Rättstavning var en av genrerna inom ”ett så korrekt språk som möjligt”, och särskilt tillhölls vi att var mycket respektfulla och noga med folks namn. Även om vi tyckte att herr Andherzohn tagit i när han valde sin stavning så var det bara att lära sig. Angående de personer som dök upp oftare än andra – i recensioner, artiklar och dödsannonser (poeter, vanligen, som skrivit en dikt man använt sig av) – kan merparten av dem som jobbat på ett korrektur i sömnen räkna upp kändisar som stavar sina -son-namn med ett s: Alf Henrikson, Hasse Alfredson, Harry och Moa Martinson. Vi kan stava till Lars Forssell, Bertrand Russell och många fler.
Det verkar dock vanligt att man i sin iver ger sitt namn en dekorativ stavning utan att känna till att den också påverkar uttalet.
En snabb sökning på namn med rolig stavning gav vid handen en pojke som stavades Filiph och vars föräldrar hävdade att uttalet var Filip. Mja, enligt en skapligt förhärskande stavningskonvention skulle det utsägas Filif. Samma stavning hade använts om barnet Caspher. Mamman hävdade att det skulle uttalas Kasper, men det blir som med Filif: Kasfer. C och k kan om jag är rätt underrättad bytas mot varann (intresserad kan läsa om centum- och satemspråk och möjligen få någon förklaring), folk heter Carin och Calle utan att man reagerar.
Sbråkmakarens gamle kompis L som undervisat gymnasister i hela sitt liv fick en elev som påstod sig heta Helené. Han kallade henne för det hon skrev och hon protesterade kraftfullt. L berättade om vad accenten över e gör med uttalet, men det struntade hon i. Kanske går Helené fortfarande omkring och hävdar att hon heter Helen – med betoning på andra e-et.
