Självkritik är en illa sedd, eller åtminstone föga utnyttjad, träningsform. Sbråkmakaren försöker dock vara ett föredöme. Uttråkad av mig själv sa jag nämligen åt densamma: Fasiken vad man sitter och gnäller på vad andra skriver och säger.Då kom ett gammalt begrepp farande upp i hjärnkontoret: Returinformation.
Vad betydde det nu igen? Jo, sa M, så kallades det som inte skrevs av journalister på en tidning (t ex) utan flöt in från folk utanför redaktionen. Det kunde vara en sammanfattning av en pensionärsförenings resa någonstans: ”Kaffe intogs sedan på ortens kafé”. Så kunde det låta, lite likt de uppsatser många som i dag är äldre skrev som barn. Det hände att denna returinformation (liksom redaktionellt material, det kunde också ske...) kom farligt nära textreklam – en annan term från förr – och då blev det till att rensa. ”Kaffe intogs på Hilmas populära kafé” gick inte an.
Nu är det mesta av sådan (journalistisk och annan) moral och etik borta.
Åter till min egen rannsakning: På denna blogg tas ofta exempel ur medier som skriver ”egna” grejer (efter styckeindelning och rättstavning, i bästa fall) som de i sin tur tagit från sociala medier. Och så undertecknad på det: det blir ju en returreturinformation! Egentligen borde även detta elände få ett namn, men som vår samtids mantra lyder: Vem bryr sig?
Efter ytterligare meditation var det lätt att inse att man behövs som korrektionsanstalt. Min fortsatta åsikt är att journalister och andra som på liknande, alltså verbala, sätt vänder sig till allmänheten i sitt arbete bör kunna läsa och skriva. En journalist ska inte (ett nyligt exempel) säga ”interjuv” när den utför en sådan.
Jävlar i min lilla låda.
Efter ytterligare meditation var det lätt att inse att man behövs som korrektionsanstalt. Min fortsatta åsikt är att journalister och andra som på liknande, alltså verbala, sätt vänder sig till allmänheten i sitt arbete bör kunna läsa och skriva. En journalist ska inte (ett nyligt exempel) säga ”interjuv” när den utför en sådan.
Jävlar i min lilla låda.
