Man orkar snart bara med de påhittades enorma känslosvall

Vi som levt större delen av våra liv i en analog värld har fått ett helt nytt universum att kravla runt i. Där man förr (till exempel) kunde få höra att någons fasters mans kusins gode vän dött av blodförgiftning efter ett svårartat nageltrång, ligger nu samma fenomen i tusental bara ett par knapptryck bort, som det heter.

Att googla sig fram skänker inte bara en enorm skräck – det är även en tröst att många har samma tankar som man själv. Ibland är det förstås irriterande att inte vara ensam om alla storartade idéer, men äsch.

Vad det världsvida nätet även hjälper till med är personlig utveckling då vårt surfande och våra googlingar bekräftar oss så till den grad att vi blir mer lika oss själva fortare än tidigare. Det kunde ta ett helt liv för en människa att tänka sig fram till och uppnå samma upplysta nivå. (VDN-anmärkning: Den som inte hör ironin drypa ur föregående mening läser inte rätt...)

Senaste "medhållet" i min samtidskritik kom från en skribent (i en sydsvensk tidning). På ett välbekant sätt ondgjorde hon sig över vad artikelrubriken ropade ut: ”Påtvingat känslopjunk håller på att förstöra tv-underhållningen”. Efter att ha beskrivit diverse pratshower och alla möjliga nutida tv-format (som programidéer kallas) sammanfattade hon helt kort vart allt detta leder henne: ”Snart står jag bara ut med känslor i fiktionen”.

Och i denna sekund slår mig en ordkombination som diverse kulturkramare ofta stöter ur sig, den om ”lustfylld läsning”. Vad är det för blahaj, det som lär en människa mest är inte till större delen ”det lustfyllda”. Men vi är alla olika, jo, jag vet det. Än så länge.

Tvåspråkighet är något annat än nya företeelsen dubbelbabbel

”Daylight saving time ends i dag hela dagen”. Står det som en upplysning (!) på min datorskärm. Spara på dagsljusets tid slutar i dag hela dagen, med andra ord. Tur att man inte bryr sig om hur saker skrivs och talas.

Just denna dag när spara-på-dagsljusetstiden slutar hela dagen, sitter jag och gnager på vad någon sa häromdan i min radiola: ”vi prioriterar ner det här”.

Nu vore det dumt att se sajten synonymer.se som ett språkets sanningsvittne, men där ges sexton varianter att, beroende på sammanhang, välja istället för ”prioritera”. Men kör i vind, låt oss säga ”prioritera”, men vad är ”prioritera ner”? Och om det nästan låter som en omöjlighet att säga – vad är då ”prioritera upp”? Det måste väl bli två gånger prioritera, ”vi prioriterar att prioritera det här”?

Antagligen faller det automatiskt in under en beteckning som skulle kunna lyda dubbelbabbel. Ett ytterligare exempel på sådant stod en gubbe för när han sa: ”a priori på förhand kan man se att/…/”. Det hördes på sättet att betona att han inte översatte vad han själv sa. Det börjar annars bli allt vanligare att någon säger ”det här narrativet, alltså berättelsen…”. Nej, då, mannen i fråga inledde helt frejdigt en mening med ”på förhand på förhand /…/”.

Nu känns min hjärna blurrat dimmig och jag tänker de facto faktiskt sluta skriva nu. (Googla ”de facto faktiskt”, glöm ej citattecknen, dubbelbabbelmannen är inte ensam.) 

Tårylld elegi över mänskliga artens uppgång, nedgång och fall

Nu lät man som en gammal kärring igen (gnället i bloggen igår) och det är inte så konstigt eftersom man är en gammal kärring. Det jolmigt drypande språk och dito tilltal man omvärvs av kan få en att fundera över varför människan tycks har slipat färdigt på sig själv.

Tidsangivelse för vårt sätt att tala, tja, det får bli mellan tummen och pekfingret: kanske skedde det för sådär 100 000 år sen, men frambringa ljud sägs vi ha kunnat nån miljon år. Och verkar vara på väg att återvända till med förenklat frambringande av ljud samt ett minskande antal synonymer för ord och fraser.

   

De sociala medierna samt ofantligt tårfyllda och gulliga program i tv, t ex, antyder att homo sapiens håller på att förvandlas till ett hulkande känslopaket. Som formar hjärtan med händerna.

Och gör en bultande rörelse med. Det kan följas av en ofullständig mening: "Det är så mycket kärlek". (Jag brukar undra var då?) Språkliga suckar som ”fina/söta/rara du” förflyttar en till barndomen när Östermalmskärringar talade så och föll varandra om halsen. Nu ska naturligtvis alla de Östermalmskärringar som beter sig som folk undantas. Detsamma gäller Östermalmsherrar. Det är inte bara ljud, ord och meningar i sig man plågas av som åldring. Man saknar det raka och ärliga språk som värnade mänsklig värdighet och integritet.

Nu är det sagt. Puss på er alla. Och ha, för all del, en vansinnigt härlig helg med underbara – fiiinaste – vännerna och deras mustiga höstgrytor samt tekoppar i emaljerat gjutjärn att värma de långnaglade fingrarna kring. En god bok. Krypa upp i soffan. En pläd från Hermès. Åh.

Klyscha kan man inte kalla det, men riktigt uttjatat är ordet i fråga

Av alla de ord som används förvånansvärt ofta är nog ”beröra” det mest uttjatade. Det är redan flera decennier sedan det började uppträda inom kulturbevakning och sedan dess fortsätter det sitt segertåg som det känslomässigt tyngsta ordet alla kategorier.

Eftersom det nästan blivit obligatoriskt i vissa sammanhang där folk berättar om sina upplevelser av något, är det svårt att minnas hur världen beskrevs innan alla var ”berörda”. Från den tiden är det enklast att erinra sig en neutral användning, synonymt med ”rör”. Som i exemplet från en politisk debatt nyligen: ”Det mest intressanta som berör hushållens ekonomi i det s k Tidöavtalet /…/”

Den andra innebörden av ordet fanns bara i uttrycket ”vara illa berörd”. Eller har jag fel? Sa var och varannan kulturarbetare att böcker/filmer/musik/konst var ”berörande” (med samma innerlighet i stämman) då – för länge sen – också?

Ett av vår tids språkproffs uttryckte sig förresten också om Tidöavtalets innehåll på följande sätt i en språkmässig analys av avtalet: ”Det är svårt att läsa texten utan att bli berörd”.

Det var nog det konstigaste jag hört på länge. Nog vore det glädjande med fler synonymer till det ständiga berörandet.

Det finns språkliga problem med både delarna och helheten

Joråvars, jag är själv lite halvbildad (kvartsbildad, om man ska vara helt ärlig) och gör ändå språkliga misstag. Sån är människans lott. Reportern i ett kulturprogram talade om något som ”kommer oss och andra lyssnare till dels”. Det är ett vanligt litet misstag, antagligen sprunget ur andra fasta uttryck som ”komma till tals”. Samt förväxlingen med ”dels /…./dels”. Det är inte lätt att få allt rätt.

Men det finns en annan del som förbryllar mig ännu mer och det är den rackarns ”delin”. Min mataffär skrev i sin reklam ”Kom och frestas i delidisken”. Några jämnåriga hade aldrig stött på begreppet, sa de.

Utomlands har jag själv sett förkortningen (av delicious, delikatess eller nåt) några år, men här verkar den nyligen ha flutit in med den moderna världens fart. SAOL och SAOB har ingen ”deli”, men SO som är det snabbaste lexikonet av de tre stoppade in ordet 2021.

Det är nog många språkbrukare som inte har nån del i (OK, långsökt…) den här spridningen. Men man får väl ”gå med flödet” (som en del skriver på fullt allvar). Deli är ändå rätt lätt, annars är det ofta gissningar som gäller beträffande mycket av det som sägs och skrivs.

”Han har vidtagit omständigheter”, sa en advokat om en brottsling, men menade i sammanhanget ”åtgärder”. Ändå blev hälften rätt: det här fasta uttrycket heter ”vidta åtgärder” men förenklas vanligen till ”göra åtgärder”. Just i det här fallet måste man inte gissa vad som menas och för det får man åtminstone vara tacksam.

Dagens fråga: Sam den svarta svanen i går eller simmade den?

 

Är man inte bortom den nya svenskan så sitter man mittemellan, tamejtusan. Att allt undergår förenkling (utom den teknik medborgarna måste behärska) är inget att sticka under stol med. Många som kommunicerar med pöbeln går i bräschen för det. Dit hör TT som, i en artikel häromdagen, skrev att någon ”påstådde” något. Jag tänker inte rya om att det är barnspråk, för det har pågått länge och är en av de förenklingar jag sitter och sväljer vareviga dag.

Barnen gör rätt när de gör fel eftersom de lärt sig en regel. Om verben berättar vad någon gjorde i går slutar de ofta på -de eller -te: spelade, skvätte. Ett litet barn som lär sig verbet ”ge” hittar det rimliga ”gedde”. Barnspråk ska inte harvas vidare om här, det går att läsa ihjäl sig på sånt i analoga eller digitala källor. Men det är faktum: starka verben jävlas och byter vokal och har sig. Skryta-skröt-skrutit, sitta-satt-suttit.

Supinum ryker först. Ja, se på ryka, t ex! Inte har man hört ”rukit” de senaste fyra-fem decennierna – om ens nånsin – men stenen är i rullning beträffande många verb. Från det egna mittemellanläget kan jag prestera imperfektverbformer (preteritum) som ”sam” för ”simmade”. I talspråk säger man ofta ”jag simma’ i går”, och kortar ordet på så vis.

Jag kommer inte på fler egna, åldriga ordval, men vet i alla fall att man snart platsar  i vilket historiskt museum som helst. Man kan se det som en karriärväg.

Politik kan vara svårt att förstå, ibland även själva politikerorden

När politiker talar fritt så kan det förstås hända dem (som andra) att orden inte hamnar på rätt plats, blir något annat än de är tänkta – talat språk går lättare fel än skrivet. Samtidigt bör man få ha skapliga krav på just politiker, att de, så gott det bara går, anstränger sig om begriplighet. Här är lite ur deras värld, androm till varnagel!

Alla påståendena kommer från nya ministrar, kan tilläggas.

”Jag är väldigt beslutsam om att göra viktiga skillnader”. En trolig översättning är: ”Jag vill göra mitt allra bästa”. Och sen var det ministern som sa sig vilja ”värna frihetligheten”. SAOB:s artikel om ordet från 1926 kallar redan då adjektivet ”frihetlig” för ”knappast brukligt”.

Men det är som med ”vandeln” från igår, åldriga ord åker fram ur seklen. Sammansättningen ”frihetlighet” finns inte i ordböcker, om nu det säger något. I dem finns som bekant en hel del av dagsländekaraktär som inte borde ha kommit in.

Om glosan ”frihetlig” ger SO beskrivningen ”som betonar frihets­aspekter vanligen ut­gående från socialistisk el. syndikalistisk grund­syn”. Det är inte troligt att den minister som yttrade ordet skulle skriva under på att detta var vad som avsågs.

En tredje minister förklarade angående sitt departement att ”politiken inte ska lägga fingrarna i blöt”. Antagligen inte tårna i syltburken heller, får man hoppas.

Dagens sista exempel är ministern som deklarerade att ”vi är fyra partier som har olika ideologiska strömningar”. Det är, med förlov sagt, ett konstig ordval. Kanske hellre ”inriktning” för "strömningar" eller något annat en politiker skulle tycka låter adekvat och fint.

En vandel som gör mig mycket glad utan att precis "göra min dag"!

Det ska erkännas: Hoppade högt när ordet ”vandel” hamnade på tapeten. Det är väl ett halvsekel sen man hörde det nämnas. Först ut nu var SD, sen regeringsförklaringen när statsministern läste upp nya åtgärder för att hantera samhället, bl a gällde det ”möjligheten att utvisa utländska medborgare som visar bristande vandel”.

I den hyfsade, korrigerade, versionen på regeringens hemsida stod nästan samma formulering men: ”visar brister i sin vandel”. Det är säkert samma person* som korrekturläste talet efteråt och då stoppade in ett att (Sbråk i förrgår) i en klassisk-retorisk trefaltsupprepning av framtida skeenden: ”För det här kommer bli svårt. Det kommer ta tid. Men det kommer gå”.

Vandeln, var det. Ordet är i sig neutralt och betyder ”uppförande, levnadssätt” (SAOL), men har nog oftast använts om dem som inte beter sig som samhället förväntar sig. Därför omhuldas det nu av vissa grupper. Att ”föra en hederlig vandel” (Svenskt språkbruk, 2003) betyder ungefär ”bete sig som folk” även om inte alla medborgare kan enas om vad detta innebär.

En ny tendens är att hämta tillbaka ålderdomliga ord. Dels för att de kan ha en tydlig innebörd, dels kanske de anses ge mera kraft åt nyss antydda gruppers uttalanden. För generationer som inte känt till de gamla orden går det även att snobba med dem. Inom egna gruppen.

En annan – inte i första hand politisk – devot skara som hakar på dylikt är de språkproffs som – om man klagar på ett språkbruk – visar på belägg från 1541 och framåt. Just i dag är det skit samma: det här plötsliga och stora intresset för ett ords innebörd gör mig mycket glad. Inte så att det "gör min dag", jag talar inte så bra översatt engelska, men GLAD.


*Kanske skulle hon/han träda fram och axla en politikerroll och prata som folk?

Det är inte särskilt finkänsligt att lägga beslag på andras beslag*

Ibland måste man misstänka att alltför många underskattat en av de största tillgångar de har: språket. De som växer upp i flerspråkiga miljöer är ännu rikare – vad gäller just det den sortens ”kapital”. Men som bekant är det kapital utan citattecken som föredras och det är en av anledningarna till att rikedomen språket sjunker i värde.

Jag såg (eller hörde) ett program om sälen – inte längre utrotningshotad som språken, lyckligtvis. Programmets berättare beskrev hur ”sälen använder sina finkänsliga morrhår”. Här har vi ett ord som visar att språket är lika känsligt som sälens morrhår.

Ordböckerna är överens om att ”finkänslig” betyder ”hänsynsfull, empatisk, taktfull”. Många människor tycker samma sak och skulle snarare kalla alla djurs morrhår ”känsliga”, vilket jag tror att de är utan att ha konsulterat zoologer.  

   

Från människoriket kommer ett annat ordval: att vissa partier skulle ”göra beslag på de tyngsta uppdragen”. Det är skillnad på ”lägga beslag på” och ”göra beslag”. 

För de senare – beslag som ”görs” – vore följande mening mer korrekt: ”Firman tillverkar beslag av mässing/hög kvalitet/ metall" – ja, allt folk kan göra beslag av.

* O maj gadd vad en del rubriker låter sökta!!!

Fel betoningar är ett oskick, liksom att utelämna infinitivmärket

Bloggen är som bekant en evighetsmaskin. Än gäller det ordval, än stavning, eller som i dag: det talade ordet. Först av allt en observation som handlar om efternamnet Jähkel. En skådespelare som heter så har säkert fått stå ut med en mängd ”skämtsamma” kommentarer.

Men förstår jag rätt så har den engelskspråkiga världen haft en massa Devil. Och bland tyskarna finns ett antal Teufel. Så håller det väl på världen över. Nu var det dock uttalet av Jähkel som var intresserant.

För ett par dar sen skrev jag om accenttecken, i dag handlar det om tonala accenter. Ni vet det där med att tomten (bestämd form av tomt), stegen (stege) och buren (bur) uttalas med akut accent, medan tomten (av tomte), stegen (av steg) och buren (av bära) har grav accent. En vanlig jäkel uttalas med den senare, medan skådisen Jähkel verkar ha har akut accent.

Betydligt underligare uttal kom från en svensk statsminister i en regeringsförklaring: ”För det här kommer bli svårt. Det kommer ta tid. Men det kommer gå.”

Som många moderna svenskar betonade han verbet kraftigt. Det fattar inte jag. Det är väl snarare ”svårt, tid” och ”gå” som ska betonas? Av hävd, typ, liksom, alltså. Sen saknar man förstås ”att-et” i alla tre utsagorna: "kommer att".

Som en kuriositet kan nämnas att personen som skrivit ner regeringsförklaringen nog också tyckte att det var för ont om ”att”, för han/hon har nämligen stoppat in ett sådant på Regeringen.se: "det kommer att gå". 

PS Vad gäller "kommer att" finns mer att säga, men det får bli en annan dag

Ingen svensk Ferson finns, men namnet är ledigt, liksom Färsson

Ingen svensk heter Ferson (även om en del stavar så: Pher/s/son) men kanske går det samt Färsson att sätta på listan över lediga efternamn. De kan låta märkliga. Om inte Blätterteg och Appelstrodel redan använts av tecknarparet Bergelins så skänker jag gärna bort dem här.

På DIS – det utläses ”Föreningen för datorhjälp i släktforskningen” – släktforskarsida beskrivs ett intressant problem med alla varianter av stavning på namn som förekommit under tidernas lopp. Ens förfäder långt bakåt i tiden kunde vanligen inte själva skriva sina namn, så dessa är alltså inte medvetet valda. Stavningen hade inte så stor betydelse (något vi tycks vara på väg mot igen…) och kunde på den tiden se ut på alla möjliga sätt i kyrkböcker och handlingar av olika slag. Eva Dahlberg skriver på hemsidan en text om detta:

Därför är vi många som väljer en enhetlig, normerad stavning av personnamnen i våra databaser, t.ex. för personer födda före 1850. Många av oss väljer då t.ex. att alltid skriva Erik med ’k’, Kristina med ’k’, Henrik (inte Henric eller Hindrik) och så vidare. Själv använder jag Släktforskarförbundets namnlista som standard att utgå ifrån.

Från vår tid och framåt blir det kanske inte så knepigt eftersom alla Blätterteg och Appelstrodel kommer att hanteras digitalt från början.

Många med son-namn tycks f ö föredra att skriva med ett s, men ursprungligen var två vanligare eftersom det handlade om Karls son och Bengts son, s-et är en genitiv. Detsamma gäller dem som väljer -dotter: Karlsdotter och Bengtsdotter. Även då faderns namn slutar på vokal verkar de flesta föredra s-et: Åkesdotter, Bosdotter och inte Åkedotter, Bodotter. I alla fall om jag tolkar tendensen rätt.

Ävovenon rövovarorsospoproråkok soskoka vovarora rorätottot

Den akuta accenten används (se gårdagens inlägg) ibland i onödan. Det finns några Madelén som i likhet med Helén skulle kunna skippa den. Uttalet blir i alla fall ett vanligt e som i ”ben”. Det finns några Madelèn (ofta med ett -e på slutet) med grav accent – då blir uttalet ”madelän”. Om nu det är vad Madelèn vill. Även andra diakritiska tecken medför speciella uttal. Ett är trema, som rätt sällan används i namn, i alla fall svenska: i Aïda, innebär tecknet att vokalerna inte ska läsas ihop så att det låter ”ajda”. Namnets första bokstäver, a och i, ska kunna urskiljas.

Det roliga med namn numera är de stora ansträngningar folk gör för att skilja sig från mängden. Föräldrar brukar leta efter så ovanliga namn som möjligt och tror sig ha funnit dem. Åtminstone fram till den dag telningarna börjar förskola/skola och det finns ett par, tre, fyra ungar med samma ovanliga namn i var klass.

Samma strävan gäller efternamn. De vanligaste varianterna är att slänga in vad som är ovanliga bokstäver i svenskan eller stoppa in ett h på alla möjliga ställen: Anderzon och Swensohn. Det luriga med h är att det kan innebära ett uttal som bäraren kanske inte tänkt sig. De flesta är vana vid att Philipsson uttalas som Filipsson. Det senare finns det inte många av, vilket kanske antyder att Ph ser flådigare ut.

Stavar man sitt Persson Pehrson händer inget med uttalet, men skriver man Phersson uttalas det Fersson, vilket blir lika roligt som om Per väljer att skriva sitt namn Pher. I så fall gör Fer samma sak som gårdagens Helené: struntar i uttalsregler i jakten på dekoration.

Vid efterforskningar på nätet måste man vara beredd på att de sidor man får upp inte är helt seriösa. På en av alla dem jag använt för de här dagarnas inlägg var det en som även gav rövarspråkets variant av namnen. Nu är detta ett av de enklare språk man kan lära sig. Man stoppar ett o efter varje konsonant och upprepar den. Kaffe blir Kokafof-fofe, bulle bobulol-lole och rövarspråk rorövovarorsospoproråkok. Inte svårt, inte mycket att ha till nåt, men absolut en kul grej alla barn bör ägna sig åt någon gång.

Sidan i fråga påstod att namnet Helle på rövarspråket blir Hohelolle. Snicksnack, det blir givetvis Hoh-e-lol-lol-e.

Menar Helené, Celiné och Alicé att de verkligen ska uttalas så?

Informanten L berättade om när han under sin tid som lärare uttalade en elevs namn som hon stavade det: Helené. Accenten på slutet får konsekvenser och Wikipedia kallar den ”en liten streckmarkering som används i text för att ge anvisningar om hur ett ord uttalas”.

Flickan protesterade när L kallade henne för det hon själv skrev: ”Nej, jag heter Helén!” Nu är inte just den accenten nödvändig att lägga till för svenskar. Helen kan hon skriva, helt enkelt, om hon nöjer sig med det vanligaste uttalet. Ska namnet följa ett anglosaxiskt mönster låter det som om man på svenska skulle skriva Hellen, med två l.  

  

Céline Dion, Wikipedia

Många dekorerar ett "vanligt" Helen med ett -e på slutet vilket också borde sägas ut om man menar allvar med sin stavning. Men nu är det, som de flesta noterat, ett riktigt hallaballaj kring folks namn.

Följaktligen hittar den som söker även ett antal Denisé, Theresé och Alicé. Antagligen är det mycket få av dessa som uttalar sitt accent-e på slutet. Utom Cloé, där hörs e-et hörs, vilket säkert också är det vanligaste uttalet.

Det finns även några Celiné i Sverige och man vore frestad att fråga dem om de inser konsekvensen eller om accenten bara är prydnad. En känd kanadensisk sångerska placerar (förmodligen efter franskt ljudmönster) sin accent över det första e-et: Céline.

Höst: Nu sprakar färger, nu pladdrar politiker, nu avlövas språket

I dagar av politiskt virrvarr (vilka dagar har varit utan sådant den sista tiden, f ö) inser man att ingen kan komma överens med någon annan än sig själv. Kanske inte ens det i en värld som tvingar människan att leva som i en föränderlig djungel. Var dag nya bud, nya lianer att svinga sig i, nya ormar som sticker fram plytet bak snabbvuxna buskar som inte fanns där i går.

Allt som hela tiden skiftar utseende inskränker sig inte enbart till politikens, tankens eller modets områden. Med det sista avses tyvärr inte det ord som kommer från mod, utan från mode. Också språket byter skepnad snabbt som attan. Språkregler, grammatik, konventioner, idiom – glöm sånt. Även om det finns, märkligt nog.

Googlar man frågan "Skriver man ta tillvara eller ta till vara?" blir nämligen en av de första träffarna  ”Frågelådan”, från Språkrådet, som svarar: 

Båda skrivsätten förekommer, men vi rekommenderar ta tillvara. Man kan också använda det sammansatta verbet tillvarata, även om det kan ge ett mer formellt, närmast lite ålderdomligt och byråkratiskt, intryck. Notera att frasen ta tillvara (liksom verbet tillvarata) används utan preposition, medan det näraliggande uttrycket ta vara på ngt konstrueras med prepositionen på.

Därefter följer även tips på hur man av det talade språket kan höra om ett ord skrivs ihop eller ej (i detta fall det felaktiga ”tillvara” för ”till vara”). Bland de tusentals människor som missat hur man bör skriva finns den stora matkedjans annonsmakare som på en jätteaffisch uppmanar oss att ”ta till vara på höstens smaker”.

           

Gör och säg vad du vill, men drick för 17 inte upp Stickans bärs!

En del förändringar i språket går att förstå – man begriper något bakomliggande – medan annat är rätt obegripligt. Inflytande från engelska brukar inte kräva långa tankekedjor eller undersökningar. Men så finns det här nya språket som gäckar med sin mysko härkomst. Så här löd en tidningsrubrik: ”Britterna ångrar brexit. Ber om ursäkt till EU”. Det är som vanligt inte sakförhållandet – britternas ånger – som är svårt att förstå utan hur det sägs. Själv skulle jag utan prut och snack säga ”…ber EU om ursäkt”.

En googling visar att ”be om ursäkt till” är vanligt förekommande. Men nu är ju detta med ursäkter en tudelad bissniss: förutom att be någon om ursäkt brukar det även framgå vad man ber om ursäkt för. På modern svenska kan det alltså heta ”jag ber om ursäkt till Stickan för att jag drack upp hans sista öl.

Urkonstigt. Jag skulle ”be S om ursäkt för att jag druckit /drack upp hans sista öl”. Det verkar gå åt samma håll med ”be någon om lov”, eller ”tillåtelse” (och annat man ber om) och då finns exempel som ”be om lov till sambon” respektive ”be om förlåtelse till gud”.

När jag skrivit hit tog jag en paus och läste tidningen en stund. Där stod om en man som var ”tacksam till” läkaren som botat honom. Tacksam till? Det heter väl tacksam mot någon? Nej, det är bara att hugga det närmaste* bland prepositioner och adverb: Låt dig inte begränsas, det är din rätt att säga och skriva precis vad du vill.

*I just detta fall är det bakomliggande engelska igen: "tacksam mot" heter "grateful to"

Makt lyser igenom en enkel fras, fel valt verb präglar en annan

Fler behöver komma i arbete”. Jag har sett formuleringen mer än en gång. Den är inte felaktig i sig, däremot är den fulaktig och kastar en tillbaka till den tid när det människofientliga managementkonsultiga 80-talslingot började kasta sitt nät av innehållslösa fraser över Sverige (och säker fler länder).

Den inledande meningen måste för tusan skrivas ”fler jobb behövs” – det är väl vad den innebär för dem som inte antar en nedlåtande chauvinistisk attityd mot medmänniskorna?

För den språkbesatta (jag, bl a) är ords och uttrycks valörer en spännande (ibland förfärande) del av hur vi försöker göra oss förstådda. Eller motsatsen. Om exemplet med dem som ”behöver komma i arbete” lyser av maktkonnotationer så är nästa ett fall där stilvalören känns felaktig.

Jag rör mig på lite soggig mark här (det var ett luddigt skämt som hänvisar till gårdagens ”soggy”). Herregud, konnotationer och stilvalörer! Jag vet ju knappt vad jag skriver! Men nu till exemplet i fråga, rubrik i en tidning: ”Kakelugn var nära att trilla – nu restaureras den”.

Hur många skulle vara överens om att en kakelugn kan trilla? Hur många skulle vilja säga rasa/ihop/? Falla? Här fortsätter fler funderingar som inget har på fötter: det som trillar är väl vanligen något levande? Eller åtminstone något litet? Man hör ibland otäcka nyheter om flervåningshus som rasar, och såna kan väl inte trilla?

Ett korrekt språk är svårt att få till, eller för all del ett respektfullt och med rätt stilvärde.

Bra tips att rosta brödet om man inte vill ha soggiga mackor

Alla kan inte hantera språket som jag önskar. Dels finns olika åsikter om vad ett ”bra” språk är, dels har människor olika förutsättningar. Några blir aldrig riktigt sams med språket, det sägs att 5–8 procent av befolkningen har dyslexi, till exempel.

Men de som inte har såna problem borde jädrar i min lilla låda tjäna som förebilder och anstränga sig för att göra språket så användbart som möjligt. Ordet ”demokrati” hörs i alla sammanhang där man eftersträvar jämlikhet och det här borde vara ett av dem. Hur som helst är det förvånande att de med förmåga och medel ger blanka faderittan i hur de uttrycker sig.

 
 

Bild på rostat bröd av "Seriously low carb", Unsplash

Det vore dumt att skylla dåligt språk på de yngre, i lägre ålder brukar det vara viktigt att anpassa sig till de grupper man ingår i. Och därefter har vuxenvärlden inte mycket till språk att erbjuda. Såna tankar kommer gående när jag läser en i övrigt välskrivande matmänniska, en som står för tips- och receptspalter i tidningar. I en maträtt där vitt bröd ingick föreslogs att man skulle rosta det så att det inte blev ”soggigt”.

Jag googlar och finner bl a mig själv: i Sbråk 12 november 2017 undrade jag varför ordet ”soggig” behövs när vi har ”svampig, mjuk, uppblött, blöt, sumpig”. I amerikanska ordboken Merriam-Webster ges just exemplet ”soggy bread”.

Det är fortfarande många som hävdar att engelska inte påverkar svenska. En av mina senaste iakttagelser är att folk ”plockar upp” allt möjligt i dag: sin kompis, ett paket, något de glömt i simhallen. Om man inte talar översatt engelska (”pick up”) kan man säga ”hämtar”.

Grodorna hoppar ur munnen och bladen faller från densamma

Vill man se det man ofta förfasar sig över (ordbävningen) från ett annat håll så finns det fler möjligheter än vanligt numera. Tidningar som tar in roliga språkgrodor har nog drivor av exempel att välja bland. Jag samlar på sådana och i dag blir det därför ett roliga-timmen-inslag. En hög militär sa: ”nu har bladet fallit från munnen” när någon hade börjat tala klarspråk. Uttrycket lyder ”att ta bladet från munnen”. När man känner till de gamla ordalydelserna låter även små variationer ganska kul.

Nästa exempel är inte jätteskojigt, men har ändå sysselsatt mig. ”Detta är inget att hoppa jämfota över”, sa någon annan halvhöjdare. Ser man sig omkring på Google handlar träffarna med ”hoppa jämfota över” vanligen om något konkret – i träningssammanhang, t ex. Eftersom halvhöjdaren menade det hela bildligt, för att beskriva en känsla, så skulle jag vilja påstå att man brukat säga ”hoppa jämfota av” (glädje, överraskning, förvåning). Det finns säkert massor att säga om hoppa jämfota över respektive av, men det får bli en annan gång.

Och så var det generaldirektören som trasslade in sig i ett knepigt talesätt: ”eftertankens kranka blekhet”. När jag jobbade på korrekturet skämtade vi ofta med sånt och sa i stället ”efterkrankens tanka blekhet”. Ingen för dem som har svårt att se det roliga i dylikt. En kollega (lagd åt samma nonsenshumor) beskrev sin morgon med att han ”tog på sig rockenmorron och hällde i sig en pok fakke”.

Generaldirektörn kom fel från början och började som i ”vårt” skämt, ”efterkrankens…”, hejdade sig, tog sats och började om: ”efterklokhetens kranka blekhet”. Ja, så blev också det roligt för språknördar.

Ens liv som underhund är vissa dagar enkelt, andra dagar icke

Det hampade sig så att jag talade med två lärare – var och en för sig – med bara några dagars mellanrum. Undertecknad drog väl nån litania om språket och lärarna var snabbt med på de lamenterande noterna. Den äldre av dem var mycket nedslagen: ”Jag har jobbat i över fyrtio år och sett (och hört, förstås) språket bli sämre och sämre. Ibland känns det dumt att jag arbetat med det här och haft ambitioner”.

Det kändes fint att kunna trösta henne med att man känner sig lika värdelös i efterhand när man jobbat som korrekturläsare. Att läsa korrektur är som att vara städare: omgivningen ser bara den skit som blir kvar, men inte den som tas bort. Nu anses det inte alls behövas. Men många av oss var nöjda med jobbet trots att statusen var låg på en så hierarkisk plats som en redaktion kan vara. Att vara underdog (underhund?) är en position som passar många.

Den andra läraren som jobbar på universitet med att utbilda lärare, meddelade att man gett upp beträffande pronomenet ”sin, sitt, sina”. Lärarstudenterna klarar inte av ordet utan säger ”han tog hans rock och gick”, fast de inte menar någon annans rock.

Själv har jag noterat att förfärande många (inte bara yngre) har svårt med reflexiva pronomina som ”mig” och ”dig” och kan haspla ur sig meningar som ”jag slog sig”.

Nä, går ut och ser om det finns någon kantarell bort i enebacken, det här blir man mental av.

Det språk som var ens hus och hem är knappt beboeligt längre

Haha, man är sen på bollen (borde uttrycket användas av mig, sportointresserad som få?), språkförändringar som verkar nya har redan decennier på nacken. En nestor inom området, Mikael Reuter, skriver i sin fantastiska "Reuters ruta" (Institutet för de inhemska språken, Finland) redan 1997, att han noterat en sammanblandning av "husera" och "hysa" (gårdagens ämne i bloggen):

Verbet husera är intransitivt: man kan husera någonstans, men inte husera någon annan. I den transitiva betydelsen måste vi använda en annan verbavledning av hus, nämligen hysa eller i vissa fall inhysa.

Reuter utgick bl a från ett tidningscitat om ”att påven under sitt besök i Helsingfors skulle ’husera’ i Eira (stadsdel i H-fors)” och antog att exemplen kunde innebära början "till en betydelseutvidgning som en vacker dag kommer att accepteras, men än så länge kan det inte betraktas som korrekt att använda husera i betydelsen ’hysa’.

Sen på bollen var det, för 25 år sen hade vi på tidningens korrekturavdelning fått kritik om vi inte kunnat skilja på husera och hysa. Och vid samma tid skrev alltså Reuter ner sina funderingar kring det framtida husera/hysa-scenariot.  I sin text undrar han avslutningsvis hur man ska tolka påvens "huserande". Det är en skämtsam anmärkning som man måste vara rätt gammal för att uppfatta. Och mycket riktigt står bredvid Reuters spalt från 1997 följande anmärkning: ”Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade”.

Man måste hysa farhågor om att det kommer att huseras mera

Bland allt annat man kan glömma bort att man lärt sig är skillnaden mellan ”husera” och ”hysa”. Den stora handordboken Svenskt språkbruk (2003) har inte ens med ordet ”husera” – kanske för att det redan i början av 2000-talet börjat husera som det vill med sig självt. Eller snarare: vi ”brukare” rumsterar om med språket så vi får som vi vill och våra aningslösheter snart förs in i de ordböcker som är mer beskrivande än normerande.

De äldre av oss anser att "husera" betyder "fara fram hänsynslöst och våldsamt". Skojigt nog skriver SAOB att det skämtsamt kunde betyda ”hålla hus, bo, vistas; logera.” Detta återges alltså i artikeln om ordet från 1932 och skribenten beskriver den "skämtsamma" betydelsen som "numera knappast bruklig".

Författaren till texten lever antagligen inte längre men skulle, om så vore fallet, bli förvånad av att ”husera” inte används skämtsamt nästan hundra år senare, utan på allvar. Det verkar som om ordet ingått förening med ”hysa” som ännu har betydelsen ”ge husrum åt någon, låta denne någon vistas.. ” eller ”rymma något inom sig”, med mera.

Här blandas två gamla fina ord och används som det faller sig. De som en gång lärt sig skillnaden får nu gissa vad som menas. Exempel: Känd författare skriver: ”Universalgeniernas tid är definitivt över och forskare huserar över allt smalare områden.” Annan tidningsartikel: "Sällskapet hade huserat bland andra nazisten och rasbiologen Josef Mengele."

Det tycks m a o vara så att ”hysa” används som förr medan ”husera” far fram vilt och hänsynslöst. Som jag skrev i början av denna lamentation.

Ältandet av knuffar i bloggen har inget med SD-knuffar att göra*

För några dar sen handlade ett par inlägg om ”nudging” som – när man googlar det – skickar en till Wikipediasidan ”Puffning”. Det jag roade mig med denna gång var att kolla vilket ord andra språk valt för denna beteendeekonomiterm. I många språk kallas den ”nudgeteorin” eller översätts till något i stil med ”knuffteorin”.

Däremot har merparten av dessa sidor en beskrivning av flugan i pissoaren på flygplatsen Schiphol (se bloggen 6 oktober), ett uppenbart populärt exempel på teorin och talande för att det hela är en dagslända.

I samband med, som i det här fallet förmodligen tillfälliga, uppfostringsglosor som spritts via engelska är det kanske bättre att behålla ursprungsspråket än att blanda in – för vår del – knuffar och puffar. Vardagligt tal är en annan sak, där ofta engelska ord och fraser oförklarligt stoppas in som om de alltid funnits i svenskan: ”han är lite weird” eller ”och that’s it”. Sånt hoppar ur käften på halva landet i dag, undertecknad inte undantagen men däremot chockad av faktum. (Det är en av anledningarna till att sitta här och skriva: skräck.)

För att knyta ihop knuff- och puffsäcken kan meddelas att de båda ofta är synonyma och i etymologiska ordböcker kallas ”härmningsord” respektive ”ljudhärmande”. Det är lätt att förstå vad gäller ”puff”, men svårare att föreställa sig hur ”knuff” kan beskrivas som ”härmningsord”. Men säkert har det förflutna haft ett finger med i spelet på ett sätt som inte uppfattas av en som vistas i tillvaron i detta nu.

* Apropå dagsländor: En Sverigedemokrat har i dagarna uppmärksammats för uttrycket "journalistrugby", som skulle innebära att knuffa sig fram genom horder av reportrar. 

Kverulanter är oftast inte sådana som anpassar sig i första taget

För fullfjädrade kverulanter blir gnäll och protester en ren livsstil. Oj, vilken vag ironi, låt mig förtydliga med att ett ord som ”livsstil” egentligen inte finns i min privata ordlista.

I alla fall: ett enda P1-program häromdagen gav mycket att tänka på, så t ex citatet ”filmen XX, som är en adaption av nobelpristagarens bok med samma namn/.../”

Å ja ba: Adaption? Slår i ordböcker. I SO finns ett snarlikt exempel: ”filmen är en adaption av en känd Shakespeare­pjäs”. Vad hände med frasen ”filmen baseras på…”? Eller det mycket enkla ”filmen har gjorts efter (bokens namn)” eller kanske ”med boken XX som förlaga”. Ligger inte de uttrycken närmare till hands? Eller är jag galen? Igen?

Engelska ”adaption” betyder ”anpassning, bearbetning, omformning”. Det låter konstigt eller övertydligt. Boken består av text på papper samt rör sig inte. Den gör filmen som har skådisar som föreställer personer i boken. Den "omformningen" är väl självklar? Görs inte folk dumma av det här snabba adapterandet till engelska? Hur engelsktalande använder sina ord är en sak, vi har ett annat språk. Som ännu funkar.

I en essä i samma program säger essäisten: ”Känslan av skam kan vara situerad i klass”. Engelska ”situate(d)” betyder ”belägen, placerad”. En svensktalande borde säga t ex ”känslan av skam kan vara klassrelaterad”. På mitt utnötta, åldriga språk hade jag kunnat säga det ännu enklare: ”känslan av skam kan ha med klasstillhörighet (socialgrupp) att göra”.

Här får essäisten inget medhåll av de stora ordböckerna, vilkas förklaringar av ordet mest handlar om att ha det gott ställt ekonomiskt. Andra innebörder är inte heller tillämpbara i det här fallet.

Och så var det regissören och talade om sitt sätt att jobba: ”Jag ville gå mot en approach”. Kanon, det är vad jag håller på med här i bloggen: att gå mot en approach. Men jag borde hejda mig en smula. Inte vad gäller approachen i sig utan att för att regissören har rätt att säga vad han vill. Så har även jag som tycker att mycket låter konstigt för den som lyssnar eller läser.

Ska man ändra folks beteende genom knuffar, puffar eller puttar?

Ja, puffningen igår tvingade mig av spåret (lägg märke till att jag inte skrev knuffade mig av spåret – det är en konst att döda sina älsklingar*), men nu tuffar vi på igen.

Det går inte att sitta här och bedriva efterforskningar som går ut över det liv i övrigt man också har att leva, men det är svårt att inte undra över vem som ”bestämt” att ”nudging” på svenska skulle heta ”puffning”. Själv tycker jag att ”knuffa” hade funkat.

Det dräller ju ändå av homonymer och homografer: val, tunna, matta, mockar, putt – de stavas likadant och har ibland samma exakta uttal men betyder olika saker. Knuff och puff beskrivs ofta som synonymer. Min åldriga språkkänsla säger att knuffa möjligen är någon mer hårdhänt än puffa, men där råder nog delade meningar. Men eftersom uttrycket ”knuffa i rätt riktning" finns verkar ändå knuffa vara det ord som, i någon form, skulle ha varit det rätta för ”nudge”.

Bild av putt, Sydney Rae, Wikipedia

Puffa i betydelsen knuffa har jag inte använt, snarare då putta: ”kan du putta till honom så han vaknar?” Det enda puffa jag hört i modern tid är när informanten K säger sig måsta gå ut och puffa lite på en cigarill.

Om tillräckligt många hade ”putta” i sitt ordförråd kanske även det vore bra att använda i en slogan för beteendeekonomin: ”puttning – något som föser folk i rätt riktning för att spara på sig själva, sina pengar eller allas miljö.”

Att det finns fler ”putta” är ingen ursäkt eftersom det också finns många ”puffa”.

*För den som inte hört uttrycket: det betyder att skippa en formulering som skulle sitta som en smäck men samtidigt bli sökt eller övertydlig  

Vi människor måste uppenbarligen knuffas till bättre beteenden

Åter till gårdagens knuffar och puffar (kanske även puttar). Wikipedia ger inte bara små vinkar utan styr helt sonika den som skriver in ”nudging” till vad svenska W kallar ”puffning”.

Artikeln om fenomenet – som egentligen bara innebär att försöka uppfostra folk så att de beter sig som folk – berättar vem som myntade det, nämligen den amerikanske ekonomen Richard Thaler. Begreppet spreds sedan i samband med att denne fick ekonomipris (inte riktigt Nobelpris men nästan) 2017, bl a ”för hans bidrag till beteendeekonomi".

Västsvenska Handelskammarens hemsida skriver:

Det idag kanske vanligaste exemplet på framgångsrik nudging tillämpades på den nederländska flygplatsen Schiphol, där en målad fluga i pissoaren fick brevidkissningen att minska med 80 procent. När besökare kunde välja att pricka en fluga eller inte, så valde de flesta att pricka rätt.

Denna blogg tar vanligen upp språkliga fenomen och lägger sig inte i att allt som till för kort tid sedan ansågs höra till folkvett och dito hyfs i dag får namn och skrivs doktorsavhandlingar om. Vi har ju redan uttryck som ”ge/få en knuff i rätt riktning” och andra. Det är svårt att hålla sig för skratt när träffar på Google av just sådana fraser också innehåller ordet ”nudging”.

Nä, det är svårt att koncentrera sig (”hålla fokus”, säger nutidsmänniskan) nu, en massa bredvidtankar far igenom skallen och knuffas när man håller på som jag. 

Dessutom såg jag just att Västsvenska Handelskammaren inte har någon stavningskontroll. Jag tryckte bara Ctrl C och slängde in citatet i min text. Brevidkissning? 

Får återgå till knuff och puff i morgon.

Härmed påbörjas den långa resan till ordens mittpunkt

Den här bloggen sysslar inte så mycket med stort och smått som smått och mindre än det. I dag ska vi gräva ner oss. TT, som brukar få sina fiskar varma på denna plats utan att veta om det, ska ha erkännande när man lyckats städsla bra skribenter.

En sådan skrev om klimatet och använde termen ”tippningspunkter”. Förtjänstfullt redan att inte kalla dem ”tipping points”, även om en kompis, lika petig som jag själv, föreslog ”brytpunkter” – möjligen ett mer talande begrepp för svensktalande.

Men här kommer det riktigt petiga. Skribenten återgav forskarrapporter och citerade en av dessa: ”Tanken är att små ’knuffar’ på vårt beteende, genom exempelvis ekonomiska incitament, kan leda till snabba beteendeförändringar som minskar våra utsläpp”.

Så bra att skriva ”knuffar” och inte ”nudges”, tänkte jag först, van vid att de engelska uttrycken ofta föredras. Men så formulerade mitt huvud en fråga: Varför citattecken kring ”knuffar”?

Här börjar nördresan inåt och nedåt. Stig på! (Eller stig av, om det känns bättre.) SAOB:s etymologiska kommentar till ”knuff” är: ”jfr tyska knuff”. Då gör jag det, och Knuff betyder knuff eller puff, verbet heter knuffen.

Det finns alltid mer botten att gå till: Wikipedia, till exempel. Söker man på engelska ”nudging” som kom i svang för några år sen, så leder en W automatiskt till ett ”uppslagsord” som visar sig vara översatt till svenska, ”puffning”.

Nu börjar det bli spännande.

Förklara och försvara sig, kontrollera fakta samt skämmas

Varför blir man (jag) så upprörd när folk i radio, tv och skrift producerar felaktigheter? Dagens språkvetare diskuterar ofta det fenomenet och vill lära såna som jag att veta hut. Man är, förklarar språkproffsen, mindre tolerant när andra inte kan det man själv kan.

Må så vara. Men efter rannsakning måste jag vidhålla att jag bara kräver större felfrihet av dem som är utbildade inom journalistik eller vad som helst och som har jobb där det går ut på att meddela sig med andra. Om viktiga saker.

Det är svårt att svälja att ens gamla hederliga käpphästar av banal typ försvinner. Här några: Av studerande, ordförande och boende – d v s personer som slutar på -ande eller -ende – blir pluralen nada. Niente, null, nichts. Två studerande, fem ordförande och tre boende.

Men icke-personer med ändelserna -ande, -ende får plural-n: Erbjudanden, boenden (byggnader/institutioner), antaganden. Frågan måste dock upprepas: varför har mediefolk

– även de som varit med länge – tappat dessa vanligen enkla pluraler och bestämda former? Tänker man på att det heter en studerande (utrum), men ett antagande (neutrum) blir bestämd form singular enkel för en svensk: studeranden respektive antagandet. 

Sbråkmakaren hoar inte bara i bloggen utan kan även mejla ställen (butiker, exempelvis) som har ordet Erbjudande som rubrik och sedan räknar upp en massa erbjudanden.

Å andra sidan har man inte alltid rätt. Skulle just klaga på ytterligare nåt knasigt jag sett, men jag har oftast som vana att kontrollera vissa ord och uttryck. Då kan det hända att min säkra känsla eller hållning får sig en törn.

Det skedde som sagt nyss, men läsaren får inte veta vad det gällde. För jag hade fel. Rackarns.

Är det verkligen så att det klara korvspadet inte är vad det heter?

För flera år sedan var man ännu ovan vid de översättningar man kunde få genom Google Translate – de blev vanligen jätteroliga. Jag är medveten om att tjänsten KAN vara av viss nytta, men den är farlig att luta sig mot om det verkligen gäller.

Korvspad i Eskilstuna 1958, Wikipedia

Minns en gång hur uttrycket ”klart som korvspad” fick en absurd engelsk översättning, som nu hur som helst fallit ur minnet. Vanligen går det inte heller att få såna fraser rätt, men jag gjorde ett nytt försök och dagens resultat blev: ”Clear as a hot dog”.

Den som letar efter just den ordvändningen på nätet hamnar i (svenska, förstås) diskussioner om huruvida korvspad är särskilt klart. Intressant, men bloggen väntar med att kommentera spadet. De dråpliga översättningarna är många men kan också dra åt det rent poetiska. Letar man efter en ryggsäck på nätet kan denna, ja, dikt, måste den kallas, dyka upp:

Ryggsäck, affärer tunn och hållbar reseryggsäck – universitetet män och kvinnor datorväska – främling skog fullmåne meteor

Kan användas på skrivarkurser och vara en uppgift som kunde lyda: Skriv en novell utifrån dessa ord!

Den som fikar efter mycket mister ofta en del av stycket

Här skrivs inte saker out ouf the blue, som svensken säger, nej, allt kollas noga. I går nämndes en fras som ingår i många låtar: ”himlens alla stjärnor”. Min egen kunskap vad gäller stjärnor, planeter och rymden är begränsad så Rymdstyrelsen fick bistå med fakta jag gärna vill addera till. (Red alert! Håll kvar de sista två orden före denna parentes i minnet en stund.)

Det finns uppskattningsvis ”200 miljarder biljoner stjärnor i universum, vilket är samma som 200 triljarder, eller 200 följt av 21 nollor: 200 000 000 000 000 000 000 000”. Vad en vanlig människa kan göra med detta är att observera mellanslagen. Det blir lättare att läsa ut tal som 3 568 395 då. Det har nutidens människor svårt med, även de som kan mycket svåra saker i övrigt. Fast vid 21 nollor står man sig slätt utan träning.

Nästa grej gäller orden ovan, ”addera till”. Punkt. Vafalls, undrar läsaren, det brukar ju heta t ex ”addera en snygg scarf till outfiten” eller ”addera mjöl och bakpulver till smeten”.

Ända sedan ”addera” dök upp på språkscenen med annan betydelse än motsatsen till subtrahera, har undertecknad varit på krigsstigen mot ordet i fråga. Engelska ”add” har på svenska hetat ”lägga till” (med betoning på ”till” som i andra partikelverb: skruva ner, komma in, stanna upp) eller ”tillsätta, tillägga”.

En politiker sa ”det är viktigt att man adderar till det här” – med betonat ”till” som i partikelverben. Kanske (förhoppningsvis) kände han att ”lägga till” hade varit idiomatiskt svenska – vilket ledde till en sammanblandning.

Att dra in utländska idiomatiska ordvändningar  i det egna språket är kvistigt. En kompis med annat modersmål men som lärt sig svenska, mycket bra, kan tilläggas, funderade över ordet ”fika”. Jag beskrev det som det är: ”ta en paus, dricka kaffe och eventuellt äta en bulle eller kaka till”. Följden blev att kompisen sa ”nu ska vi fika kaffe”.

Ibland måste bloggen handla om företeelser som smörsångare

Den som eventuellt undrar över hur mycket man (jag) kan borra ner sig i diverse språkproblem måste förstå att besynnerligheterna är lika många som himlens alla stjärnor. De senaste tre orden är en mycket använd konstellation i den slags musik som leder till smörsång, vilket leder till Dean Martin (1917–1995), dagens utgångspunkt.

 

Dean Martin 1960, Wikipedia

I en förannonsering för ett tv-program kallades DM ”kungen av smörsång”. Läsare och närstående vet att den engelska of-genitiven kastad in i svenskan gör undertecknad rasande. Kungen av jordgubbar, kitsch, kul etc etc, låter inte klokt. (Undantag är Kungen av Belgien, Tonga, Bhutan m fl monarker.) Annars har vi brukat säga Kitschkungen eller, i detta fall: Smörsångarkungen eller Smörsångskungen.

Men nu kommer det riktigt roliga: på en tv-sida i en tidning presenterades DM som ”Kungen bland crooners”. Vilken glömsk idiot man är! Så sa man ju också innan engelskan tog över! Jag hittar ”kungen bland textkommentatorer, snöröjare, musikalartister”.

Men vad är då en ”crooner”? Wikipedia berättar att en sådan på svenska kallas ”smörsångare”, och att sättet att sjunga är ”benämning på sångstil inom främst jazz- och populärmusik”. Den blev till samtidigt med den elektriska mikrofonen: man tvingades inte längre sjunga med full styrka själv utan kunde glida lite på tonerna.