Det vore mig fjärran att säga emot Ulf Teleman, vars böcker ofta stått på kurslistor i mina studier under årens lopp, men här kommer en liten invändning.
När uttrycket ”inlärd irritation” lanserades var professorn ca 40 år. Förhållandevis ung, vill en del av oss påstå. Undertecknad hade i ungdomen duster med kolleger (som säkert skrev "kollegor" i plural) på en korrekturavdelning. ”Sej är en fisk”, utropade en dem när hon i en text fann ett ”mej, dej" eller "sej” istället för ”mig, dig" eller "sig”. Bland dem som dristade sig till detta skrivbeteende var undertecknad som försvarade sig med att använda diverse nymodig- och folkligheter om textens stilnivå så tillät.
För många var/är det otänkbart. Ett eget (mitt) tillkortakommande var oförmåga att till hundra procent korrekt använda ”före” och ”innan”. Dök de upp kollade jag saken med äldre/mer noggranna kolleger. Så höll det på.
Vid betydligt högre ålder än 40 har en del av mina vanor ”satt” sig ganska rejält. Problemet med ”före” och ”innan” kvarstår, men det sjunger på sista versen bland språkvårdare (och andra) medan en kärntrupp håller ut. Det gör den rätt i, vi har alla våra käpphästar.
MEN. Och det är ett väldigt stort MEN: en sån här distinktion inverkar inte menligt på förståelsen. Det är inte så att synonymer försvinner. Inte heller ändras svenskans struktur. Tydligheten påverkas inte, etc, etc.
Men nu till det oerhört spännande inslag som gårdagens inlägg byggde upp inför, nämligen en text man ramlar över om man söker efter ”inlärd irritation” på nätet. Författaren till den har de flesta hästar hemma i språkstallet. Det brukar vara ytterst sparsamt med länkande i denna blogg, men här är något som alla borde läsa. Inte minst "språkvårdande" instanser!
http://sprakforsvaret.bloggagratis.se/2017/06/21/11454308-oro-for-spraket/
