Ursäkta, men vem är egentligen insnöad å det grövsta?

Hänvisande till gårdagens spådom att man snart säger ”han är en medlem av en klubb” måste här korrigeras: Många använder redan en sådan obestämd artikel, en: ”Jag vill bli en lärare”. Skulle kunna slå vad om stora pengar att många vill bli ”en influencer” också. Så talar många svenska halvspråkiga ungdomar. Man hoppas att de inte bara blir en lärare utan två. Då får de kanske tid att undervisa barn i hur man använder obestämd artikel.

Vad halvspråkighet är? Jo, det tragiska faktum som uppstår när någon som har chans att bli tvåspråkig inte får tillräcklig undervisning, stöd och hjälp av ett omgivande samhälle. Slå gärna upp ”halvspråkighet” på Wikipedia.

Förr drabbades främst barn till invandrare, nu är det lika ofta svenska ungdomar som får sitt modersmål uppblandat med godtycklig dagslände-engelska.

Här ett till exempel på modern knassvenska. Och det värsta är att yrkesgrupper man förväntar sig ett bra språk av är de som fallerar (upprepar jag mig???).

En av dessa ställde följande fråga till någon: ”Hur kommunicerar ni ut det här till allmänheten?” Hur då ”ut”? Det är nog inte ens engelska utan bara ett oskick (eller utskick…). På svenska finns många sätt att uttrycka saken: ”Hur meddelar ni allmänheten det här? Hur informerar/upplyser ni allmänheten om det här?”

 
Det har hänt att man (undertecknad) kallats språkligt insnöad, men hör på det här: det finns många som sitter instängda i ett ordförråd som krymper och krymper.

Den som inte tror att språket faller sönder bör läsa detta inlägg!

Ta exempelmeningar som ”han går på starka mediciner” och ”hon gapar och går på”. Har man inte svenska som modersmål är det svårt att betona "går" och "på" rätt, även om man i övrigt talar nästan felfritt. Det här gäller förstås alla språk: pyttesmå detaljer avslöjar den icke-modersmålstalande.

 
Men av en vanlig vuxen svensk utan några speciella språkhandikapp kan man väl kräva ett och annat? Nu ska det dock inte handla om betoning utan de många speciella uttryck ett språk håller sig med, de allra vanligaste. Ofta hamnar man i förtvivlan över att så många, bland dem folk med språk som arbetsverktyg, inte klarar av – exempelvis – vanliga prepositioner. Eller andra småord i fasta uttryck. Eller det faktum att vissa begrepp (verb, vanligen) saknar dessa småord. Sådan kunskap bör sitta i ryggmärgen.

 
”Det här är inget jag kan kommentera på”, sa en av alla dessa språkvacklare. Kommentera PÅ? Det heter väl för tusan bara ”kommentera”. Däremot säger nog engelskspråkiga ”comment on”.

 
En till knasgrej som verkar ha satt sig i Den Nya Svenska Ryggmärgen: ”Det här inlägget har tagits ner på Facebook”. Ta NER, vafalls? Vad hände med ta BORT?

 
Fler exempel som sänker ner en i förvåningens hav (ja, förlåt, det är svårt att finna ord): ”han är medlem av en klubb”. Medlem AV en klubb, hur går det till? Engelska: ”he is a member of a club”. Snart säger samma person säkert också ”han är en medlem av en klubb”.

 
Sista: ”Han häktades för mordet av kvinnan”. Det verkar som om fel person blivit häktad. Om det nu är som man tror (men hur ska man veta det?) så heter det ”mordet PÅ kvinnan”.

 
Kräver jag för mycket av människorna? Nej. Exemplen ovan hör inte till den högre skolan.

En diversifierad utläggning om det finstämda kvittrets poesi

I mitt hem står radion nästan alltid på. Egentligen är det ett oskick på samma sätt som när en tv står och går. ”Vi stänger av ljudet”, säger man, men allas blickar dras ändå till bilderna. Om detta fenomen, eller tv-tittande som inte är aktivt, finns en bekant teori: Vi ska ha med oss, nästan genetisk, känsla av en urtid när man satt i en ring runt elden.

 
Betraktar man tv-tittare verkar teorin vara sann. De ser hypnotiserade ut, men frågar man vad de ser på så har de ibland ingen aning. Med radion är det värre (bättre): stänger man av den sitter ingen och tittar på den.

Att radion står och går har två sidor. En är att det finns många bra radioprogram. En annan är att det – som med andra moderna medier – kan glimma till av något speciellt mitt i flimret.

 
Dagens dikt i P1 – det är sällan man är på poesihumör just då. Så dikten får mala på om människans eviga ensamhet och existentiella utsatthet. Men så kommer musiken därefter. Och häromdan fick den mig att vakna. Det var en enkel slinga men med ett ovanligt ackompanjemang av fågelkvitter. Kompositören är en ung islänning (Ólafur Arnalds) som bl a gjort en hel del musik till filmer och tv-serier – någon jag sett, t o m.

Men vanligen hör man annat när radion (eller tv-n) står på – språkhorrörer! Gnölet är tillbaka i morgon. Jag håller på att skriva ett epos i Shāhnāmes (världens längsta epos) storlek om felanvända prepositioner, fulverb och snodd språkskit.

🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦

Detta blogginlägg kommer med ett allvarligt uppviglingsförsök

Många av ens generationskamrater, övermogna människor, s a s, har ofta invändningar mot modernt språkbruk men besitter inte samma lättretade nerv som en del av oss. För det ska de vara glada. Men ofta häktar de upp sig på flera decennier gamla ”nymodigheter” som sedan länge kvalat in i SAOL. När språket glider oss ur händerna blir somliga MYCKET upprörda över DET MESTA. Undertecknad hör inte helt till dem, men nästan. Ytterligare en del verkar t o m strunta i om de förstår vad som sägs. Jag känner folk som tillhör alla sorter.

 
Det skumma är att vi som reagerar blir lite skrattade åt. Man får sätta sig över sådant – eller ”sätta sig på, till, under, i” – ofta kommer vår nutida tillvaro med helt andra prepositioner och adverb. Eller verb, som det förfärliga ”kommer” jag använde i förra meningen.

 
Där, i den idiotiotfrekventa användningen av ”kommer”, sitter en av mina värsta smärtpunkter.

Det började lite smått med mode- och övriga konsumtionsvärlden. Googla på ett av orden ”väskorna, tröjorna”, eller ”kalsongerna” och sen ”kommer i”. Sätt citationstecken kring hela frasen och se hur mycket som ”kommer i brunt, svart, rött, tvåpack, i olika utföranden”.

 
Jag har sagt det förr och säger det igen: ”Väskorna finns i blått och grönt”. Låter det bekant? Eller ”glasburken levereras i en trälåda”? Vid ett nätinköp av hörlurar såg jag beskrivningen till ett par av dessa: ”helt trådlösa hörlurar, kommer utan sladdar”. Det låter ju för dråpligt, man ser för sin inre syn sig hur de kommer stultande vägen fram. Utan sladdar att hålla sig i.

Nu har detta ”come” som i engelska är otroligt vanligt i alla slags uttryck börjat sugas upp i många sammanhang (av de många härmaporna till språkanvändare) på svenska. T ex ”Det här kommer med ett pris”. Till nyligen sa man "det här har ett pris” med samma betydelse. 

Stå emot fjant-kommer!!!

Längtan till Italien är inte riktigt samma som den efter Herbert

En tidning skrev om en ung människa som saknade sina kompisar (p g a pandemirekommendationer): "Man längtar till att träffas igen."

Herregud, tänker jag, vilken språkkänsla! Jag slår mig med häpnad! Denna egenbeundran handlar inte om huruvida jag har rätt eller fel (som alla vet anses inget vara rätt eller fel nuförtiden).

 
I alla fall: Flickan borde ”längta efter att …”. Min inre grammatik ger en av fler möjliga konstruktioner: ”Jag längtar efter att träffa dem igen”. (Man borde kanske sitta i en bur på ett hembygdsmuseum.)

 
Vad gäller ”längta till” kan man påminna sig en gammal Birger Sjöbergvisa som börjar: ”Jag längtar till Italien”. Säg högt ”Jag längtar till Italien”. Säg sen: ”Jag längtar till Herbert”. Hm, det låter inte, som folk brukar säga, klockrent, va? Pröva med: ”Jag längtar efter Herbert”.

 
Sånt finlir – är det på upphällningen? – finns i språk vars talare fått en gemensam åsikt om hur ett så delikat kommunikationsverktyg används.

Forts: Färden går vidare mot Bidens installationsceremoni 2)

Tyskans ”nehmen” motsvaras huvudsakligen av svenska ”ta” och prepositionen ”zu” ofta av ”till”. Sätter vi ihop de båda till ett ”tyskt” tillta, får vi ”zunehmen”. (Svenskan har synonymen ”öka”). Men tyskans ”åtgärd”? Jo, den heter ”Massnahme”. Ordet ”Mass” är samma som vårt konkreta ”mått” (som kan mätas med måttband, t ex). Ordet har som så ofta dessutom en bildlig innebörd som i svenska ”mått och steg”. SAOB ger för ”mått” bl a betydelsen: ”åtgärd som vidtages i ngt visst syfte”.

Vän av ordning och även andra kan nu ha börjat undra över ”öka”, som ju är detsamma som ”tillta”. Öka! Det låter annorlunda jämfört med det ”tillta” som även norrmän och tyskar tar till!

Man slår i sin gamla etymologiska Våra ord av Elias Wessén (min från 1988, originalutgåvan från 1932). Där beskrivs det som ett ”germanskt ord med motsvarighet i flera indoeuropeiska språk, bl a latinska augere”. Ordet låter bekant i dessa dagar, eller hur? ”Inaugeration”, det engelska ordet för installationsceremonin för amerikanska presidenter, visar sig komma från latinska ”inaugurare”, sammansatt av ”in-” och ”augēre”, med ursprungsbetydelsen ”att öka”.

Allt det här visste väl läsaren förstås, men ändå. Känn gärna vördnad inför språkhistorien. Och vördnad heter på engelska ”awe”, vilket för oss tillbaka till nutid i form av det som ropas av hänförda amerikaner: AWESOME! (De gånger de inte ropar AMAZING!)

Varifrån ”vördnad” kommer? Tja, undertecknad tar en liten språkhistorisk paus ett par dar nu…

Ny följetong: På väg till Bidens nyliga installationsceremoni 1)

Nu skriver jag verkligen på fri hand. Men här i bloggen kommer ingen språkhistoriker eller annan expert åt mig, så det är bara att mangla på. Det här tjatet om ”tilltag” kan vara trist för en och annan läsare, men ordet gör skäl för sin beteckning, det är tamejtusan ett riktigt tilltag i sig självt! I den mån det finns ett pussel kring begreppet ombeds läsaren att lägga det själv, planen för kommande rader är vag.

Här börjar det (och det blir lite repetition…): De första människorna talade förmodligen inte lika mycket i symboler/bilder som vi gör. De var för upptagna med sin påtagliga värld, den som de bokstavligen tvingades ta på för att överleva. Babbel för babblets skull hade inte hamnat högt på den s k agendan! När de först använde prepositionen ”till” (vad den nu kan ha hetat på urspråken, använd fantasin!) hade den en högst verklig innebörd. Precis som verbet ”ta”. Nu betyder inte längre ”ta” och ”till” alltid något konkret – ”ta till” betyder, t ex, ”använda” (”använda” har förstås gått samma väg). Som i exemplet ”Nu får vi ta till de medel som finns.”

Ordnar man om orden skapas partikelverbet ”tillta”, med betydelsen ”öka”. Skapar man ett substantiv av samma grundord får man ”tilltag”. När språken vandrade hit och dit över årtusendena blev resultaten som bekant olika. I Sverige blev ”tilltag” ett ”busstreck”, eller som SO beskriver det: ”o­överlagd och självs­våldig handling”. SAOB som oftare går bakåt i sina ordförklaringar ger även ”tillgrepp” som synonym. Men i Norge (se gårdagsinlägget) betyder ”tiltak” vårt ”åtgärd”, alltså något man gör (något) åt. I morgon väntar Tyskland. Och Biden.

Här ska pudlas även om själva miss- och tilltaget var oavsiktligt!

Bild: AnnaliseArt

Man måste alltid vara beredd att pudla. Verbet finns inte i ordböcker än, men det kommer nog. Det har hetat ”att göra en pudel” när man ber mycket ödmjukt om ursäkt. Ett statsråd kände sig tvingad till detta för ett par decennier sen. Någon tyckte att beteendet liknade en fjäskande pudels, därav uttrycket.

Kanske är "pudla" att ta i, dagens text lutar mer åt pudelns kärna (med sitt ursprung i Goethes Faust). I bloggen 15 januari startade en flera avsnitt lång dykning i det mänskliga språkets början. Djupdykningen orsakades av att ordet ”tilltag” använts på en skylt om coronajox. Det skulle ha stått ”åtgärd”.

Raskt över till ett naboland. Norge har åter drabbats av ett bekant virus. Gissa vad normännen gör då? Jo, som en norsk tidning skriver: ”Nye tiltak kommer søndag”. Och se på fan! ”Tiltak” på norsk är alltså ikke vores ”tilltag” utan – ”ÅTGÄRD”!

Affären där tilltagsskylten stod hör till en kedja grundad i Norge, har jag just lärt mig. Antagligen har direktiven skickats ut på norska och den svensk som översatte var ouppmärksam (eller okunnig) och tog ”närmaste” ord. Det blev fel. Så går det ofta till. Det finns inga språkets gränsvakter, inga korrekturläsare, näppeligen heller språkpoliser värda namnet.

Nu kommer här att skojas loss något, men eftertanke krävs. Amatörspråkhistorikern i mig ser möjliga kopplingar eller deras motsats mellan svenska, norska och tyska tilltag. Vänta och se.

Orättvist! Grammatiken vänder en ryggen fast man gör sitt bästa

Det kan ibland hända en att man får ett visst intresse för grammatik. Man kan nästan börja gilla den. Men den ställer sig kallsinnig till förhållandet. I gårdagens text fanns följande (del av en mening): ”Vid adjektivet är aktionen dock normalt potentiell”. (*) Låter det inte mer som en myndighetspersons/byråkrats röst? Ja,  även om sådana sällan talar om ”adjektiv”.

”Predikationsbas” var något annat att snubbla på (i går, igen). Men den som söker ska finna och mycket riktigt: Tieteen Termipankki, Vetenskapstermbanken i Finland, har publicerat en ”tilläggsuppgift till SAG”, och förklarar ordet så här:

Den eller det som något utsäges om. Subjektets referent är t.ex. den finita verbfrasens predikationsbas. Nominalfrasens referent är predikationsbas för huvudordet och de andra deskriptiva leden i nominalfrasen. I mormors nötta gafflar är nominalfrasens referent predikationsbas för ’’'gafflar’, ’’'nötta’, ’’'mormors’. Subjektets referent kan dessutom vara predikationsbas för predikativ eller adverbial och för infinita verbfraser i satsen. På samma sätt kan ett objekts referent vara predikationsbas för infinita verbfraser, predikativ och adverbial i satsen. Uttrycket för predikationsbasen har ofta *kontrollrelation i förhållande till ord i det led som beskriver predikationsbasen (*kongruens, *reflexiv funktion). Jfr *nexusrelation.

 
Hur tacksam man än kan känna sig mot Tieteen Termipankki, återstår en liten undring: Finns det även något ställe – eller en människa – som långsamt och metodiskt kan förklara termbankens förklaring?

 
Det blir väl som vanligt: man kan inte begripa allt, hur gärna man än vill.

*Hörde f ö i dag en gube säga i en radiointervju: "Detta är potentiellt allvarligt"

Den högre skolan klipper till: att förklara språket är ingen baggis

Vad än läsaren förknippar Svenska Akademien med så har den under sin existens gjort ett hästjobb som väl kreti och pleti inte har en aning om. Samt skiter i, tycks det ibland.

Söker man vad som skiljer -ig och -lig som adjektivändelser (tvåspråkig kontra talspråklig), kan man hamna i SAG, Svenska Akademiens grammatik. Avsnittet i del 2, §27, sid 179, ”Det suffixavledda adjektivets betydelse”, börjar:

 
Adjektiv kan vara bildade av verb, substantiv, egennamn och andra adjektiv genom tillägg av avledningssuffix. De kan också vara ordgruppsavledningar, dvs. bildade genom tillägg av avledningssuffix till ordgrupper.

1. När avledningsstammen är ett verb motsvaras adjektivets predikationsbas normalt av endera av följande: a) Den referent som anges med verbets subjekt (aktiv betydelse): prat-sam, ret-sam, funder-sam, missunn-sam, häng-ig, kläng-ig, skak-ig, uthåll-ig, intrig-ant, demonstr-ativ, reak-tiv, expans-iv

b) Den referent som anges med verbets objekt (passiv betydelse): läs-bar, ät-bar, transport-abel, tro-lig, beklag-lig Vid adjektivet är aktionen dock normalt potentiell och mer eller mindre stabil. En pratsam person är alltså en som pratar ofta, och en ätbar svamp är en svamp som man kan äta.

Det där var ca 1/3 av hela avsnittet. Var snäll och begrip det själv, för egen del krävs en ansträngning som en fredagseftermiddag inte erbjuder undertecknad. OK, då, ingen annan tidpunkt heller. Detta får räcka för i dag. Håll dock kvar predikationsbasen...

Skit också! Heter det -tydigt eller -tydligt, -språkigt eller -språkligt?

Jähäpp, då blir det den lite högre skola som undertecknad knappt gått i själv, men plötsligt utmanar en verkligheten. Har försökt få en förklaring till, eller betydelse hos, de lätt förväxlingsbara avledningändelserna -ig och -lig. Men tji har det blitt.

Varför överhuvudtaget börja undra, undrar någon? Jo, jag säger bara ”omständlig”. Därefter säger jag bara ”otvetydig”.

 
Alla som jobbat på ett korrektur (de blir färre och färre) känner till dessa förrädiska ord som ofta stavas fel. Inte att undra på: omständig, blir det gärna, liksom otvetydlig. Vad gäller det senare ordet anses man själv förstå skillnaden på -tydig (alltså hur man tyder något) och

 -tydlig, som redan ensamt har en tydlig (😀) betydelse. Med det "omständliga" är det värre, men SO (Svenska Akademiens Svensk ordbok) är bussig och skriver under uppslagsordet:

Stavningen *omständig är inte ovanlig (ofta säkert under inverkan av omständighet) men felaktig.

Beträffande det otvetydiga stod i nån blaska meningen ”Svaret kom otvetydligt och klart”. Möjligen hör felstavningen till det folketymologiska facket: man känner sig inte bekant med ett ordslut på -tydig (även om de är några stycken, bl a: mångtydig, dubbeltydig, entydig) och drar till med det man kan bättre, tydlig (som jag nyss skrev också funkar ensamt).

 
Liknande händer även ändelserna -språkig (femspråkig, franskspråkig, tvåspråkig) och

 -språklig (fackspråklig, riksspråklig, talspråklig). Nu börjar det dra ihop sig. Ska denna spännande historia få en upplösning eller kommer vi att hamna i tomma intet?

Några kantigheter om det eviga landandet och resandet

För länge sen brukade vi barn frågade varann ”vilket språk gillar du mest?” Haha, egentligen, det är bara någon handfull man har en hum om. I ungdomen och innan det hoppat in som andraspråk i Sverige, tyckte jag att engelska var vråltjusigt. Sen började omgivningen vurma för franska, och då höll man väl med om det ett tag för att var lite chic. 

Nu skulle inte frågan kunna få något svar av undertecknad. Vaddå språk ”man gillar”? Visserligen ligger en del i lyssnarens öra, men ett språk är mer än ett läte (än så länge). 

Svenskar kan skratta ihjäl sig åt norska (liksom tvärtom) men människor med andra modersmål skrattar ihjäl sig åt båda och hör ofta inte skillnad på dem. Det här är intressanta grejer, detsamma tycks gälla för dialekter. Ligger de nära det s k riksspråket tycker folk de är ”fula”. Avlägsnar de sig blir de charmigare. Osäkert om detta gäller en del skånska varianter som KAN vara svår att förstå. Det är som vanligt, det trista ”lagom” vinner. 

Nu får det vara nog med det här allmänbabblet för ett tag, men de ca 4-5 senaste inläggen behöver en sammanfattning. Den lyder: Enkla ord vi använt länge har efterhand blivit till symboliska uttryck, bilder. ”Tilltag”, som var början på denna utflykt (det här är ingen utflykt utan en text!) har rört sig långt från de konkreta orden ”ta” (verb) och ”till” (preposition). Men det tycks mig som om man inte måste hålla på så längre: vad är det för fjant med ”landa, leverera, ligga i framkant” och liknande. Ni vet: ”jag har inte landat i mina känslor än”. Eller ”sångaren levererar inte” (Nä, men kanske posten levererar. Post). Och ingen vill väl ligga nära en kant, framkant låter extra farligt. Nyss sa nån i radio ”efter det vi fått med oss av den här resan”. Jag, en lagommänniska, tycker att man skulle kunna säga ”efter erfarenheterna vi fått av… ” Det är säkert inte många som håller med, uppenbarligen älskar folk uttryck med resor och kanter i. Jag tycker att erfarenheter låter solidare. Men det är ju jag det.

Står man på en plattform och skriker för oväsendet bort ens röst

Språkhistoriskt är man givetvis ute och cyklar när man är jag. Det är omöjligt för en amatör (eller andra) att kunna leda ord i bevis och veta ”varifrån” de ursprungligen kommit. Men det hindrar inte att man kan beklaga engelskans nutida intrång, eller latinets, kanske snarare. Det sker på tyskans bekostnad, i alla fall om vi håller oss till språklig påverkan på svenskan under skapligt överblickbar tid. 

Det här har inget att göra med någon åsikt om hur de nu befintliga språken engelska eller tyska låter/skrivs. Att ett språk belastas av historiska skäl är ungefär som att klippa till en rödhårig människa då rödhårighet ”sägs” ha med vissa egenskaper att göra (ett j-a temperament). 

Det vore att närma sig den rasbiologi som bidragit till åsikter om – som nyss antyddes – det tyska språket. Ska man ägna sig åt sådan guilt by association – tja, då får man att göra. 

 
Allt som sägs på denna plattform (jag skojar, inte säger väl jag plattform om jag inte menar det!) är att man inte tvångsmässigt måste kassera ord som fungerat väl under århundraden och i stället ersätta med den engelska (vanligen amerikanska) varianten. 

 
Plattform, ja. En radioreporter beskrev hur en grupp människor (Trumpanhängare, om jag minns rätt) ”migrerade till en annan plattform”. Här måste man veta att en plattform inte är en sådan som på tågstationen. Och att ”migrera” betyder ”flytta”. Vi har ordet i immigranter och emigranter sedan länge, visst. Men när vi nu har ”flytta”, varför då använda ”migrera”? Om det förra skriver SAOB att det finns i engelska ”flit” som betyder ”flytta” och även ”fladdra, flaxa”. Ursprunget är germanska ”fluti̯an” (som även har med "flyta" att göra). 

Många skottar använder ännu ordet ”flit, flitting” för ”flytta” (stod det i en diskussionstråd på sidan Gransnet, mest använd av 50-plussare.)

Och i dag så tar vi hand om greppet som taget också innebär 3)

Den här historien började med tilltaget att kalla ”åtgärder” för ”tilltag” (inlägget före del 1, 15 januari). Genast måste man påpeka att andra ledet i ordet "åtgärd" kommer från fornsvenska ”gärþ”, som bl a betyder ”gärning” eller ”arbete”. Det är släkt med ”göra”, och vi kan som bekant säga ”det här ska jag göra /något/ åt”  – en ”åtgärd” alltså! 

En gång, långt innan sportkedjan (15 jan, igen) som bl a säljer pjuck fanns, började ordet ”tilltag” användas med en symbolisk innebörd. HH1 och HH2 (se igår) hade slutat stå och gestikulera vid trädet. De visste många tusen år senare att ”tilltag” betydde något bildligt och överfört. Detsamma med ”vad tar du dig till” – som nuvarande Homo sapiens vet inte längre har omedelbart med att plocka frukter, hämta vatten eller skära gräs att göra. 

Tilltaget kan vi nu lämna, fast vad affären borde ha meddelat är att de ”vidtagit åtgärder”. Men eftersom vi börjat återgå till Homo habilis sätt att tala efter en utflykt i en mer språkvarierad värld, så finner många det svårt att forma orden ”vidta åtgärder” och säger i stället ”göra åtgärder” (göra saker att göra egentligen, om man tänker på ursprunget hos ”gärd”). 

”Göra” ersätter som bekant fler verb i fasta verbuttryck. Likadant är det med ”ta” som fått samma roll: ”ta självmord, ta beslut”, i stället för ”begå självmord, fatta beslut”. Läsaren får dra (göra?) slutsatsen själv, men jag säger den ändå: Vi är snart åter en HH1, kanske en HH2.

Och i dag så tar vi hand om greppet som taget också innebär 2)

Här är ett omtag. Eller gentag: Några av våra första släktingar, Homo habilis, levde för i runda slängar 2 miljoner år sen. I artikeln, citerad i går, står att deras språk förmodligen var 

en blandning av tecken och ljud. Homo habilis talade långsammare och med mer stöd av gester och intonation än vad vi gör. Talet innehöll förhållandevis många konsonanter och få vokaler. Fraserna var korta och ordföljden mindre varierad än den är i dag 

Nu tar undertecknad vid som språkforskare (säg emot mig den som kan!) och föreställer sig hur en kortvuxen representant för HH vill att en annan (som är längre) ska ta ner en frukt från ett träd. HH1 säger ”Öh!”, pekar på frukten och gör ett rörelser som betyder ”Du där! Ta ner!”. Sen pekar HH1 på sin mun och säger något som betyder NAMNAM (det dagens svensk kallar YUMMY). HH2 säger ”OK”. 

Antagligen, när årtusendena rullade förbi, kunde människan efterhand säga ord som betydde ”ta, frukt” och ”mig”. Artikeln citerar även forskare som tror att vissa centrala begrepp blivit kvar (100 000 – 200 000 år gamla). Dit skulle höra: ”jag”, ”du”, ”hand”, ”blod” och ”vatten”. Forskarna tror att ca trettio ordstammar ännu finns i de flesta av världens språkfamiljer”. 

Alltså, där vi stod vid trädet formades basala ord för ”ta, spring, mat, tyst” och oändligt många fler som ännu en handfast betydelse i en betydligt konkretare tillvaro än vår.

 
Och här sitter en som påverkats språkligt av de senaste årtusendena och kommer därför ingenstans i en berättelse som HH1 och HH2 hade dragit på ett par sekunder.

Vänta. Sol (här pekas uppåt). Jag. (Övers: ”Undertecknad återkommer i morgon”)

Och i dag så tar vi hand om greppet som taget också innebär 1)

Herregud. Om jag kunde låta bli. Det börjar med ett klantigt valt ord, ”tilltag”, placerat på fel ställe (se i går), och jag till att forslas till människans vagga (en av dem, det beror på hur man räknar) för sådär två miljoner år sen. 

Jag ville ta reda på en intressant grej: när, hur, varför och om människan rörde sig från en rejäl och konkret språktillvaro till att säga sånt som ”det gäller att implementera verksamhetens värdegrund och låta aktörerna på arenan arbeta för transparens”.

 
Tidskriften Populär Historia har en intressant artikel (visserligen tjugo år gammal, men vad är det i sammanhanget?) signerad Charlotta Sjöstedt. Hon sammanställer diverse forskares teorier om det mänskliga språkets början. Vår hjärna, är forskarna eniga om, har inte blivit större på 100 000 år. Lång tid harvade vi på utan åthävor: ”Det arkeologiska materialet visar att mänskligt beteende fram till för cirka 60 000 år sedan var enformigt och fantasilöst.” 

Men så för ca 30 000 år sen inträffade något kallat ”kulturens big bang”: Vi blev kreativa. Samtidigt snacksaligare: ”Språket blev färdmedlet för det abstrakta tänkandet”. Forskaren som sa det anser även ”att kulturens ’big bang’ inträffade därför att den språkliga intelligensen kopplades samman med andra typer av intelligens”. (Vi tar inte upp AI just i dag.)

Artikelförfattaren fortsätter: ”Det medvetna reflekterandet gjorde nya erövringar. Symboltänkandet slog ut i sin fulla blom bland alla människor i världen ungefär samtidigt.” Oavsett vad det här berodde på så är det enda som 

hänt med språket sedan kulturens ”big bang” att det svällt ut. Det finns många fler språk och många fler ord. Men en enskild nutida människa kan inte hålla mer i skallen än vad en enskild dåtida människa kunde göra. Kvalitativt har språket sannolikt inte förändrats alls.

 

Ja, vad var det jag sa. Det här går inte att ta ett grepp, alt greppa tag om i ett kort svep. Lite till i morgon. Tänk på saken – om det finns något utrymme i pandemin/D Trump eller magiska/ikoniska/episka filmer i etern.

Det finns plötsligt anledning att ta ett grepp om ordet "tilltag"

Med grepp för vinterväglag: dubbpjuck

Informanterna L och T rapporterar från den språkliga verkligheten. De gick in i en butik för att köpa ett par pjuck, som vi sa förr i världen. (Skrev mest för att kolla Words stavningskoll – den reagerar inte för ”pjuck”!) 

I affären, hörande till en av våra större kedjor, fanns ett anslag med anledning av pandemin. Texten började bra: ”Vi tar både din och våra anställdas hälsa och trygghet på största allvar.” Sen kom det: ”Vi har därför gjort nödvändiga tilltag i våra varuhus i linje med de rekommendationer som ges från våra myndigheter”. 

Butiker och/eller andra verksamheter som är seriösa bör inte ägna sig åt ”tilltag”. Visserligen har överlöparen (min högst privatpersonliga åsikt) SAOL med synonymen ”initiativ” under uppslagsordet ”tilltag”, men eftersom akademin ofta i högre grad tillskriver (!) sig rollen som beskrivare än normerare vore det intressant att veta vilken grupp ”brukare” (så brukar vi språkanvändare kallas) som står bakom ordet ”initiativ”. Detta har nog i de flestas öron en positiv klang. Vilket inte gäller ”tilltag”. 

Ordboken SO definierar ordet så här: "o­överlagd och självs­våldig handling". SAOB ger endast negativa innebörder i sina förklaringar. Folk födda på 80-talet jag frågat känner också bara igen tilltaget som ett ”streck, hyss” eller värre.

Köttberget åter enrollerat. Fast nu i en truppavdelning från antiken

Här satt man och tyckte sig höra till en efterkrigskohort, men då kom en politiker och kallade den köttberget. Det gjorde somliga upprörda, men äsch: alla hör ju till någon kohort samt består av mer eller mindre mängder kött. 

Den då svenske finansministern Pär Nuder lär ha myntat uttrycket för sexton år sen. Innebörden känner de flesta till – köttberget var den stora generation som snart skulle försörjas av en något mindre. M a o befinner vi väl oss nu i den sits Pär N beskrev. 

Som förolämpning är det inget vidare. Det är alltid svårt att ta åt sig av ett gruppord (Jo, en del gör det). Detsamma gäller t ex ”pensionärer” och andra åldersord som en dag berör oss alla om vi inte dör i förtid. Lite vagare är det med ”slashasar, idioter, knäppskallar”, som kan finnas alla åldrar. Men vid närmare eftertanke tär sällan kollektiva skällsord alls på självkänslan. 

 
Köttberget fick nyligen en motsvarighet från amerikansk engelska, nämligen ”boomer”. Ordet har som vanligt importerats hit och håller på att tränga ut Pär Nuders köttberg, vilket är synd. 

Även i USA var det tänkt som en förolämpning men, som sagt, sageskvinnan kommer själv en gång att vara en dem som föddes innan dem som föddes efter. 

 
Hur kommer man på sånt här? Jo, det var någon på pressträffen från Folkhälsomyndigheten som nämnde ordet "kohortvård" I sammanhanget verkar det helt simpelt betyda ”en ’avskild grupp’ där bara smittade vårdas” och där personalen inte jobbar med ”kohorten icke-smittade”. Det här låter som ett kapitel ur boken ”Icke-nödvändigt extraspråk”. 

En äldre betydelse av ordet kohort är: ”truppavdelning under antiken”, en bra rätt beskrivning på en själv och ens kohort. Men då bör definitionen vara: ”Truppavdelning från antiken”

En liten sbråkbön: Var snäll och träna mer på öva än öva på träna

Inget ord är för litet denna sida! Det ska nu handla om ett med bara tre bokstäver. 

Det är ju inte raketvetenskap (skojar, se gårdagens text) att titta på svenskan och inse att den kommer att tappa massor av ord som kommit/kommer till oss från andra språk än engelskan.

 
Förändring är knappast försåtlig – det finns vanligen ingen ondskefull avsikt bakom. Ändå mal processen på, kan man lugnt säga. I en viss riktning. 

Det senaste exemplet hörde jag häromdagen yttras av en liten pojke, vars stora intresse är att spela cello. När en person undrade om han var bra, svarade pojken befriande självsäkert att jadå, så var fallet. På frågan hur han blivit så bra sa han att han ”tränat” mycket. Då började forntidshjärnan (min egen forntid, alltså, inte längre bort än 50 - 100 år) bråka. 

SAOB ger en mängd exempel för uppslagsordet ”träna”:

Det tränas hårt inför uppvisningen. Jag tränar min hund i agility. Hon tränar sig i grammatik. Träna på starka verb. Han tränade sig frisk. Du kan träna på mig. Jag tränar tre gånger i veckan. Laget tränar hårt inför VM. 

Min 50-talssvenska säger att man inte tränar cello, man övar. Kanhända är jag ute och cyklar, det går aldrig att veta med något sådant som språk, men jag kan väl i alla fall få be en bön? Den lyder: ”Kom ihåg att ’träna’ – som så lätt glider in i vårt språkmedvetande via ’train/ing’ – har en synonym i ”öva”.

Man sitter och hoppar högt av hittepå och raketforskning

En sån som jag sitter aldrig stilla. Man hoppar ju till var och varannan minut av ”språket”. Varför säger dom så där? tänker jag. Det händer aldrig, däremot, att jag tänker, eller gud förbjude, säger: ”voffor gör di på detta viset?”

Det känns så starkt att det nästan är som en åkomma. Eksem, brukar man använda som exempel när något kliar lite störande.

Kliandet börjar när människor som nått förbi småbarnsstadiet kallar något ”hittepå”. Catharina Grünbaum, en av de få språkvårdare jag känner stor respekt för, skrev i sin spalt i DN (2009) om ordet. I sitt resonemang nämnde hon inte Astrid Lindgren. Inga texter av andra språkmänniskor/journalister om samma ord pekar på A L som upphovet bakom hittepåt.

C G, mildare än undertecknad, skriver att ordet tycks ha förekommit/förekommer lokalt, d v s dialektalt, här och där i landet. Kul för dem som har det så ordnat, men mitt ska det aldrig bli.

Det gäller även den plågsamma raketforskningen. Häromdagen sa en person ”Man måste inte vara raketforskare precis, för att förstå det här”. Känner sig engelsktalande närmare raketforskare? Medhåll för tanken kommer som vanligt österifrån. Avdelningen Språkbruk hos Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Helsingfors, skriver (2011):

"Det är ingen raketforskning" är svårbegripligt om man inte känner till det engelska uttrycket. Tänkbara svenska motsvarigheter är till exempel "det kräver ingen högre intelligens; man behöver inte vara Einstein för att förstå det; man behöver inte vara speciellt smart för att förstå det; det fattar väl varenda kotte; till och med ett barn kan förstå det".

Språktidningen håller stilen, sin egen alltså, och tycker att man ska ”gilla” ordet på deras Facebooksida. "Raketforskning" säger mig inget direkt. Det gör däremot ”fnys”.

Vad beträffar sömlös är inte jag den som tittar åt andra hållet

Det är många som tittar åt sidan. Ungefär lika många tittar åt andra hållet. Jag går till engelska ordboken Merriam-Webster. Den säger följande om det för språket typiska uttrycket ”look the other way”: ”to direct one's attention away from something unpleasant or troublesome”.

Man gör så när man inte vill titta på något som är otäckt eller oroande. Det funkar både i en konkret, bokstavlig, och en bildlig mening.

Det festliga i bloggens tjatiga kråksång är att vi har ett för vårt språk typiskt uttryck för samma innehåll, men vi har brukat säga att ”vi vänder bort blicken”. Till nu alltså, när vi i högre grad börjat ”tittar åt andra hållet”.

Skit.

En relativt känd amerikansk president lovade häromdagen att han skulle överlämna presidentskapet i en ”seamless transition”. Inte nog med det, han fäste mina ögon på ordet ”seamless”. Alla medier jag kollat har översatt det med ”sömlös övergång”. Presidenten använde följande ord för att beskriva det här överlämnandet: ”smooth, orderly, seamless”. Det är ett vanligt stilgrepp att dra till med just tre ord i alla möjliga sammanhang: ”jag är glad, nöjd och lycklig”. Ofta betyder de i stort sett samma sak. Vad gäller presidenten hade ”orderly” och ett av de andra två räckt, men retorik kräver lika mycket form som innehåll.

Utan att vara engelskspråkig törs jag gissa att man kan byta ut ”smooth” mot ”seamless” och vice versa. Men jag struntar i presidenten. Inte heller tänker jag skriva ett skämt om sömnlös utan undrar över detta ”sömlös” som inte finns i någon svensk ordbok. Där betyder det bara att ett klädesplagg eller något som normalt brukar ha en söm (sy- eller sömnadsterm) inte har det. 

Hallå, hallå, SAOL, här är ett ord till för nästa upplaga!

En fin fisk kan i princip och förstås vara en massa andra saker

”Allt är prima fisken”, hade någon skrivit någonstans nyligen. Det är egentligen rätt kul som tillfälligt språkskoj: väldigt många adjektiv kan ju stoppas in före denna fisk. Det kan vara ”stora” fisken, ”gröna” fisken, ”platta” fisken, ”inställsamma” eller ”exkluderande” fisken – man har hundratals, kanske tusentals, adjektiv att välja bland. 

Del av en delvis fin fisk, målad av Wilhelm von Wright

Men nu existerar ett gammalt svenskt uttryck (orkar inte skriva "idiomatiskt" en gång till, även om det är dagsens sanning) och det är ”fina fisken”. Antagligen skapat för att folk gillat att använda allitteration i lättsammare beskrivningar eller fraser som ”sommar och sol, god och glad” samt "en stor stark”. 

”Prima fisken” är inget allvarligt språkbrott (som ju inte heller finns alls, tycker många som arbetar med språk professionellt). Det är däremot vad som ljöd ur radion häromdagen: ”Förslagen kommer att omhändertas”. Visserligen låter det kul, tänkte jag, försjönk i tankar och en fråga som löd: Men vaffan, blir det bättre att säga ”tas om hand”? 

 
Jag besvarade den själv efter ett tag: Inte kan väl ett förslag ”tas om hand” heller. De brukar snarare "behandlas". Hur uppstår ett ordval som det i radion? Så här går mina infama tankar vidare om hur journalisten tänkt: ”Få se nu, här ska jag välja något som visst har orddelen ”hand” i sig, ja, det blir nog ”omhändertas” eller ”tas om hand”.

 
I dag har alternativet ”förslaget omhändertas” nio (9) träffar på nätet. ”Förslaget behandlas” har 10 500. Just nu ser det ut så, men morgondagen känner ingen. Det visste Lorenzo de' Medici redan på 1400-talet, men han sa förstås: ”Del doman non v’è certezza”.

Publika korvgrillningen med upprullade ärmar blev cancellerad

Hur många gånger har man sett eller hört ”detektera” när det som menas är ”upptäcka, påvisa (existens av), finna, spåra, uppspåra”?  Hur är det möjligt att någon kan formulera sig så här: ”När kommer uppgifterna att bli publika"? Vi har svenska orden ”offentlig” och ”allmän”, varför sno engelskans ”public”? Det är en tidsfråga innan vi ser uttalanden som ”vi kommer gå publika” när man talar om att man ska tillkännage, ”gå ut med”, något. Och förresten är väl detta ”gå ut med” som inte syftar på en hund något likaså relativt nytt. 

 
Haha, så roligt det nya pladderspråket låter! Man kan tänka sig meningar som ”vad går ni ut med och vad tar ni med er”. Som vore det förberedelse till en hajk: ”vi går ut med en ränsel och i den har vi med korv att grilla”! 

Och har man otur kan hajken bli "cancellerad", Tydligen är ”inställd” ett ord som är så konstigt att ”cancellera” vinner ordduellen. Kan man hitta något bra i detta så är det väl att vi via engelskan får in mera latin i språket och det kommer att gå lättare för svenskspråkiga att lära sig italienska, rumänska, portugisiska, franska och occitanska. M fl språk.

Det gäller bara att ”rulla upp ärmarna”, som nån skrev. Eller ”kavla” upp desamma, som vi sa i Den Gamla Världen. Men vill du säga ”rulla upp ärmarna” så gör det. Inte många språkvårdare anser det vara fel. Det är vi brukare som formar språket, säger de.

"Du är min hela värld", sjunger jag för favoriten WordHippo i dag

Det är inte alltid så lätt att skilja agnar från vetet, det ska gudarna veta! För naturligtvis är inte ens ens (jo, det ska vara två!) mycket petiga språkkänsla att lita på. En person svarade på en alldaglig fråga av typen ”gör du ofta så?” så här: ”Alla dar i veckan!” 

Mina små grå (snott från Poirot) till att börja snurra: Är det en fras ur gamla pilsnerfilmer som satt sig i språkets hjärnbark? Eller är det det (två samma igen!) gamla vanliga: att uttrycket är crisprat* ur engelska? Frågar P, översättare från bl a det språk som nu håller på att ingå förening med svenska, om han stött på en engelsk likartad klichéreplik. Han svarar nekande men säger sig använda den frasen, om än inte alla dar i veckan.

Nu går vi från tiden (alla dar) till platsen, geografin. En gammal låt som ibland vill trallas är ”Du är min hela värld”. ( I original "Dein ist mein ganzes Herz", ur Franz Lehárs operett ”Leendets land, 1929, i sin tur bearbetad av en version från 1923.) 

”Du (alt /fiska/spela golf/teater) är min hela värld”, kan man naturligtvis säga om det känns så. Däremot är det nya ”det här betyder världen för mig” en praktfull anglicism, ”this means the world to me”. Förr sa vi ”det här betyder allt för mig”.

Det här betyden världen för mig, enligt undertecknad

Svårt att inte deppa när nätet visar de många direktöversatta exemplen, men mitt i sökandet hittar jag sida som heter WordHippo. Ta nu och fatta det ofattbara: Uttrycket ”you mean the world to me” översätts med ”du betyder allt för mig”. WordHippo läggs genast till den annars magra listan av språkliga favoriter.

*Verb bildat på ”DNA-saxens” namn, Crispr

När grindvakterna försvinner skakar språkets grundvalar

Ernst Egon Napoleon Kjerrman (1920-2007), kapellmästare med mera, lär ha sagt om sig själv: ”Jag sjunger hellre än bra”. En del av oss talar hellre än bra, undertecknad bl a. Fort går det och rörigt blir det. Tankarna kommer flygande samtidigt, hålla kvar en röd tråd är svårt. Grodor hoppar ur munnen och det blir ett enda kvackande. 

Men så är vi kanske inte proffspratare heller. Och även om proffsskribenter skriver kan det bli lite vajsing. Men det får inte bli mycket vajsing, det är vad man kan önska sig av dem som talar till en ur tidningar, radio- och tv-apparater.

För skribenter i tryckta medier fanns förr grindvakter: förutom journalisten själv kom en hel skvadron i kölvattnet. Det var redigerare, grafiker och korrekturläsare. Nu heter de vanligen niente, nada, nothing, nulla, niema, nix.

Hur lite man kan kräva av oss kreti och pleti, märks en ökande osäkerhet vad gäller ett språk som håller på att tappa tillhörighet, höll jag på att skriva, vad jag nu menar. Ett par exempel:

En person sa ”… och när lakanet väl dras bort”. Samtalet kretsade kring något som plötsligt avslöjades. Jag tror att det som avsågs var ”… och när väl täckelset faller”. Detta ”täckelse” var förr en ridå, gardin, ett skynke som man ”lät falla” när en tavla eller skulptur skulle avtäckas, alltså visas för publik första gången. Länge har man använt det bildligt och det är ett jättebra uttryck, kan man tycka. Personen jag hörde hade uppenbarligen tappat det gamla uttrycket. Kvar fanns kanske en känsla av ”nåt med sängkläder” så det blev ett lakan som fick dras bort! 

 
Och så var det mannen som beskrev att något (vad det handlade om har jag glömt): ”… stod lite i sch…”, sen tystnade han, sökte efter orden och tog om från början: ”Det stod lite dolt”. Klart jag kan ha fel, men det lät som om han först ville säga ”i skymundan”. Det slog mig att det ordet kan höra till dem som hamnar just där. 

Slutligen en stackars skadad idrottare som utbrast: ”Man vill ju att skadan ska försvinna med en handknäpp”. Det roliga ordet får skrivas på snabbhetskontot, alltså: raskt ska en känd person beskriva något som plågar henne. Hon tänkte sig bilden av det sätt hon ville att skadan skulle försvinna på: med hastigheten hos ljudet som uppstår när man knäpper med fingrarna.

Bitter klagovisa över ett nytt, torrt och mycket kallt språk*

Ett avslöjande utlovades i går, så lystring: Språkpolisen har, som så mycket annat, bytt gestalt. Nej, gestalt är inte rätt ord, jag menar INNEHÅLL. Äh, vi går rätt på kärnan!

Folk har länge slängt sig med termen ”språkpolis” och då avsett alla mellan de blygsamma personer som protesterat mot, låt oss säga, att distinktionen de/dem/dom löses upp och rena rättshaverister som i stil med undertecknad tycker att hela svenska språket brakar åt helskotta.

Själv har jag aldrig kallat mig språkpolis eftersom det mest låter ajabaja och i själva verket är betydligt värre än så. Uppluckringen av ett nyligen fullt fungerande språk har fått mig att då och då kontakta yrkesfolk – språkvetare av alla de slag.

I nio och en halv gång av tio bemöts jag av ett överseende och det eviga ”språk förändras med tiden. Förstår du!” Jamen det är en självklarhet, men hos mig kvarstår denna undran: varför är så många språkmänniskor besatta av att skynda på denna förändringsprocess? Den bör snarare bromsas, anser ett fåtal sansade av dem som jobbar i branschen. Bl a av den enkla anledningen att svenskspråkiga ska kunna ta del av texter och tal som är mer än femton-tjugo år gamla.

Och nu är det dags för den sardoniska peripetin: Det är i själva verket de som ska vårda vårt lands språk och vara dess väktare som nu uppträder som poliser gentemot dem som vill skydda det tidigare så rika modersmålet. Det är språkfolket som är de nya poliserna och som tar OSS i örat för att vi sätter klackarna i backen.

O, öde! O, ironiska enfald! O, offer på konsumismens altare, ni som ständigt vill det nya!

*Här travesteras glatt en nästan 400-årig dikt av Lars Wiwallius

Detta är en synkroniciteternas och oxymoronernas dag!

Om något oväntat inträffade eller om ett par händelser lite otippat (som man säger) sammanföll, brukade Tobbe säga: ”Guuu, så konstitt! Å just ida!”

Den schweiziske psykologen Carl Gustav Jung (1875-1961), är en annan person som ägnat tankar åt den företeelse som kallas ”synkronicitet” och är ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband".

Och just idag meddelade informanterna L och T att de allt oftare hört uttrycket ”prioritera bort” samt tycker att det låter fel. ”Borde det inte heta ”välja bort”? sa de och svarade egentligen i det att de ställde frågan. Även undertecknad anser ”välja bort” vara det enda raka. 

En annan informant, M, hade strax innan pekat på en tidningsrubrik som började: ”Rekordfå olyckor…” Artikeln handlade om att ovanligt få trafikolyckor inträffade förra året. Orsaken är väl uppenbar för alla, men man måste grubbla över sammansättningen ”rekordfå”. Visserligen kan ”rekord” innebära att något reduceras: sekunder, meter, kilo och allt det kan vara – men ordet anspelar på något storartat och då leds gärna tanken till ”mycket” eller ”stort”. 

Går man till botten med sånt här hamnar man lätt i begreppet/stilfiguren ”oxymoron” som innebär ”ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga” (Wikipedia). Bland vanliga oxymoron-exempel finns ”jätteliten” och ”skitgod”. 

 
När jag alltså sitter som bäst och botaniserar bland dessa skenbart oförenliga element så kastar L och T in ”prioritera bort”. Kanske är det inte fråga om en renrasig oxymoron, men nog tusan är det fel att säga ”prioritera bort”! Och nu sa jag det nästan onämnbara högt. ”Fel”, sa jag. Antagligen kommer språkpolisen och tar mig. Och vad jag menar med ett sådant yttrande avslöjas i morgon när täckelset ska falla.

Tar man det inte piano blir man dränkt av all nätinformation

För att i övrigt vara ointresserad av de flesta traditioner förvånas jag över den egna, enormt konservativa hållningen i språkfrågor. Men äsch, man är som man är och det blir som det blir.

 
Ett av alla uttryck som känns främmande är ”skratta hela vägen till banken”. Förstår det gör man förstås, det vore konstigt att missuppfatta en sån enkel utsaga. Men något skaver, som det brukar stå på kultursidorna. 

Den som söker på nätet efter vilket-ursprung-av-något-som-helst får en svår match framför sig. Bl a är bankmeningen i fråga upptagen i Wikipedia under rubriken ”Lista över svenska idiomatiska uttryck”. Tillåt en tvivlare att tvivla. Kanske borde rubriken lyda ”lista över idiomatiska uttryck – denna gång på svenska”. 

 
Något språks idiomatiska uttryck är det men antagligen kommer man sanningen och ursprunget till bankskrattandet närmare på den sida som heter ”Word histories”. Bakom den står Pascal Tréguer, som genom att vara fransklärare i diverse länder kommit att intressera sig för ord och uttryck som flaxar runt på nätet. 

 
Oavsett hur ”rätt” han har så tycks ursprunget finnas i amerikanskt tidigt 1900-tal. Bland citaten finns några som härstammar från den vidlyftige pianisten Liberace. Kommen så långt känner jag mig plötsligt dränkt i information om ett talesätt som jag bara sitter här och ogillar lite smått. Ja, hjälp.

Franskstavad potatis som inte betyder mycket att snacka om

Klart man kan bli sur på språkskit, men ibland är det ju samtidigt väldigt kul. Här är t ex en sån där pladderipladdermening jag skrev ner efter att någon yttrat den i radio eller på tv. Häng med nu! (Vad ”det här” står för har jag glömt, liksom vilka verkliga partier det handlade om, men det förtar inte det kuliga.)

”Partiet A har öppnat för det här och parti B har också öppnat för det här. Det finns över huvud taget en större öppenhet för det här i dag.” 

Ibland är det ett väldigt lufttuggande kring något litet och konkret, ibland låter det mycket om nästan ingenting. En del språkliga uttryck tjänar bara som en suck, ett stönande eller pausutfyllnad. Ändå kan de vara förbluffande ofta använda. Redan första gången man hör dem kan man gissa sig till att de kommer att bli en landsplåga. Vem minns inte ”tack och hej, leverpastej”, ett uttryck som blev så vanligt att man till sist storknade. 

Ursprunget var, om jag minns rätt, Berts dagböcker av samma författare som även skrev om den något yngre pojken Sune. Precis som många andra böcker har de även blivit till filmer i den underhållningsvärld människan nu för tiden bebor. Bokstäver är som bekant på väg ut, bilder tar över vår hjärna och antagligen kommer den del att krympa som varit bra på att tyda andra slags tecken. 

”Tjena, mittbena” är ytterligare en sån där pausutfyllnad som betyder ungefär ”jojo/ jo, pyttsan” eller ”nej, kyss mig långsamt!” Till de här utropen hör även ”shit pomm fritt” (skriver som det låter) som om möjligt har ett ännu mindre innehåll än mittbenan. 

Men Slangopedia vet att berätta att den franskstavade potatisen ändå har en lätt optimistisk vridning: ”Shit pommes frites = Ett svenskt uttryck för något som i positiv mening är förvånande och bra”.

Många skriver under på att det är skillnad på skit och pannkaka

Man kommer inte långt med ”skit och pannkaka” (se gårdagens inlägg) i några uppslagsverk. Vad som skulle behövas är något som ”Svensk handordbok” eller modernare syskonet ”Svenskt språkbruk”. Inte inte de heller, förresten, utan en folkligare variant med dialektala uttryck. 

 
Men förresten hade jag fel i går när jag skrev att uttrycket är ”blanda skit och pannkaka”. Antagligen hade jag skallen full av innebörden av ”mölja ihop” som ska ha använts om man ville beskriva ”blanda ihop likt och olikt”! I kölvattnet av alla dessa ”hopblandningar” kommer pannkakegrejen seglande, för är det något man får många träffar på nätet av så är det uttrycket "det är skillnad på skit och pannkaka". Den inre betydelsen av det kräver inte massor av IQ, den lyser själv av sin egen klarhet. Kanske är den bloggare mest rätt ute som skriver om hur hennes mormor, född i slutet av 1800-talet, använde uttrycket. Mormor som ”gillade ordspråk och talesätt”, sa så ”då hon såg orättvisor där samhället gjorde skillnad på fint folk och fattigt folk”. 

Och bortsett från det gamla klassperspektivet är det en riktigt användbar mening. Vem behöver inte ofta säga att något är bra och dåligt samtidigt? 

En annan person hade ytterligare en formulering för sig och skrev ”skit är skit och pannkaka är pannkaka” varvid vi närmar oss Frödings ”snus är snus”-dikt som kanske tar priset i att få ihop självklarheter till en vacker form. 

Inte lika snyggt, men ändå effektivt är det jag själv brukar säga som summering när sådan behövs: ”Jaa, du, när det är bra är det bra och när det är dåligt är det dåligt”. Pröva det själv, sänk rösten och försök låta mästrande, överbetonande och docerande dessutom. Titta sen på den tilltalade när innebörden av detta storslagna går upp för vederbörande. 

Det är värt den lilla förställningen, jag lovar! Men den ska kanske inte prövas på någon obekant man vill imponera på.

Nyorden imponerar inte direkt, tacka vet jag gammorden

Nyord skrev jag om igår. Gammord blir det i dag. Det där hittade jag inte på själv utan använde en ordbildning från norrländska dialekter. Förleden gamm- är mycket användbar och borde spridas till övrig svenska. 

Det vore f ö finfint med en hel gammordlista också! När nu ändå språkvårdare är så måna om att hänvisa till ålderdomligheter upptagna i SAOB! 

”Sitter du här och möljer”? brukade en östgötsk släkting säga när jag var barn. Innebörden gick att förstå trots att ordet ”möljer” inte var mig bekant. Det låter inget snyggt, vilket har en förklarlig anledning. I nån språk- och dialekthistoria läste jag långt senare om kombinationer av bokstäver som vanligen har mindre ädla innebörder och som brukar användas förklenande angående såväl kropp som själ. 

Förstavelser som fjö-, fju och fjä hör dit med exempel som ”fjöl, fjuttig, fjäsk”. Kanske signalerar  ljuden Ö, L, och J något icke-ädelt trots att det finns vackra ord med dem i, som ”följa” och ”bölja”. Men även ”blöja” och lite längre ifrån: ”sörja”. 

Efter mycket letande har jag bestämt mig för att ”mölja” betyder något i stil med ”sitta och hänga”, eller ”pyssla med ett och annat men inte göra nåt ordentligt”. Etymologin säger att ordet har med "krossa" och "mala" att göra. SAOB ger en mindre smickrande beydelse (med ett belägg från 1853): ”genom fjärtande uppfylla ett rum med elak lukt”.

Den person som använde ordet i min barndom var ingen som talade om såna ting, så jag håller på den teori som ges av Svensk dialektlexikon – ordbok öfver ger: ”mölja ihop – blanda ihop likt och olikt”. Vilket som alla förstår leder direkt till uttrycket ”blanda skit och pannkaka”. Mer om den blandningen i morgon.