Den som eventuellt undrar över hur mycket man (jag) kan borra ner sig i diverse språkproblem måste förstå att besynnerligheterna är lika många som himlens alla stjärnor. De senaste tre orden är en mycket använd konstellation i den slags musik som leder till smörsång, vilket leder till Dean Martin (1917–1995), dagens utgångspunkt.
 |
| Dean Martin 1960, Wikipedia |
I en förannonsering för ett tv-program kallades DM ”kungen av smörsång”. Läsare och närstående vet att den engelska of-genitiven kastad in i svenskan gör undertecknad rasande. Kungen av jordgubbar, kitsch, kul etc etc, låter inte klokt. (Undantag är Kungen av Belgien, Tonga, Bhutan m fl monarker.) Annars har vi brukat säga Kitschkungen eller, i detta fall: Smörsångarkungen eller Smörsångskungen.
Men nu kommer det riktigt roliga: på en tv-sida i en tidning presenterades DM som ”Kungen bland crooners”. Vilken glömsk idiot man är! Så sa man ju också innan engelskan tog över! Jag hittar ”kungen bland textkommentatorer, snöröjare, musikalartister”.
Men vad är då en ”crooner”? Wikipedia berättar att en sådan på svenska kallas ”smörsångare”, och att sättet att sjunga är ”benämning på sångstil inom främst jazz- och populärmusik”. Den blev till samtidigt med den elektriska mikrofonen: man tvingades inte längre sjunga med full styrka själv utan kunde glida lite på tonerna.
