Att googla sig fram skänker inte bara en enorm skräck – det är även en tröst att många har samma tankar som man själv. Ibland är det förstås irriterande att inte vara ensam om alla storartade idéer, men äsch.
Vad det världsvida nätet även hjälper till med är personlig utveckling då vårt surfande och våra googlingar bekräftar oss så till den grad att vi blir mer lika oss själva fortare än tidigare. Det kunde ta ett helt liv för en människa att tänka sig fram till och uppnå samma upplysta nivå. (VDN-anmärkning: Den som inte hör ironin drypa ur föregående mening läser inte rätt...)
Senaste "medhållet" i min samtidskritik kom från en skribent (i en sydsvensk tidning). På ett välbekant sätt ondgjorde hon sig över vad artikelrubriken ropade ut: ”Påtvingat känslopjunk håller på att förstöra tv-underhållningen”. Efter att ha beskrivit diverse pratshower och alla möjliga nutida tv-format (som programidéer kallas) sammanfattade hon helt kort vart allt detta leder henne: ”Snart står jag bara ut med känslor i fiktionen”.
Och i denna sekund slår mig en ordkombination som diverse kulturkramare ofta stöter ur sig, den om ”lustfylld läsning”. Vad är det för blahaj, det som lär en människa mest är inte till större delen ”det lustfyllda”. Men vi är alla olika, jo, jag vet det. Än så länge.
