Två års träning i ett annat språk (på plats), om än inte alldeles från grunden så bra nära, gjorde underverk med min egen språkegocentricitet. För det första blir man ödmjuk i största allmänhet när allt man kan säga är att man noterat att solen skiner. Gör man det många dar i rad (om solen nu verkligen skiner) kanske man inte kallas debil, men man känner sig korkad.
Vad gör man då som utlänning där man sitter: mitt i ett annat språk? Jo, man försöker förstå vad folk omkring en säger och så prövar man själv ljud, ord, fraser och försöker begripa andra sätt att tänka. Det är ingen lätt sak, inte ens om språket ligger nästgårds.
Så här sa en person (i radion) från ett annat land: ”Slaget som inte dödar dig förhärdar dig”.
En svensk kanske vet att det vanliga uttrycket är ”det som inte dödar härdar”. Kanske vet även svensken (eller personen som sa det) att meningen tillskrivs Nietzsche. (Även om det säkert yttrats före honom!)
Skillnaden mellan ”förhärdar dig” och ”härdar” är inget man skakar ur ärmen. Hur som helst är det inte fel att säga så. ”Slaget som inte dödar” är inte heller fel. Har man inte svenska som modersmål är meningen jättebra, men det är inte så det idiomatiska uttrycket lyder.
När jag utsattes för ett annat språk ville jag lära mig det som det talades av dem som hade det till modersmål. Det är så man borde betrakta språk (kling, klang, här ringer klockan och manar till eftertanke) och inte som de språkmänniskor inom akademier och lärosäten (och annat) som tycker att det inte är så jädra noga (här är det gnissel och dissonanser i klockklangen).
