellan prepositioner som förr fanns regler för, tveksamheter angående plural eller bestämd form– heter det centrum eller centra? Akvarie eller akvarium, stadie eller stadium?

Vi lämnar dem och går under ytan, till språkets innehåll. Som jag uppfattat det, är bäst att tillägga, i denna den mest individ- och specialanpassade av tider.

Det rapporteras mer än nånsin om allt, däribland katastrofer och olyckor. De av oss som ännu har fantasin i behåll får starka förnimmelser av hur tragiska händelser kan kännas för drabbade (även om man är långt från den fulla vidden). Vi kan även känna sorg över att genom medierna tvingas ta del av pladder i känsliga sammanhang.

Man kan skylla gångna tider och deras människor för att ha varit alltför tillknäppta och fåordiga, men mediesnabbheten gör något tvärtom med mänskligheten: den sprider ett svulstigt och otillständligt prat om hur, exempelvis, sörjande människor känner sig. Det vore fel att påstå att folk förr inte ”brydde sig”. Ofta lämnade man ett tomrum runt människors svåra känslor (om de nu inte bad om annat) av respekt för det privata.

I samband med en olycka ser man om och om igen nya rutinformuleringar om att ”möta sörjande personer där de är” eller ”där de befinner sig”. Läsare/lyssnare/tittare får också för miljonte gången veta att vi ”reagerar individuellt olika” och "med olika reaktioner". Vidare beskrivs att det ”inte finns en mall” för hur man sörjer och att det är viktigt att ”möta den sörjande i precis den reaktion den har”.

Det här ska inte läsas som klander av yrkesutövare eller enskilda som vill hjälpa till. Det ska ses som ett klander av den teknik som fått oss att låta – och behandla andra – som idioter.

Gåta: vad är det som fungerar även när det inte fungerar?*

Den 6 juli skrev jag bl a om när samma (i stort sett) ord har motsatta betydelser i sig. Som om det inte räckte hade även inlägget 11 april 2017 liknande innehåll. Det blir ett väldigt upprepande sig, men vad göra när även världen kör ständiga repriser?

Nu senast handlade det om "sanktioner" och "sanktionera" som kan ställa till det för hederligt språkordentliga medborgare. Dessutom nämndes även mot-för-problemet.

”Vi arbetar mot snuset” lyder en rubrik man kan hitta och det låter som sådant folk har brukat arbeta mot. Men så kommer formuleringen ”vi arbetar mot våra leverantörer” och man tänker ”gör inte det för guds skull, de räknar med att ni arbetar för eller med dem eller något vänligt!"

I alla fall blev det problem med horoskopläsningen i dag. Under min stjärnbild stod att mitt ”vanligtvis tillförlitliga omdöme tycks kunna klicka lite” när jag "ställs inför något oväntat".

Men säger man att folk "klickar" med varann går det bra och inte dåligt, så fylld av förbryllan (jag kan väl skriva hur jag vill när andra gör det?) letar jag och finner på Språkrådet en diskussion i ämnet från 2004. Där står att ordet kan betyda såväl ”fungera” som ”inte fungera”.

Språkrådet har betydligt större tolerans för sånt här (jämfört med den som skriver dessa rader) och avslutar sin lilla utläggning så här:

Det kan verka konstigt att ordet klicka nästan alltid fungerar fast det har motsatta betydelser. Det visar hur skickligt vi utnyttjar sammanhanget när vi ska förstå ett ord.

* Svar: betydelsen av ordet klicka

För den som till äventyrs undrar var orten Orten ligger

Slang brukade vara lätt att identifiera förr i världen, men nu börjar det bli svårt. Om jag fattat rätt så var slang länge något som ungdomar använde. Men i takt med människans ökande intresse att verka ungdomlig så kryper denna språkvariant upp i åldrarna.

Teknikspråk är också poppis eftersom vår samtid erbjuder utmaningar för folk i alla åldersgrupper.

Men slangen var det! Jag läste i bladet om ”en entusiast i Orten”. Eftersom det inte är allom givet att vara hiphop- eller rapartist (rap som i en sånggenre, alltså) så kanske inte heller alla läsare av ett sådant blad vet vad som menas med en ort som heter Orten.

Men det är bara ”förorten” som förkortats till ”orten” och även fått namnstatus med stor begynnelsebokstav. Man har länge brukat säga ”stan” och menat Stockholm, Gävle eller Kiruna om man bott där själv, men man har inte kallat den Stan.

Det här har givetvis amerikansk förebild. Först har vissa ungdomsgrupper talat om sin ”neighborhood” som ”the hood” – eller snarare ”Da Hood”. Även i Sverige.

Utan att vara expert i ämnet tror jag att det ”böjdes” på svenska och kallades ”hooden” eller liknande. Nu tycks det ha börjat översättas och det kanske ändå kan anses vara ett fall framåt att kalla förorten Orten. Men svårt att hänga med i vanliga tidningar är det.

Kära, kära havre, vem ska havren utså?

Att syssla med felfinneri är inget för mesar. I alla fall inget för självsäkra mesar som tror att de vet allt om modersmålet. 

I en nyhetsutsändning sa en av Sveriges Radios mer namnkunniga utrikeskorrespondenter att något ger ”politisk vinst genom att man kan utså splittring i Nato”. Utså splittring? ”Så heeeeter det väl inte?” sa den inre själens furir, höll jag så när på att skriva, men det var den inre korrekturläsaren som hoppade upp och gjorde sig beredd att trycka dit ett par deleaturtecken: ”Det heter väl så split?”

Men en handordbok i svenska språket gav som vanligt ett par varianter. Visst heter det ”så split”, men det kan även heta ”utså” split eller ”splittring”. Det är inget att förvånas över, man hör att de måste betyda samma sak, men jag hade nästan kunnat ta gift (nåja) på att uttrycket är ”så split”, punkt och slut.

Förutom att nagelfara orden ”split” och ”splittring” är det lockande att fundera lite på ”så” och ”utså”. Gör man detsamma med ”se” och ”utse” blir resultatet skilda betydelser. Såna här gamla partikelverb som ”så ut” ser ju ofta likadana ut, men har ändå olikheter för sig beträffande innebörd – olikheter jag inte orkar detaljstudera den dag som i dag är!

Men om jag tänker fritt låter det så här: Att ”så” (grödor) säger man, men ”utså” grödor känns främmande. Det går att jämföra med verb som ”stänga, öppna, möta” m fl. Där trycker mången glad lax dit prepositioner eller adverb och säger ”stänga ner, öppna upp, möta upp” efter mönster hos det anglosaxiska språk som behärskar vår mentala och mediala omgivning.

Alltså struntar jag i att man kan säga ”så ut” havre och säger bara ”så havre”. Men låter bli att bråka med journalisten om dennes ”utså splittring”. Man får helt enkelt – vad gäller språket – utstå lite splittring.

Här följer granskning, fördjupning, underhållning och upplevelser

En annan slags nödradio

Bloggens utbrott igår handlade om förfärliga rubriker i tidningar. Det går att känna lika stor ilska av andra gammelmedier. Radion är ett. Mina ögon föll på några rader som kanalen P1 själv presenterar sig med:

P1 är talat innehåll om samhälle, kultur och vetenskap. Kanalen erbjuder nyheter och aktualiteter, granskning och fördjupning men också livsåskådnings-och livsstilsprogram samt underhållning och upplevelser till exempel i form av teater.

De flesta vet vad radio innebär. De som intresserar sig för mediet i fråga brukar också känna till på ett ungefär vad P1, P2, P3 och P4 står för. Inte vet jag hur det är med er, men själv skrattar jag åt formuleringen ”P1 är talat innehåll”. P1 är ett innehåll, hm.

OK och låt gå och låt oss även gå vidare: ”granskning och fördjupning” är en tvångsformulering som blivit vanligare sedan just granskning och fördjupning i hög grad försvunnit. Det var som när Posten (salig i åminnelse)

meddelade att portot sjunkit när det egentligen handlade om en portoökning. Med vissa abrovinker kunde Posten

nämligen få till det så. (Jämför med ”Frihet är slaveri” i Orwells bok 1984 från 1949). 

På något vis kan en del också må illa av en formulering som ”underhållning och upplevelser”. Men det gäller främst de mycket känsliga av oss som växte upp i ett andefattigt, socialistiskt och grått Sverige på 40-, 50-, 60- och 70-talen. Ingen fick vara glad, allt var grått och upplevelsefattigt. Flärd, glamour samt annat livsinnehåll lyste med sin frånvaro.

Offentliga kärleksbeslut samt hur man härmar andras klädsel

Det händer att jag bara skriver upp rubriker jag ser i s k tidningar. Det är naturligtvis helt meningslöst, alla vet vilken väg språket och tanken tagit, men ändå.

De här rubrikerna finner man mest i de blad som förr kallades kvällstidningar, men bruket av dumheter börjar sprida sig oroväckande fort även utanför dessa domäner.

Här har vi en rubrik som inte kunde ”locka till läsning” (som man brukar säga om det som kallas klickbete, där man vädjar till människans lägsta, skvallerlystna sidor). Jag kan ännu stå emot, så det finns inget att berätta, artikeln förblev oläst. Men man kan kanske föreställa sig.

Kriminalprofessorn om fruns offentliga kärleksbeslut

Sen ett par andra favoriter i genren ”hur fånigt kan det bli”. Här var det några kungligheter i England som fick barn, mer behöver man inte veta:

Prins Harry härmade Chris – hade ziptröja

Det handlar alltså om en ung brittisk man som just blivit far. Han ska alltså, enligt tidningen, ha sett en av våra kungligheter (ja, ingift person, för att vara noga) vara klädd i en tröja med blixtlås i halsen när han fångades på bild i samband med hans barns födelse. En till lika intressant och trolig händelse beskrevs så här "Dessutom härmade han (prins Harry igen) prins Daniel som sa I’m all over the place. Prins Harry sa I’m over the moon”.

Nu är ju engelska prins Harrys modersmål och det är mer troligt att han brister ut i något på just detta språk. Men hur som helst, se hur han härmade vår prins Daniel!

Här finns inte mycket att tillägga, vi låter rubrikmakarnas alster tala för sig själva.

Ropar föräldrarna på Filif och Kasfer när gossarna ska in och äta?

Har man mycket vanliga namn är förstås frestelsen stor att ändra ett v till w, f till ph, s till z, k till c osv. Det här skojandet kunde vara rätt krävande för oss på korrekturet där vi la stor vikt vid ett så korrekt språk som möjligt. Men jobbet var annars inte besvärligt eftersom vi på den tiden hade regler att följa. Ingen skulle ha kommit på tanken att inför en felaktig- eller tveksamhet utbrista: Ja, så där kan man givetvis också skriva om man vill!

Rättstavning var en av genrerna inom ”ett så korrekt språk som möjligt”, och särskilt tillhölls vi att var mycket respektfulla och noga med folks namn. Även om vi tyckte att herr Andherzohn tagit i när han valde sin stavning så var det bara att lära sig. Angående de personer som dök upp oftare än andra – i recensioner, artiklar och dödsannonser (poeter, vanligen, som skrivit en dikt man använt sig av) – kan merparten av dem som jobbat på ett korrektur i sömnen räkna upp kändisar som stavar sina -son-namn med ett s: Alf Henrikson, Hasse Alfredson, Harry och Moa Martinson. Vi kan stava till Lars Forssell, Bertrand Russell och många fler.

Det verkar dock vanligt att man i sin iver ger sitt namn en dekorativ stavning utan att känna till att den också påverkar uttalet.

En snabb sökning på namn med rolig stavning gav vid handen en pojke som stavades Filiph och vars föräldrar hävdade att uttalet var Filip. Mja, enligt en skapligt förhärskande stavningskonvention skulle det utsägas Filif. Samma stavning hade använts om barnet Caspher. Mamman hävdade att det skulle uttalas Kasper, men det blir som med Filif: Kasfer. C och k kan om jag är rätt underrättad bytas mot varann (intresserad kan läsa om centum- och satemspråk och möjligen få någon förklaring), folk heter Carin och Calle utan att man reagerar.

Sbråkmakarens gamle kompis L som undervisat gymnasister i hela sitt liv fick en elev som påstod sig heta Helené. Han kallade henne för det hon skrev och hon protesterade kraftfullt. L berättade om vad accenten över e gör med uttalet, men det struntade hon i. Kanske går Helené fortfarande omkring och hävdar att hon heter Helen – med betoning på andra e-et.

Dei finns dei, sum värrei ei än en smutsig liten hand*

En av bloggens läsare, OR, kom häromdagen att tänka på accenter, alltså de som markerar ett visst uttal i ord som ”kafé” och ”idé”. Varför, undrade OR, får det inte konsekvenser för Pokémon (jagandet av virtuella monster på gator och torg) och Beyoncé (en av alla de sångerskor som sjunger på scener men har glömt ta på sig kjol eller långbyxor).

Flärpen ovanför e är ett s k diakrititskt tecken. Wikipedia beskriver dem som ”små skrivtecken som läggs till en bokstav (över, under eller ovanpå) och som har en särskiljande funktion (det vill säga bokstavens uttal ändras). I många språk finns det bokstäver med vad som ser ut som diakritiska tecken, men som formellt räknas som egna bokstäver, som svenska å, ä och ö

Förutom e med accent, dräller det av alla möjliga små streck och prickar i all världens språk och de betyder än det ena, än det andra. Och de heter också allt möjligt: trema (två prickar ovanför en bokstav, dit hör egentligen prickarna i ä och ö), cedilj (en liten ”krok”placeras under bokstaven), tilde (kallas även muljeringstecken). I vår del av världen ser vi också det streck över l i polska som får konsekvenser för uttalet, staden Łódź är ett exempel. Man kan lyssna på uttalet (Wikipedia) och inse att man nog inte lär sig polska i brådrasket. Namnet har ett par tecken till i stavningen och det är omöjligt att gissa vad en inhemsk person kallar staden.

I alla fall: beträffande Pokémon fann jag på nätet en japan som förklarade att accenten har med transkriberingen att göra och innebär att uttalet ska vara pokeimon. Så låter även, om jag fattat rätt, vårt (franskans egentligen) kafé på engelska – käfei. Och namnet på kvinnan som sjunger i underbrallor ska vara ”bejonsei”. Det tycks även vara så att man lägger trycket på o-et. Knepigt värre. Och det fortsätter i morgon.


* Kom på hur det lät när Delta Rhythm Boys sjöng "Fem smutsiga små fingrar". Tyvärr finns inte just den på nätet. I en femton-tjugo år yngre inspelning med de då likaså yngre (än DRB) Osmond Brothers visar sig ungdomarna lättare kunna imitera ett svenskt långt e-ljud.

Utbrott med förment* nationalistisk anstrykning

Nej, jag vill inte ha "en trevlig dag”. Uppvuxen i en kärv men vänlig tid utan krus och prut undanber jag mig ”fortsatt trevliga dagar”. Nu följer dock alla de där larviga förklaringarna och förbehållen en äldre, vanlig människa måste ge ifrån sig för att inte avrättas av folkdomstolen: Vi brukade vara trevliga och respektfulla i mitt hemland (ja, det är klart att läsaren genast kommer på ett antal undantag!), vi brukade värna om integritet. Dessa egenskaper, tillägnade, givetvis, gjorde att vi svenskar (nordbor) fick rykte om oss att vara svårtillgängliga, lite hopknäppta, liksom.

Vad jag längtar efter dessa dagar!

Inte en enda en man inte kände önskade en en (hoppsan, så många ”en” det kunde bli här då!) "trevlig dag" eller, i värsta fall, ”fortsatt trevlig dag”! När tillvaron emellanåt har en riktigt negativ anstrykning kan ”Ha en fortsatt trevlig dag” få en att vilja begå våldshandlingar som förmodligen skulle göra dagen ännu sämre.

Vi har inte hållit på och larvat oss som man gjort längre i det stora landet i väster och vars förbaskade tomma fraser vi importerat ihop med miljoner andra fraser.

Ett mesigt tonfall har brett ut sig över landet (kanske hela västvärlden och lite till) där folk i allmänhet låter som radiopsykologer när de talar. Tvi fan, vill man lägga till.

En morgon läste jag i en lokaltidning rubrikerna ”Var kommer tilliten ifrån? Och strax därpå ”Våga känn tillit till omvärlden”.Hade detta varit på 70-talet hade man trott att man befann sig på ett Holiday Magic-möte eller i en tidig bok av Wayne W Dyer. På den tiden var svenskar (och säkert en hel del andra nordeuropéer) ännu ett friskt, tjurigt och opåverkat folk – åtminstone satte man en ära i att inte låta sig duperas av fagert snömos.

Ska det här mjäket och intigheten fortsätta? Ska det växa i vårt inre på samma sätt som skräpmat, läskedrycker och alkohol låter vårt yttre svälla till oigenkännlighet? Nej, mandom, mod och morske män samt väldigt morska kvinnor är vad jag söker. Och tänk att det gått så långt att man i såna här sammanhang dessutom måste tillägga att man inte är Sverigedemokrat

Ur led är tiden, urled är tiden!


*Slå för guds skull upp ”förment” och begrip vad som menas!

Det är väl inte alltid man vill sanktionera sanktioner egentligen

Hänvisande till gårdagsinlägget ställs frågan åter: vad betyder saker egentligen? I sökandet efter vad-det-nu-var hamnade sbråkmakaren på bloggen Jessicas grotta. Den skrivs av ytterligare en sån där person som får ur sig ett stycke text nästan varje dag. Vad driver oss som inte bloggar om smink, kläder och annat av intresse och som renderar tusentals, ibland miljontals ”följare” och därmed en massa annonspengar?

Det kan vara svårt att begripa. Undertecknad har i alla fall språk som skötebarn, medan Jessica verkar luta en del åt det juridiska. Hon har studerat till ”paralegal” – ett begrepp man (jag) tvingas slå upp. De enda saker man själv kan som börjar på ”para-” känns avlägsna.

Nå, det inlägg jag hamnade på hade rubriken ”När ett ord betyder något annat än vad man tror”. (Googla på ”Jessicas grotta” och leta rätt på 7 augusti 2013) Hon skriver där om ”sanktion” och ”sanktionera” på ett sätt att man själv känner behov av att kolla. Orden hör inte till undertecknads ordförråds mest använda glosor, så jag slår upp i svenska.se/tre.

I den mest använda ordboken, SAOL, står beträffande substantivet, sanktion, ”1) stad­fästelse; bi­fall, god­kännande 2) mest i pl.; ​straff­åtgärd”. Här ges ett vanligt exempel: ”​ekonomiska sanktioner mot Iran”. Och verbet, sanktionera, förklaras med ”stad­fästa, god­känna”

Någon med ett obändigt intresse för etymologiska efterforskningar kan ta sig an uppgiften att reda ut hur ett ord kan ha motsatta betydelser. Fast det är väl som med mitt eviga ”mot”. Ibland betyder det ”för”.

Berättelsen om Elisabeths surdegar och Olles stenar

”Surdeg”, sa Elisabeth, ”det är ju egentligen något positivt i dag”. Hon hade hört nånstans om att ett förlopp, det kan ha handlat om att ett politiskt beslut, stort bygge eller liknande, ”blivit till en riktig surdeg”. Det var ett kul och annorlunda synsätt. Å ena sidan betyder ordet ”gamla vanor och/eller dito föreställningar, problem man inte tagit itu med”, å andra beskrivs en verklig deg som utsatts för en långsam jäsningsprocess.

Det E särskilt tänkte på var det stora uppsving detta sätt att baka fått och såg själv surdeg som något bra. Googlar man på ordet så är det också mycket riktigt otaliga recept man får som resultat. Det är även kul att läsa det åtta år gamla inlägget hos Institutet för språk och

folkminnen om företeelsen ”surdegshotell”. I vilken mån dessa hotell fortsätter att frodas är i skrivande stund (klyscha!) obekant. 

Sbråkbloggen drar vidare till Olles stenar. Han hade hört en person efterlysa större engagemang i en viss fråga och yttrat orden: ”Det behövs, det kan välta sten!

Här är Olles egna funderingar som han skrev i ett mejl:

Att förflytta berg känns ju STORT (genom stark tro)
Att stjälpa stort lass är väl också en prestation (av liten tuva)
Men att ”välta en sten” känns inte som nåt storverk. Hur stor sten pratar vi om? 

💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗

Så här kan en jätteslapp översättning (förmodligen är det Google Translate som ligger bakom) se ut när en australisk sångerska beskriver sitt liv tidigare och nu:

Jag kan vara nostalgisk över den tiden. Jag kan inte säga att jag saknar den, det skulle vara lite missvisande. Som att jag inte skulle vara lycklig över där jag är nu, och jag är lycklig över där jag är nu.

Det är TT som tycker att ”där jag är nu” är ett bra språkbruk. Mer svenska vore …lycklig/glad över min situation för tillfället” eller ”… ”glad/lycklig över hur jag har det nu/för tillfället”.

Sammanfattning: en platsangivelse är väl ändå inte det bästa sättet att beskriva en sinnesstämning hur hjärtgripande den än är?

Se där kom ett ord med som fick mig i obalans häromdan när det användes av vem-det-nu-var. ”Hjärtgripande, hm, hm, hm”, tänkte jag och började finkamma lexikon i min närhet och även bortanför densamma.

En korrekturläsare ligger alltid i startgroparna så fort något med ”hjärt” dyker upp. Det beror på att den (utdöda) yrkesgruppen ofta stötte på ordet ”öppenhjärtlig” (som faktiskt stryks under med rött av Word, tack för det). Det heter ju öppenhjärtig eftersom ordet ”hjärtlig” har en annan slags betydelse (eller hur nu förklaringen lyder).

Än så länge ges i svenska ordböcker bara ”öppenhjärtig”, men pass på! Se gårdagens inlägg och inse att det bara är en fråga om tid: När tillräckligt många säger/skriver ”öppenhjärtlig” så heter det så!

Hur som helst, och något av en chock för undertecknad: ordet ”hjärtgripande” finns i de flesta ordböckerna. Ja, så där ser livet ut, fullt av fällor på vad man tror vara en bred, asfalterad väg.

Det borde inte vara legio att se på språkets förändringar så!

Det ska inte vara legio att bete sig så, säger någon akademiker i radion och språkets väktare hoppar högt av harm.

Ordet betyder inte ”legitimt” eller ens något åt hållet, ”legio” betyder "många". Härkomsten är latin, berättar Wikipedia som (med allas vårt bistånd) ännu är grindvakt och säger ”Även felaktiga tolkningar av uttrycket "legio", som att något är kutym eller praxis, förekommer”.

I viss mån säger Wiktionary detsamma men håller dörren öppen för den (för undertecknad förkastliga) vacklan som uttalas ”om många säger fel blir det rätt”. För miljonte gången tänker jag framhålla en åsikt: Det är klart att språket förändras. ”Över tid”, som de säger som anammat engelska ”over time” och glömt att man kan säga ”med tiden”.

Som man blir varse när man googlar på den här typen av frågor har de flesta språkforskare denna mycket liberala inställning. Det verkar också som om en gräns redan är passerad, man hittar fler diskussioner i ämnet ”rätt och fel” som daterar sig ca tio år tillbaka.

En ung språkforskare skrev om ordet ”legio” 2011:

När det gäller ords betydelse är det inte självklart enkelt att slå fast rätt och fel. För ord får ju sin betydelse genom användning, och vem har egentligen makten att bestämma hur andra ska använda ett visst ord? Om många språkbrukare använder uttrycket ”det är legio” i betydelsen ”det är comme-il-faut” eller ”det är praxis”, så har ju uttrycket de facto fått denna betydelse, även om den står i strid med ordboksdefinitionerna. Blir den nya användningen tillräckligt utbredd måste ordböckerna ändra sina definitioner, så att de speglar språkbruket. Med andra ord: När tillräckligt många människor säger fel blir det rätt, vilket Olle Josephson diskuterat i en språkspalt.

(Som f ö är följande: https://www.svd.se/nar-fel-blir-ratt-en-fraga-om-statistik)

Själv tänker jag inte ansluta mig till den filosofin. Vad forskarna diskuterar är en tid (förr) när språkförändringar gick långsamt eftersom kommunikationerna var långsamma. Nu går allt på ett ögonblick och därför finns egentligen större (men mycket svårarbetade) anledningar för alla länder eller språkområden att göra allt för att bevara sina tungomål.

Detsamma gäller för jordens språk som för allt levande, det är också en miljö- och klimatfråga.

Piece of cake? Historien om spajken, hajpen, piken och gäddan

Man stöter ofta på s k domänförlust för svenskans del i samband med att engelska tar över mer och mer. Det som framför allt brukar avses är teknik-, forsknings- och övriga specialistspråk, men sanningen är att hela svenskkonkarongen påverkas.

Det en forskare sa i radion var alltså inte typiskt ”akademiskt”: ”Detta var det bästa samtalet ever”. Sånt hör man varje dag, t o m från en själv om man inte vaktar sin tunga.

Varför välja ett helt vanligt ord från engelska, ”ever”, och ersätta med ett helt vanligt svenskt ord, ”nånsin”? Ja, säg det, men det måste bero på att engelska inte bara sipprar in i svenskan, utan forsar och sköljer bort den!

Samma forskare sa en till sak som är lika vanlig i alla sammanhang: ”Jag trodde att det skulle vara piece of cake att hitta det här.” Om man tycker att ”enkel” är ett för simpelt ord så kan man ju välja den kakliknande frasen ”lätt som en plätt”.

Vidare sa samma person om ett resultat kollegerna förbisett: ” Trodde bara att de andra missat spajken”. Som lyssnare kan man anta att engelska ”spike” låg bakom. Uttalet ”spajken”, liknar sättet man säger (och skriver) engelskans hype på, ”hajp”.

Diverse lexikon anger att ”spike” bl a kan innebära ”topp, stegring, uppgång”, m fl synonymer. Skriva ordet i bestämd form kan man förstås inte, för ”missa spiken” på svenska är ju något mer handfast smärtsamt, så att säga.

Dessutom tycks den här forskarspiken, -spajken, ha vissa likheter med ”piken”, alltså den som kommer från engelskans ”peak” och likaså betyder ”topp” och lite annat som pekar uppåt. Skriver man då piken, på svenska, uppstår bryderi eftersom ”pik” är något tråkigt som folk strör omkring sig. Eller man kanske tror att det (i analogi med spiken) uttalas ”pajken”.

Pike är dock engelska för gädda.

Att tala som en kvanting* gör det inte särskilt lätt för lyssnare

Det är förstås inte riktigt comme-il-faut att klaga på andras språkbruk när man själv pratar som en kvanting. Å andra sidan är det väl precis vad alla kvantingar gör: man föds i en tid man inte bestämt själv, pratar som folk omkring en gjort rätt länge (så var det i alla fall förr) och försöker också förstå det nya språket. Om det då ser ut som nu blir man, som kvanting, arg. Inte på dem som talar det nya språket utan för att det ändras från dag till dag. Där bakom springer man och försöker att få tag i åtminstone svansen på språket, men det finns inget att gripa tag i ens!

Men det är inte bara dagens plastic-padding-språk som är svårgripbart, så är även ord av slang- eller dialektkaraktär.

Det händer att ord hoppar ur munnen utan kontakt med hjärnan. Ibland finns anledning att säga: ”Den här veckan är helt tjåkad för min del”. Eller så är det något annat som är ”tjåkat”.

Innebörden är dock klar: det betyder ”pressat, fullt, fullsmockat” etc. Ordklassen är alltid adjektiv/adverb, aldrig någon form som antyder substantiv eller verb. Som det senare, verb alltså (”vad någon gör”, som fröken i småskolan brukade säga lite hjälpsamt), tycks det ha använts på 1920-talet, då som s k fult ord. I alla fall hittar jag ”tjåka” på sajten ”Fula ordboken” med en innebörd som inte är svår att gissa sig till.

Googlar man tar räckan av betydelser aldrig slut: haka (som i haka i något), släpa, gnida, pina. Några användare avser ”käka” eller ”prata”. Det finns säkert fler. I mitt fall är det nog fråga om ett tidigt lånord från engelskans ”choke” med innebörden ”strypa”. Ordet förekom flitigt i min barndom när motoranvändare ibland såg sig nödgade att ”choka” – strypa tillförseln av luft.

Slangopedia säger att den som ”är helt chokad” är någon som har fullt upp. Det är alltså vad jag använt, inte någon slang som betytt andra saker!

* Kvanting betyder ”grabb” eller ”slyngel”. Ordet är mest (?) känt för att det förekom i Kväsarvalsen från 1898: En kvanting träder i salen in/för att fröjdas med fjällan sin...