Bloggen pekar vanligen i en riktning: förbaskade engelska påverkan och slöa människor som accepterar vilket %#”¤%-a språkbruk som helst! Men ibland måste man vända på kuttingen*.
Det finns tillfälliga ord- eller uttrycksbildningar som gör en gammal kverulant glad. De blir som fyrbåkar**, ett ljus i det språkmörker som nu fallit. Tidningarna Telegrambyrå är en institution som brukar få sig en tjottablängare, men i dag sker motsatsen. I en TT-notis, utflugen på nätet som brukligt är, används rubriken ”Anmälningarna om domstolsstök ökar”. Där har vi en nybildning som heter duga, "domstolsstök". I och för sig är det tråkigt eftersom ett oönskat beteende kanske är det som frambringar detta språkliga påhitt Men ändå.
Själv ser jag den typen av nybildningar som ett livstecken hos användarna av språket och det kan inte göra annat än glädja.
Bara för det ska här återges två närståendes (som det så livfullt heter) språkliga utbrott från ett nästan poetiskt land. Vanligen är barn bäst på den typen av tillfälliga ord- eller uttrycksvändningar, men bakom dessa ligger några vuxna.
En av dem, P, fick tillfälle att säga ”Det är inte längre pk-järnhanden som pekar”. Då har uttrycket ”styra med järnhand” blandats med ”peka med ena handen” utan att det är en uppenbar kontamination.
Nästa egentillverkade fras var ett svar på något jag sa, det var i stil med ”det här har varit vanligt länge nu”. A fick till en tjusig formulering om att det alltså rörde sig om ”decennier av ovanlighet”. Man måste inget veta för att falla i språktrans, men känner man till titeln på en gammal García Márquez-roman, ”Hundra år av ensamhet” blir det extra bra. Minns inte om jag frågade A huruvida den titeln rann upp i skallen på henne eller om det bara blev så.
Nu blev det mycket. Asterisker och andra formuleringar från detta inlägg förklaras i morgon.
