Under ytan 3) Vårt torftiga språk och de försummade vinbären

Det är märkligt. Hur man än tror att man hänger med kan man komma försent. Ta debatten om hur den ständiga uppkopplingen påverkar oss: ämnet tycks ha diskuterats mest för inemot ett decennium sedan. Men, som det heter, bättre sent än aldrig.

N Carr, nämnd i går, har under lång tid försökt visa vad internetet gör med hjärnan och använder därvidlag sig själv som exempel på ett sätt som fått honom citerad: ”En gång i tiden var jag en djupdykare i ordens hav. Nu glider jag omkring på ytan som en jetskiåkare.” Det är en beskrivning av hur hans språkhantering påverkats till det sämre.

Det känns både tragiskt och bra att läsa sådant som många av oss känt ett tag: det blir allt svårare att koncentrera sig, läsa längre texter, tänka tankar som kräver mer tid än en sekund.

Det vore löjligt att skriva om hur nästan varenda kotte sitter och fäpplar med mobiler och paddor, det är bara att se sig omkring. Eller betrakta sig själv, i värsta fall.

Carr beskriver hur mediet tagit över oss och ändrat stora delar av våra livsmönster. Uppdateringar i mobilen förser oss med senaste nytt och antalet svåra nyhetsknarkare ökar. Världshändelser (och mindre dito, för all del) hoppar in i våra medvetanden nästan innan de inträffat. Maryanne Wolf, amerikansk forskare och utvecklingspsykolog, är en av många som figurerar i Carrs bok The Shallows. Hon säger att vi snart enbart fungerar i rollen som avkodare av information.

Vi kanske tror oss vara herrar över tekniken, men där bedrar vi oss. Försök har visat (Carr nämner i sammanhanget även norska Anne Mangens forskning) att texter som läses på nätet ofta skummas. Djupare förståelse uteblir. Eftersom allt jag hänvisar till här är tio år gammalt tycks inte klockan längre vara fem i tolv utan kvart över. Och där sitter man själv, skummar snabbt igenom texter och googlar som en blådåre.

Vinbären kan vänta.