I Sverige fortsätter såväl språkproffsen som allmänheten diskussionen om skillnaden mellan ”före” och ”innan”. Som princip vore det dumt att anse det vara fel att dryfta principfrågor, men faran för svenskans del ligger på ett helt annat plan än före/innan, faran nu är av annan dignitet.
Senaste före/innan-debatten försiggick i ett morgonblad nyligen. En chefredaktör på en språktidning skrev i ämnet och nämnde då något om såna som undertecknad, d v s folk som tycker att svensk språkvård är för tillåtande.
I samband med texten om före/innan (som vi nog snart kan skippa i jakten på större byten att lägga ner!) skriver denne chefredaktör att det tidigaste användandet av ”innan” som preposition går att finna i Västgötalagen.
Vore det djärvt att förklara "före" och "innan" som likvärdiga utan åberopa Västgötalagen? Och om man nu föredrar att som här peka bakåt: Kan man använda vilka j-a ord som helst bara för att de nedtecknats i urgamla skrifter? En samtida språkvård borde väl kunna ha koll på vad som ungefär är ett samtida språkbruk?
Det är ofta jag finner intressanta upplysningar i SAOB, men att uppmuntra användandet av urgamla belägg skulle nog försvåra dagens språkinlärning, lärares arbete samt att inhämta nyheter.
Det är ofta jag finner intressanta upplysningar i SAOB, men att uppmuntra användandet av urgamla belägg skulle nog försvåra dagens språkinlärning, lärares arbete samt att inhämta nyheter.
Det är knepigt att formulera sig kring detta, men en känsla av hållningslöshet infinner sig varje gång professionella språkarbetare hänvisar till tusenåriga lagtexter och liknande.
Använder fransmännen Rolandssången (Chanson de Roland från sisådär 1100) på samma sätt? Eller britterna den något äldre Beowulf?
Mig vore i sanning fjärran att till fullo undfly dylika tilltag, ity en på så sätt erhållen svenska likaledes vore svenska. Men det kan få stilistiska följder.
