Varför har bloggen senaste dagarna fått många läsare i Finland?

I en värld där man får veta mer än man vill kan det kännas välgörande att INTE få svar på en del frågor. Nätet har i sanning försett oss med en slapp, slö och likgiltig inställning till det mesta, smått som stort.

Vädret i Honolulu, enklaste lingonsylten och hur höga popplar kan bli – allt går att leta efter. Svar finns, men man får nog se upp med att slaviskt sätta i sig denna ”kunskap”. I långa loppet blir avvikelser ovanligare, själva blir vi alltmer strömlinjeformade. Till utseende och i tänkande.

Många struntar i det. Själv känner jag av en stillsam glädje när det inte går att finna det jag söker. Hittills har det gällt en sång från barndomen och några saker ytterligare. Jag har t o m glömt vilka det var.

Det får räcka med vardagsfilosoferande för i dag. De här tankarna slog till när jag såg att bloggen de senaste dagarna haft ovanligt många besök från Finland. Inget annat mäts på detta halvt obskyra ställe än hur många som tittat på bloggen och i vilka länder.

Det ligger nära till hands att misstänka att något av orden i ett inlägg har en annan innebörd på främmande språk. Det kan t ex gälla sådant som är av pornografisk karaktär eftersom det tycks vara ett populärt område att söka på. Vad kan jag alltså ha skrivit som föranleder belgare och ryssar att besöka Sbråk? Och varför alla dessa människor från Finland – ett stort antal?

Den mest positiva tolkningen är att en hel hoper av landets svensktalande är intresserade av foge-s och prepositionsbruk. Eja, vore det så!

Skriva, läsa och lyssna har blivit till gungfly och sumpmark

Prepositioner beter sig inte som förr i världen, det står klart varje dag. Av alla rubriker jag samlat – en bråkdel av det som flyger runt i luften – lyder en: ”Mördaren av barnet hittas död i skogen”. Mördaren av barnet?

Häromdagen skrev jag på denna plats om någon som åtalas för mord mot en person. Bland fler hemskheter dök en våldtäkt mot barn upp. En googling pekar på (mot?) att ”mot” är vanligare i kombinationen, alltså våldtäkt ”mot” och inte ”på”. Kombinationen mord "mot" är rätt ovanlig, men det är väl som allt annat en tidsfråga.

Efter decenniers prepositionsanvändning tror man sig ofta känna vilken som ska användas var, men icke. Det börjar bli skakigt: hur skriver jag? Förstår någon? Spelar det nån roll?

Prepositioner har i och för sig bråkat med människor i alla dar, men så till den milda grad som nu! Det räcker med alla gamla vanliga bonnuttryck (förlåt alla bönder, än en gång, ni vet hur jag menar!) som byter skepnad med blixtens hastighet.

Det finns som bekant inget när det gäller... eller när det handlar om, det finns endast det översatta ”när det kommer till”.

Det finns inga glapp eller klyftor, det finns bara ”gap” från engelska ”gap”. Gap* betydde förr i världen mun och käft i svenskan.

Det finns inget förminska eller förringa, det finns bara ”spela ner” från ”play down”.

Tänker jag verkligen fortsätta att hålla på så här? Jajamän.



*Först 2015 skrevs även betydelsen ”stor skillnad" för gap in i SAOL

 

Läs och lär: båtsman och båtshake men båtvarv och båtklubb

Bland allt annat som inte spelar någon roll för skribenter i dessa tider är huruvida ett sammansatt ord ska ha ett foge-s eller inte. Just i dag kunde man läsa i ett blad om en båtsklubb. Vad i sjuttsingen kan få någon att skriva så? Men så kommer jag ihåg vad jag skrev för två meningar sen: foge-s eller ej är kanske inget att grubbla på, det blir som det hampar sig.

Men inom mig reser sig en mängd gamla korrekturläsare, som en man (hm, de flesta är kvinnor) vrålar de: NEEEEJ! Men så tittar vi i våra anteckningar och där har vi i samlingarna också ”avundssjuka” och ”chefsredaktör”.

På nätet ligger diverse språkskunniga kolleger och skvalpar. Några heter ”Språk-konsulterna” (nyligen rådfrågade i denna blogg) och skriver att det ibland är ett kymigt problem med dessa binde-s, men ger ändå tre bra regler. Den första, ”ljudregeln” säger ”att om den första delen i en sammansättning slutar på ett s- eller sje-ljud ska det inte vara något foge-s”. Den som skrivit avundssjuk har något att lära av den.

Tvåan säger ”om den första delen i sig är en sammansättning ska vi i de flesta fall lägga in ett foge-s. Det är därför vi förstår att skolboks-hyllan är en hylla för skolböcker medan en skol-bokhylla är en bokhylla i skolan”.

Nummer tre är mera råd än regel och ”innebär att man utgår ifrån andra sammansättningar med samma förled och tittar på om den i allmänhet har foge-s eller inte. En ofta diskuterad fråga är om det ska heta tids-plan eller tid-plan. Om man då tittar på hur sammansättningar med tid- oftast är konstruerade ser man att foge-s dominerar”.

Jag slår upp båt- i SAOL och ser att icke-s-et dominerar. Förutom båtshake och båtsman finns bara båtvarv, båtbrygga, båtlast etc. Och då rimligen även båtklubb.

Knäck rekord och kläck ett ägg den som tror sig kunna klara det

Ont om tid i dag, här lagas endast en pyttipanna av gamla kända och överblivna rester: Nyligen och särskilt i samband med Ukrainakriget har det talats en hel del om silor. Fram till den dag som i dag är föreslår SAOL följande: en silo, flera silor, bestämd form singular: silon.

SO som är en ännu liberalare ordbok ger klartecken för pluralformerna silor, siloer och silos. I talmedier hör man mest det ingen ordbok tar upp som pluralform: ”silon”.

Såklart det blir High Chaparall av det mesta. En annan lite speciell ordanvändning är den av verbet ”knäcka”. En tidning skrev, apropå mycket hög värme innevarande juli, att ”flera gamla rekord knäcktes”.

Knäcka rekord? De ”slogs” fick man lära sig förr. Jag googlar förstås och finner att det inte bara var en enstaka händelse: rekord knäcks i dag, vänj er, gott folk! Koder brukade knäckas, minns jag, förutom nötter och ägg. Fast vad gäller det senare träffar man i allehanda recept numera på ”kläck två ägg i bunken” . Det är lättare sagt än gjort.

Vad säger då engelsktalande är den fråga man alltid måste ställa i såna här fall, d v s för att ta reda på var knäck-et kommer ifrån. Det gängse engelska uttryckssättet är ”break the record”, men även ”smash a record” finns. Vad som förmått svenskar att välja ”knäcka” när rekord slås förblir en gåta bland många. En knäckfråga, kan man säga.

När det kristallklara inte längre kommer att handla om vatten

Vem är jag i detta språk, undrar jag dagligen. Vad gör jag i det? Förmodligen får man se sig som en samtidsarkeolog som gräver i det tillfälliga och godtyckliga och sliter med att förstå åtminstone brottstycken av vad som skrivs eller yttras.

Sedan ett par dagar har jag t ex brottats med det en ung man sa i radion angående ett populärt dataspel (heter det nog inte längre, förresten, men vi äldre säger så): "Folk är mer nyfikna än hajp". Jaha, där sitter man. Hajp ("hype" på originalspråk) vet jag vad det är, nämligen något exalterat och uppdrivet, vanligen om produkter som ska ”släppas”. (Släppas!) ”Hajp” i ynglingens mening är substantiv och hur man än ser saken blir konstruktionen ungefär lika förståelig som ”folk är mer irriterade än korv”. Eller nåt.

Samma dag som folk var mer nyfikna än hajp, la jag märke till hur ordet ”kristallklart” har börjat användas – nämligen i betydelsen ”uppenbart”. En röst sade: ”Det är kristallklart att något måste göras”. Vet inte om jag har rätt, men misstänker att engelska ”crystal clear” använts på det sätt nu ”kristallklart” gör på svenska.

SAOB:s artikel om ordet är från 1938 och uppenbarligen stämmer undertecknads språkbruk mer överens med det än 2022 års. Så här skriver SAOB: särsk. om vatten; äv. bildl., om framställningskonst, ton o. d. Exemplen som ges handlar om ”kristallklart vatten” och ”sopraners kristallklara stämmor”.

SO i sin tur skriver att ordet är belagt sedan 1670 när Lasse Lucidor skrev om en ”Kristal-klare Källa”. Sant, men den bildliga användningen i svenskan är ny. Den kommer att ta bort ”det är uppenbart (el synonymer) att” och uttrycket ”klart som korvspad”. Det senare kanske inte funkar stilmässigt i alla sammanhang, men är jättebra då det passar. Så synd när sånt här sker, men inte många sörjer förlusten.

När även listor verkar ha en tio-i-topp-lista går luften ur en

En bit in på 80-talet skedde en del förändringar på arbetsplatserna, i alla fall den jag befann mig på större delen av tillvaron. Då började snacket om jobbet att bli allt vidlyftigare och tog snart mer tid än jobbet i sig. Inte för att det plågade mig, man har väl inte varit den mest effektiva arbetaren, men ändå: Principen.

Att göra? Komma i håg? Bocka av?

Nu misstänker man att det som är viktigt inom alla områden, kärnverksamheten, brukar det heta, undergår samma behandling: prata, prata, prata.

Även om jag igår nämnde att radioprogrammet om listor var lite småkul skapade det även en viss irritation eftersom det påminde om ”snackandet” om saker i stället för att utföras. Var och en som skrivit listor vet att de ofta blir så långt man kommer i verksamhetskraft.

Dessutom störde det mig oerhört att de flesta listor kallas att-göra-lista i dag. Lika störande var att en av informanterna, M, satte i gång att förklara skillnaden på ”komihåglistor” och ”att-göra-listor”. Jag går med på att inköpslista är något tydligt eget, men de andra: Pyttsan. Det finns även checklistor och en hel massa andra listor som jag förträngt så fort jag läst om dem.

Det verkar som om komihåglistor numera kallas att-göra-listor

Det finns väldigt många bra program i radio. Även tv, trots att man måste söka aktivt så att man inte hamnar i underhållningsträsket. Men även vettiga program ger givetvis upphov till språkliga funderingar, mest kanske för att språket som används i dag är rätt olikt det man själv växte upp med.

Ett av de småintressanta radioprogrammen handlade om att skriva listor. Eller läsa listor som andra skrivit där de bestämt rangordningen på böcker, filmer, fotbollslag, etc. Ofta finns uppmaningar som ”det här ska du läsa/titta på osv, i sommar”. Tidningar som brukade vara aningens seriösa höll inte på med listsnack förr.

Till saken. I programmet talades nästan uteslutande om ”att-göra-listor”. Minns jag rätt var det en enda person som kallade dem ”komihåglistor”, såna som jag skriver ibland. Den intervjuade kvinnan var närmare hundra år gammal.

Överraskad av att ”att-göra-lista” fått ett sådant genomslag frågade jag en person som håller föredrag, skriver och har sig angående hur folk bör organisera sin tid, om huruvida ”proffsen” skiljer på att-göra-listor och komihåglistor. Svaret blev att det nog mest är fråga om ”en lingvistisk smaksak”.

Orsaken till den smaksaken är att "att-göra-lista” på engelska heter ”to-do-list”. Det är ett sorgligt faktum att svenskar, unga som gamla, raskt anammar översatta ord och kastar bort sådana som tjänat finfint under långeliga tider. Skriver sbråkbloggaren, 146 år gammal.

Vart tog sportfånarna vägen och hur dök nördarna plötsligt upp?

Undertecknad var inte nördig som barn eller ung. Ordet fanns inte ens. En nörd, skriver SAOL, är en ”person som har ett stort special­intresse för något och som där­för kan verka något enkel­spårig”. Ordlistan uttrycker sig nu milt (haha, ”något enkelspårig”). I två tidigare upplagor, däremot, fanns även beskrivningen ”enkelspråkig och löjeväckande person, tönt”. I SAOL från 1986 fanns inte ”nörden” eller det nörden är, ”nördig”.

Amerikanska ordboken Merriam-Webster anger att det egna första belägget av ordet (nerd) är från 1951. Det tog ett tag på den tiden för nördar att komma till Sverige. Nu sker sånt på en pisskvart (förlåt mitt stundtals grova språk) eftersom internetrevolutionen medgett snabbare resor för såväl människor som ord,  begrepp och annat.

Ett antal personer i min omkrets (som någon sa felaktigt men roligt för en tid sen) anser mig alltför intresserad av språkgrejs. Medveten om att ”nörd” brukar innefatta ett livligt umgänge med datorer, anar jag att beteckningen på en själv vore något åt hållet ”tönt”.

Å andra sidan tycks ”tönt” på ett könsmässigt och orättvis sätt vara förbehållet män. Nå. Folk får välja vad de vill kalla folk med "specialintressen". Förr sa man ”sportfånar” om dem som var besatta av sitt intresse. Den beteckningen tycks ha förvunnit. Antagligen för att betydligt fler människor nuförtiden (tror jag) sitter fastvuxna vid sportprogram via drösvis av kanaler.

Nä, jag kör mitt rejs, som svensken säger, men så j-a spännande som hur högt folk hoppar, hur snabbt de springer, hur många bollar de sparkar in i mål, blir aldrig ens egna intressen för något som kan likna ett flertal.

De herrelösa katterna gör alldeles rätt i att försöka fly världen

Det sker två gånger inom loppet av några minuter: jag läser i en tidning om en person som gör något medans nåt annat sker. Medans? tänker såväl jag som Words stavningsprogram, som i denna skrivande stund ber mig ”överväga det talspråkliga ordvalet”.

Nästan samtidigt skickar informanten M ett sms med citat från en annan tidning där en annan journalist likaså skrivit ”medans” nånting. Tänker tillbaka på ett inlägg i bloggen den 15 juli. Där skrev jag om A Mildner som i sin tur skrivit i en krönika 2006 att han trodde att ”stilistiken kommer att ersätta grammatiken” i framtiden.  Människor skulle vakta mer på sammanhang och anpassa sitt språk efter detta, ansåg AM. Och det kan förstås vara så att dessa journalister av i dag som skriver ”medans” i sina tidningsartiklar har gjort bedömningen att vardagligt språk i tidningsartiklar är okidoki.

  

Bild: Sašo Tušar, Unsplash

"Medans" togs in i SAOL år 2006, men dessförinnan fick folk själva hålla reda på stilnivåerna beträffande "medan" och "medans" även om ordlistan i dag lägger till anmärkningen att det senare är vardagligt.

Ingen ordning i den här världen, tänker jag, och hör en radioreporter beskriva ett efterlängtat ”äventyrsspel” som utspelar sig i en ”förfallen cyberstads neongränder” där ”man styr en herrelös katt som försöker ta sig ifrån världen”. Man är snart den katten. 

Det är inte så lite häpet det exempel som här ska berättas om

Man ska aldrig kasta sten i glashus. Eller inte kasta alls, ty var och en av oss sitter då och då i glashus. Nu blev mitt tonfall solennt, märker jag, Jesu ord ljöd plötsligt i skallen: ”Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen /…/”. (Jag har bara biblar i 1917 års översättning).

Lovar att kasta endast små stenar för när man klagar på andras språkbruk brukar man själv halka på orden. Så, då var brasklappen avklarad. Som avlatsbrev ungefär, man syndar, ber om ursäkt och syndar igen som i ett annat perpetuum mobile.

Här kommer alltså en sten farande. Den kastas icke på, som det heter, vanligt folk, de får prata och skriva hur de vill. Men den som vänder sig till allmänheten bör anstränga sig. Förknippas personens arbete med språklig kommunikation har ”mottagaren” vissa förväntningar.

En forskare stod för en intressant radiokrönika om taxonomi, ursprungligen en term (från grekiska orden för ”ordning” och ”regel”) inom biologisk vetenskap beträffande indelning, klassificering.  Utgångspunkten för krönikan var att det inte går att ändra en sådan slags ordning och dess innebörder hur som helst bara för att det passar vissa mänskliga syften. Forskaren betonade vikten av ORDEN: ”Ord har betydelse, man bör inte slarva med dem”.

Där sitter en annan och gläds men hör plötsligt forskaren (född i Sverige), mitt i en annars viktig och intressant text, säga om något att ”det är lite häpet”. Då blev JAG häpen. För det måste heta ”förvånande, överraskande, häpnadsväckande” el dyl.

Vem som helst kan bli häpen – en människa, en räv, ett bi (vi kan tolka det så om vi vill) – men inget kan ”vara lite häpet”. Här skulle ett grammatikproffs kunna dra i gång ett batteri av termer för att beskriva faktum, men för dem av oss som vuxit upp med ett språk finns de rätta orden i oss. Vi måste inte veta varför vi säger som vi gör – om någon lärt oss, förstås.

Den som letar uppgifter om Bertrand Russel kan hitta lattjo rader

Om det inte framgick i går skriver här en revolutionär rebell som brottas med begreppet ”anpassning”. Äh, lika bra att skriva ut brottningens baktankar med tydliga ord och en enkel mening: Det vore bra om fler uppmärksammade att de både blundar och stänger öronen inför det allt sämre språket i medier.

En sak är vad som pågår inom gammelmedierna – och domstolar, fick man ett bevis på häromdagen när en åklagare i ett nyhetsinslag sa att en person var ”misstänkt för mord mot” en annan person. Om man dödar någon misstänks/åtalas man väl för "mord PÅ" denne? Hjälp. Juridiskt språk. Vad händer?

Men som om detta inte vore nog har vi alla nättexter som man naturligtvis tar del av om man söker något speciellt. I går letade jag t ex efter uppgifter om Bertrand Russel (1872–1970, författare, matematiker, filosof m m) Förutom Wikipedia fanns bl a sidan Celeb-true, där celeb är engelska förkortningen av ”kändis” och true är ”sann”. Jahapp, det bådar gott.

Jag sökte efter hans förhållande till ”anpassning” och fann följande i texten:

Under hela sitt liv blandade Russell sig som en liberal, en socialist och en pasifist men gick aldrig med på att anpassa någon av dessa intellektuellt.

Sidan är förstås översatt av någon eller något: meningen omöjlig att förstå. Jag föreställer mig att en hel del människor formar åsikter och tankar efter den här typen av texter.

Det finns inte mycket mer att tillägga, så här ser världen ut. Man har att välja på anpassning eller ej. Men däremot hittade jag ett annat citat av BR som uttrycker ”anpassning är död” minst lika bra: “Most people would sooner die than think; in fact, they do so.”

Innebär anpassning liv eller död? Ja, säg det, den som vet!

Jähäpp, då är vi tydligen inne på privatfilosoferandets bangård med spår som går hit och dit och sällan imponerar på kamraterna (eller andra). Men när temperaturen är hög utanför kroppen, d v s ungefär densamma som man själv, seglar hjärnan loss lite.

Undertecknad har haft anledning att tänka på ordet ”anpassning”. Ur ett minne det delvis växt mossa på, formas meningen ”anpassning är död”. Dessutom tillskriver samma minne det en speciell person: Bertrand Russell. Jag kan ha fel och jag kan ha rätt.

Emellertid tycks det aningens rebelliska utropet ha tjänat ut och bytt skepnad – till sin motsats: ”anpassning är liv”. Vad jag menar är att flertalet ser liv som en ökad konsumtion (av allt). Världens ändrade klimat kan bero på denna tidigare anpassning och längtan efter MER välfärd som länge har pekat i riktning DÖD.

Språkgalningar får i parti och minut veta av språk alltid ändras (den klyschan är nog värst av alla!). Jodå. Är bekant med just det, men så här fort har det inte kunnat gå förr. Det är vad jag svarat så många gånger att det också blivit en klyscha.

Under alla mina over-cover-undersökningar (jobbar inte under-cover, m a o) har det framgått att ett stort antal människor instämmer i mina onda aningar angående språket. Å andra sidan tycks påfallande många välja att inte se eller höra alla knasigheter.

Tiden som korrekturläsare lärde mig att läsare lätt ”korrigerar” texter i sitt huvud och inte lägger märke till felaktigheter. Man anpassar sig eftersom man själv känner till rätta stavningen – om det är en skriven text. Likaså "egenkorrigeras" sådant som sägs/läses upp. Anpassning.

Mer av den varan i morgon.

Frågan är om man vill VARA fälten eller om man vill ÄGA dem

   

När ordet kulturkonsumtion började användas alltmer i tillvaron var mina första reaktioner HAHA! och VAFFANKEN?

Att höra folk tala om att ”konsumera kultur” – då är det något som skär sig. I mina tankar, s a s. Inte för att jag är en särskilt finstämd person, men något – vad är det man säger på kultursidorna numera? Jo, något skorrar, skaver, klämmer – vad ni vill.

Som det verkar om man betraktar vissa mediers program finns en stor medelklass som liksom klär sig i kultur, i alla fall smyckar sig med den en smula: ”Jag har sett den här filmen, läst den här boken, lyssnat på den här konserten”. Är det ren och skär glädje över upplevelsen så må det vara hänt att man vill dela med sig av sina tankar om saken. Men det känns som om det ligger något annat i bakgrunden. Och liksom pockar. Detta andra gillar jag inte.

Erich Fromm (1900–1980), psykolog och filosof, har sagt i en av sina böcker (han har nog sagt det i fler) att det finns två modus (vet inte om han använder just det begreppet, men äsch) för människan. Det ena är att hon för sin existens identifierar (se där ett ord ur vår värld!) sig med HA (som i äga). Det andra är det enkla och det svåra, nämligen synsättet att VARA.

Poeten Werner Aspenström (1918–1997) uttrycker detta tjusigt i en dikt om ett stycke svenskt landskap. Den slutar: Jag skulle inte vilja äga dessa fält. Jag skulle vilja vara dessa fält.

Enkla ord som betonas fel – det blir inte bra i det långa loppet

När ord och uttryck mister sin forna betydelse märker man hur även uttalet mattas (eller är det tvärtom?) och det blir svårt att förstå vad som sägs. Det exempel jag ska ta kan lika gärna vara en vanlig felsägning av en person som läser upp något skrivet, men det hörs oftare än förr.

I detta fall var det en Sommarpratare (tror jag) som sa: ”det är en känsla som krokar i dig själv”. Nu är i och för sig de här uttrycken inget som ligger för undertecknad, de är för många och för floskliga: ”griper/krokar tag, greppar, berör”.

Det skulle lika gärna kunna gå att säga att känslan ”fäster” eller ”stannar (kvar)” men det har gått inflation i de gripkloliknande känsloförhöjarna.

Hade personen sagt ”krokar tag i” hade det förmodligen inte blivit fel, nu uttalades i-et obetonat, ”krokar” betonat. Jämför med uttalet av ”det är en känsla som stannar i dig själv”, där ”stannar” betonas, inte i-et. En modersmålstalande vet att uttrycken "kroka i, gripa tag, stiga på" är partikelverb med betoning på partikeln ( OK, alla kanske inte vet att de heter så). 

Läser man  ”Jag fyllde i går” och ”Jag fyllde i formuläret” högt för sig själv, så förstår man.

Vacklandet i betoning hörs då och då, men jag är inte kompetent att beskriva bättre, och med riktiga termer. Det beror på en osäkerhet inför skillnaden betoning–intonation. Men det finns andra som behärskar den saken. Till dem kommer vi en vacker dag.

Hur är det med kanter och kammar? Över vilka drar man folk?

Informanten O berättar att han i ett nyhetsinslag i tv hör någon tycka att "många drog alla ungdomar över en kant". O tillägger: ”Du har nog stött på det”. Ja, det kan han hoppa opp och sätta sig på, det dras för fullt över kanter.

Googlar man finns en hel del att läsa om det felaktiga kantdragandet, bl a har jag själv skrivit om det i denna blogg 10 maj 2018, och där gjort sak av hur obehagligt det skulle vara att råka ut för. Men det är väl inget vidare att dras över en kam heller, även om det inte verkar lika dödligt.

Hur som helst är det ett gammalt tyskt talesätt som ligger bakom (från den tid när inte engelska dominerade hela språkvärlden) och detta löd ”Alle über einen Kamm scheren”. På svenska ges i ordböcker alternativen ”dra/skära över en kam”. Ursprunget lär ha med fårklippning att göra.

O pekade också på något som Sbråk missade förra gången. I diskussionen om ”kant” eller ”kam” på sajten Språkförsvaret, finns en rolig kommentar från signaturen Ordbajsaren (2013) som – efter att ha redogjort för uttryckets troliga härkomst – skriver: ”Nu när vi har mer kött mellan benen så kan vi konstatera att det blir mer ologiskt att säga kant i stället för kam.”

Stilpoäng till Ordbajsaren som får till ett mycket roligt ordskämt utan att skriva folk på näsan och förklara det! Detta är en av de riktigt svåra konsterna för skribenter: hur mycket kan man hoppas går fram av ens försök till lattjande? Kan man dra alla läsare över en kam?

Men nu ökar det felaktiga uttrycket i antal så att det märks. Snart är ”kant” inne i rullorna (om nu rullor kommer att existera) som variant till ”kam”.

Om ens drömmar blir verklighet – går det då att ”leva” (I) dem?

Det finns gott om floskler. En av de något modernare är ”hon lever sin dröm”. Första gången man ser/hör formuleringen är det lätt att fyllas av glädje: Så vackert det låter! Efter den hundrafyrtionionde levda drömmen känns den inte längre exklusiv, vad den än består av. Dessutom är drömmar luftiga väsen och svåra att leva (i), det ligger s a s i själva begreppet.

Häromdagen läste jag i en kulturartikel (SvD, 4/8, 2015) om Englands politisk-religiösa tid där bl a Shakespeare verkade. I texten citeras en litteraturvetare, S Greenblatt:

/.../ reformationen med sitt kaos och sin kroniska instabilitet, där ideologiska värden ideligen nollställdes, hade något enastående att erbjuda författare – nämligen resterna av en sammanstörtad världsordning, fragmenten av ett rikt och komplext världsbygge. Ur dessa ruiner kunde dramatikern och diktaren bygga sin egen värld, sitt bålverk mot den hotande verklighetsförlusten. Inte för inte var insubstantiality, overklighet, ett ledord för Shakespeare: ”Vi är det stoff som drömmar vävas av”.

Apropå ”stoff” hade artikeln skrivits av Kristoffer Leandoer.

Slutligen en dröm till och med felaktig preposition efter sig. Ett av SVT:s nyhetsinslag handlade om ”gåfotboll”, utövat av stela och ovana pensionärer. Dessa hade i alla fall gott hopp om att träna upp sig och inslaget rubricerades ”Drömmen på den blågula tröjan”.

Drömmen PÅ?

Vissa årgångar är inte längre gångbara, de är t o m skrotfärdiga

För att nu avsluta polemiken mot en sexton år gammal text! Mildner (se senaste inläggen) måste ha hört till den förtrupp av språkliberala som nu kliver på med än mer bestämda steg: Språk förändras och det ska bejakas!

Normalt är jag extra känslig mot auktoritära system eller nitiskt bestämmande över andra. Men än har jag inte fattat att det var en elit som lärde mig tala och skriva. Att anpassa sig till det språk skolor lär ut och som upprätthålls av medier och myndigheter hjälper väl ett lands medborgare att kommunicera med varann? Är det inte en jämlik handling att ge gångbar swahili, urdu eller svenska till folket? Eller vilket språk de nu behöver?

 

Borde lämna in, men mullrar vidare

Om det inte framgått av denna blogg vill undertecknad påstå att det är dumt om varje individ, i den språkliga frihetens namn, gärna kan ha sin egen tolkning av vad ord betyder och hur de stavas. Och att då, nästan som föredöme, påpeka att vi till nyligen inte haft ett enhetligt tal- och skriftspråk låter bakåtsträvande.

Mildner förutspår att ”stilistiken kommer att ersätta grammatiken” (sett från 2006, alltså). Det blir inte total normupplösning, men man kommer att lära sig ”vilken stil som ska användas i vilket sammanhang”.

Jag är inte imponerad över den individformade ”stilistik” som vuxit fram p g a internetrevolutionen. Men man är ju jävligt gammaldags, icke-anpassningsbar samt skrotfärdig. (Här står ännu fler osynliga svärord…)

Detta är ett inlägg som till större delen består av citat från andra!

Här kommer ett långt citat ur den tidningsartikel (av Anders Mildner) från 2006 som var gårdagsinläggets grundmaterial:

Och vill vi verkligen hitta en tid då alla nästan alla med säkerhet både kunde läsa och skriva o-r-d-e-n-t-l-i-g-t, ja, då får vi hoppa fram ännu längre i tiden. 1962 års grundskolereform var oerhört betydelsefull. Det är först då vi får ett gemensamt skolsystem. Det är alltså ganska kort tid som vi har haft ett gemensamt utbildningsväsende för hela befolkningen, säger Lars Petterson. 

(Dåvarande professor i historia vid Högskolan Dalarna)

Och så ett citat till. Nu är det artikelförfattaren som uttalar sig:

Frågan "Hur länge har vi haft ett gemensamt, utbrett läs- och skriftspråk för alla?" skulle alltså kunna besvaras med "35 år". Sedan kom internetrevolutionen och ställde allt på ända. De normer som under en kort tid funnits började upplösas.

Det här skulle förklara varför en del av oss (den som skriver, bland andra) är så säkra på och tjatar om hur man ska stava och skriva. Man växte väl upp i en enhetlig och autoritär värld, helt enkelt. Och det var inget vidare, enligt Mildner:

Men även under dessa korta 35 år var det knappast frågan om ett jämlikt språk. Det formades och styrdes av en elit. Användarna fick helt enkelt anpassa sig till de normer som gällde. För 20 år sedan vände sig journalister till Sture Allén när de hade frågor om vilket språk som gäller. I dag kan de lika gärna prata med en 14-årig bloggare.

Om detta finns ännu mer att säga.

Skriver man som man talar eller talar man som man skriver?

Den gamle informanten M läser i bladet och stönar (det finns m a o några fler språkkritiska i omgivningen): ”Men så konstigt folk skriver! Det gällde nu en tidningstext där ytterst vardagliga ord – slangord, skulle en del av oss säga – blandades med ord som påminner en äldre person om det vi kallade byråkratspråk.

Jag, mindre försiktig, kallar det en blaffa av engelska (amerikanska) lånord och uppblåsta formuleringar, som fan vet var de kommer ifrån. Det är kul att läsa hur man tänkte om detta förr i världen, låt oss säga 2006! I en artikel i Sundsvalls Tidning från det året skriver Anders Mildner (kulturjournalist, författare, musiker) en text med rubriken ”Skriv som du talar?” och underrubriken (eller vinjetten, snarare) ”Språkstrid”.

Ett och ett halvt decennium sedan, alltså, en nanosekund (eller nåt, inte vet jag egentligen vad det är) i människans existens, och lika mycket verkar ha hänt som på bilderna man såg i veckan från James Webb-teleskopet.

AM tar som utgångspunkt Postens 1970-talskampanj ”Skriv som du talar”. Även om somliga av oss redan på den tiden tänkte hjälpossmildeherre, så fanns ansatsen åt en allvarligt menad förenkling på fler håll. Journalister (åtminstone många av dem) hade som ledstjärna att skriva klart, tydligt och enkelt, så att ”vanligt folk” skulle förstå.

Detta är det roliga i kråksången: från denna enkelhetssträvan tycks nu tillvaron gjort en av sina vanliga U-svängar och kört bakåt. Med ens används komplicerade och stolpiga ord och uttryck. De sprids i vissa kretsar på ett sätt som får en att tänka på mode, design, konsumtion – alla de hjul som måste rulla för att förbättra den stora trygga välfärd vi nu sitter i (otäck filmmusik). 

Mer imorgon om hur tankarna gick 2006.

Inte nog med att människorna avfärdas, ibland avförs de också

Häromsistens ondgjorde sig sbråkmakaren över den yrkesjargong som användes när man diskuterade risken för äldre patienter på sjukhus att bli malnutrierade. De betyder undernärda. Hur folk talar om jobbet på jobbet är en sak, men det vore bra om medierna inte använde såna ord som kanske är främmande för många.

Titt som tätt läser man även om hur skadade vid olyckor ”avförs med ambulans”. Om jag inte minns fel brukade det förr heta att olycksoffret ”fördes till sjukhus med ambulans”. Nog låter ”avföras” konstigt? Om man inte är räddningspersonal, tydligen.

En lite hafsig men dock koll i ordböckerna svenska.tre visar att SAOL och SO tycker att verbet är en pappers-/administrativ term: ”avföras ur rullorna” eller ”från dagordningen”. I SAOB tycks det som om människokroppar, döda eller levande, ”affördes” för hundratals år sedan.

Jaha, nu hann vi inte beröra likheterna med ”avfärda”, ett inte helt positivt ord som kanske färgar tanken när ”avföra” används. Det låter knappast ”inkluderande” som dagens människor säger när de menar något fint.

(Att man kan skriva så mycket om sånt som ingen bryr sig om! I hög värme och vid hög ålder! Ja, jisses, när det finns så mycket annat att lägga kraft på!)

Grönsaker och kryddväxter brukar annars beskriva något positivt

På senare tid har en del röster hörts (främst i Ring P1) om att det talas så mycket engelska i radio och tv. Vanligen är det äldre som anser att de går miste om nyheter och information eftersom de inte har läst språket i skolan och helt enkelt inte förstår. Det kan för all del även vara yngre som klagar på det ymniga användandet av engelska.

En bra kommentar kom från en reporter som talade med kolleger (USA-korrespondenter) varvid en av dem använde begreppet ordsallad. ”Det heter word salad på engelska”, förklarade reportern/programledaren och översatte kollegans ord till svenska (med ord som”nonsensprat, snack”, eller liknande, jag minns inte exakt).

Originalet lär inledningsvis ha använts om förvirrat tal hos psykiskt sjuka, f a dem med schizofreni. Första belägget (i USA) med den innebörden är från 1904, skriver amerikanska ordboken Merriam-Webster. Nu tycks ”word salad” mest användas om pretentiöst och uppblåst dekorationsbabbel, kanske som släktingen ”corporate bullshit”. 

Den som eventuellt frestas att använda den direkta översättningen ”ordsallad” tycker kanske att det i vårt språk redan finns uttryck med grönsaker eller kryddväxter och handlar om folk som pratar strunt. Vem har inte hört att man dillar? Eller pratar persilja?

När man inte kan dra slutsatser av innehållet i tidningsartiklar

På en sida som heter Språkkonsulterna skriver dessa följande: ”Alla texter behöver en huvudrubrik. De flesta behöver dessutom underrubriker på olika nivåer.” Just det, ja. Förmodligen är det sådana som saknas för de huvudrubriker som ligger på hög i Sbråkbloggens skafferi. Den första lyder:

70-åringar i dag nästan dubbelt så bra i testerna

Man får naturligtvis leta i texten efter vad som avses, men liiite mer ska en rubrik kunna ge ledtrådar om. Vilka tester? Vad är 70-åringarna dubbelt så bra som? 40-åringar som gör samma anonyma tester?

Och så till ett sportmysterium. Nej, förresten, det är väl som alla säger att ”huvudsaken är att man förstår”, men nog är denna lite slarvigt formulerad:

Nu bäste åkaren även för kvinnliga skidåkare

Att bäste ska sluta på a när det handlar om en kvinna var en gång i världen en viktig regel. Men baj väst med den!

Sista exemplet förstår man också. Men visst ser det ändå lite lattjo ut? Fast för all del, jag backar genast eftersom det visar sig dagligen att jag är en ytterst känslig och petig person som sitter och reagerar på skitsaker, mutter, mutter. Här är rubben: 

 

Niko Erfani är ett namn väl värt att hålla ögonen på

Håll ögonen på namnet, vetja. För intresserade: Det tillhör en ung poet som debuterade i våras.

Det är inte de nya generationernas fel att språket går åt pipan

För en tid sedan lovade jag att undvika spydigheter mot medier som alltför ofta anlitar personal med skriv- och lässvårigheter. Det visade sig inte vara någon idé att gnälla om saken eftersom man från många mediers sida inte bryr sig om faktum. På nätsidor ber man som bekant allmänheten om hjälp med korrekturläsning.

Jag skrev nyligen om en person med hyfsat hög ställning på en tidning som (på en fråga jag ställde…) berättade att inget krut alls läggs på språket längre. I samma veva läste jag i Journalistförbundets tidning (som låg hemma hos en ännu arbetande kompis) att bristen på utbildade journalister har gjort det svårt att finna utbildade vikarier för medierna i sommar.

Man får helt enkelt anställa folk som varken har erfarenhet eller utbildning. Det behöver inte alltid betyda att alla dessa är dåliga journalister. Å andra sidan lyser det ofta igenom att utbildade journalister har rätt stora kunskapsbegränsningar av olika slag. Man hör och ser det i alla slags medier.

Det här skriver jag inte för att vara elak eller spydig, som många tror för att man säger det många läsare/tittare/lyssnare märker, mer och mer. Det behöver inte branschen är oerhört pressad och låtsas som om inget hänt. Anställda jobbar ofta halvt ihjäl sig. De flesta av dem får göra samma jobb som tidigare utfördes av ett stort antal andra yrkesgrupper. En journalist kan få skriva, ta bilder, redigera, lägga ut artiklar på nätet, tvingas sända i ljudkanaler och fan vet allt som sköttes av personer med specialerfarenhet och utbildning.

Till detta gnöl kan läggas att det är vår generation som åderlåtit skola och övrig utbildning.

Här ska saltas en smula på det engelska ordet sugar-coating

Att läsa/höra upprepningar är trist. Ibland kör såväl tv som radio repriser och repriser. Nyhetssändningar låter ofta likadant under hela dagen. Det kan i och för sig vara bra – inga stora katastrofer! I alla fall inte i det s k närområdet. Som pappa sa, ”ingen post är bra post”.

Alltså känns det fånigt att då vara en reprismaskin och upprepa vad man skrivit tusen gånger (plus att be om ursäkt för detta tusen gånger). I dag är ursäkten att jag inte rår för det. För hur ska man kunna vänja sig vid meningar som denna (sagt i radion av nån ekonom, kanske, eller politiker, möjligen en journalist), och här kommer den ordagrant:

”Man har som man säger på engelska – sugar-coating – sockrat det här anbudet”. Varifrån kommer tvånget/viljan/idén att uttrycka sig så? Varifrån kommer ”sugar-coating” när det översätts med det tydliga ”sockra”? Och varför i så fall inte bemöda sig om rätt grammatisk form i satsen – ”sugar-coated”?

Så går tankarna. Om ni understand vad jag säger. Så korkat och konstigt och strange. En annan person, med ett svårt jobb som förhandlare i komplicerade och farliga situationer (gisslandraman, självmordsförsök, hot av alla slag), talade om ”att erbjuda reciprociteten mellan den personen och mig”. Wikipedia förklarar ”reciprocitetsprincipen" så här: "om någon gör något mot dig, finns en förväntan eller tillåtelse att göra detsamma tillbaka”. 

Bland synonymer för ”reciprocitet” finns ”samspel, ömsesidighet” m m. Det är alltså den gamla vanliga ”gyllene regeln” som finns i en mängd religioner och filosofier: ”Behandla andra på samma sätt som du själv vill bli behandlad.” Jesu bergspredikan är lättare att säga än reciprocitetsprincipen.

Zlatans intentioner har inget med flygande mattor att göra

Om man tar ord som ”avsikt” och ”intention” går det att se den väg mot engelskan som svenska språket beträder. ”Intention” har funnits i svenska länge, det har det visst, men jag tänker på den strömning folksjälen föredrar, att välja de ord numera som är mest lika engelska varianter.
     

”Zlatans intention är att fortsätta”, läste jag häromdagen. Han har alltså avsikt att fortsätta spela fotboll, kan en läsare tyda det till. Ålrajt för Zlatans intentioner, värre var det med en fotbollsklubbs ”intentionsavtal”, som jag också läste om.

Googlandet på detta rätt märkliga ord – upprättar man ett avtal om något brukar det finnas en avsikt med det hela – gav snabbt resultat. Där fanns bl en träff från ett av mina favoritställen, Svenska avdelningen vid Institutet före de inhemska språken (i Finland), som tog upp begreppet redan 1997!

Institutet skrev: Som vi tidigare nämnt rekommenderas det svenska ordet avsiktsförklaring som motsvarighet till eng. letter of intent (fi. aiesopimus, aiepöytäkirja). Ett annat ord som förekommer, om man vill framhålla att det är fråga om ett avtal, är intentionsavtal.

 

Men nu spårar detta inlägg ur, för jag kom på en lustig bild av Zlatan där han stod på en fotbollsplan.

I ena änden av fotot en har en figur bildats (förmodligen av tryckskäl) och den är lik Ture Sventons kompis Herr Omar flygande på den matta han sålde till TS. Författare till böckerna, skrivna mellan 1948 och 1973, var Åke Holmberg (1907–1991).

Gillar man grejer, eller omfamnar och äääälskar man dem barra?

Det ena ger det andra, som ger det tredje. Som i sin tur ger det fjärde. (Läsaren får gärna fortsätta räkna själv.) Knappt hade jag skrivit ordet ”gilla” (inlägget i förrgår) så gjorde sig ett annat ”gilla” påmint. Det var när jag skrev om de numera populära ”omfamna” och ”bejaka” som tanken kom: i en hel del fall kan de ersättas av det enkla ”gilla” som tycks tappa mark.

Kanske känns ordet för svagt, vad vet jag, när folk gillar grejer säger de ofta ”jag barra ääälskar väskor/jordgubbar/GT” (det senare ska utläsas ”gin och tonic”, de som tycker om Gamla Testamentet brukar inte äääälska det).

Roligaste ordboken att slå i är SAOB som beskriver ett antal olika ”gilla”. Ett betyder ”godkänna, godta, ge sitt bifall”, m fl. Tänk på uttrycket ”det gill(a)s inte!”

Och så har vi vårt vanliga ”tycka bra om”. Där skickar artikeln (den skrevs 1928) i SAOB med en varning, nämligen att ordet är ”starkt vardagligt, med prägel av slangspråk”.

”Gilla” kan också vara av juridisk art och betyda ”stadfästa, sanktionera, fastställa”.

Alltså har "gilla" haft en mängd användningsområden i äldre tid men därefter mest använts i betydelsen ”tycka om” – den som 1928 sågs som ”slangspråk”. Nu verkar det åka ut till förmån för ääälska, omfamna och bejaka.

Som fastlåst nörd tvingas även undertecknad omfamna dessa förändringar, men det är vår tids snabbhet som kommer att förvirra människor och undra vad andra säger egentligen.

Ett klag blir till ett klägg och en rotvälta får tjäna som exempel

Ibland drabbas man av närmare eftertanke. ”Fanken också”, kan man tänka då, eftersom man kan ha fallit på eget grepp. För undertecknad sker det ofta med språket: jag tycks det vilja ett men göra ett annat. (Står säkert i bibeln, låter det som.)

Jag skrev häromdan om ”ett unn”. Vad är det för jädra sätt att hitta på ett sånt ord? – så gick tanken. Men igår skrev jag själv, nästan på allvar, ”ett klag”. Se där, det stryker Word-programmet under med rött, och ger som närmsta förslag ”klägg”.

Och det är väl så här det går till: man söker i sin (av nutiden påtvingade) språkslöhet ett kortare substantiv till verbet ”klaga”. Det finns inte. Man får välja på klagomål och ”klagan”. Det senare är inte så dumt, vid nästa närmare eftertanke. Lite ålderdomligt, men stoppar det mig? Och förresten: många nutidsmänniskor har plötsligt börjat använda jättegamla ord – antagligen för att de överensstämmer med engelska.

Upplagt av Jopparn, Wikipedia

Precis så här har substantiv bildats av verb (amatören spekulerar): en ”lega” (av ”ligga”), är en plats i skogen (eller kanske hundkorgen) som visar att någon legat där. 

Eller ta ”välta” (rotvälta), med exakt samma form som verbet välta, ett ord som tydligt uppenbarar vad som hänt med ett träd.

Mentalt mycket malnutrierad mal man på med manisk nitälskan

Här blir det inte Fyra bugg och en cocacola*, men väl två klag och ett lite gladare utrop! Inom mig ekar de tvångsmässigt positiva nutidsmänniskornas floskelprat: ”Var inte så neeegativ!”!

Klag 1, sagt av vårdhemspersonal, kritisk mot den egna ledningen: ”De gamla får ingen bra vård och de blir malnutrierade”. Det är bara att vänja sig! Undernärd, betyder det.

Klag 2, yttrat av högt uppsatt militär, polis eller annat ordningsmaktigt: ”Vi vill eliminera risken för att ingenting ska hända”. Utan ordningsutbildning tycker jag ändå att det låter farligt. Misstänker att personen menade ”… eliminera risken så att ingenting ska hända” Det hade också gått att säga: ”…eliminera risken för att något ska hända”. Men javisst, ”man förstår ju”, som folk säger.

Positiviten: Ett ganska fånigt ”omfamnande” hörs i meningar som ”hon omfamnar sitt chilenska arv”. En översättare hade i en film (serie, kanske, minns inte vilken) valt ”bejaka” för engelska ”embrace”. Visserligen är allt bejakande också tröttsamt, men det är bättre än det överanvända ”omfamna” som kan sparas till mänskliga kramar. Eller så säger man ”välkomna, vara positiv till” och kanske ”gilla” – ett ord som tycks ha varit med om en ”resa”. Att allt är en ”resa” är f ö också är trist!

Hoppsan, klaget vann.


*Låten hade en annan titel, Boogaloo, och sjöngs av Lotta Enberg som vann Svenska Melodifestivalen med den 1987. I den stora europeiska kom den på tolfte plats

Vi måste nog bekymra sig om svenskkunskaperna hos infödda

Eftersom det blir mindre comme-il-faut att reagera på språkligt elände (”äh, bry dig inte så förb-t, det där är väl bara att skita i” etc, etc) så får man vända det hela till något positivt (som det brukar heta i må-bra-samhället) och le i mjugg.

Meningar som ”lyfta upp frågan på bordet” är inte fel, men de låter lattjo eftersom det enklare ”vi ska ta upp frågan” (eller bara ”ta upp blablabla…”) finns. Det blir många leenden, nu hörs även ”frågan är av bordet”. D v s problemet är löst eller färdigdiskuterat. Ifall nån undrar.

Betydligt värre är att de reflexiva pronomina sig och sin har börjat jazza och svaja. Sen länge har man förstått att ”sin” hör till de svåra grejerna – som de, dem, dom. Men nog måste många ha hört att det reflexiva, possessiva, pronomenet ”sin” används när subjektet i satsen är ägare till vad-det-nu-gäller: ”Eva har tagit sin väska”, t ex. Om ”Eva har tagit hennes väska” är det nån annan tjej hon bestulit.

I övrigt heter det "jag har tagit min väska, du – din, vi – vår, ni – er och, de har tagit sin (eller våra, era, sina, de har kanske en var). Jag vill inte låta krävande och säga att det här hör till baskunskaperna, men jag kan ju skriva det.

Ännu knäppare är det senaste: ”jag har lärt sig något nytt”. Och ”vi har lärt sig att umgås på nya sätt”. Exemplen har yttrats/skrivits av vuxna utan (vad det verkar) språkproblem och med svenska som modersmål. Att exemplen ens existerar! Vad är det som sker? Det bekymrar sig!

Det är tänkt att bli dramatiska händelseförlopp på landsbygden!

Inspirerad av gårdagens inlägg "tog jag mig ett unn" och for till en liten stad inte långt från min egen. Tåget åkte genom vackra lantliga miljöer även om vi spanade förgäves efter vad en rubrik i regiontidningen uttryckte saken häromdan: ”C lovar mer action på landsbygden”.

Den action vi såg var den naturen sköter om när det är varmt och dessutom kommer åtminstone lite regn: grönskande grönska! Gammal nog att reagera på det utrikiska ordet, fast jag vet ungefär hur det används av gemene man (bl a mig), slog jag lite i svenska ordböcker.

SAOL skriver att action är ett ”oböjligt substantiv” och fortsätter med betydelsen: spännande handling t.ex. i film: ​en action. Kollegan SO skriver: dramatiskt händelse­förlopp, särskilt i film och tv-serier; ofta av tämligen våldsamt slag. Dessutom ges upplysningen: ”Belagt sen -55, av engelska act: handla”

Vad Centern lovar är mer ”handling, rörelse, ingripande, åtgärd” – så översätts ”act” i en engelsk-svensk ordbok. Det är naturligtvis bra med handling och åtgärder, men så spännande som i en actionfilm vete sjutton. ”Dramatiskt händelseförlopp”, nja.

Som ”action” används i svenska betyder det alltså något mer åtsnävat än det engelska ordet. Och man kan inte låta bli att tänka sig hur det skulle låta för en engelsktalande om man sa att ”this party is promising more action in the countryside”.

Hur ska man förstå ”unna dig i sommar, men inte för mycket”?

Som bekant för somliga irriteras denna skribent av att ”lämna” används utan att man får veta vad. Det gäller att vara insatt i det mesta, för om det står i bladet att ”Lisa Andersson lämnar” och man inte vet vem hon är, då blir det knepigt.

Skrivs det däremot ut att hon lämnar politiken, landet eller ordförandeposten i LRF – ja, då går det att förstå. Detsamma har skett med ”unna”. Vad jag vet har vi sagt ”jag ska unna mig något gott/att vara ledig i kväll” eller vad man nu vill unna sig.

Söker efter engelsk påverkan från ”treat myself” (unna/skämma bort mig) men det verkar följas av ett ”to”, alltså ”I will treat myself to a nice cosy evening in” ( t ex).

Är detta ett unn eller en glass?

Sbråk handlade om detta unnande den 12/12 -20, men vem orkar titta bakåt på sånt i värmen? Kan bara konstatera att uttrycket håller på att sätta sig, likt annat i vårt vildvuxna modersmål.

Det finns även exempel på hur ett substantiv bildats efter detta märkliga verb: ett unn. Jag kände en norsk tjej en gång som hette Unn, minns jag nu. Nå. I sökandet efter hur folk använder de här orden har jag hittat: ”Unna dig i sommar, men inte för mycket”. Samt det unnderliga ”Jag tog mig ett unn”.