Man skulle kunna säga att jag ofta målar fan på väggen. Eller så är det bara att hålla med angående fan-målandet. Klart är att ett och annat från den unga generationen låter skrämmande. En ung kvinna berättade att hon inom loppet av några år upptäckt att hennes stavningsförmåga blir allt sämre. Hon var inte tappad bakom en folkvagn utan fann själv en förklaring: ”Jag använder stavningskontrollen och behöver aldrig längre skriva ut orden!”
I ett radioprogram beskrev en annan, betydligt yngre, flicka att hon kände sig osäker på huruvida hon valt engelska eller amerikanska ord* i en skrivning: ”I min text/…/där är ingen autocorrect, så jag vet inte om jag skrivit brittisk eller amerikansk engelska”.
Nu ska man inte fundera alltför mycket på vad en enskild ung människa säger spontant i radio, men det är inte utan att man undrar vad ”autocorrect” skulle kunna ha i en skrivning att göra. Är månne företeelsen så vanlig att det känns som att vara ute på djupt vatten när man måste producera egna ord och meningar?
Och eftersom undertecknad är som hon är går det inte heller att låta bli att grubbla över om ”där är ingen autocorrect” är vad en betydligt äldre människa med svenska som modersmål skulle uttrycka som ”det finns ingen…”.
Tänk, tänker jag, om det är så redan att en del översätter ”there is no …” med ”där är ingen...”?
Förmodligen är det inte många som tror mig. Jag tror mig.
* Till detta radioprogram återkommer bloggen i morgon
