Egentligen kändes idén med internet fel ända från början trots att så många lovprisade (lovprisar) fenomenet. Den fråga undertecknad ställde var: Är det skitsmart att koppla ihop jordens miljarder huvuden med varandra?
Svaret börjar alltmer luta åt ”nej”. Den goda föresatsen om kommunikation tycks ha kommit på skam. Vad man personligen kan uppskatta är enkla sätt att meddela sig med familj, släkt och vänner. Men till det har tidigare brev funkat bra, för att inte tala om telefon.
Det som nu sker blir fel. På samma gång som folk talar sig gråtfärdiga om kulturella olikheter vill de utplåna dem. Enkelt uttryckt kan man säga att alla miljarderna människor vet hur bra det skulle bli om alla tänkte som de.
Vägen mot internets kollaps är kantad av brottslighet av grövsta slag. Samt konstigt språk, slår det en när man bläddrar i bladen.
Jag läser en kulturjournalist som beskriver branden i Notre-Dame: ”Undergångens klockor tycktes ringa för en hel tidsålder i Europa”. Dessutom framställs händelsen med orden ”världsbranden i Notre-Dame”.
Vanligen är det ju jag som brukar lägga rabarber på undergångsstämningar. Nu tänker jag: ”men stopp och belägg!
Hela London har brunnit. Och Sundsvall. Och stora delar av Sverige på 1700-talet. Då var det ryssar som härjade. I Notre-Dame verkar det ha varit kortslutning. Bränder i Australien, Kalifornien och Sverige förra året och mängder av andra ställen på jorden: de kan nog få undergångsklockor att ringa. Liksom alla krig och all terror och svält.
Det högstämda språket som sprids som en löpeld (förlåt, det var svårt att låta bli) är också ett tecken i tiden. Men om det hör man inga klockor klämta.
