Det roliga med namn numera är de stora ansträngningar folk gör för att skilja sig från mängden. Föräldrar brukar leta efter så ovanliga namn som möjligt och tror sig ha funnit dem. Åtminstone fram till den dag telningarna börjar förskola/skola och det finns ett par, tre, fyra ungar med samma ovanliga namn i var klass.
Samma strävan gäller efternamn. De vanligaste varianterna är att slänga in vad som är ovanliga bokstäver i svenskan eller stoppa in ett h på alla möjliga ställen: Anderzon och Swensohn. Det luriga med h är att det kan innebära ett uttal som bäraren kanske inte tänkt sig. De flesta är vana vid att Philipsson uttalas som Filipsson. Det senare finns det inte många av, vilket kanske antyder att Ph ser flådigare ut.
Stavar man sitt Persson Pehrson händer inget med uttalet, men skriver man Phersson uttalas det Fersson, vilket blir lika roligt som om Per väljer att skriva sitt namn Pher. I så fall gör Fer samma sak som gårdagens Helené: struntar i uttalsregler i jakten på dekoration.
Vid efterforskningar på nätet måste man vara beredd på att de sidor man får upp inte är helt seriösa. På en av alla dem jag använt för de här dagarnas inlägg var det en som även gav rövarspråkets variant av namnen. Nu är detta ett av de enklare språk man kan lära sig. Man stoppar ett o efter varje konsonant och upprepar den. Kaffe blir Kokafof-fofe, bulle bobulol-lole och rövarspråk rorövovarorsospoproråkok. Inte svårt, inte mycket att ha till nåt, men absolut en kul grej alla barn bör ägna sig åt någon gång.
Sidan i fråga påstod att namnet Helle på rövarspråket blir Hohelolle. Snicksnack, det blir givetvis Hoh-e-lol-lol-e.
