 |
| Man kan vara "på" eller "med på" men sällan "i" |
Så stod det på en affisch vars meddelande jag glömt i pur glädje över språkvalet.
Sen flera år har man drabbats av en omgivning som ger en erbjudanden om olika saker (fikning, ett glas efter jobbet – den typen av umgänge) – och så kommer det eviga: ”Är du på?”. Nej, här skriver en som aldrig är ”på”, det låter alldeles för likt det man hörde om besvärliga ungar i ens barndom: "Hon/han är så på sig!" Däremot är jag ofta med på dylika förslag.
Varifrån på-et kommit måste man dock stå frågande inför – eller så är ens kunskaper i engelska alltför bristfälliga. Vad engelskspråkiga brukar fråga är ”are you in?”. Kanske låter det alltför knäppt att på svenska svara ”jag är i”, men att språket låter knäppt vid direktöversättningar brukar inte hindra de villigt mainstreamade och slimmade* typer som bebor detta land.
Tänk om behovet av korta uttryck är så stort att man t o m förkortat det svenska ”jag är med på XXX”. Men där är det ju så att ”med på” kräver ett utsagt objekt medan ”jag är på” underförstår kaffekoppen eller vinglaset.
* Jäpp. Handskades en smula ovarsamt med de beskrivande orden i upprördheten
