Folk får – och kan, vanligen – tala hur fadderittan de vill. För en del går det lätt att uttrycka sig, för andra är det svårare. Precis som vissa föds in i penningmässig eller annan slags rikedom föds människor in i olika språkmiljöer.
Språket är nyckeln till mycket. De som har problem får kämpa. En finfin tanke i landet Sverige har varit att man i skola och övriga samhället kompenserar för dem som har det svårt i det här avseendet. Så uppstod en gång folkbildningstanken som fanns närvarande hos medier, beslutsfattare och jag vet inte alla titlar på de som borde vara språkliga förebilder. Nu är det si och så med vad de (förebilderna) hasplar ur sig.
Aha, tänker man då! För detta finns det givetvis utbildade (eller självlärda) människor som sopar! Nej, här sopas inte alls. De som har hand om språkvård är snarare tillskyndare av motsatsen. De flinar åt dem som vill ”göra rätt” och kanske därvidlag låter lite besserwisseraktiga i sin iver. Språkfolket använder då i sitt fula och subversiva arbete termen ”inlärd irritation” om en sådan som sbråkmakaren (jävlar vad arg jag blir!), till exempel.
Som framgår skriver jag lite hur jag vill och lattjar (som jag brukar säga med min tidiga 1900-talsslang från romani) en del. Samt svär. Det är för att bloggen är upplagd så.
Däremot bör inte skolans språk, nyheter eller samhällsinformation eller vilket allvarligt meddelande som helst, läggas upp så. Man skriver olika beroende på vad man vill med sin text. Det är en svår konst som utövas med en gemensam språköverenskommelse som grund. Skolan bör vara det första ställe som lär barn stilnivåer. Och så vidare i samhället.
Det här kan tyckas vara ett stapelvarusnack ur min fatabur. Det är helt korrekt, det här tjatar jag om dagligen. Men det är även en uppladdning och en ansats.
Språnget tas i morgon. (Om inte pladdrandet tar överhanden. Igen)
