Inom ett och samma tungomål ryms många språk. Här ett par självklarheter: Det finns t ex diverse facksnack. Sportkommentatorer och -journalister har sitt, kulturfolk sitt (även om dessa språk givetvis varierar mellan individer, hur tydlig måste man vara?) och religiösa likaså. Listan kan bli lång.
Nu ska det dock handla om undertecknads personliga uppfattning av hur språket förvandlats även under ytan. Vi bortser en stund från det som har med formen att göra: engelsk påverkan, ett flaxande mellan prepositioner som förr fanns regler för, tveksamheter angående plural eller bestämd form– heter det centrum eller centra? Akvarie eller akvarium, stadie eller stadium?
Vi lämnar dem och går under ytan, till språkets innehåll. Som jag uppfattat det, är bäst att tillägga, i denna den mest individ- och specialanpassade av tider.
Det rapporteras mer än nånsin om allt, däribland katastrofer och olyckor. De av oss som ännu har fantasin i behåll får starka förnimmelser av hur tragiska händelser kan kännas för drabbade (även om man är långt från den fulla vidden). Vi kan även känna sorg över att genom medierna tvingas ta del av pladder i känsliga sammanhang.
Man kan skylla gångna tider och deras människor för att ha varit alltför tillknäppta och fåordiga, men mediesnabbheten gör något tvärtom med mänskligheten: den sprider ett svulstigt och otillständligt prat om hur, exempelvis, sörjande människor känner sig. Det vore fel att påstå att folk förr inte ”brydde sig”. Ofta lämnade man ett tomrum runt människors svåra känslor (om de nu inte bad om annat) av respekt för det privata.
I samband med en olycka ser man om och om igen nya rutinformuleringar om att ”möta sörjande personer där de är” eller ”där de befinner sig”. Läsare/lyssnare/tittare får också för miljonte gången veta att vi ”reagerar individuellt olika” och "med olika reaktioner". Vidare beskrivs att det ”inte finns en mall” för hur man sörjer och att det är viktigt att ”möta den sörjande i precis den reaktion den har”.
Det här ska inte läsas som klander av yrkesutövare eller enskilda som vill hjälpa till. Det ska ses som ett klander av den teknik som fått oss att låta – och behandla andra – som idioter.
