Så här kan teoretiska byggen också konstrueras

Som äldre kommer man att bli mer och mer vansinnig. Inte bara för att själva åldrandet gör en knäpp (även om det också kan hända), utan för att man minns en värld som i alla fall ägde en viss substans.

Ett radioprogram (som brukar handla om kropp och själ) handlade om fenomenet ”nudging”. (Bloggen hade ett nudge-utfall för en tid sen, begreppet bad om att bli dissekerat).  När programmet var till ända hade min själ gått och gömt sig.

Ordet "nudge" betyder "knuffa" eller "putta" i en viss riktning. En del skulle kunna kalla det påverkan, manipulation, rekommendation – ja, allt vad det kan innebära när någon vill ha en åt ett visst håll. Kring denna stora livsvisdom – knuffa – byggs nu tempel.

Allt verkar komma ur en riktning som heter beteendeekonomi. Bara det (även om den nobelprisats!). Nu ska jag återge meningar och tankar ur programmet. Det blir inget vidare sammanhang, men det är svårt att förstå hur ett sådant skulle se ut, själva teorin/filosofin är både spretig och undanglidande:

”Nudging är en snällversion av påverkan”

”Det ska vara lätt att göra rätt"

”Om man designar valsituationer så att det alternativ som är det bästa för dig är det lättaste att välja så kommer vi av mänsklig lathet att ta det oftare” (Min kommentar: Va? Va? Va? )

Här är ett även par sammanfattningar av några resonemang: Om stadsplaneringen visar att det är lätt att cykla i en stad (med skyltar och tydliga linjer för cyklister etc etc) så kommer folk att välja cykling (till jobbet, t ex).  Och om ett elbolag sägs att om detta skickar signalvärden och rekommendationer till mottagaren om bästa alternativet så kommer det att nudga mottagaren i rätt riktning.

Synd att man gömmer svenskan från det uppväxande släktet

Tar man frasen ”gömma bollen från honom” så vet svensken att det heter ”gömma något för någon”. Kanske har samme svensk ett otal gånger hört samma konstruktion (som i inledningen) på engelska ”hide the ball from him”. Det är naturligtvis lätt hänt p g a all den engelska vi umgås med dagligen att man börjar säga ”gömma från”. Även om det också är lite konstigt: slår alltså det man ser, hör och läser på engelska ut det svenska sättet att skapa meningar? Om så är fallet måste räddningen för svenskans del vara de få personer som inte pratar nån engelska. De blir givetvis färre och färre, men kanske å andra sidan kommer de att spela stor roll som de kvarvarande språkvittnena.

Att ”from” lätt blir ”från” är trist men förståeligt p g a likheten. Men ta denna mening jag hörde: ”De tog oss med total överraskning”. En svensk säger ”de överraskade oss totalt” medan den engelsktalande säger ”they took us by /total/ surprise. 

"Vid, bredvid, av, på, genom, efter, med" – översättningarna för det lilla ”by” kan vara många. Då väljer svensken i alla fall det mest svensk-anpassade för att få in så mycket av direktöversättningen som bara går: ”tog oss med”. Så långt är konstruktionen rätt, vi har ju uttrycket ”ta någon med storm”. Men nu tar man inte någon "med överraskning", man överraskar den. Så funkar idiomatiska uttryck som man givetvis kan skämta om när man skriver kåserier eller andra lättsamma skojigheter.

I en intervju berättar en utfrågade om sin far som gjorde människor i omgivningen rädda: ”Men oss barn kunde de approchera för att framföra något”. I ett annat möte ”approcherade Trump författaren Rushdie”. ”Närma sig” är ett pålitligt uttryck annars.

Man borde vara rädd om allt som håller på att utrotas, tigern, t ex

Det har blivit något av en vana att anknyta till sista meningen i förra inlägget, kan man konstatera, och fortsätter som om inget hänt. Dessutom är den historia som snart följer också en repetition, men vad ska man med äldre till om inte höra dem upprepa sig stup i kvarten? Och förresten är hela samhället rätt upprepande till sin karaktär, så jag kör! Ja, och apropå ”kör” i förra meningen var det inget man hörde före 80-talet.

 
Det enda åt hållet var ”kör i vind”, ett käckt bekräftandeuttryck med många år på nacken. Det nya ”köra på” minns jag platsen för (i min lilla värld, alltså): min hemstads mycket berömda glasskiosk i en av stadens promenader. 

Framför mig stod en man och valde glasskulor och sa slutligen: ”jag kör på jordgubb och choklad”. Det är minst 35 år sen. I den sekunden svor jag på att aldrig ”köra på" nåt som inte är en cykel- eller bilväg. Köra på (med på-et betonat), det har väl hänt, likaså ”köra med” nån men aldrig ”köra på” pistage eller nougat. 

Ny liknande grej till språkkramares stora förtvivlan: ordet ”lämna” har satt sig. Man får inte veta vad eller vem som lämnas, vilken en svensk kan undra, ty verbet var transitivt (har ett objekt som berättar vad eller vem som "utsätts" för handlingen) tills vi snodde ”intransivititen” från engelskans "leave". Detta är nämligen intransitivt och man måste inte säga ut objektet. 

Det funkar för engelskspråkiga, men varför ska vi även ta efter (förutom låneord och översättningslån) grammatiska strukturer?  Det är det här språkforskare anser inte sker. Bra blinda och döva torde de vara! 

Så här sa en reporter i radion: Jag blev lämnad bakom. Alltså: "I was left behind", för den som behöver översättning, "jag blev lämnad kvar", som en svensk kunnat uttrycka saken. Ironiskt nog kan man också säga ”jag blev lämnad” och det ingår då i verbet vad det handlar om.

Alla såna här exaktheter, ja finheter, är speciella för vart och ett av jordens språk. Man bör bevara dessa varianter och skydda dem, precis som man gör med tigrar och vitryggiga hackspettar.

Ska det vara så ini norden svårt?

🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅
(De kanske ser ut som råttor eller nåt, men är faktiskt tigrar!)

Världen är full av sidlinjer, här en av det apokalyptiska slaget

”…ber att få avvika”. Så avslutades förra inlägget. Var uppmärksam på frasen! Antagligen är den ännu ett språkskämt. Skojproppar säger ”jag ber att få avvika” eftersom man på engelska kan säga ”I beg to differ” när man helt simpelt menar ”jag håller inte med”.

 
På svenska blir det Blandaren-humor eftersom man vanligen tänker sig ”avvika” väldigt konkret, ”avvika från platsen”. Sånt här KAN funka, men man vet aldrig när och hur. Uttryck som ”detta är inte min tekopp” och oräkneligt många figurerar som bekant men faller inte under Sbråks ram. Direkt. 

Och nu över till något helt annat (har Monty Python med frasen att göra, det är svårt att säga, men googla den och M P och fundera – om du är gammal nog…).  Detta "något helt annat" var idag en rad på tidningens ekonomisida. Den brukar sällan studeras i detta hus, men störande ord kommer ändå hoppande upp ur pappret och slår mig, en försvarslös donna, på käften! 

I det skakiga börslägets spår skriver en journalist vad den person ska göra som ”har pengar vid sidlinjen”. Det är få ställen man har pengar på eller i, men sämst är det nog ”vid sidlinjen”.

Det är förstås ett ekonomiskt begrepp och inte svårt att gissa innebörden av. Enkel som man är till hela sin mentala och intellektuella disposition brukar man säga ”bredvid, vid sidan om" och ett flertal många konstruktioner. Tack och lov finner man ännu skapliga översättningar hos sajter som Linguee och Glosbe. T o m Google Translate har ”på sidan” som översättning för ”on the sidelines”. 

I min engelska ordbok från 1969 översätts ”sideline” med ”sidlinje”, begripligt och bra, samt ”extra inkomst vid sidan av” – som vi kallar ”extraknäck” alltså. 

Men luften är full av sidelines som främst används inom sport och ekonomi. Här kommer en gissning: även engelskspråkiga (mest amerikaner) är mycket förtjusta i att dra över uttryck från den verkliga världen till den mer abstrakta. Inte dumt tänkt, den verkliga världen håller ju på att försvinna till förmån för plastic padding och sidlinjer. 

Ja, vad säger man? Kanske ett käckt "kör på det" (d v s ”go for it”)!

Jag sätter ett gott exempel som rollmodell genom att avvika

”Jag vill gärna sätta ett gott exempel”, sa den engelskspråkiga personen i tv-rutan och klargjorde därmed att översättaren av inslaget inte kan svenska. ”Set an example” (eller "set a good or bad example") är engelska och betyder ”föregå med gott exempel”. Den översättaren är sannerligen ingen god rollmodell. Javisst, nu skojade jag till det igen: inte fan heter det rollmodell på svenska utan ”förebild” som på engelska heter "role model".

Det går förstås inte att tolka nätets innehåll på ett alltför allvarligt sätt, men nog är det ändå lite skrämmande att ett universitet (Malmö) har en rubrik som följande på en akademisk publikation: ”Läraruppdragets egenart och rollmodeller” 

Över till överhöra som jag råkat ramla över två gånger på en dag. Även om mitt korrigeringsprogram i Word ännu stryker under det med rött så är det ute i SAOL (från och med 2006, år 1998 fanns ej ordet!) i betydelsen ”råka höra”. Varför i all fridens namn och för åttionde gången ta ett engelskt ord, översätta och slänga in i svenskan? Är det så jobbigt att säga ”råka höra”? 

Har tagit upp ”överhörning” tidigare och det är en gammal teknisk term för den typ av telefonknas som uppstår när man hör ytterligare samtal förutom det man själv sitter i. Det finns även byggteknisk ”överhörning” mellan rum i en byggnad. Och just det begreppet heter ”crosstalk” på engelska. Så det kan bli.

”Överhöra” i betydelsen ”tjuvlyssna, råka höra”, tyckte språkvårdaren C Grünbaum redan 2007 var ett bra ord. Sbråkmakaren ber att få avvika.

Tänk så många av våra val som styrs av prepositioner!

Man kan vara "på" eller "med på" men sällan "i"

"Klart jag är med!"

Så stod det på en affisch vars meddelande jag glömt i pur glädje över språkvalet. 

Sen flera år har man drabbats av en omgivning som ger en erbjudanden om olika saker (fikning, ett glas efter jobbet – den typen av umgänge) – och så kommer det eviga: ”Är du på?”. Nej, här skriver en som aldrig är ”på”, det låter alldeles för likt det man hörde om besvärliga ungar i ens barndom: "Hon/han är så på sig!" Däremot är jag ofta med på dylika förslag. 

Varifrån på-et kommit måste man dock stå frågande inför – eller så är ens kunskaper i engelska alltför bristfälliga. Vad engelskspråkiga brukar fråga är ”are you in?”. Kanske låter det alltför knäppt att på svenska svara ”jag är i”, men att språket låter knäppt vid direktöversättningar brukar inte hindra de villigt mainstreamade och slimmade* typer som bebor detta land. 

Tänk om behovet av korta uttryck är så stort att man t o m förkortat det svenska ”jag är med på XXX”. Men där är det ju så att ”med på” kräver ett utsagt objekt medan ”jag är på” underförstår kaffekoppen eller vinglaset.

* Jäpp. Handskades en smula ovarsamt med de beskrivande orden i upprördheten

Spänningen stiger inför kulmen av den inlärda irritationen

”Inlärd irritation”. Begreppet lär ha myntats av Ulf Teleman, professor emeritus i nordiska språk. Det innebär att man retar sig på nya tendenser inom ens modersmål: det låter ju inte som det språk man lärde sig i skolan!

Det vore mig fjärran att säga emot Ulf Teleman, vars böcker ofta stått på kurslistor i mina studier under årens lopp, men här kommer en liten invändning. 

När uttrycket ”inlärd irritation” lanserades var professorn ca 40 år. Förhållandevis ung, vill en del av oss påstå. Undertecknad hade i ungdomen duster med kolleger (som säkert skrev "kollegor" i plural) på en korrekturavdelning. ”Sej är en fisk”, utropade en dem när hon i en text fann ett ”mej, dej" eller "sej” istället för ”mig, dig" eller "sig”. Bland dem som dristade sig till detta skrivbeteende var undertecknad som försvarade sig med att använda diverse nymodig- och folkligheter om textens stilnivå så tillät. 

För många var/är det otänkbart. Ett eget (mitt) tillkortakommande var oförmåga att till hundra procent korrekt använda ”före” och ”innan”. Dök de upp kollade jag saken med äldre/mer noggranna kolleger. Så höll det på. 

Vid betydligt högre ålder än 40 har en del av mina vanor ”satt” sig ganska rejält. Problemet med ”före” och ”innan” kvarstår, men det sjunger på sista versen bland språkvårdare (och andra) medan en kärntrupp håller ut. Det gör den rätt i, vi har alla våra käpphästar. 

MEN. Och det är ett väldigt stort MEN: en sån här distinktion inverkar inte menligt på förståelsen. Det är inte så att synonymer försvinner. Inte heller ändras svenskans struktur. Tydligheten påverkas inte, etc, etc.

Men nu till det oerhört spännande inslag som gårdagens inlägg byggde upp inför, nämligen en text man ramlar över om man söker efter ”inlärd irritation” på nätet. Författaren till den har de flesta hästar hemma i språkstallet.  Det brukar vara ytterst sparsamt med länkande i denna blogg, men här är något som alla borde läsa. Inte minst "språkvårdande" instanser! 

http://sprakforsvaret.bloggagratis.se/2017/06/21/11454308-oro-for-spraket/

Ett rätt så vanligt stapelvarusnack ur min fatabur

Apropå gårdagens inlägg: det skulle handla om ”inlärd irritation” i dag. Det är något så besynnerligt som ett omhuldat begrepp hos språkmänniskor som använder det till att urskulda slarvigt språk samt ta udden av vad människor fått lära sig i tidig ålder.

 
Folk får – och kan, vanligen – tala hur fadderittan de vill. För en del går det lätt att uttrycka sig, för andra är det svårare. Precis som vissa föds in i penningmässig eller annan slags rikedom föds människor in i olika språkmiljöer. 

Språket är nyckeln till mycket. De som har problem får kämpa. En finfin tanke i landet Sverige har varit att man i skola och övriga samhället kompenserar för dem som har det svårt i det här avseendet. Så uppstod en gång folkbildningstanken som fanns närvarande hos medier, beslutsfattare och jag vet inte alla titlar på de som borde vara språkliga förebilder. Nu är det si och så med vad de (förebilderna) hasplar ur sig. 

Aha, tänker man då! För detta finns det givetvis utbildade (eller självlärda) människor som sopar! Nej, här sopas inte alls. De som har hand om språkvård är snarare tillskyndare av motsatsen. De flinar åt dem som vill ”göra rätt” och kanske därvidlag låter lite besserwisseraktiga i sin iver. Språkfolket använder då i sitt fula och subversiva arbete termen ”inlärd irritation” om en sådan som sbråkmakaren (jävlar vad arg jag blir!), till exempel. 

Som framgår skriver jag lite hur jag vill och lattjar (som jag brukar säga med min tidiga 1900-talsslang från romani) en del. Samt svär. Det är för att bloggen är upplagd så. 

Däremot bör inte skolans språk, nyheter eller samhällsinformation eller vilket allvarligt meddelande som helst, läggas upp så. Man skriver olika beroende på vad man vill med sin text. Det är en svår konst som utövas med en gemensam språköverenskommelse som grund. Skolan bör vara det första ställe som lär barn stilnivåer. Och så vidare i samhället. 

Det här kan tyckas vara ett stapelvarusnack ur min fatabur. Det är helt korrekt, det här tjatar jag om dagligen. Men det är även en uppladdning och en ansats. 

Språnget tas i morgon. (Om inte pladdrandet tar överhanden. Igen)

Lite pladder med kraftigt irriterad underton

1) Det är nästan kusligt intressant vilka känslor ett språk skapar hos sina användare. En del blir språkmilitärer och språkpoliser. ALLT de lärt sig uppfattar de som lag och viker inte en tum.

2) Andra är som en annan (d v s jag): de förstår att språk förändras, de kan lattja med ordena lite lagom, men ibland är det stopp. Det kan t ex vara när förändringsraseriet hotar med att förstöra modersmålets innehåll eller när obetänksamt folk låter en massa gamla fina ord spolas bort med sitt kolla-vad-jag-hänger-med-larv. Och lite till. Modest som man är anser ändå många att man är rigid. Nu går det lätt att bortse från, men ofattbart är det. 

3) Fast konstigast av alla de tre grupper man lätt urskiljer i dessa sammanhang är ändå den tredje: språkvårdande personer och dito myndigheter som på ett konstigt vänster går i bräschen för att ”här ska jävlaremej ändras” och ”du kan säga hur du vill bara andra förstår”.

(Skriver nu inom parentes en sak jag sagt så många gånger: Om var och en talar ett nästan helt individanpassat språk kommer vi inte att förstå varann. Jag anser att det för varje dag blir svårare och svårare att förstå vad man hör och läser. Ni som inte observerar det är att gratulera. Det är väl mig det är fel på som vanligt (bitter suck).) 

Imorgon specialstuderas åter det omtalade språkområdet ”inlärd irritation”. Då ska orden inte skrädas. Den irritation sbråkmakaren besitter har många år på nacken och är så stark att den tycks vara  medfödd.

Jag tar höjd för att språket kommer* låta allt töntigare

Om det vore nån ordning i det här landet så skulle dess invånare bli glada om de finge ord för företeelser som inte funnits förr.

Och mycket riktigt: jag blev glad första gången jag hörde ordet "fickringa". Det är vad mobiltelefoner gör när man stoppat dem i fickan och av misstag fått dem att ringa upp någon, vanligen den man sist pratade med. Det hade inte gått att föreställa sig ett ord som fickringa för några decennier sen och nu är fenomenet vanligt.

 
Varför man däremot säger ”jag kan inte ta in det här” är svårare att förstå även om de som pratar engelska säger "take in" när de menar ”förstå, ta emot, begripa, fatta, smälta”. 

Det finns mycket fjant.
Ett annat är ta-höjd-fjantet. 

"Vi tar höjd för att han kan ha lämnat landet", sa en polis som visserligen var norsk, men skit samma. Danskar, norrmän och svenskar begagnar sig flitigt av denna term som lär komma från seglingens område (och alpin skidsport).  En vacker dag började några seglarglidare (inte glidseglare) att säga ”ta höjd för” lite överallt och hade alltså skapat ett corporate-bullshit-ord och hela Norden (nästan) trallar med. 

"Ta höjd /för/" kan betyda ”räkna med, ta med i beräkningen, lämna marginal för”. Polisen räknar alltså med att skurken (nyss nämnd) kan ha lämnat landet. 

Tacka vet jag fickringa, ett ord som täcker exakt vad det betyder. Eller hur man nu säger.


* Tog bort ett "att" för att få det att låta ännu töntigare

Det svenska språket håller på att blöda ut, tro mig

Var får man allt ifrån? Ja, i mitt fall behöver jag bara sätta på radion. Som igår. Som när som helst, kan man också säga, för det finns alltid något som fångar ens uppmärksamhet. 

Den här omvandlingen av svenskan som många inte känns vid är ständigt närvarande, de flesta tycks på ett besynnerligt vis inte märka vad som sker. Inte heller språkforskare. Eller rättare sagt: särskilt inte de. 

”De engelska inslagen i svenskan påverkar oss bara ytspråkligt”, säger Olle Josephson, professor i nordiska språk och före detta chef för Språkrådet. 

Nu till det som sas i radion. Inslaget handlade om medicinsk forskning och man talade om en studie som ska genomföras. Den går ut på att så effektivt som möjligt hindra kraftiga blödningar vid, exempelvis, svåra olyckor. Den intervjuade forskaren talade om ”massiva” blödningar. Och jodå, föralldel, visst finns ordet massiv på svenska. Men det går i alla fall att misstänka att engelskans ”massive” inspirerar folk till att alltid använda ”massiv” så fort något är stort och mycket. 

Vad gäller blödningar kan man säga ”kraftiga blödningar” och kanske även ”störtblödningar”, ett ord som säkert beskriver tillståndet korrekt. Forskaren sa också att ”Vid vissa typer av skador blöder man ut så otroligt fort så om man inte kan kontrollera blödningen så dör man”. 

Vet inte om någon mer minns, men det fanns ett ord, ”förblöda”, som betydde det som på engelska heter ”bleed out”.

PS På sv.glosbe.com kan man hitta en mängd översättare som väljer "stor, kraftig, enorm" framför "massiv". Det går alltså att hitta andra ord. Än.

Inget är omöjligt: skinande idrottare och ägg att gå till jobbet på

Av de många exempel som ligger i kö och väntar på att åka ut i bloggen är ”jag ville ge honom något att skina med”. För att vara ärlig: det är det ingen journalist som står bakom meningen utan en artist. Och som bloggläsarna vet ska det som här kommenteras emanera från arbetare med språket som verktyg. Men inte heller artister bör prata engelska på svenska om det finns nån rättvisa i den här världen. 

Informanten PA rapporterade in samma fras häromdagen. Då var det en journalist i tv-programmet Sportnytt som sa om nån framgångsrik sportare: ”Nu är det hans tid att skina”. 

Ja, det är i princip bara engelska i den meningen: Now it’s his time to shine”. En variant som borde vara vanligare i det land vi bebor är ”nu är det hans tur att glänsa”. 

Här kan man påminna om att engelskans "shine" på svenska kan heta ”lysa, skina, glänsa” bl a. Man använder synonymerna dock olika: ”lampan lyser, solen skiner, lacken glänser”. Det är en stor förlust om allt i framtiden kommer att "skina". 

F ö finns ett kul uttryck på engelska: ”Rise and shine, go to work on an egg”. Denna gamla reklamslogan skulle man få skriva om rejält på svenska. Ja, utom ”rise and shine” som betyder ”upp och hoppa” (som alltså inte heter ”up and jump” på engelska). Resten betyder att man ska ha ätit ett ägg som en bra början på dagen. 

Eller som nutidsmänniskan skulle kunna säga: ”res dig upp och skin, gå till jobbet på ett ägg”! Fast nej, så blir det inte, uttrycket är brittiskt, inte amerikanskt. 

Varför inte starta en (ett?) stort j-a språkhub som lyfter frågor?

Informanten T har läst att Flemingsberg, en kommundel i Huddinge, ska byta namn till Stockholm South Business District. Nej, nu smäcker du allt, tänker man, men kollar. Och hittar artiklar om just detta, skrivna av journalister som inte heller tror sina öron.

Men van att leva i en brutal miljö som skiftar gestalt varje sekund vilar sbråkmakaren ett tag och betraktar det som rör sig i storstadsdjungeln.

När någon vecka gått sedan den första uppgiften i medierna, dyker en marknadschef från Huddinge kommun upp och säger att det inte är själva Flemingsberg som byter namn. Marknadschefen förklarar saken för den arga insändarskribenten Ann som reagerat på det påstådda namnbytet:

Vi förstår de synpunkter som finns kring anglifiering av ortsnamn som Ann lyfter*. Vi vill därför förtydliga att Stockholm South Business District enbart är namnet på den centrala del av Flemingsberg där kontor, boenden och ett levande centrum ska utvecklas. Den främsta orsaken till det engelska namnet är att vi vill skapa en internationell affärs- och forskningshub i centrala Flemingsberg. 

Kan man förklara för den marknadschef som förstår Anns reaktion på anglifieringen av ortsnamn att det även pågår en anglifiering av i stort sett hela svenska språket?

Till och med Google Translate vet att "hub" betyder "nav". Vad sägs om att kalla det här "business-districtet" ett "internationellt affärs- och forskningsnav"? Och säga att det ligger i Flemingsberg?


* Vill man gå längre kan man påpeka att det som marknadschefen skriver att Ann gör, ”lyfter frågan”, är relativt nytt och kommer från ”raise the question”. I det här landet har vi tidigare bara ”tagit upp frågan”. Det gick jättebra väldigt länge.

Ska man titta på andra sidan eller någon annanstans?

Ju mer man försöker gå till botten med engelskinfiltreringar, desto ruggigare blir det.

I en tidning står rubriken ”Medan vi tittar åt annat håll”. Min inre modersmålsmätares visare börjar darra tveksamt: Är det där svenska? Inne i texten, en debattartikel som skrivits av en äldre person, står: ”/…/ var våra blickar riktade åt ett annat håll”.

Mätaren står nu stilla och säger: det där, däremot, låter svenskt. Rubriksättaren är tydligt påverkad av engelska. ”Look the other way” är engelska.

Google Translate klarar inte detta idiomatiska uttryck utan ger som svensk översättning ”titta på andra sidan”.  Skriver man in det av många engelskplagierade ”titta åt annat håll” svarar GT med engelska ”look elsewhere”

Är ni med? Först direktöversätter mänskliga språkanvändare ”look the other way” med något som de tror ska heta ”titta åt annat håll” på svenska. Låter man tjänsten Google Translate översätta denna försvenskade variant till engelska blir det ”titta någon annanstans” som ju ”look elsewhere” betyder.

Det som alltfler nu väljer, ”titta åt annat håll” (variant: ”titta åt det andra hållet”), har på svenska brukat heta ”vända bort blicken, blunda för, titta bort”.

Såna här skitsaker får en del av oss stora skälvan av. Det beror på att vi vet hur många skitsaker det finns.

Det här är ett sätt att outa "ute i det öppna" och klaga höggljutt

Ibland skriver jag själv typiska direktöversättningar för att skoja. I gårdagens inlägg fanns frasen ”ute i det öppna”. På svenska vore en möjlig översättning av ”out in the open” vara ”ligga i öppen dag” (dock inte ”dager” som är något annat – om vi nu vill behålla språkliga subtiliteter).

USA-bloggen var en av de första träffarna. Det är inte förvånande, men som exempel är det ändå bra och typiskt. En rubrik i bloggen löd” Svenska Akademiens hemliga förmåner nu ut i det öppna”. Den direktöversättningen är i all sin knasighet ”rättare” än min, det engelska ”out” har här en riktningsinnebörd, ”man för ut något i offentligheten”. Det ”är ute i det öppna”, som jag skrev, uttrycker befintlighet.

Det är det lite si och så med den här ”out”-historien eftersom engelskan inte skiljer på ”ut” och ”ute”. Vi har däremot mycket av den vara som heter likadant på engelska men olika på svenska: bort-borta (go away, stay away), hem-hemma (come home, be home). För att inte tala om våra där/dit och här/hit där engelskan har "there" and "here". Enbart.

Tillbaka till det som åkt ”out in the open” och kan översättas med ord som ”synliggöra, offentliggöra, lägga fram”: Det ligger påfallande många texter på nätet där uttrycket översatts till svenska med just ”ute i det öppna”. Känn gärna vindarna av ett helt nytt språk som varken är engelska eller svenska!

Efter att ha letat som en dåre finner jag slutligen det som vore det mest uppenbara för en svensk, nämligen att något ”är framme i ljuset”.

Men om jag fattat rätt så kan "out in the open" också innebära "ut/ute i det fria". Och det är som engelsmännen säger a different kettle of fish (om vilket sbråkbloggen handlat en gång, men när?)

Man är väl en fornsvensktalare när det kommer till kritan

Misstanken har funnits ett tag och nu är faktum ute i det öppna*: inte bara är man till några procent neanderthalare, ens språk är till viss del fornsvenska. 

En av de (numera få) överlevande från Förintelsen beskriver de hemskheter hon upplevt: ”Min syster låg och dog jämte mig”. Jämte. Bredvid. Ja, givetvis.

Men detta" jämte" får en halvåldring att åter hamna i det bibliska, närmare bestämt första budordet: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Ordet är säkert – i likhet med tusentals andra – tids- och regionalpräglat. Mitt egen uppfattning av hur man använder ”jämte” är lite vag. Till min oförställda (jag tar då i!) glädje säger SAOB att ”jämte kan vara såväl prep som adverb" (ja, och så kan det beteckna folk från Jämtland). Kanske det förklarar vacklandet.

Det mycket selektiva minnet plockar nu fram en lapp min syster skrev som barn. Den låg på köksbordet och var riktad till mig: ”min nya cykel står ijämter din på gården”. Man skrev egentligen inte så, men man sa (och menade bredvid) "ijämter" där jag växte upp. Wiktionary ger flera varianter för ”jämte”: ”utve (!), ijämte, ijämter, jämter”. Svensk etymologisk ordbok (1922) skriver om ordet ”jämte” att det kommer från det yngre fornsvenska ”iæmte”. Se där, ja!

Klart att det mesta i ens språk har gamla rötter, men att de går ända ner i urtiden (inte klockan)! Perioden för yngre fornsvenska sägs vara 1375–1526. Detta senare årtal anger startpunkten för den äldre nysvenskan beroende på att Nya Testamentet utkom på svenska det året. Bibeln igen alltså! Den äldre nysvenskans slutårtal bestäms vara 1732 då  Olof von Dalins tidskrift Then Swänska Argus utges med sitt första nummer. 

Han hade ambitioner med och för språket, Dalin,  och tyckte att man skulle behandla det bättre samt bl a därvidlag värna svenskan mot utländskt inflytande. WOW! tänker man.

* Kommentar om denna konstruktion i morgon!

Många uttryck för överdrivet omhändertagande

Apropå de nyliga kyrkopräglade inläggen slog jag upp ”helgsmål” respektive ”helgmålsringning”. Anledningen var att kolla det intressanta foge-s som en inhemsk svensk vanligen gör rätt på, men kan tveka om. Hur förklarar man ”landsvägen” respektive ”landvägen”, t ex? Läs om ”foge-s” på Wikipedia och gläds åt hur mycket man kan utan att egentligen veta varför. Så är det med modersmål!

Till saken: i närheten av ”helgmålsringning” stod ”helikoptermamma”.

Va? tänkte jag lite ordfattigt. Har hönsmamman fått stryka på foten i SAOL? Nej då, hon fanns där tillsammans med "curlingföräldrar" som sopar banan för barnen. Och nu alltså även helikoptermamman som hovrar ovanför desamma. ”Hovra”, som innebär att sväva ovanför en punkt, har funnits med i SAOL sedan 1973. Det är inte svårt att gissa ursprunget, engelska ”hover”. Antagligen har hovra satt sig så pass under lång tid att inte ens de mest rabiata vad gäller engelskt inflytande i språket knorrar.

Knorra kan man dock angående akademiens tilltag: ”helikoptermamma”! Ordet måste väl ändå anses som en tillfällig historia som inte bör slängas in i ordlistan i första taget?

Hönsmamman har levt bra länge i svenska, helikoptermorsan är en sentida konstruktion av amerikansk-engelskt ursprung och curlingföräldern – som betyder exakt samma sak som hönsmamma – är av danskt ursprung.

Så här säger kristallkulan: Helikoptermamman (alt kanske -pappan) kommer att slå ut de andra två synonymerna i väntan på en nyare beteckning av tekniskt ursprung på engelska.

Odnozvutjno gremit kolokoltjik: en enda klocka skakar

Det vore synd att kalla sig gudfruktig, men nog inser man att Den Heliga Skrift bjuder på mycket mänskligt tänkande som dyker upp i vad som numera kallas otippade sammanhang. Till dessa hör kännedomen (d v s en av mina första i den vägen) om att 60-talsbandet The Byrds låt ”Turn, turn, turn” har sin text hämtad från Predikaren 3, 1–8.

I P1 stod ännu högmässan på (fast det var en annan söndag än den som i dag är) och prästen sammanfattade några rader ur Psaltaren 22 (nya bibelöversättningen) så här: ”Ni som fruktar Gud, bäva för honom, ty Gud föraktade inte den svaga”.

Det låter ju helkonstigt om man inte vet att de gamla orden ”frukta” och ”bäva” inte enbart är sådant man kan beskriva skräckfilmer med. Vad innebär det, tänker man: "Ni som är rädda för Gud, var rädda för honom…”??? 

Här krävs lite religiös inlevelse: ”bäva” kan enligt SAOB förklaras som ”skälva av stark sinnesrörelse” , medan ”fruktan” innebär (SAOB igen) att "känna stor vördnad och respekt", det en del kallar "gudsfruktan".

Min far bidrog nog till mitt intresse för bibelspråk och verbet ”frukta” när han sa sitt: ”Frukta Gud och ärligt vandra, sköt dig själv och skit i andra”.

 
Googlar man det exakt får man några tiotal träffar. Det tycks vara fler som haft farsor, far/morföräldrar och andra gamla släktingar/bekanta som sagt precis så och sett till att uttrycket lever. Om än med flämtande låga.


PS Valde i dag rubriken "Entonigt klingar den lilla klockan". Det passar eftersom det är andra inlägget i rad med kyrklig klang och detta möjligen kan uppfattas som tjatigt. Den ryska melodin är mer känd i Sverige under namnet "Jag har hört om en stad ovan molnen". Vill man se den exakta översättningen av "odnozvutjno gremit kolokoltjik", skriver in den i Google Translate och begär översättning från ryska till svenska får man "En enda klocka rattle". En enda klocka skakar, tja, varför inte?

Betraktelse vid helgsmål: klockan klämtar olika för oss alla

På lördagen infinner sig den mentala helgmålsringningen – nästan samtidigt med den vanliga: nu är det dags för besinning och kontemplation. Man är förstås lite mindre kyrklig, kan det verka, men även mån om bibelspråket känner jag mig kvalificerad för ringning.

Två års träning i ett annat språk (på plats), om än inte alldeles från grunden så bra nära, gjorde underverk med min egen språkegocentricitet. För det första blir man ödmjuk i största allmänhet när allt man kan säga är att man noterat att solen skiner. Gör man det många dar i rad (om solen nu verkligen skiner) kanske man inte kallas debil, men man känner sig korkad.

 
Vad gör man då som utlänning där man sitter: mitt i ett annat språk? Jo, man försöker förstå vad folk omkring en säger och så prövar man själv ljud, ord, fraser och försöker begripa andra sätt att tänka. Det är ingen lätt sak, inte ens om språket ligger nästgårds. 

Så här sa en person (i radion) från ett annat land: ”Slaget som inte dödar dig förhärdar dig”.
En svensk kanske vet att det vanliga uttrycket är ”det som inte dödar härdar”. Kanske vet även svensken (eller personen som sa det) att meningen tillskrivs Nietzsche. (Även om det säkert yttrats före honom!) 

Skillnaden mellan ”förhärdar dig” och ”härdar” är inget man skakar ur ärmen. Hur som helst är det inte fel att säga så. ”Slaget som inte dödar” är inte heller fel. Har man inte svenska som modersmål är meningen jättebra, men det är inte så det idiomatiska uttrycket lyder. 

När jag utsattes för ett annat språk ville jag lära mig det som det talades av dem som hade det till modersmål. Det är så man borde betrakta språk (kling, klang, här ringer klockan och manar till eftertanke) och inte som de språkmänniskor inom akademier och lärosäten (och annat) som tycker att det inte är så jädra noga (här är det gnissel och dissonanser i klockklangen).

Sprakande höstfärger även i språket, vintern är nära

Radioprogrammet P1-morgon har följande klatschiga beskrivning av sitt program: "Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare."

Varningslampor blinkar för vissa (den som skriver detta): ta nyheterna djupare? Det ska förstås låta vederhäftigt som all annan språklig färgläggning medier ägnar sig åt (läs: man översätter vad man tror vara ett engelskt uttryck för att låta mer engagerad? Initierad?). 

Återkommer till den ”fördjupning och analys” man hör om dagligen. Eller ”vi tar det ett steg längre”. Eller som P1: ”Vi tar nyheterna djupare”. Såna konstruktioner kunde man inte höra yttras för så där en trettio år och mer sedan. Då visste nämligen alla läsare, tittare och lyssnare vad medier gjorde. Och medierna själva, få som de var, tycktes ha bättre självförtroende och behövde inte skryta om sin förträfflighet innan de uträttade den.

Antagligen är det där djupare-uttrycket skapat efter mallen: ”take it a/one step further" som många svenskar skriver precis så, "ta något ett steg längre".

Tidigare svenska generationer ”gick på djupet, man gick vidare” eller så ”gick man längre” med saker och ting. Det verkar inte heller finnas något ”take something deeper” på engelska.

Fjuttigt, tänker läsaren? Nja, minns att djävulen sitter i detaljerna.*


* och gissa vilket språk det uttrycket kommer från?

Så var det dags för lite repetition av addition

Informanten PA har sett ett populärt uthängningsprogram (tv) där en stackare läxas upp för sitt slösaktiga leverne. Programledaren som sett över utgifterna frågar den ekonomiskt omedvetne: Vad tror du det här adderar upp till? Han hade även kunnat säga: Och hur mycket tror du att det här blir? Eller ”vad tror du (den totala) summan uppgår till?” Det går som vanligt att säga saken på en massa olika sätt, men programledaren tycks i själva verket tala engelska. Den direktöversätter han sedan för tv-publiken.

Det är ganska fräckt, för om denna publik inte vet att uttrycket kommer från ”What do you think this adds up to? låter meningen väldigt underlig. Man måste tydligen vara en jävel på engelska för att förstå dagens svenska. 

Nu har det här engelska "add up to" en del andra betydelser, d v s sådana som handlar om annat än att lägga ihop summor. De kan vara exempelvis: "leda till, bli resultatet av, går ut på". 

Följande kan man hitta i svenska texter, först en receptsida:

 
Själv föredrar jag grova vitlöksklyftor som adderar upp till mustigheten i soppan. 

Och här ur ett inlägg i Lärarnas tidning, skrivet av en moderat talesperson:

 
Varje timme med en skicklig lärare adderar upp till att ge eleverna bättre förutsättningar att klara skolan framgångsrikt. 

Texten gällde föralldel matematik, men just detta underligt valda uttryck får en att önska att eleverna även skulle få fler timmar i svenska. Det skulle i bästa fall leda till (sic!) en bättre språkbehandling hos kommande generationer.

En vis gumma tillika helgon kommer med ett starkt budskap

Självkritik är en illa sedd, eller åtminstone föga utnyttjad, träningsform. Sbråkmakaren försöker dock vara ett föredöme. Uttråkad av mig själv sa jag nämligen åt densamma: Fasiken vad man sitter och gnäller på vad andra skriver och säger.
Då kom ett gammalt begrepp farande upp i hjärnkontoret: Returinformation. 

Vad betydde det nu igen? Jo, sa M, så kallades det som inte skrevs av journalister på en tidning (t ex) utan flöt in från folk utanför redaktionen. Det kunde vara en sammanfattning av en pensionärsförenings resa någonstans: ”Kaffe intogs sedan på ortens kafé”. Så kunde det låta, lite likt de uppsatser många som i dag är äldre skrev som barn. Det hände att denna returinformation (liksom redaktionellt material, det kunde också ske...) kom farligt nära textreklam – en annan term från förr – och då blev det till att rensa. ”Kaffe intogs på Hilmas populära kafé” gick inte an.

Nu är det mesta av sådan (journalistisk och annan) moral och etik borta.

Åter till min egen rannsakning: På denna blogg tas ofta exempel ur medier som skriver ”egna” grejer (efter styckeindelning och rättstavning, i bästa fall) som de i sin tur tagit från sociala medier. Och så undertecknad på det: det blir ju en returreturinformation! Egentligen borde även detta elände få ett namn, men som vår samtids mantra lyder: Vem bryr sig?

Efter ytterligare meditation var det lätt att inse att man behövs som korrektionsanstalt. Min fortsatta åsikt är att journalister och andra som på liknande, alltså verbala, sätt vänder sig till allmänheten i sitt arbete bör kunna läsa och skriva.  En journalist ska inte (ett nyligt exempel) säga ”interjuv” när den utför en sådan.

Jävlar i min lilla låda.

Vad betyder det att "känslorna är nära till hands"?

Här en historia om hur konstiga skevheter i språket dyker upp:

Ett hockeylag förlorade och då var, enligt en tidnings text, ”känslorna nära till hands”. Man läser vidare trots ointresse för sporten ifråga och undrar vad som menas med att "känslorna var nära till hands"? Som utsaga är den ju helkonstig - eller meningslös!

Det är en amerikan i laget som yttrat sig. Journalisten måste översätta och antagligen skulle det gå fort. Men det kan inte hjälpas, felaktig svenska borde inte få forsa rakt ut till allmänheten utan att kontrolleras!

Förmodligen spelades matchen hemma hos motståndarlaget för amerikanen sa så här: ”Det är bara känslor. Vi var redo från start och såklart var de också det i sin egen byggnad. Känslorna var nära till hands.”

På detta, ”känslorna var nära till hands”, gjordes till och med rubrik.

Så går det till när svenska ändras i sin struktur, något språkproffs envisas med inte sker! ”Close at hand” (som amerikanen förmodligen sa) betyder bara ”nära, i närheten”. Den här typen av direktöversättningar utan eftertanke pajar båda språken och det är synd.

Visst är det vanligt att man säger att något ”ligger nära till hands”. Men kollar man vad (ännu) professionella översättare använder ”åt andra hållet”, d v s när de översätter från svenska till engelska, blir det ”obvious” eller andra konstruktioner för att uttrycka saken.

”Close at hand” och ”nära till hands” är alltså två helt skilda saker.

Detta är finlir på hög nivå. Nu går det förlorat. Borde det inte vara nödvändigt att kunna svenska mycket bra när man skriver eller talar i svenska medier? Sedan lång tid tillbaka tycks det vara skit samma för de flesta. Det ligger nära till hands att bli dyster.

Västgötalagen börjar bli jäkligt vältummad, om man så säger

Islänningarna försöker fajtas för sitt språk, fransmännen gör det, och – såvitt man begriper – även tyskarna. Hur resten av världen förhåller sig är obekant. Den amerikanska engelskan rullar dock fram som en ångvält över jorden utan större hinder.

I Sverige fortsätter såväl språkproffsen som allmänheten diskussionen om skillnaden mellan ”före” och ”innan”. Som princip vore det dumt att anse det vara fel att dryfta principfrågor, men faran för svenskans del ligger på ett helt annat plan än före/innan, faran nu är av annan dignitet.

Senaste före/innan-debatten försiggick i ett morgonblad nyligen. En chefredaktör på en språktidning skrev i ämnet och nämnde då något om såna som undertecknad, d v s folk som tycker att svensk språkvård är för tillåtande.

I samband med texten om före/innan (som vi nog snart kan skippa i jakten på större byten att lägga ner!) skriver denne chefredaktör att det tidigaste användandet av ”innan” som preposition går att finna i Västgötalagen. 

Vore det djärvt att förklara "före" och "innan" som likvärdiga utan åberopa Västgötalagen? Och om man nu föredrar att som här peka bakåt:  Kan man använda vilka j-a ord som helst bara för att de nedtecknats i urgamla skrifter? En samtida språkvård borde väl kunna ha koll på vad som ungefär är ett samtida språkbruk?

Det är ofta jag finner intressanta upplysningar i SAOB, men att uppmuntra användandet av urgamla belägg skulle nog försvåra dagens språkinlärning, lärares arbete samt att inhämta nyheter. 

Det är knepigt att formulera sig kring detta, men en känsla av hållningslöshet infinner sig varje gång professionella språkarbetare hänvisar till tusenåriga lagtexter och liknande.

Använder fransmännen Rolandssången (Chanson de Roland från sisådär 1100) på samma sätt? Eller britterna den något äldre Beowulf?

Mig vore i sanning fjärran att till fullo undfly dylika tilltag, ity en på så sätt erhållen svenska likaledes vore svenska. Men det kan få stilistiska följder.

Ett starkt – vad kan man annat kalla det – ställningstagande

Nu återkom T med ett lästips som handlar om hur man i Frankrike jobbar på att stärka modersmålet. En kommitté bestående av akademiker och kulturpersonligheter ger förslag på vad man bör ersätta engelska begrepp med för inhemsk variant. Senast gällde det ”fake news”.

I Sverige jobbas det hårdare på att skita i det och helst införliva såna uttryck i svenska snarast möjligt. Det finns fler liknande tendenser och till en av dessa återkommer bloggen imorgon. Eller en annan dag.

Dagens betraktelse undrar vad följande är för typ av news. Inte fake news, men strong news, kanske. (Men den som läser kvällstidningar på nätet måste förstås vara beredd på det mesta).

En artist, skriver en sådan tidning, ”väljer att visa starka förvandlingen”. I en numera vanlig symbiostext (tidning återberättar vad folk skriver i sociala medier) framgår att detta "starka" innebär att personen i fråga visar bilder på sig före och efter en viktnedgång. Ursäkta en enkel människa, dessa ”starka förvandlingar” med bilder ”före” och ”efter” har väl funnits länge?

Under mellanrubriken ”NN:s starka ord” står att personen ”känner sig starkare än innan viktnedgången” och har ”utvecklats" i hur hon/han "tänker kring sin vikt och sin kropp”.

Tidningen avrundar den här kalkeringen av personens egen text på följande vis: ”NN avslutar den starka texten med positiva hashtaggar som ’tro på dig själv’, ’"njut av livet’ och ’kärlek’.

Ingen skugga ska falla på artisten i fråga, men här följer sbråkmakarens egna och starka ord angående vad tidningen gör:

Den arbetar på en åderlåtning av språket som får det att likaså tappa vikt. Tyvärr blir resultatet inte nåt vidare, det är inte onödigt hull som försvinner. Mina starka tankar rör sig i banor kring specifik vikt och densitet. Ju högre densitet ett ämne har desto större är mängden massa per volymenhet; densiteten påverkar således direkt ämnets vikt (lite snott från Wikipedia).

I den där texten med mångamånga "stark" känns den specifika vikten nästan besvärande fluffig. Det vore toppen om journalister använde ett språk - när de nu ändå skriver.

Ska nyhetsmedier syssla med historieberättande?

Åter till gårdagens "storytelling" och "narrativ". På Wikipedia säger första träffen på "storytelling" att det är en  "gren inom marknadsförings- och upplevelseindustrin som går ut på att bygga försäljningen för exempelvis en restaurang eller ett hotell kring en historia". Lite ytterligare lösgoogling visar att begreppet mest används som försäljningstaktik.

Den tidning vars nya boss ska satsa på "storytelling" (se igår, igen) menar kanske inte direkt samma sak som Wikipedia, men visst är det något överdrivet och svulstigt över ordet i fråga?

Detsamma gäller "narrativ". Första träffen på nätet förklarar ordet som ”ett kritiskt begrepp inom konstvetenskap”. Men vid sidan av denna förklaring ligger en liten extraruta som säger att ”berättelse är en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda”.

Det sjuka i kråksången är att den här rutan med rubriken ”Berättelse” kommer upp när man söker på ordet ”narrativ”. Slår man i ett engelskt lexikon får man veta att ”narrative” betyder ”berättelse, historia”. "Storytelling" betyder väl också "historieberättande" om jag inte fattat fel?

Måste ta till kraftord: Vad fan är meningen med att ta dessa ord från engelskan och introducera som något nytt när vi haft egna begrepp sen tidernas begynnelse (åtminstone bra länge)?

Det är frågan om tidningar och andra nyhetsmedier ens ska använda ordet ”berättelse” om sådant som de sänder ut till oss läsare, lyssnare och tittare. Inte vill man väl att medierna ger en berättelser eller storytelling? För sånt finns det böcker.

Vad är det för fel på det vrålenkla ordet ”text”? Eller ”artikel”? För såväl skrivna som andra medier finns det beprövade begreppet ”reportage”. I tv och radio kan man ha ”inslag”.

Storytelling?

Narrativ?

Pöhöh! Med eftertryck!

Här skriver en reaktant i ett aggregationstillstånd

En medivrare i språkfrågor, T, suckade häromdagen över att ”berättelse och berättande numera ersatts av narrativ och storytelling”.

Det är bra konstigt. I tider som ofta hojtar om ”fake news” (eller ”falska nyheter” som inte är så mycket svårare för en svensk att säga), hör man också nya lockrop för gamla företeelser.

Nyligen twittrade en redaktör om sitt nya jobb på en av våra större tidningar. Personen ifråga utlovade ”storytellingsatsningar och fördjupningar” samt uppmanade läsarna att ”tipsa om bästa berättelserna!”

Det har under många år nu varit ett upprepat prat om ”analys och fördjupning”. Ett ofta hopklistrat begrepp som blivit alltmer använt medan andra och minst lika stora delar av medierna präglats av katalys och fördumning. Ursäkta då, skämtet var kanske inte klockrent, som samtiden gärna säger, men ändå.

Lagd åt fördjupning som man är blir det till att googla på ”katalys”. Enligt Wikipedia är heterogen katalys en katalys där katalysatorn befinner sig i ett annat aggregationstillstånd än reaktanterna. I homogen katalys, däremot, är katalysatorn och reaktanterna i samma aggregationstillstånd.

Tja, inte så pjåkigt, reaktanter och aggregationstillstånd är med all säkerhet inblandade i denna storytelling (jag menar egna bloggtexten). Den drar som vanligt iväg åt helsefyr. 

Så mitt avsedda narrativ är ännu inte färdignarrerat (kan man sno "narrative" kan man väl även sno verbet "narrate"?), vilket möjligen sker imorgon.

Från en fiskgryta till en helt annan femma.

Då var vi äntligen framme vid fiskkitteln (se några dagar bakåt).

Snokar man på nätet hittar man The Frase Finder, en sida med engelska uttryck, ordspråk och liknande. Uttrycket jag sökte var ”a different kettle of fish”. (Vanligen handlar bloggen om svenska, svenska och engelskpåverkad svenska, här är ett undantag).

Där berättas att det först och främst inte är samma ”kettle” som den man ständigt hör talas om i brittiska filmer och serier: "I’ll put the kettle on”. Som bekant kokas te vid alla tillfällen: en vanlig kulen dag, vid familjebråk inom engelska lantadeln eller när ett mord begåtts.

Denna eviga tekittel har nog likheter med det gamla svenska ”nä, nu sätter vi på pannan”. Fast då har det förstås gällt kaffe. Men kettle (som ju är släkt med vårt ”kittel”, det behöver man inte ha fantasi för att inse) i uttrycket är faktiskt en annan sak (a different kettle of fish, haha), nämligen en gryta man kokar fisk i, ofta stora, hela fiskar.

”A kettle of fish” – enbart – har betydelsen ”en himla röra”, men ”a different kettle of fish betyder alltså: ”en helt annan sak”. Eller, som en svensk skulle kunna säga, "en annan femma".

Detta lär i sin tur komma från ett gammalt 1800-talsordstäv som löd: "Det var en annan femma, sa bonden, skrev en sjua".

Dagsedlar, hurrilar och tjottablängare - kärt barn har många namn

Dagsedeln (se gårdagen) förde långt. I SAOB står om ursprunget, tyska Tagezettel, och så följande: ”sedel l. pappersblad innehållande redogörelse för det som inom ett visst verksamhetsområde under loppet af en dag förefallit; jfr dagsrapport.” (*)

Så långt slutet av 1600- och början av 1700-talet. Men vad gäller dagsedeln som örfil, tjottblänga, sittopp osv, finner man på en sida som heter ”Allt för föräldrar” (dagsedelns vägar äro outgrundliga…) en förklaring som i sin tur tagits ur Gösta Bergmans Ord med historia. Där resoneras vidare om att Tagezettel även hetat Denkzettel/Denkzeddel på tyska (för några hundra år sedan) och betytt "minneslista, minnesbeta, handgriplig påminnelse:

Luther översatte grekiska fylakterion (minneslista med lagföreskrifter som judarna skulle iaktta) med denkzedel. Den moderna uttrycket /dagsedel/ hänvisas till en artikel i Expressen 1952 med anledning av ett knockoutslag i boxning. "Boxning är inte hälsosamt, säger C.-A. Nycop i denna artikel, där han utdelar en dagsedel mot dagsedlarna".

Minnesbeta alltså, och den beskriver SAOB som en ”eftertrycklig tillrättavisning l. upptuktelse l. bestraffning (som man icke glömmer)”. (*)  Ur en text från 1721 av Carl Gyllenborg (greve, ämbetsman, diplomat, politiker och författare) citeras vidare det kraftfulla: ”Håll E’r oförskiämda mun, eller jag lär gifva Er en minsbeta, som I skall kiänna så länge I lefver.” 

Minnesbeta och dagsedel hör alltså ihop, men fiskkitteln det talades om i går får anstå till morgondagen. Dessa efterforskningar tar kål på en sbråkmakare som egentligen bara vill sitta och utan ansträngning hojta om vår tids förfärliga och anstötliga språkanvändning! 

(*) I SAOB förkortas ordet "eller" lattjo nog l.

Det finns många andra sedlar i världen än pengasedlar

Det blir bra tjatigt med texter som dessa, men det blir också bra tjatigt med det nya modersmål som ofta känns påfallande obekant. Så det är bara att fortsätta.

”Jag är skyldig dig en”, sa skådisen i en tv-serie eller film.

Här antecknas som bekant bara ord och uttryck, skulle man dessutom redogöra för vartenda ställe där de förekommit skulle det bli lite väl mycket vetenskap. I bloggen bedrivs bara ovetenskapligt arbete, mycket av det försiggår på känn och med hjälp av intuition.

Det där i filmen lät nästan lite hotfullt även om ordet ”skyldig” måste ha avsett den talande och därmed visade att denne inte var farlig. Men ändå: ”Jag är skyldig dig en.”

En vanlig enkel människa undrar givetvis "vaddå, skyldig vaddå"? Man kan ju inte bara säga ”en” och sen är det slut på meningen.

Fast på engelska kan man det. Av uttrycket ”I owe you one” vet de flesta engelsktalande, får man anta, att ”one” avser en gentjänst utan att ordet sägs ut. Det är så det funkar med idiomatiska uttryck och dem ska man inte pilla på, för då blir de mycket ofta och i stället idiotiska uttryck.

Man kan även höra någon tala om en ”I owe you”, och den kan då tjäna som substantiv och även skrivas ”IOU”. I engelskan är det bättre beställt med att få till roligheter av olika slag. Vi kan skoja lite och skriva, t ex, ”får C hur D E med D”. Vilket inte är jättekul egentligen.

Nå, en IOU är en revers eller skuldsedel. Är det mina associationer som gör att jag uppfattar ”I owe you one" som hotfullt? Tankarna flyger kanske kors och tvärs och – via en IOU – skuldsedeln – får en svensk att tänka på en "dagsedel": Aktarej så du inte åker på en dagsedel!

Men dagsedeln är en helt annan fiskkittel och nu finns det lite att jobba med i morgon…

Rök ut dom och jaga ner dom, för helvete!

Associationerna när man håller på och språknördar (verb som antagligen inte finns!) går hit och dit  som i ett garntrassel. Skriver man om nine-eleven (något som hände mig häromdagen) kommer man att tänka på George W Bush. Och för egen del minns jag att det var första gången jag hörde någon som skulle röka ut gärningspersonerna ur deras hålor (”smoke them out of their holes”) och – innan dess, förstås – skulle man ”hunt them down”.

Såväl brittiska som amerikanska ordböcker beskriver ”hunt down” som ”search for and capture someone”, d v s leta efter/jaga och fånga någon.

Så långt så bra. (Där ville jag skoja med ytterligare ett engelskt uttryck, men det används redan på svenska, ser jag. ”Så långt är allt gott och väl”, har det hetat förr.)

Glädjande nog kan man ännu hitta översättare (kollade sidan bab.la) som använder svenska varianter av "hunt down", nämligen ”jaga rätt/bedriva klappjakt på, få tag i, fånga, fånga in, jaga (med blåslampa)”.

Ännu, skrev jag visst. Ty det är som bekant en tidsfråga.

I en svensk kriminalserie skriker en polis angående några kriminella: ”Vi ska jaga ner dom jävlarna!” Det är alltså en svensk som skriver så i manus till en tv-serie som är en inhemsk produktion.

Jaga ner.

Och svenskan påverkas marginellt av engelskan, säger språkprofessorer m fl språkarbetare. Vill bara påminna om detta emellanåt.