Tidsangivelse för vårt sätt att tala, tja, det får bli mellan tummen och pekfingret: kanske skedde det för sådär 100 000 år sen, men frambringa ljud sägs vi ha kunnat nån miljon år. Och verkar vara på väg att återvända till med förenklat frambringande av ljud samt ett minskande antal synonymer för ord och fraser.
De sociala medierna samt ofantligt tårfyllda och gulliga program i tv, t ex, antyder att homo sapiens håller på att förvandlas till ett hulkande känslopaket. Som formar hjärtan med händerna.
Och gör en bultande rörelse med. Det kan följas av en ofullständig mening: "Det är så mycket kärlek". (Jag brukar undra var då?) Språkliga suckar som ”fina/söta/rara du” förflyttar en till barndomen när Östermalmskärringar talade så och föll varandra om halsen. Nu ska naturligtvis alla de Östermalmskärringar som beter sig som folk undantas. Detsamma gäller Östermalmsherrar. Det är inte bara ljud, ord och meningar i sig man plågas av som åldring. Man saknar det raka och ärliga språk som värnade mänsklig värdighet och integritet.
Nu är det sagt. Puss på er alla. Och ha, för all del, en vansinnigt härlig helg med underbara – fiiinaste – vännerna och deras mustiga höstgrytor samt tekoppar i emaljerat gjutjärn att värma de långnaglade fingrarna kring. En god bok. Krypa upp i soffan. En pläd från Hermès. Åh.
