Det finns uppskattningsvis ”200 miljarder biljoner stjärnor i universum, vilket är samma som 200 triljarder, eller 200 följt av 21 nollor: 200 000 000 000 000 000 000 000”. Vad en vanlig människa kan göra med detta är att observera mellanslagen. Det blir lättare att läsa ut tal som 3 568 395 då. Det har nutidens människor svårt med, även de som kan mycket svåra saker i övrigt. Fast vid 21 nollor står man sig slätt utan träning.
Nästa grej gäller orden ovan, ”addera till”. Punkt. Vafalls, undrar läsaren, det brukar ju heta t ex ”addera en snygg scarf till outfiten” eller ”addera mjöl och bakpulver till smeten”.
Ända sedan ”addera” dök upp på språkscenen med annan betydelse än motsatsen till subtrahera, har undertecknad varit på krigsstigen mot ordet i fråga. Engelska ”add” har på svenska hetat ”lägga till” (med betoning på ”till” som i andra partikelverb: skruva ner, komma in, stanna upp) eller ”tillsätta, tillägga”.
En politiker sa ”det är viktigt att man adderar till det här” – med betonat ”till” som i partikelverben. Kanske (förhoppningsvis) kände han att ”lägga till” hade varit idiomatiskt svenska – vilket ledde till en sammanblandning.
Att dra in utländska idiomatiska ordvändningar i det egna språket är kvistigt. En kompis med annat modersmål men som lärt sig svenska, mycket bra, kan tilläggas, funderade över ordet ”fika”. Jag beskrev det som det är: ”ta en paus, dricka kaffe och eventuellt äta en bulle eller kaka till”. Följden blev att kompisen sa ”nu ska vi fika kaffe”.
