Vems mun och anda håller man, vems hand stoppar man i fickan?

Den unga journalisten skrev att hon skulle ”hålla sin mun” om vissa saker. Jahapp, då hoppar ens egna decennier man har bakom sig upp och de håller sannerligen inte sin mun. De håller munnen, helt enkelt. Eller truten eller käften eller det talspråkliga ”håller mun” (Jämför med ”åka till station”, som för nagelfarare heter ”stationen”.) Innehållsmässigt stämmer det förstås inte, detta skrivs av en som inte håller mun!

Engelsmannen ”holds his/her breath, keeps her mouth shut, puts his hand in his pocket”. Svenskar är ena bålda rackare som glatt inser att sammanhanget (”kontexten” för moderna läsare av bloggen) avgör vems anda och mun som hålls och vems hand som stoppas i vems ficka.

Ofta hör man i denna tid ”hon bröt sin arm” eller ”hade ont i sin rygg”. (Det vore förresten mer av ett polisärende om hon brutit hans arm). Men svenska är det inte.

Det är en direkt kopiering av det engelska sättet att uttrycka sig: ”she broke her arm” eller ”had a pain in her back”.

En inte helt purung svensk säger automatiskt ”hon bröt armen” eller ”hade ont i ryggen”.

Engelska använder alltså possessivpronomen där vi har bestämd form av de kroppsdelar som använts i exemplen här. De visar en bråkdel av tusentals förändringar som sker med det språk som kallats svenska. Men nu blir en översatt engelsk variant, kan man med fog säga.

Sbråmakaren anser detta vara en av flera miljökatastrofer som nu drabbar oss. Men just den här verkar inte skrämma så många.

Bara för att något verkar litet är det kanske inte betydelselöst

Betydelsen av det lilla ska nu belysas! Inget är för litet för att kunna bli fel, t ex. Ja, det där lät förstås ogint, förmätet, överdrivet och petigt. Och det kan man säkert ha rätt i. Hur rätt jag själv har i detta hänseende  är svårt att avgöra. Mycket av bloggen går på känn och baseras på vad jag själv lärt mig. 

Det är över huvud taget en känsla som många av oss delar. Lyssna bara på alla andra tvärsäkra miljoner människor som hävdar att vad de kan, har sett, upplevt och gjort, byggt, skrivit, äger etc etc är det enda rätta.

Lägg märke till sista meningen i detta inläggs första stycke: ”Mycket av bloggen går på känn och baseras på vad jag själv lärt mig”.

Bland miljoner andra språksaker har jag lärt mig att säga ”baseras på”. En litterär person sa i radion: ”Berättelsen är baserad i verkligheten”. Så ser det lillalilla ut som vore dumt att påpeka/korrigera hos någon annan eller en själv. När man pratar blir det gärna så där. Men frågan är om det ändå inte allt oftare gärna blir just så där!

Ännu kan man i ett lexikon (exempelvis Svenskt språkbruk) slå upp att detta partikelverb lyder ”baseras på” och inte "baseras i". Man kan formulera sig på annat sätt och kanske istället säga ”har sin grund i, är basen för” eller nåt annat, men "baseras på" heter så. Ja, eller "är baserad på" för att följa "radiomeningen" exakt.

Hur man uttalar engelska är ett icke-problem. I jämförelse

Ämnet för ett radioprogram (se gårdagsinlägget) var om den svenska skolan inte borde lära ut amerikansk engelska istället för brittisk. Visserligen är undertecknad språkrabiat, men detta, om något, är väl vad man brukar kalla en icke-fråga?

Sedan decennier är vi marinerade i amerikansk s k nöjeskultur och lika länge har svenska barn och ungdomar (med ett fåtal undantag) lagt sig till med amerikanskt uttal och dito ord i de fall dessa skiljer sig från brittiska.

Man bör egentligen aldrig klassa ett språk som fult, det är ett kommunikationssystem och inte något att skönhetsbedöma, men vi är några stycken som tycker att den brittiska varianten låter mycket vackrare. De med annan smak brukar anse brittisk engelska snobbig och tillgjord.

Det mest störande med amerikansk engelska är att den genom sin oproportionerliga massa lägger sig som ett språktäcke över – i det här fallet – svenska.

Men skillnaden mellan de två ”dialekterna” är väl egentligen inte mycket större än den mellan västerbottniska och skånska. Eller gotländska och värmländska.

Om man för ”dance” väljer ”dääns” eller ”daans” känns som en baggis mot att den svenska skolan inte lär barn som går i den svenska. Dagligen får man dåndimpen av inhemska journalister (och andra) som säger ”interjuv, pogram, ijengkligen”.

Stava och skriva utan hjälp är inte längre en självklarhet

Man skulle kunna säga att jag ofta målar fan på väggen. Eller så är det bara att hålla med angående fan-målandet. Klart är att ett och annat från den unga generationen låter skrämmande. En ung kvinna berättade att hon inom loppet av några år upptäckt att hennes stavningsförmåga blir allt sämre. Hon var inte tappad bakom en folkvagn utan fann själv en förklaring: ”Jag använder stavningskontrollen och behöver aldrig längre skriva ut orden!”

I ett radioprogram beskrev en annan, betydligt yngre, flicka att hon kände sig osäker på huruvida hon valt engelska eller amerikanska ord* i en skrivning: ”I min text/…/där är ingen autocorrect, så jag vet inte om jag skrivit brittisk eller amerikansk engelska”.

Nu ska man inte fundera alltför mycket på vad en enskild ung människa säger spontant i radio, men det är inte utan att man undrar vad ”autocorrect” skulle kunna ha i en skrivning att göra. Är månne företeelsen så vanlig att det känns som att vara ute på djupt vatten när man måste producera egna ord och meningar?

Och eftersom undertecknad är som hon är går det inte heller att låta bli att grubbla över om ”där är ingen autocorrect” är vad en betydligt äldre människa med svenska som modersmål skulle uttrycka som ”det finns ingen…”.

Tänk, tänker jag, om det är så redan att en del översätter ”there is no …” med ”där är ingen...”?

Förmodligen är det inte många som tror mig. Jag tror mig.



* Till detta radioprogram återkommer bloggen i morgon

Ibland kan det vara bra att tänka på språket och grammatiken

Det är inte svårt att vara samlare. Särskilt inte om objekten är tveksamma formuleringar från radio, tidningar och tv. Det kan handla om vad ens omgivning anser vara nästan finlir. Ta den här: ”Det var allt för kulturredaktionen”. En petig jäkel (den som här skriver) vill säga: ”Det var allt från kulturredaktionen”. Och så kan man lägga till ”för i dag”.

”Vi lägger för stor vikt på…” bör ändras till ”Vi lägger för stor vikt vid.”

På samma sätt bör ”han lägger ett stort värde i” vara ”sätter stort värde på” eller ”fäster/lägger stor vikt vid”

Ytterligare som sagts är ”Vi måste vara redo på”. Kalla mig grinig, men det heter ”vara beredd på” eller ”redo för”.

Ibland tror man sig vara ensam i sammanhanget. Tills man hittar sidan som heter ”Clio. Svenska som andraspråk. Mellanstadiet”

Under rubriken ”Små viktiga ord” står:

Heter det "Ge bollen till han" eller "Ge bollen till honom"? Vad är det för skillnad om du säger att du sitter "på bussen" eller "i bussen"?
Vi pratar och skriver ofta utan att tänka på vad vi använder för språk och grammatik. Men ibland kan det vara bra att tänka på språket och grammatiken. Det är till exempel bra när du lär dig ett nytt språk. Det är också bra när det är extra viktigt att du pratar eller skriver korrekt och tydligt. I skolan är språket extra viktigt till exempel när du redovisar något muntligt eller när du skriver en text.

Det är alltså en rekommendation till dem som har svenska som andraspråk. Man får hoppas att samma rekommendationer ges till dem med svenska som förstaspråk.

Som en annan Closeau sitter en till här och försöker förstå

"En sanning med två ansikten". Den meningen citerades i gårdagens inlägg, men den är långt från färdigpratad om ännu!

”Det här är en sanning med modifikation”. Så lyder ett gammalt idiomatiskt uttryck. Var det vad politikern i fråga ville säga? Det är i såna här sammanhang sbråkmakarens sanna natur avslöjar sig: att vara en tankens detektiv!

Politikern vill uttrycka att något modifierar, begränsar, den ”sanning” som avses. Kanske går också politikerns hjärna in på något som är dubbelt – ett janusansikte. Och på så vis bakas de två ansiktena in i det hela. En intrikat men även trolig sammanblandning! Case closed, som engelskspråkiga deckare säger!

Nästa uttryck att dissekera är ”det här kom som från klarblå himmel”! (Också från P1 och någon officiell myndighetsperson.)

Den här hopblandningen är enklare än den förra. Personen är uppvuxen med uttrycket ”det här kom som en blixt från klar himmel”.

Ja, vänner av ordning och alla andra: ”Jamen, det spelar väl ingen roll om man säger ’från klarblå himmel’, man förstår ju vad som menas”. Denna invändning låter tung i mångas öron.

Men hör på den här då: ”Det spelar en himla stor roll”. För snart är den här ”förståelsen” så tullad på att verbet ”begripa” (förstå, fatta, begripa, haja) kommer att vara överspelat.

Som tidigare i historien kommer vi att behöva skriftlärde som kan tolka för oss, pöbeln, vad det är vi försöker få fram till varandra.

Man bör ta en hel del "med" en klackspark, däremot inte "som"

Ur radion säger en man lite käckt: ”Jag tog det som en klackspark”.

Och jag sätter mig käpprätt upp i fåtöljen. I själva verket sätter jag mig så ofta käpprätt upp att jag skulle kunna jobba extra som ett väldigt långt staket.

Han menade antagligen att han tog det ”med” en klackspark. Att ta det ”som” en klackspark låter rätt så smärtsamt. Det menade han inte, det hördes. Eller så ville han säga att han ”tog det som en man”, som många ännu säger trots att det dräller av folk som också kan ta mycket som en kvinna!

När vi nu är inne på vilken beredskap man har för problem så måste även en skrivbordsstol dras fram. För om en sådan stod i reklamen (jag hade kollat på en höj- och sänkbar skrivbordsstol) att den var ”byggd för att klara år av upp- och nedgångar”.

Förstå att sbråkmakarens liv är knepigt: Är formuleringen avsedd att vara komisk? Det får vi aldrig veta. För kanske menar försäljaren bara att den kan höjas och sänkas om och om igen, år ut och år in. Och formuleringen blir dubbeltydig och kul.

Håhåjaja, ofta uppvisar den här världen ”en sanning med två ansikten” (som en politiker sa om vad det nu var).

Man är inte alltid korpulent att bedöma hur (och där citerades farsgubben).

Aftonklockors spröda ljud, kring nejden vida bär ett bud

Egentligen kändes idén med internet fel ända från början trots att så många lovprisade (lovprisar) fenomenet. Den fråga undertecknad ställde var: Är det skitsmart att koppla ihop jordens miljarder huvuden med varandra?

Svaret börjar alltmer luta åt ”nej”. Den goda föresatsen om kommunikation tycks ha kommit på skam. Vad man personligen kan uppskatta är enkla sätt att meddela sig med familj, släkt och vänner. Men till det har tidigare brev funkat bra, för att inte tala om telefon.

Det som nu sker blir fel. På samma gång som folk talar sig gråtfärdiga om kulturella olikheter vill de utplåna dem. Enkelt uttryckt kan man säga att alla miljarderna människor vet hur bra det skulle bli om alla tänkte som de.

Vägen mot internets kollaps är kantad av brottslighet av grövsta slag. Samt konstigt språk, slår det en när man bläddrar i bladen.

Jag läser en kulturjournalist som beskriver branden i Notre-Dame: ”Undergångens klockor tycktes ringa för en hel tidsålder i Europa”. Dessutom framställs händelsen med orden ”världsbranden i Notre-Dame”.

Vanligen är det ju jag som brukar lägga rabarber på undergångsstämningar. Nu tänker jag: ”men stopp och belägg!

Hela London har brunnit. Och Sundsvall. Och stora delar av Sverige på 1700-talet. Då var det ryssar som härjade. I Notre-Dame verkar det ha varit kortslutning. Bränder i Australien, Kalifornien och Sverige förra året och mängder av andra ställen på jorden: de kan nog få undergångsklockor att ringa. Liksom alla krig och all terror och svält.

Det högstämda språket som sprids som en löpeld (förlåt, det var svårt att låta bli) är också ett tecken i tiden. Men om det hör man inga klockor klämta.

Det här med att rocka visar sig svårare än någon kunnat ana

Rockar förmodligen mindre än man tror

Rocka är en fisk. Det kan också vara ett verb som har med musikstilen rock att göra. Man rockar loss, t ex. Nu finns fler nya betydelser från engelskan. ”Hon rockar”, avser ungefär vad ”hon äger” betydde för några år sen. Båda innebär ungefär att "hon är bäst". Om hon dessutom ”rockar fett” är det ju ett steg till, då är hon superbra. 

Sedan några år existerar fler begrepp med ordet i och som är svårare att finna svenska översättningar eller förklaringar till. Fenomenet ”rocka sockorna” uppstod i Sverige 2015 och går ut på att man tar på sig olikfärgade sockor för att uppmärksamma människor med Downs syndrom. Kopplingen är inte glasklar. En tidning från landstinget skrev om appen ”Rocka munnen”, som ska få barn att borsta tänder ordentligt.

Nu börjar det bli så mycket kring ordet att man kan kalla det över-rock. Förmodligen kommer sock-rockningen från amerikanska ”rock one’s socks off” vilket lär betyda vara "cool och häftig". Förutom allt möjligt annat kan "rock" betyda (vardagligt) ”bära”, som i ”he is rocking a tight yellow T-shirt with jeans”.

”Rocka sockorna” går alltså någorlunda att förstå upprinnelsen till, men ”rocka munnen” krävs fantasi för, en fantasi som undertecknad inte kan uppamma. Inte blir det lättare av texten till en sång i appen ”Rocka munnen” där en rad går: ”Sluta snacka strunt, rocka munnen runt”.

Den slutliga analysen av det här ordet blir: ”blajblajblaj”

De viskade i örat på varandra och sörjde branden. Öhhhh?

På en tågresa mötte sbråkmakaren en av dessa oförstörda unga människor. Vi talade om språk (surprise! som svensken säger) och hennes bild av språkframtiden låg milsvitt från undertecknads. Så fantastiskt att många lättare får tillgång till språk, var en av hennes tankar. Misstänker att hon avsåg senaste tidens tekniska s k landvinningar. Att engelska och svenska blandas upprörde henne inte stort, hon såg framför sig en vacker värld där allt fler kunde kommunicera med allt fler. Tanken är vacker, vägen är lång, ungefär som till en gränd i Lyon (skämt för jämnåriga: snodde lite ur den fina sången Ann-Caroline).

Tankar till alla katoliker och alla fransmän. Som alla våra landsmän är jag ledsen att i kväll se denna del av oss brinna.

Samtidigt har folkmassor tagit sig till platsen där de sörjer branden.

Få talade med hög röst. Många viskade i örat på varandra, andra grät öppet. Det kändes som om parisarna – de boende och de tillfälliga – alla hade samlats till en begravning av en stor dam.

Intill polisavspärrningen vid Saint-Micheltorget i Latinkvarteren stämde en röst spontant upp med en psalm till Sankta Marias ära. En, två, tre och snart var det en hel grupp av troende fransmän som sjöng lågmält namnet som givits till den brinnande katedralen. Lågorna lyste upp med ett röd-orange ljus i himlen.

Om detta är svenska heter jag Morfar Ginko. Franska är i och för sig inte min grej, men så pass mycket vet jag att Notre-Dame avser detsamma som på svenska kallas Vår Fru, alltså Jungfru Maria. Därav den där märkligheten med ”begravning av en stor dam”. I övrigt lämnas åt läsaren att avgöra vad för slags språk de här citaten är.

Kanske lite corny och småcrazy, men det är innehållet det gäller

Materialet är för fjuttigt, men jag drar gärna slutsatser av ett litet antal vad-som-helst. Därför är det lätt att konstatera att de som gnällspikar (se där hittade man på ett behövligt verb!) vanligen är män.

Den här gången kom exemplet från O I, inte att förväxla med O R. Det gällde en bank, som (enligt Wikipedia!) är svensk, och ”främst verksam inom sparande, placeringar och pension.” Den grundades 1999 ”för att erbjuda digital aktiehandel för privatpersoner till låga priser”.

Nu hade OI sett en nyhet och förbättring (antagligen) som banken stolt meddelar när man går in på dess sajt. Där står:”New and improved fondsida efter era önskemål”. Sagespersonen OI är inte en som blåser omkull i första taget, men den här gången var han förbryllad. Han hör till den där sortens människor som tycker att man antingen pratar det ena språket eller det andra.

This is lite as when sbråkmakaren håller på och larvar sig för att försöka göra en point eller ett statement. Och det brukar ju aldrig vara särskilt roligt.

Många är de sätt att söka kunskap på, så jag googlade ”blanda svenska och engelska” för att underbygga klagomålen, men se där! En ny infallsvinkel stod Kim Carlsson i gruppen Arvingarna för (det gällde deras låtval, ska tilläggas): ”Även om det kan kännas lite corny att blanda engelska och svenska så är innehållet det viktiga.”

Inspirerad av Arvingarna angående språkets yttre resp inre, sökte jag vidare och hittade meningen "Karakteristiskt för människans språk är den 'dubbla artikulationen' med kombinatorisk hierarki både i språkets form och innehåll". Citatet ser ut att komma från Ferdinand de Saussure (1853-1913) och då är vi inne på inte bara corny stuff utan även crazy difficult grejer.

Hur som helst leder Saussure (schweizare) in bloggen på mer fransyska tongångar, vänta bara.

”Tänker” och ”känner” man egentligen, eller är det bara snack?

Språkirritationen är som störst när man själv faller i fällor. Ska det t ex vara så jädrans svårt att låta bli att säga det ständiga ”jag tänker”, när tänker inte är det man gör?

Jag tänker att vi nog gör en kycklinggryta
Jag tänker att han är död
Jag tänker att jag haft tur 

Hur många gånger ska detta behöva sägas: Engelskans ”think” betyder "tro, tycka, tänka". Det är en rikedom för svenskar att kunna säga ”jag tror att han är död”, vilket – håll med! – låter mer överensstämmande med sanningen i den meningen.

Naturligtvis är det så att ”think” påverkat oss för att det låter mest likt ”tänka”. Om det engelska verbet varit ”throe” hade vi sagt ”jag tror”. Hade det hetat ”thicke” hade vi sagt ”jag tycker”.

Heliga enfald! Madre mia! OMG!

Nu ska det handla om en kusin till ”jag tänker”. Det hampade sig så att sbråkmakaren häromdagen befann sig i ett sällskap där talmannen berättade om sitt ämbete och sin vardag.

Mitt uppe i skildringen inledde han en mening med ”jag känner att..” för att genast avbryta sig och småirriterat säga ”folk känner så mycket nu för tiden”.

Något senare skedde det igen. Han skulle beskriva en åtgärd han vidtagit – vilken minns jag inte. ”Jag kände att...”, började han, för att sedan ta om meningen: ”Jag bedömde att…”

Låt talmannen även vara en talisman, höll jag sånär på att skriva, men menar talesman för det svenska språket!

Livsstilskrängande ända in i kaklet och ner i löddret

Man ser för mycket och man hör för mycket. Som nu senast. Radioprogrammet verkade i förstone bara lite folkbildande, det handlade om tvål.

Men ganska snart intervjuades en inredare och stylist (i en och samma person, alltså) om vad tvålen symboliserar. Det är egentligen då man bör stänga av, men en masochistisk inre demon tvingar en att lyssna: "Man säljer ju en livsstil", säger stylisten som berättar att tvålen blivit den nya ”stilmarkören” när man säljer bostäder. Den har ersatt ståltrådskorgen med citroner, fortsatte inredaren/stylisten och jag blev i alla fall glad: den där jädrans fruktkorgen har varit irriterande under många år. Finns det inga andra fruktskålar, har det hänt att man tänkt.

Nu är det, fortsatte proffset, tvålen som visar medvetenhet. Eller som en mening löd i sin helhet: ”Även en tvål signalerar ju det (medvetenhet, min anm) nånstans – lite grann”. Hjärnan (min) går på högvarv: "signalerar det nånstans – lite grann” Ekologiska tvålmärken säljer bostäder. Man slutar aldrig förtvivla och hoppas.

”Nu glider tvålen fram som en stilmarkör” –  programledarens formulering var nog en avsiktligt stilistisk rolighet.

En vardagsvara jag förhåller mig till

Och hon fortsatte: ”Tvålar i olika former har bubblat fram”. Samt: ”Den hårda tvålen har fått renässans. En vardagsvara att förhålla sig till.”

Nu ska det ske, den svarta 200-kronorstvålen ska ut i ljuset. Den är inte bara ekologisk utan också ett stycke humanitär insats. Detta har ingen anat.

Var det nån som gömde huvudet så var det Plinius den äldre

Svaret på frågan som avslutade gårdagens inlägg är nej. Åtminstone enligt Wikipedia som under uppslagsordet ”struts” skriver:

Att strutsen vid fara skulle gömma sitt huvud i sanden är en väl utbredd missuppfattning inom populärkulturen. Den äldsta kända källan till detta påstående härstammar från Plinius den äldres Naturalis Historia som skrevs cirka 50-70 e. Kr. I boken om fåglar skrev han om strutsen: om de gömmer sitt huvud och sin hals i ett buskage så tror de att de är helt dolda. Detta påstående har senare förvanskats till att de vid fara skulle gömma sitt huvud i mjuk sand. Denna missuppfattning har lett till talesättetatt "sticka huvudet i sanden".

Tro alltså inte  på ett enda skit du tror att du vet. Allt måste prövas. Om och om igen.

Det svenska uttrycket tycks vanligen vara ”sticka huvudet i sanden”, men även ”stoppa huvudet i sanden” förekommer. Den som letar efter det verb som används på engelska (och som visar sig vara bury, begrava) hamnar först i Google Translate som man inte nog kan varna för!

För ”stoppa huvudet i sanden” föreslog GT ”stop the head in the sand” och för varianten med ”sticka” gav GT: ”knit the head in the sand”.

Grävande sbråkmakare finkammar sanden i jakt på bevis

Språket är det objekt som studeras i denna blogg, kan man (även bloggaren själv) få för sig. Det är en sanning med s k modifikation. Bloggaren är precis som resten av mänskligheten en narcissist, en självfluktare, om man vill, som sitter och skriker ”Jag! Jag! Jag!”.

Då är det bäst att byta fokus, som dom säger nuförtiden. Åkej, jag blickar inåt och funderar över varför sammanställningar av ord – och enstaka sådana – väcker så starka känslor i den person som nu för pennan. Orsaken är enkel: varje människas värld kan visserligen bestå av familj, vänner, lägenhet, lantgård etc, men i hög grad består den av hennes språk. Bråka med mitt språket och du bråkar med mig! Jag rodnar nu för att det skrevs en självklarhet här, men är man seriös forskare så går man till botten även med banaliteter.

Som bekant förekommer diverse ordböcker som guruer (och där fick man slå upp pluralen!) i Sbråkbloggen. Ändå vore det mig fjärran att lita på auktoriteter såsom Svenska Akademien

m fl, mfl. Experter är också människor med fel och brister.

”Det här ordet står inte i någon ordbok”, kan jag t ex skriva. Låt oss göra klart en gång för alla: det måste det inte heller.

Råkade alltså på ett ord av en karaktär som (på denna plats) brukar avfärdas, men så skedde inte denna gång. Man måste väga viktiga ting på guldvåg, så fram med den!

Ordet befanns icke för lätt.

Har bara funnit två upphovspersoner, det är alltså inte rikligt representerat. Ordet är ”strutsa” och används i betydelsen (att som strutsen) sticka huvudet i sanden.

En gång har det hamnat på nätet (men det finns säkert fler ”strutsa” på papper) och användes av en person som ville förneka sin sjukdom. Andra gången (i en brittisk tv-serie) struntade översättaren påpassligt i det långa ”bury one’s head in the sand" och skrev helt sonika ”strutsa”.

Det är en briljant idé att använda det strutsen gör och förvandla till verb: så enkelt och elegant! Nu är bara frågan: Stoppar strutsen verkligen huvudet i sanden?

Nu var det Vilhelm Moberg som satte mig på spåret – igen!

De (löst eller fast) sammansatta verben fortsätter att hemsöka mig. Och där hade vi ett, ”hemsöka”, som inte får någon vidare innebörd om vi delar på det: man kan inte säga ”aktarej så att jag inte söker hem dej!”

Häromdagen nämndes ”uppfriska mitt minne” och undertecknads sedan länge avskydda ”efterfråga” som i ”han efterfrågade spansk ost i butikerna”. Efter att ha suttit och stirrat på (lyssnat till) just denna typ av efterfrågan (där, som substantiv, funkar det!) står det klart att vad undertecknad efterfrågar är ”efterlyser” (eller någon annan lämplig synonym).

Förslag: ”De efterlyser ’ett underlag, spansk ost, att kommunen lyssnar’ (fortsätt gärna in i evigheten med exempel)”.

Gamla kära "Svensk språklära" (mitt ex från 1967, tror att första tryckningen var 1938), tydlig och lättläst som få, beskriver hur det står till med de verb som har en s k lös sammansättning: ”upplöst sammansättning används i talspråk och ledigare stil”. Sen ges exemplet ”Medtag reservoarpenna till skrivningen” alternativt ”ta med reservoarpenna till skrivningen”.

De fast sammansatta verben kan man inte, som beteckningen antyder, dela på. "Befalla, fullborda, upptäcka", hör till dem. Det är vad man skämtar om när man säger ”ursäkta att jag bryter av dig”. Åter till språkläran: ”ofta har den fasta förbindelsen bildlig betydelse. Ofta växlar betydelsen* utan att någon regel kan ges: ’det går an’ respektive ’det angår dig inte’.”

Det är alltså vad som hänt med ”uppfriska, efterfråga, hopbinda, kringkasta” och kanske några tusen till: de låter stolpiga och stela. Det är därför jag kallat dem byråkratspråk. Eller kanslisvenska, som vi sa på den tid jag lärde mig språket. Och därifrån utgår hela bloggen, det språk sbråkmakaren lärde sig är normen, om det nu är någon som inte fattat upp.

Vilhelm Moberg då? undrar läsaren. Jo, i romanen ”Din stund på jorden” finns meningen: ”Järnvägen skulle nog nedläggas”. Boken utkom 1963. Då användes ett språk som ibland och i dag kan kännas stelt. De flesta av oss skulle säga: ”Järnvägen skulle nog läggas ned”.

Moberg fick mig att undra om det formella och stelare språket är på väg tillbaka som en kompensation för att det (vårt samtidsspråk) sällan äger någon substans att tala om?

* som i "bryta av", istället för "avbryta"!

När den "underbara platsen" betyder att man "mår finfint"

När en politiker i en intervju säger ”Jag är på en underbar plats just nu” (rikstidning nyligen), betyder det inte nödvändigtvis att personen i fråga är på en söderhavsö och dricker paraplydrinkar eller vandrar i fjällen, utan att livet är väldigt bra just nu. 

Uttrycket kommer från engelska ”be in a good (or bad!) place.

Säger någon sig, som politikern, vara på en bra – eller, i det här fallet, underbar – plats förstår den del av befolkningen som gör eller hör mycket på engelska vad som menas. De andra kanske tror att det handlar om ett speciellt ställe, en konkret plats och tänker ; "jaha, var är hon/han då nånstans?"

Svenska har förstås också liknande uttryck, men just det här är plankat och hör till dem man bör bemöda sig om att översätta till någon svensk variant.

Fast det måste sägas: Även på engelska kan man givetvis lattja med ordalydelsen, här är något en skojpropp sagt: ”I'm in a good place right now. Not emotionally. I'm just at the liquor store.”




PS Invändningarna från läsarna viner som en vass vind: jojojo, det är vanligt med den här typen av bildspråk. Men detta bör helst vara inhemskt, man ska inte hålla på och smyginföra andra språks dito. Och om man tycker att det är OK finns det ca 6 000 andra språk att ta från!

"Just nu befinner jag mig på en bra plats. Inte känslomässigt alltså, jag är på Systembolaget"

"

Väsentligt isolerade utan solljus kanske ändå har en talgdank?

Instängd, men i solljus

Julian Assange yttrade häromdagen följande, enligt en svensk tidning, modell större: ”Jag har varit på den här ambassaden utan solljus i sex år och har varit väsentligt isolerad.” Han sa det på engelska: ”I have been in this embassy without sunlight for six years and essentially isolated.”

Läsare lämnas som vanligt i sticket: ”väsentligt isolerad? Men det går upp en talgdank* när man inser att det nog borde stå ”väsentligen (eller huvudsakligen, i stort sett’ m fl) isolerad”. Visserligen är ”väsentligt” ett adjektiv och ”väsentligen” ett adverb, men detta faktum ger ändå ingen förklaring till varför ”väsentligt” låter fel. Det här går långt bortanför mina rätt så inskränkta grammatikkunskapsdomäner (den, ni!). 

Men det finns de som vet sånt här, får väl fråga dem! Hur som helst är inte heller meningens ordföljd svensk svenska. Den kunde ha lytt så här: ”Större delen av de här sex åren har jag suttit isolerad - utan solljus - inne i ambassadbyggnaden”. Se den som ett exempel, ett flertal svensktalande skulle skriva på annat sätt. Däremot skulle nog inte många få till något som liknar  exemplet från tidningen där meningen körts rätt genom Google Translate – intresserade kan testa.

Det är sorgligt att redaktioner inte har tid och möjlighet att folka till sina texter. En påminnelse: det går fortare och fortare att sabba språket.

* Föregångare till stearinljus. Talgljusen började tillverkas från 1200-talet och framåt. År 1839 grundades Liljeholmens Stearinfabrik som gjorde bättre ljus.  Att "det går upp en talgdank, ett Liljeholmens", eller att "det tänds en Luma" betyder alla att man "hajat något, förstått det" eller att "polletten trillat ner"!   

Hade man inte hållit på och följt folk hade man sluppit avfölja dem!

Det strömmar in kommentarer om språkliga knasigheter. Sagesmannen T påminner om ett inlägg på DN Åsikt och där ligger ännu fler i ämnet, alltså det Sbråkbloggen huvudsakligen handlar om. Den 2 april skrev Christina Johansson, medlem i nätverket Språkförsvaret, om hur Stockholmsvaruhuset NK, i likhet med många andra butiker och företag, håller på att ersätta svenska med engelska på skyltar och hänvisningar. Antagligen måste man dock prenumerera på DN för att kunna läsa de här inläggen!

Och så har vi M, morgonens rapportör, som hade lite skojigt åt ordet "avfölja". Se där något som ännu inte nått Akademiens öron. Eller jo, förresten, men bara de gamla. Slår man i svenska.se/tre är det bara SAOB som ger ett exempel, och då på ordet ”affölja”, som betyder ”följa någon bort från/till ett ställe”. Exemplet, som inte är purfärskt, lyder: "Mester Gotschalk (var) der .. med II Kungens Capitenare af Skottland, hvilka han dit afföljde xiiii dar efter. O. M. Gothus i HSH 1:8 (1527).

Det nutida "avfölja" tycks innebära att man slutat med vanan att på Twitter och andra sociala plattformar följa politiker, influerare, fan och hans moster, m fl.

M hade även sett (eller hört) meningen ”Uppfriska mitt minne!” Det är en konstruktion som undertecknad tycker illa om. Processen heter väl något grammatiskt, men äsch! Minns den dag för ett antal år sedan då folk började säga ”efterfråga” i stället för ”fråga efter”, som vi äldre tiders lantlollor uttryckt saken. Så pass lantlollig är jag själv att det naturliga ännu vore att säga: "Friska upp mitt minne!" Men folk vill gärna tala som det vi på den gamla delvis goda tiden kallade byråkratspråk.

Se mig, för guds skull! Kredda och lajka mig, dissa mig inte!

Att världen har förbarnsligats behöver man inte vara specialutbildad för att upptäcka. Ska inte dra alla tecken här, läsaren vet hur gränserna mellan barn-, ungdoms- och vuxenliv suddats ut.

Barn, deras föräldrar samt far- och morföräldrar kan samlas kring i stort sett samma evenemang, filmer och/eller tv-program. Många verkar gilla detta s k läge, men det är inte svårt att lägga märke till en utbredd osäkerhet i det här nya känslolandskapet.

Det vore inte bra att skriva läsaren på näsan, men här kommer ett tips för den intresserade! Lyssna på P1-programmet Stil från 5 april, särskilt på den forskare som berättar om hur man ska bete sig på sociala medier.

Kanske läsaren av denna blogg inte reagerar lika starkt som denna bloggare som rodnar och skäms över stora delar av världens utveckling. jag dristar mig till att säga brist på!

Det kan ändå avslöjas: det har med lajka att göra. Då avses inte en rysk rymdhund utan begreppet ”Se mig!” Som även kan transkriberas till: ”Mamma, kolla! Pappa, kolla! Kolla vad jag gör, kolla vad jag kan!”

Lite ur samma tunna plockas den tidningsrubrik som fick undertecknad att klia sig i skallen:

Ordningsföljd för kreddning ledde till konflikt

Det var så att två personer samarbetat om en film och hade olika åsikter om vems namn som skulle stå först och störst i de avslutande "rulltexterna", eller något liknande. Själva anledningen går inte att lägga sig i, deras konflikt är inte det viktiga för sbråkmakaren.

Det intressanta är att en journalist kan få till en rubrik där orsaken till bråket beskrivs som ”ordningsföljd för kreddning”. Svårt att säga vartåt detta pekar, men det är inget man lajkar.

När det regnar otydligheter blir inkomster från förr räddningen

Nu vet läsarna hur sbråkmakaren går tillväga för de lite slappare inläggen: Lyssnar aktivt på radio eller, för all del, tv samt skummar tidningar, särskilt vissa på nätet. Då blir det bara att nedteckna och gnälla loss.

Som att köra huvet i en betongblandare

Den ovanstående meningen riktigt lyste fram ur en lokaltidningstext och återgavs som ett citat av en person som fann något, vad det nu var, omöjligt. Vi är alla bekanta med hur det kan vara att köra huvudet i väggen, men här har denna redan i sig smärtsamma syssla förstärkts rejält. Varsågoda: ta det som ett tips till att variera det där gamla vanliga talesättet med!

En större tidning hade rubriken

Findus utpressat med gift – föremål omhändertaget 

Den här typen av rubriker växer i antal och kräver mycket av läsarna. Findus är ett livsmedelsföretag eller (för somliga) även Pettssons katt. Visst förstår man att just det här bör gälla företaget, men ”utpressat med gift”? Är inte ordsammanställningen märklig? En annan tidning gör inte saken mycket bättre utan skriver ”Utpressare hotar om giftig gas”. Det är enklare att förstå ordet ”utpressare” än satsen ”F utpressat med gift”, men då kommer det där om-et och ställer till det: ”hotar om gas”. ”Hotar med” säger man väl ändå ännu?

Så jag ger upp försöket att lyssna och läsa, ska man hålla på så här och tolka, tyda eller gissa gåtor får det vara med nyheter. Hittar en rubrik vars ordalydelse är helt korrekt, även om nyhetsvärdet kanske är lite ”jasså”:

Så mycket tjänade Sveriges siste bödel

Vad ska man kalla all gammal föråldrad och avdankad skit?

Datera ett brev har man nån gång gjort. Det börjar dock bli så länge sen att man måste använda imperfekt (preteritum): man ”daterade” ett och annat brev. Eller så tidsbestämde (en annan betydelse av ”datera”) man något: en stol eller i stort sett vad som helst.

Bloggen har handlat om detta ord förr, men det finns alltid mer av allt. Frågan är hur man ska datera ordet ”daterad/t” som är ganska ungt i sin nya betydelse, ”föråldrad”, som i sin tur kom med i SAOL fr o m 2006.

Varför "föråldrad" plötsligt heter "daterad" behöver vi inte orda om, det är det gamla vanliga. Men så nånstans dyker det upp en mening som lyder så här: ”De känns inte utdaterade”. Som god samhällsmedborgare slår man även, i nyare SAOL, upp ordet ”utdaterad”. Detta visar sig också betyda ”föråldrad”! Det känns faktiskt lite kymigt.

I ett stort amerikanskt nätlexikon står att ”dated” betyder "old-fashioned". Men såväl för "dated" som ”outdated” ges även synonymen ”outmoded”. De här kan man väl på svenska ge ytterligare en synonym: ”inaktuell”.

Men nu är ju ”föråldrad” och ”inaktuell” två ord som med all säkerhet känns föråldrade och inaktuella för en nutidssvensk, så här presenteras – för första gången? – ordet ”utmoderad”.

Det viktiga är inte ATT man beger sig - den stora frågan är VART

Då var det åter dags för den beska självkritiken: Har jag rätt eller fel när jag sitter här och hoar?  Ska man kanske inte vara ”så j-a noga”, som en och annan kan tycka att man är?

Vi återgår till paret "husera/hysa" som denna petiga sbråkmakare anser vara två skilda ord. Kanske inte väsensskilda, men ändå! En rundfråga bland vänner och bekanta ger en och annan frågande uppsyn: "De betyder väl samma sak?" Och ute i medieluften ser och hör man dem blandas friskt. I de vanligaste ordböckerna tycks dock "husera" ännu betyda ”härja, hålla till, vistas"! Och ”hysa” verkar ännu ha synonymer som ”ge husrum åt, innesluta, rymma”.

Likheten mellan orden tycks ställa till det, men skillnaden kan enkelt illustreras i meningen ”man hyser en person (eller katt) som huserar i ens hem.

En annan och på samma vis för mig störande historia är att allt fler säger: ”Ska vi bege oss?” och då menar ”ska vi gå/ge oss iväg?”

Men det är nog så att ordböcker ännu anser att det krävs ett adverb som beskriver saken närmare: ”Ska vi bege oss hem/bort/till stan/härifrån?”

Efter denna ytterligare prövning av begreppen avslutas den självkritiska hållningen för i dag: Här fortsätts att hysa, husera samt bege sig – vart är en öppen fråga.

Som man ropade i skogen hände det även att man fick svar

Så har vi förstås även det faktum att tillvaron ändras stup i kvarten som påverkar språket.

En ungdom läste en text (det var i radion, som vanligt) om någon som ”hörde ett eko i skogen”. Hon uttalade ”eko” med kort e, som i ekonomi och ekologi. Det hördes ett ”ecko” i skogen, läste alltså ungdomen, och undertecknad föll i penséer.

Och det slog mig: det nutida intresset för ekologi (och för all del även ekonomi) är stort, men ute i skogen är det inte många som är. Läser man inte om att barn och ungdomar vistas så lite ute i friska luften? Eller vilken luft som helst? Kanske hon som läste aldrig stött på ett eko?

Eko var min ungdoms finfina ”selfie”, fast mera ”hearie”. Efter att ha skrikit "hoho" och hört att det funkat skrek man "TORSTEN!". Det vill säga om man nu hette så, själv skrek jag mitt eget namn. Och såväl Torsten som jag fick till vår oförställda glädje höra någon som skrek våra namn tillbaka. Det var lika verksamt för ens narcissistiska ådra som dagens selfie.

Men hur är det med ekot i skogen och det i ekonomin? Varför uttalas de olika? Jo, de kommer från olika ord ursprungligen. Skogsekots eko kommer från ett grekiskt ord för ”genljud” (rätt vackert ord också, inte sant?). Ekonomi-ekot i sin tur är likaså grekiskt, men då ett som betyder ”hus, hushåll”.

Låt mig i likhet med många andra bara state the obvious

Man vaknar en morgon och hör – ännu halsovande – reportern i P1 tala om att något utförts (eller vad det nu var för ett verb) enligt ”best practices”.

Då sätter man sig käpprätt upp, vandrar till datorn och skriver in ”best practice” i Google. Wikipedia, detta tidens orakel, skrivet av oss alla, berättar att det ”är en praxis som är införd, fungerar och används samt bedömd av experter på området som det bästa som finns i bruk för tillfället. En praxis kan vara olika företeelser, t.ex. en process, ett avtal, en rutin, ett förhållningssätt./…/ Om man tillåter sig att inte vara bokstavstrogen, kan man säga att en standard beskriver en målbild och en best practice beskriver vägen dit. När man har infört en praxis kan man använda en standard som riktmärke för att förfina och förbättra sin praxis”.

I Computor Sweden, webbtidning (tidigare papperstidning) som handlar om datagrejer förklaras ”best practice” på följande sätt: ”praxis, etablerad praxis, bästa metod, branschnorm, god sed, känt och beprövat sätt att med gott resultat lösa en uppgift, sköta en verksamhet eller hantera teknisk utrustning”.

Känslan av overklighet tilltar. Eller ska man säga överdrivet förklarad verklighet. Ty man skulle kunna säga ”bästa metod” eller ”etablerad praxis” på svenska. Börjar det inte bli märkligt detta?
Enligt ”my opinion”, alltså. Man kan också säga "enligt min åsikt", om läsaren hänger med i det komplicerade resonemanget.

En svensk kan finna detta a bit exaggerated. Fan vet dock hur länge.

Om vi alla rullar runt i våra bubblor blir det rena komforten

Bekvämlighetszonerna är allt annat än bekväma, så låter min lilla åsikt!

Den är väl ingen uråldrig sammansättning på engelska heller, denna "comfort zone", men att använda den på svenska låter mer än larvigt. Folk kan inte bestämma sig för om de ska använda ”komfortzon” eller ”bekvämlighetszon”. För sbråkmakaren låter bägge som en avdelning, lounge, om man så vill, på en järnvägsstation. Eller var/vad som helst som man betalar extra för så att man slipper beblanda sig med pöbeln.

Men nu tycks dessa zoner vara något annat. Man skulle kanske kunna kalla dem enkla saker som ”vana” eller ”rutin”. Eller något med ”vardag”, kanske? ”Vardagsliv”?

En radioreporter använde ordet om vad som borde heta något annat. Det hela handlade om en politiker som varit lite väl kroppslig gentemot kvinnor. Det beskrevs som att denne ”tog sig innanför kvinnors bekvämlighetszon”.

Men då handlar det väl mer om personlig integritet? Politikern kände inte var gränsen gick, beteendet var för intimt. Bekvämlighetszon?

Ska man markera var gränser går för hur folk beter sig mot varann är det viktigt med rätt ord. För några år sedan talades om en ”kroppsbubbla”. Inte vet jag vilket språk begreppet kom från ursprungligen, men verkar vara en bra beskrivning och mått på hur nära folk får komma andra. Kroppsbubblan var (är det 20 år sen man hörde detta?) olika stor för olika nationaliteter. Nordbor hade en vidare bubbla som däremot krympte för sydligare människor. Den måste ju också rimligen variera mellan individer.

Låt alla registrera sin storlek på kroppsbubbla, så kan vi rulla runt i våra bubblor och komfortzoner.

Man kan krascha bilar och för all del även flygplan, men detta?

Det finns, ja, jag skulle vilja använda ordet ”perverst”, alltså: det finns perverst många tillfällen när man läser/hör en mening som ”Storbritannien kraschar ut ur EU”.

Detta är dock ingen politisk blogg, så just här kommer vi undan politiken för att kunna koncentrera oss på uttrycket ”krascha ut ur”.

Under många år har vi varit bekanta med ord som ”börskrasch”. Eller så har kraschen handlat om något konkret som gått sönder med en smäll eller ett brak: En del av oss har haft oturen att ha kraschat farsans bil. Man har även hört att plan kraschat mot bergväggar, ibland har de kraschlandat och just det ordet, ”kraschlanda”, har kanske använts i överförd betydelse.

Men, och nu vädjar jag till läsaren, hur troligt är det att en med svenska som modersmål skulle komma på att säga att Storbritannien ”kraschar ut ur” EU (eller vad som helst som vem som helst får för sig att ”krascha ut ur)?

I ett engelsklexikon finns exempelmeningen ”I just want to go home and crash out” som verkar innebära att man tänker kasta sig i bingen för att man är jättetrött.

Vad gäller ”crash out of” så handlar det helt enkelt om vad som i det här landet heter ”bryta sig ut ur”. Fängelse är något av allt det man kan bryta sig ut ur, liksom även EU, andra sammanslutningar, hönsburar m m.

Skriver man in det engelska ”crash out of EU” får man en mängd träffar. Ska jag ta det en gång till? Det svenska ”bryta sig ut ur” heter på engelska ”crash out of”. Varför i hela fridens namn använder då svenska medier ”krascha ut ur”? Visst påminner det om den där strofen i Aniara när Daisi Doody vrider sig i yurg och jollrar slangen ifrån Dorisburg?