De viskade i örat på varandra och sörjde branden. Öhhhh?

På en tågresa mötte sbråkmakaren en av dessa oförstörda unga människor. Vi talade om språk (surprise! som svensken säger) och hennes bild av språkframtiden låg milsvitt från undertecknads. Så fantastiskt att många lättare får tillgång till språk, var en av hennes tankar. Misstänker att hon avsåg senaste tidens tekniska s k landvinningar. Att engelska och svenska blandas upprörde henne inte stort, hon såg framför sig en vacker värld där allt fler kunde kommunicera med allt fler. Tanken är vacker, vägen är lång, ungefär som till en gränd i Lyon (skämt för jämnåriga: snodde lite ur den fina sången Ann-Caroline).

Tankar till alla katoliker och alla fransmän. Som alla våra landsmän är jag ledsen att i kväll se denna del av oss brinna.

Samtidigt har folkmassor tagit sig till platsen där de sörjer branden.

Få talade med hög röst. Många viskade i örat på varandra, andra grät öppet. Det kändes som om parisarna – de boende och de tillfälliga – alla hade samlats till en begravning av en stor dam.

Intill polisavspärrningen vid Saint-Micheltorget i Latinkvarteren stämde en röst spontant upp med en psalm till Sankta Marias ära. En, två, tre och snart var det en hel grupp av troende fransmän som sjöng lågmält namnet som givits till den brinnande katedralen. Lågorna lyste upp med ett röd-orange ljus i himlen.

Om detta är svenska heter jag Morfar Ginko. Franska är i och för sig inte min grej, men så pass mycket vet jag att Notre-Dame avser detsamma som på svenska kallas Vår Fru, alltså Jungfru Maria. Därav den där märkligheten med ”begravning av en stor dam”. I övrigt lämnas åt läsaren att avgöra vad för slags språk de här citaten är.