Att syssla med felfinneri är inget för mesar. I alla fall inget för självsäkra mesar som tror att de vet allt om modersmålet.
I en nyhetsutsändning sa en av Sveriges Radios mer namnkunniga utrikeskorrespondenter att något ger ”politisk vinst genom att man kan utså splittring i Nato”. Utså splittring? ”Så heeeeter det väl inte?” sa den inre själens furir, höll jag så när på att skriva, men det var den inre korrekturläsaren som hoppade upp och gjorde sig beredd att trycka dit ett par deleaturtecken: ”Det heter väl så split?”
Men en handordbok i svenska språket gav som vanligt ett par varianter. Visst heter det ”så split”, men det kan även heta ”utså” split eller ”splittring”. Det är inget att förvånas över, man hör att de måste betyda samma sak, men jag hade nästan kunnat ta gift (nåja) på att uttrycket är ”så split”, punkt och slut.
Förutom att nagelfara orden ”split” och ”splittring” är det lockande att fundera lite på ”så” och ”utså”. Gör man detsamma med ”se” och ”utse” blir resultatet skilda betydelser. Såna här gamla partikelverb som ”så ut” ser ju ofta likadana ut, men har ändå olikheter för sig beträffande innebörd – olikheter jag inte orkar detaljstudera den dag som i dag är!
Men om jag tänker fritt låter det så här: Att ”så” (grödor) säger man, men ”utså” grödor känns främmande. Det går att jämföra med verb som ”stänga, öppna, möta” m fl. Där trycker mången glad lax dit prepositioner eller adverb och säger ”stänga ner, öppna upp, möta upp” efter mönster hos det anglosaxiska språk som behärskar vår mentala och mediala omgivning.
Alltså struntar jag i att man kan säga ”så ut” havre och säger bara ”så havre”. Men låter bli att bråka med journalisten om dennes ”utså splittring”. Man får helt enkelt – vad gäller språket – utstå lite splittring.
